Marcus Hubertson

Hon var omtyckt av grannarna och känd som en charmig hemmafru som var väldigt bra på att baka scones. Men fru Beurton var inte vad hon ­verkade. Hon hette egentligen Ursula Kuczynski och var ­spion för Sovjetunionen.

Året var 1944 och krigslyckan hade vänt för Tyskland. I den lilla byn Great Rollright i djupaste Cotswolds i sydvästra England hade man inte märkt lika mycket av kriget som på många andra ställen i landet. Det var inte mycket som störde lugnet i den lilla byn. Bland invånarna fanns fru Sonya Beurton. Hon var populär i grannskapet, en hängiven hustru och ansvarsfull trebarnsmor.

Men fru Beurton var inte den hon utgav sig för att vara. Hon inskaffade och skickade topphemlig information om kärnvapen till Moskva, hemligheter som gjorde det möjligt för Sovjetunionen att bygga egna kärnvapen. 

Ursula Kuczynski, som var hennes riktiga namn, är utan tvivel den moderna historiens mest framgångsrika spion och om detta berättas i en nyutkommen bok, skriven av Ben MacIntyre som specialiserat sig på just spioner. 

Han har grävt djupt i arkiven, även i Ursula Kuczynskis egna dagböcker och anteckningar och han påvisar hur hon i unga år blev alltmer revolutionär och fattade beslutet att ställa sig i Sovjetunionens tjänst. 

Utbildad i Moskva

Hon föddes i tyska Schöneberg 1907. Familjen hade det gott ställt och föräldrarnas politiska sympatier låg till vänster. Under hennes tonår var det en väldigt orolig tid i Tyskland. Landet hade förlorat första världskriget. Ekonomin låg i spillror och snart skenade hyperinflationen iväg. Hon begav sig till Berlin där demonstrationer snabbt övergick i våldsamma gatustridigheter mellan nationalister, nazister, kommunister och poliser. 

Ursula fick själv känna på våldet. 16 år gammal deltog hon för första gången i en demonstration och fick ett hårt slag i huvudet med en polisbatong. Denna händelse fick henne att gå med i kommunistpartiet. Hon fördjupade sig i kommunismens skrifter, deltog i möten och kom därefter aldrig att tvivla en sekund på utopin om ”arbetarnas paradis”. 

1929 gifte hon sig med arkitekten Rudolf Hamburger, även han med medlem av kommunistpartiet. Året därpå begav sig paret till Shanghai i Kina och 1931 föddes sonen Michael. Det var i Shanghai som hennes bana som spion åt GRU, Sovjetunionens militära säkerhetstjänst, inleddes. 

Men man blir inte fullfjädrad spion hur som helst. 1934 fick Ursula order att bege sig till Moskva för att genomgå en utbildning, lära sig bygga en radiosändare och använda morsekod vilket hon blev exceptionellt bra på. Efter detta for hon till Manchuriet som hade ockuperats av Japan. Hon utmärkte sig snabbt som en mycket duktig spion och tilldelades överste­grad i Sovjetiska armén. 

Perfekt täckmantel

Helt försiktig hade Ursula dock inte varit. Hon hade vänsterprasslat med en annan GRU-agent, med kodnamn ”Ernst” och fick också ett barn med honom, vilket maken accepterade som sitt eget. GRU-ledningen oroade sig över att detta skulle leda till att båda agenterna avslöjades och beordrade dem att bege sig till Moskva. Därefter skickades Ursula tillsammans med familjen först till Polen och 1938 till Schweiz, där hon levde under namnet ”Sonja Schultz” och rekryterade spioner som skulle skickas till Nazityskland. 

Men äktenskapet knakade i fogarna och 1939 skilde hon sig från Rudolf Hamburger. Hon gifte sig snabbt med Len Beurton, som liksom hon själv var GRU-spion. Han hade dessutom ett brittiskt pass, vilket även hon fick efter giftermålet. 

Ursula, Len och barnen flyttade till England, där de bodde på flera mindre ställen innan de så bosatte sig i Great Rollright, där hon födde ännu en son. 

Det var nu som Ursulas syn på världen började förändras. Kampen var inte längre inriktad mot enbart nazister och fascister utan mot västvärlden i helhet, som stod i vägen för den kommunistiska utopin. 

Täckmanteln som hemmafru fungerade perfekt. Hon hade alltid mycket att stå i, hålla styr på barnen, laga mat, baka et ­cetera. 

Och förutom detta jobbade hon ännu mer febrilt åt GRU. Hon lyckades bland annat ordna att de exiltyskar som den amerikanska ledningen släppte över Tyskland till största delen var kommunister och att de därför försåg även henne, och därmed Sovjetunionen, med den information de lyckades samla in om nazisternas förehavanden. 

Sovjetiskt kärnvapen

Men hennes allra främsta insats kom efter att hon 1943 fick kontakt med Klaus Fuchs, en tyskfödd atomfysiker som jobbade på en hemlig anläggning i närheten av Great Rollright. Fuchs försåg henne med all den forskning som britter och amerikaner jobbade på varefter hon skickade den vidare till Moskva. Inte ens maken Len visste om detta. 

När de allierade ledarna träffades i Potsdam i juli – augusti 1945 blev Josef Stalin därför inte överrumplad när premiärminister Winston Churchill och president Truman berättade om deras nya vapen, atombomben. För forskningen bakom fanns i Moskva och 1949 genomförde Sovjetunionen sitt första kärnvapenprov. 

Flydde till öst

Men det hade börjat väckas misstankar mot Klaus Fuchs. Han och Ursula hade observerats tillsammans vid flera tillfällen. I boken beskriver Ben ­MacIntire det manschauvinistiska tänkande som hindrade brittiska säkerhetstjänsten från att komma Ursula på spåren och arrestera henne. De kunde helt enkelt inte tänka sig att en hemmafru var spion. Den enda som hyste misstankar var en kvinnlig agent, Millicent Bagot, men hon tystades ner av de manliga kollegorna. 

Fuchs stod däremot under ständig bevakning. Bevisen samlade sig. Han arresterades 1949 och ställdes inför rätta i januari 1950. Det var då bara en tidsfråga innan Ursula skulle avslöjas. Dagen innan rättegången skulle inledas försvann ”Mrs Beurton” och familj spårlöst. Hon dök i stället upp i Östberlin, där hon inledde en karriär som författare under namnet Ruth Werner. Hon skrev barnböcker och även en bästsäljare om sina upplevelser som spion, ­­Sonjas rapport. När den östtyska regimen föll var hon en av mycket få som försvarade den. 

10 november 1989, strax efter att folkmassorna brutit igenom den Berlinmuren, höll Ursula ett tal inför tusentals åskådare, där hon deklarerade sin fortsatta tro på ”socialism med ett mänskligt ansikte”. Hon talade för döva öron. Historien pekade åt ett annat håll. Elva år senare avled hon i Berlin. 

Michael Dee