Marcus Hubertson

Efter den stora Stockholmsutställningen 1930 fick funktionalismen sitt stora genombrott i Sverige. I de moderna funkishemmen skulle varje rum ha en egen funktion. Sovrummet var till för sömn och återhämtning, köket för matlagning. Umgänge och fritidssysslor skulle nu ske i vardagsrummet, hemmets nyaste tillskott. 

Idén med vardagsrum, en plats för hela familjen att samlas och umgås, föddes redan i början av 1900-talet. Då inredde många hushåll ett särskilt finrum eller salong, som var hemmets stolthet och det rum där de finaste ägodelarna förvarades. Det användes vid högtidliga tillfällen eller för att ta emot gäster, men stod tomt under större delen av året. I början av förra århundradet hade Sverige en av Europas sämsta boendestandarder. Få hade tillgång till rinnande vatten och avlopp och många bodde trångt. Trots att en stor familj kunde tränga ihop sig på en liten yta ville man ändå ha kvar sitt gamla finrum och lät det märkligt nog stå orört större delen av året. Hos många blev det en vacker och lugn oas i ett annars trångt och bullrigt hem.

Under 1900-talets första decennier började de svenska hemmen moderniseras. Allt fler lägenheter och villor utrustades med elektricitet och våra levnadsmönster började förändras. Och så kom alltså funktionalismen och förde med sig en ny syn på boendet. Hemmet var till för att användas, inredningen skulle vara praktisk, lättstädad och fylla sin uppgift på bästa sätt. I det moderna funkis-Sveriges hem fanns inte plats för ett rum som stod tomt under större delen av året, där prydnadssaker och matgrupper stod och samlade damm. I utställningskatalogen Bo bättre från 1945 kan man läsa hur ett vardagsrum bör användas: ”vardagsrummet bör ge utrymme för ­familjens dagliga umgänge, för måltid, åtminstone vid festliga tillfällen och då man har gäster, det bör vidare innehålla möjligheter till åtminstone mera tillfälligt läs- och skrivarbete samt, om det är nödvändigt, två sovplatser. Det bör vara relativt stort – 20 kvm är ett önskemål”.

Trendkänsliga svenskar, med ekonomiska möjligheter och extra utrymme i hemmet, inredde nu ljusa och moderna vardagsrum där familjen kunde samlas kring radion. Men det var svårt att få svenskarna att överge sitt kära finrum och förstå nyttan med ett vardagsrum. Det skulle ta ett halvt sekel innan människor i allmänhet började inreda och verkligen använda dem så som bostadsplanerare och politiker hade tänkt. En stor undersökning om svenskarnas bostadsvanor under 1940-talet visade att många fortfarande hade kvar sina orörda finrum. Det var svårt att ändra vanor. En familj berättade om känslorna inför det nya vardagsrummet: ”Vi försöker och försöker att vara där, vi går in dit om kvällarna för att dricka kaffe, men tänk att det vill liksom inte gå, att vara där; det är så besynnerligt – precis som om det vore tomt där inne”.

Utbildningsinsatser i de nya hemmen

Den stora bostadsundersökningen på 1940-talet leddes av inredningsarkitekten Lena Larsson. Under sin långa karriär hann hon vara konstnärlig ledare för NK-bo, chefredaktör för Allt i Hemmet och flitig debattör – hon myntade bland annat begreppet ”slit och släng”. På utställningen H55, som hölls 1955 i Helsingborg, inredde hon huset Skal och Kärna som blev en av utställningens mest omskrivna. Husets hjärta bestod av ett öppet rum alldeles bredvid köket med plats för vuxna och barn att umgås, med klätterträd, matplats, läshörna och gott om sittplatser. Hon kallade det för allrum, och visade möjligheterna med ett gemensamt utrymme för hela familjen och bidrog till att sprida idén om vardagsrummet som en samlingsplats för familjen. Vid den här tiden gjordes också stora utbildningsinsatser för att hjälpa svenskarna att bo på rätt sätt i sina nya hem. Kurser och studiecirklar anordnades runtom i landet, det trycktes broschyrer om det moderna boendet och i de nya inredningstidningarna skrevs artikel efter artikel med smarta inredningstips och möbeltester. Vid sidan av utbildningsinsatserna gjordes ibland mer drastiska åtgärder i nybyggen. Arkitekter kunde till exempel låta bli att rita en dörr in till vardagsrummet för att förhindra att det började användas som ett stängt finrum.

I slutet av 1950-talet hade vardagsrummet till slut börjat konkurrera ut finrummet. Men det var kanske inte främst tack vare utbildningsinsatserna eller arkitekternas åtgärder, utan en ny uppfinning: televisionen. 1956 startade Sveriges Television sina första reguljära tv-sändningar i Sverige och inom bara några år hade nyfikna svenskar köpt en egen teve. Stora händelser som VM i fotboll och Eurovision Song Contest hjälpte till att snabba på försäljningen. Teven placerades oftast i vardagsrummet, något som bidrog till att det blev favoritplatsen för både stora och små. Teven blev vardagsrummets fokuspunkt, den gamla matgruppen fick flytta åt sidan för att ge plats åt soffor med plats för hela familjen. I inredningstidningarna diskuterades nu hur man på bästa sätt möblerade kring hemmets nytillskott, och i Svenskt Möbel­lexikon från 1961 gavs några goda råd om tevemöblering. 

Det var viktigt att inte sitta för nära eller för långt från teven, som gärna skulle placeras mot en vägg: ”Idealet är, att man sitter som på en biograf med front mot apparaten. I handeln finns portabla, lätta och bekväma fåtöljer, ofta utan armstöd, benämnda tv-fåtöljer”.

Utöver tv-fåtöljerna, som var gjorda för att göra tevestunden så bekväm som möjligt, lanserades många nya bekväma soffmodeller med plats för hela familjen. Även annan inredning anpassades efter tevetittandet, till exempel soffborden som ofta blev lägre för att inte skymma sikten. Ju populärare televisionen blev, desto mer ökade efterfrågan på inredning och föremål som skulle göra stunden framför teven ännu lite behagligare. 

På de nya låga soffborden serverades fikat i speciella kannor och koppar. Tv-kannorna liknade vanliga termosar men hade ett lite vackrare hölje, ofta i flätad plast. Från början hade ”tv” i benämningen tv-kanna ingenting med television att göra. Namnet kom från en av de första tillverkarna av speciella termosar: Termoverken i Jönköping. På deras förpackningar kunde man läsa TeVe-kanna, där t och v hade skrivits med stora bokstäver, en förkortning av TermoVerken. Varumärket var alltså en ordlek på företagsnamnet, men kom att bli den vedertagna benämningen på den populära kannan. 

Bredvid tv-kannorna dukade man kanske med vackert dekorerade koppar med avlånga fat där man kunde lägga smörgåsen eller vad man nu ville mumsa på framför teven. Under 1960-talet var både sådana kannor och koppar otroligt populära och de olika fabrikerna samarbetade med kända formgivare för att locka köpare att välja just deras föremål. Carl-Arne Breger och Sigvard Bernadotte ritade bästsäljande termosar, medan Stig Lindberg och Marianne Westman låg bakom några populära tv-koppar och fat.

Förutom dessa nyheter ökade utbudet av bekväma och snygga soffor. Soffor har funnits i europeiska slott och herresäten åtminstone sedan 1600-talet och kom hit via Turkiet. Tidiga modeller såg ut som förlängda fåtöljer, eller stolar som byggt ihop, med flera ben under framsargen. 

På 1700-talet hämtade soffmodellerna inspiration från Frankrike, med eleganta rundningar, gott om dekorativa detaljer och plats för vida krinoliner. Samma århundrade dök ordet soffa upp i det svenska språket. Det kan spåras till arabiskans suffa som var en benämning på en vilobänk, eller en möbel med lösa kuddar. 

På 1970-talet gjorde modul eller sektionssoffan entré i hemmen och med delar som gick att kombinera på olika sätt var möjligheterna oändliga. Praktiskt för alla barnfamiljer som behövde många sittplatser.

Vardagsrummet är populärast

För några år sedan frågade byggföretaget Skanska svenskarna vilket rum i hemmet de uppskattar mest. Vardagsrummet vann överlägset med hälften av rösterna – köket kom tvåa med knappt två av tre röster medan sovrummet knep bronspengen. Men trots att vardagsrummet är det rum vi uppskattar mest, och gärna visar upp för andra, visar andra undersökningar att det är köket som prioriteras vid bostadsköp och renovering. Under de senaste årtiondena har köket dessutom fått en allt viktigare roll i vår vardag. Utöver matlagning är det nu en plats för umgänge med vänner och familj, arbete och läxläsning. 

Kanske har de öppna planlösningarna och utsuddade gränserna mellan rummen bidragit till denna utveckling. I slutet av 1990-talet slog den öppna planlösningen igenom på allvar och gränsen mellan kök, matrum och vardagsrum började suddas ut. Trenden håller i sig, fortfarande vill fler än varannan boende ha det så, helst med en köksö som avdelare. Men till följd av att fler jobbar hemma ökar också efterfrågan på separata rum eller bättre möjligheter att skärma av ytor. 

Teven har inte heller en lika självklar plats i hemmet längre och det påverkar våra val av möbler och hur vi inreder. Det moderna vardagsrummet har hunnit fylla 70 och fyller fortfarande sin funktion som en plats för hela familjen. Hur vi utformar rummet när planlösningar, umgängesmönster och levnadsvanor förändras får tiden utvisa. 

Helena Nilsson