I början av 1600-talet började Sverige bli en makt att räkna med i Europa. Vid det laget hade många andra länder kolonier i andra världsdelar. I Nordamerika hade Spanien, Frankrike, Nederländerna och England territorier. De två sistnämnde nationerna hade grepp om östkusten i det som senare skulle bli USA. 

När den svenske ”hjältekonungen” Gustav II Adolf kom till makten 1611 började tankarna på en koloni att gro också i Sverige. Handeln med den nya världen hade gett andra nationer i Europa stora rikedomar. Kanske kunde det vara något för oss också?

Vid ett av de tillfällen kungen inte var ute på krigsuppdrag träffade han 1624 holländaren Willem Usselinxc i Göteborg. Denne hade i sin ungdom grundat handelskompanier i Spanien och Portugal. Senare ville han göra detsamma i Nederländerna, och bearbetade landets styrande med olika propåer. När det Holländska västindiska kompaniet öppnade 1621 fick han emellertid ingen befattning i det, och kände sig sviken. 

När han mötte den svenske kungen presenterade han sin plan att bilda ett svenskt handelskompani. Gustav II Adolf nappade och bildade Söderkompaniet, som i Sverige skulle ha ensamrätt på kolonisation och handel med främmande världsdelar. Det dröjde dock innan det kunde sjösättas. Först efter kungens död 1632 fullföljdes det av den handlingskraftige rikskanslern Axel Oxenstierna. 1637 bytte det namn till Nya Sverige-kompaniet.

Expeditionen till Nordamerika förbereddes i hemlighet av rädsla för Holländska västindiska kompaniet, som dominerade området vid Delawereflodens mynning. Det skulle knappast vara vänligt inställt till konkurrenter. Genom sina holländska kontakter visste svenskarna emellertid att området var glest befolkat, och därmed ett lämpligt objekt. 

Skepp byggda i Nederländerna

I slutet av november 1637 lämnade fartygen Kalmar Nyckel och Fågel Grip ­Göteborg med destination Nordamerika. Halva manskapet bestod av svenskar, de övriga var holländare. Inga nybyggare fanns med; förutom sjömän var passagerarna administrativ personal och militärer. 

Befälen på skeppen var väsentligen nederländare; vid den här tiden hade få svenskar erfarenhet av transatlantiska resor. Kapten på Kalmar Nyckel var Jan Hindricksen van der Water, och Adrian Jöransen var skeppare på Fågel Grip. Ombord var också holländaren Peter Minuit, som kände området kring ­Delawerefloden väl. 

Både Kalmar Nyckel och Fågel Grip var byggda i Nederländerna. Den starka sjö- och handelsnationen låg snäppet före Sverige i skeppskonstruktion. Kanske hade svenskarna också örlogsskeppet Vasas undergång 1628 i färskt minne. 

Namnet Kalmar Nyckel kommer av att Kalmar på den här tiden sågs som nyckeln till Sverige. Göteborg som då var landets enda port västerut fanns ju knappt, och resten av västkusten tillhörde Danmark-Norge. För den som seglade från exempelvis Nederländerna var Kalmar den första riktiga hamnstaden i Sverige.

Varför startade man då färden på hösten, när Skagerack är ökänt för sina stormar? Svaret stavas vindar; de västliga vindar som tog skeppen till Nordamerika var pålitligast den årstiden. Seglatsen fick emellertid en besvärlig start. Stormarna skadade fartygen allvarligt, och de fick söka nödhamn i Nederländerna. Ett problem för svenskarna, och deras holländska medhjälpare, var att man ville hålla resan hemlig för just den nationen. Ett pinsamt debacle att bli strandsatta just där, alltså. Det var dessutom svårt att få tag i reparationsmaterial och snickare, men på nyårsdagen 1638 kunde man i alla fall lätta ankar igen.

God relation

Via ett depåstopp på Kanarieöarna anlände skeppen den 23 mars till Dela­wereviken. Där fortsatte man en bit uppströms i floden innan man landsteg vid ett mindre biflöde. Området beboddes då av Lenapestammen, ett indianfolk Minuit hade kunskap om. Han slöt snabbt ett avtal om markköp med några hövdingar. Relationen mellan svenskarna och urinvånarna var överlag god.

I sedvanlig ordning byggde svenskarna ett fort vid platsen man ankrat. Det döptes till Fort Christina, men i  dag återstår inget av det. En park i dagens Wilmington, staden som senare byggdes på platsen, har dock namnet Fort Christina Park.

Peter Minuit utnämndes till guvernör för Nya Sverige, men blev inte långvarig på sin post. På återresan sommaren 1638 valde han att ta vägen över Västindien för att ta ombord en last tobak. Vid ön Saint Kitts utbröt en storm, och Minuit drunknade när han gästande ett holländskt fartyg under ovädret. 

Oavsett det sågs projektet Nya Sverige som en framgång. 1640 avseglade Kalmar Nyckel en andra gång, den här gången med nybyggare. En del av dessa var fångar som valde landsförvisning istället för ett hårt straff hemmavid. En ansenlig del av de utvandrade var också så kallades svedjefinnar, finländare som var duktiga på att röja ny mark för odling i skogsområden.

Interna konlikter och farsot

Från och med 1641 var kolonin en ren svensk angelägenhet. Holländarna som varit knutna till det svenska kompaniet sågs som förrädare i sitt hemland, och lämnade Nya Sverige. Handeln gick annars skapligt; främst importerades bäverskinn och i mindre utsträckning tobak och bomull till Sverige. 

Den slitstarka Kalmar Nyckel skulle sammanlagt göra fyra turer från ”gamla” Sverige till Nya Sverige. Andra skepp bidrog till att det totalt blev ett dussin seglatser innan Nya Sveriges öde beseglades. 1653 skakades kolonin av interna konflikter, och en farsot minskade antalet svenska nybyggare. 

Kolonins kris följdes noggrant av holländarna i deras närbelägna besittningar. När Sverige hamnade i krig med Polen 1655 såg de sin chans. Efter en kort belägring av Fort Christina tog de numerärt och materiellt starkare nederländarna över kolonin i september 1655. 

De flesta av de runt 400 svenskarna stannade dock kvar, och så sent som vid slutet av 1700-talet talades fortfarande svenska i området. När staten Delawere 1787 förklarade sig självständig gentemot Storbritannien beräknades runt 2 000 personer vara ättlingar till de ursprungliga svenska nybyggarna. 

Björn Schüberg