Sandhammaren, en bred och kilometerlång sandstrand i sydöstra hörnet av Skåne, är i dag en av landskapets mest natursköna och attraktiva badstränder. Men en gång var det här kustavsnittet en mardröm för skepparna på segelfartygen. I havet utanför finns Skandinaviens största skeppskyrkogård och sjömansgrav. Tusentals vrak ligger begravda i bottensanden.
Platsen var också ett rövarnäste där de skeppsbrutna blev anfallna av ortens invånare, plundrade och ofta mördade. Uppfattningen var att allt vad havet bar i land var kustinvånarnas rättmätiga egendom, vår herres goda gåvor åt en stackars fattig strandbefolkning.
Välsignad kust kallade SVT ett program om Sandhammaren som sändes på 1960-talet. Förmodligen valde man detta namn därför att skeppsbrotten en gång betraktades som rena välsignelsen för ortsbefolkningen. Det var en allmän sport att lura seglare in mot kusten för att få dem att grundstöta där, skriver framlidne folkskolläraren Frans Löfström i sin bok Kring Sandhammaren.
Vid vackert väder gjorde man sig inte något besvär, för det lönade sig inte. Men när en hård östanstorm kom svepande grep man till alla möjliga knep för att lyckas.
Eldar tändes upp långt inne på land för att få de sjöfarande att tro att vänliga människor hade eldat nere på stranden för att varna dem för kusten. När seglarna såg eldarna vid horisonten satte de kursen längre in mot land och så gick de på grund när de hade varit övertygade om att de befunnit sig långt ute till havs.
”Ett slakthus för sjömän”
De av besättningsmännen som lyckades rädda sig i land blev ihjälslagna och begravda i sanden.
”Folk var som glupande ulvar när ett fartyg hade strandat och de skydde inga medel då det gällde att roffa åt sig” har en gammal kustbo berättat.
Sandhammaren betraktades allmänt som ”ett slakthus för sjömän” och det gick knappast en månad utan att något skeppsbrott inträffade. Än i dag kan man under vissa strömförhållanden få se rester av gamla vrak på den vita sandbottnen.
Skeppare rundade ogärna den gamla olycksudden i hårt väder. I den ryska litanian hette det:
”För den svenska Sandhammaren bevare oss, milde Herre Gud”.
Det finns en berättelse om en skeppsklarerare från Ystad som anställde några karlar från Mälarhusen, som vid ”lämpligt strandningsväder”, det vill säga nattliga stormar från nordost, skulle gå fram och tillbaka på stranden, med en grön och en röd lanterna. När man ombord på fartyg ute till havs såg dessa lanternor kunde man inte tro annat än att man hade en seglare långt innanför sig och att det därför inte var någon risk att söka sig närmare land.
Följden blev ofta att man hamnade inne bland sandrevlarna. Sen skötte havet, stormen och skeppsklareraren om resten.
Alla var intresserade av att fartyg gick i kvav och slogs sönder, skriver Löfström i sin bok. Under sina många strövtåg i bygden intervjuade han fiskare och sjömän, fyrpersonal, bönder och präster.
Inga samvetsbetänkligheter
Skeppsskroven hade man inget intresse av och de stannade i regel kvar där ute och bröts sönder och hamnade i bottensanden.
Det var allt annat man ville komma över; mast- och rådelar, segeltrasor, trossar, rep och linor, skansar och kajutor och dess möbelinredning, gång- och sängkläder, matvaror och kökskärl och sist men inte minst lasten, som ofta bestod av timmervaror. Av allt detta kastades mängder i land och där var det bara att roffa åt sig.
Ibland hände det att kapten och besättningsmän räddades och försökte bärga och freda mesta möjliga av vad som varit ombord, men detta var som regel ett hopplöst företag. Kustbefolkningen stal ohejdat allt vad man kom över. Så snart vederbörande vände ryggen till var man framme, högg tag i någon av godbitarna och gav sig iväg med den. Detta skedde under dagtid, under natten var det sju resor värre.
Löfström berättar att vid dessa rofferier och plundringar slog man ibland ihop sig i lag; en del av karlarna skötte om hopsamlande, medan andra, beväpnade med knölpåkar eller andra tillhyggen, höll vakt vid uppsamlingsställena.
Några samvetsbetänkligheter eller skamkänslor då det gällde att lägga sig till med vad havet kastade i land hade man inte, inte ens om den rättmätige ägaren gick mitt ibland dem.
Kol, vin och öl …
När en engelsk kollastad bark i rykande östanstorm slogs sönder och av brottsjöarna kastades upp på land, kom det massor av folk och bärgade sådana mängder att ingen behövde köpa kol på flera år.
När en vinlastad skuta gick under vid Mälarhusen hade man runt om i stugorna under veckor framåt dagligen vin på bordet.
Nästan lika roligt hade kustborna lite senare då det strandade en stor engelsk ångare lastad med öl- och portertunnor. När en ångbåt, lastad med mängder av timmer, slogs sönder i stormen, höll befolkningen på att bärga timmer i flera dagar. Bönderna kom med hästar och vagnar och körde iväg upp mot gårdarna och byarna med det ena lasset efter det andra.
Grundstötningarna blev färre när segelfartygen försvann. I början av 1800-talet började också en omsvängning i folks tankesätt; allt fler ansåg att något borde göras för att förhindra att människoliv spilldes och att massor av fartyg gick förlorade.
1831 placerades en provisorisk fyr i form av en stor järngryta på en av de höga sanddynerna. Fyren eldades med stenkol och hade en lyshöjd på 7,5 meter över havet.
Ett förslag till en permanent stenkolsfyr ansågs inte genomförbart. Problemet var grundförhållandena, den lösa sanden. Praktiskt taget alla fyrtorn var byggda av sten och därmed mycket tunga och inte möjliga att uppföra på Sandhammaren.
Första ”Heidenstammaren”
Lösningen blev en ny konstruktion av fyringenjören Gustav von Heidenstam (far till nationalskalden Verner von Heidenstam), bestående av långa skruvpålar som bar upp ett fackverk av järn.
1861 fick Hällefors bruk i uppdrag att tillverka två fyrar av den här typen för Sandhammaren. Anledningen till att man inte nöjde sig med en var att man ville undvika förväxling med de danska fyrarna på Bornholm och Christiansö.
De båda fyrarna, landets första ”Heidenstammare”, togs i bruk året därpå. En av dem släcktes 1891 men stod kvar till 1904 då den demonterades, förlängdes med två bottensektioner och återuppfördes på Pite Rönnskär.
En gammal kanon, som fortfarande står kvar, hade under de första åren efter fyrens tillkomst en viktig uppgift att fylla. När dimma nattetid låg tät och skenet från fyren inte nådde ut över havet tog vaktmanskapet kanonen till hjälp.
”Nu dundrar det på Sandhammaren” sa sjömännen och så bärgade de seglen om så var nödvändigt och lade om rodret för annan kurs.
Kanonen ersattes senare av en mistlur.
Räddningsstation
Den nuvarande fyren, som är 29,4 meter hög och visar ett vitt blänk var femte sekund, har i olika etapper automatiserats. Dess rovoljelampa har för länge sedan bytts ut mot elektrisk belysning.
Den siste fyrvaktaren lämnade Sandhammaren 1976. Fyren blev ett statligt byggnadsminne 1978 och fjärrmanövreras numera från Norrköping.
Sommaren 1855 uppfördes en räddningsstation och på hösten samma år kom livbåt och raketapparat på plats. Bönder i närheten ställde upp med dragdjur för att forsla den vagn, som den stora och tunga livbåten stod på, till stranden när det kom bud om skeppsbrott.
Lotsverket upprättade också kontrakt med föreståndare för stationen, båtstyrare och roddare, sammanlagt ett 20-tal personer.
När stationen lades ner 1945 hade 592 människor räddats ur havet. En siffra som förmodligen ingen annan livräddningsstation i landet kan uppvisa.
Dramatiska räddningar
Stationen ersattes av en ny och modern anläggning i Kåseberga. Anledningen till att den flyttades till det lilla fiskeläget åtta kilometer söderut var att man måste ha en hamn att utgå ifrån.
På Sandhammaren fanns endast en öppen kust. I stället för den gamla och hårt nedslitna roddbåten fick man nu tillgång till en modern, motordriven livräddningsbåt. Senare har även den stationen försvunnit och i dag har Sjöräddningssällskapet en snabbgående livräddningsbåt stationerad i Ystad.
Skeppsbrottens och de strapatsfyllda räddningsinsatsernas tid är numera förbi tack vare moderna tekniska navigationshjälpmedel. Men åtskilliga dramatiska räddningsföretag har gjorts långt in på 1900-talet. 1950 slogs Köpenhamnsångaren JP Suhr sönder utanför Sandhammaren och tog 21 man med sig i djupet. Bara en enda överlevde.
”Johanne Becker”
Själv minns jag när det tyska motorfartyget Johanne Becker från Hamburg gick på grund en novembernatt 1962. Personal från livräddningsstationen i Kåseberga fick tillbringa mer än ett dygn på den stormiga kusten innan besättningen kunde tas i land med hjälp av räddningskorgar.
När larmet kom tidigt på morgonen hade man först gått ut med livräddningskryssaren NA Båth. Men i den hårda stormen hade man ingen möjlighet att nå fram till haveristen, som låg ett hundratal meter från land, utan man fick i stället via kustvägen ta sig fram den åtta kilometer långa sträckan till Sandhammaren där raketapparaten monterades upp och man kunde skjuta över en tross till haveristen. Platsen lystes upp av strålkastare som riktades från bilar på land ut mot det grundstötta fartyget.
Styrmannen och kaptenen vägrade lämna fartyget och eftersom det var gjort av stål klarade det sig från att gå läck. Dagen efter kom Röda bolagets bärgningsfartyg Dan till olycksplatsen och hade efter några timmar dragit Johanne Becker av grundet. För egen maskin tog sig fartyget in till Ystad, dit också de tre räddade besättningsmännen hade förts.
Curt Nordh
