Ett par sanningens ord om Gotska Sandön

Vad är det för hemligheter som döljer sig under de vackra stränderna på Gotska Sandön?

Debattinlägg gällande Gotska Sandön-artikeln i Kvällsstunden vecka 17:

Kvällsstunden innehåller ofta mycket intressanta artiklar i skilda ämnen. I tidningen för vecka 17, 2017, finns en lång artikel om Gotska Sandön och den mångomtalade ”sjörövaren och massmördaren” Petter Gottberg. Jag bodde som barn tre år på Sandön och berättelserna om Gottberg och hans nergrävda skatter var mycket spännande och jag och kamraterna drömde om att hitta dessa skatter eller skelett av Gottbergs offer! Det mesta som berättas om Gottberg torde dock vara rena myterna och även om det kan kännas lite fel att ta död på spännande myter tycker jag att Gottberg, som nog inte var Guds bästa barn, ändå förtjänar att sanningen kommer fram.
Jag stöder mig på boken ”Ytterst i havet” som gavs ut 1960 av dåvarande biskopen i Visby, Algot Anderberg, en sann Sandövän, som ofta besökte ön. Jag har också läst Riksantikvarieämbetets skrift ”Gotska Sandöns bebyggelse”, utgiven 1986, författad av antikvarien vid Riksantikvarieämbetet Johan von Reis.

Finns det då ingen sanning bakom myterna om Gottbergs brottslighet? Jo, det gör det. Algot Anderberg har i detalj studerat den utdragna rättegång som hölls i Allekvista på Gotland med början i juni 1816. Gottberg var anklagad dels för vrakplundring, dels för mord, alternativt dråp på en tonårig dräng, Petter Lundblad.
I oktober 1814 kolliderade två fartyg utanför Gotska Sandön. Det ena, Cerberus av Greifswald, övergavs och drev iland på Gotska Sandön där Gottberg hittade vraket strax före jul. Han började föra iland en del av lasten: talgljus, segelduk, läderhudar, en låda te och två vargskinnspälsar. I maj 1815 kom det folk till Sandön, bekanta och släktingar till Gottbergs andra hustru som var från Gotland och Gottberg var då tvungen att anmäla strandfyndet till myndigheterna men passade på att dela med sig av stöldgodset till besökarna. Genom myndigheternas försorg fördes vraket till Gotland där lasten auktionerades ut liksom vraket. Det senare köptes av prosten på Fårö.
Det gick en tid. Gottberg seglade till Stockholm för att se till en fastighet på Glasbruksgatan, vilken han ärvt av sin första hustru. Han sålde här en av vargskinnspälsarna. Med sig tillbaka till Sandön förde han änkan Helena Lidberg som skulle hjälpa den sjukliga fru Gottberg i hushållet, samt ynglingen Petter Lundblad som dräng. Denne var vad vi i dag skulle kalla en ”värsting” som det var meningen att Gottberg skulle ta hand om. Det skar sig omedelbart mellan Gottberg och pojken.
Det slutade med att pojken en februaridag rymde från hemmet med lite mat och brännvin. Gottberg hittade honom efter en vecka. Pojken var död och Gottberg begravde honom på platsen. 

Ryktet om vraket Cerberus och försäljningen av fartyg och last kom så småningom till fartygets ägare i Greifswald. Greifswald var svensk besittning fram till 1815 och kanske var det därför lätt för ägaren att få del av resultatet av försäljningen. Det framgick klart att mycket av lasten saknades och nu började myndigheterna agera. Gottberg fördes iland för att ställas till svars. Han erkände vrakplundringen men drog också in dem han delat bytet med men de nekade!
Rättegången drog därför ut på tiden. Algot Anderberg redogör i detalj för rättegångsförfarandet och han, liksom jag, är imponerad av hur väl rättssystemet fungerade och hur noggrann man var. Gottberg frikändes från anklagelsen för mord i brist på bevis men rätten var långt ifrån övertygad om hans oskuld.
Den 14 december 1816 avkunnades domen. Eftersom Gottberg varken kunde betala böter eller skadestånd (man hade noga utforskat vad han ägde) dömdes han till fängelse på vatten och bröd, en ganska mild dom, kan man tycka men han hade ju suttit inlåst under hela rättegångstiden. Familjen, hustru och dotter, liksom Helena Lidberg, friades från alla misstankar om delaktighet i eller kännedom om vrakplundringen.

Helena Lidbergs vittnesmål räddade nog Gottberg från att fällas för mord. Hon tycks ha varit mer lojal mot Gottberg än mot pojken. Domen vandrade vidare till högre instans men ändrades inte. Detta var den världsliga domen. Fjärde söndagen i advent 1817 satt Gottberg i skamstocken utanför Fårö kyrka. Enligt kyrkböckerna avflyttade Gottberg till Stockholm 1829.
Återkom han aldrig till Sandön? Anderberg finner inga tecken på det men troligen återvände Gottberg så småningom, fast utan familjen. Den så kallade ladan med ”skottgluggar” uppfördes som lambgift, alltså skydd för fåren, under åren 1823-24. Att Gottberg efter vad som tidigare skett skulle ge sig till att skjuta fartygsbesättningar och komma undan med det är helt uteslutet! 
Man må ha hittat aldrig så många patronhylsor i ladan. De borde ju ligga utanför! Den lilla byggnad som finns kvar vid Gamla Gården, där Gottberg bodde, brukar kallas ”Gottbergs fängelse”. Det är bara det att den inte byggdes förrän på 1830-talet då Gottberg flyttat till Stockholm! Detta försökte jag hävda inför en guide, en av tillsynsmännen på Sandön, vid ett av mina besök men han blev rätt irriterad! Myterna om Gottberg är för djupt rotade och för intressanta för att förstöras av klåfingriga sanningssägare!

En sådan är författaren av denna skrift,
Björn Sjöstedt i Hällekis.

Kategorier BFL Etiketter

Kvällsstunden vecka 18 – 2017

Lana Turner var en av de klassiska filmstjärnorna, verksam i skådespelaryrket i närmare 50 år. 1937 slog hon igenom, bara 16 år gammal, som ”jumperflickan” i filmen Skandal i Hollywood. Först 1985 avrundade hon sin karriär med en roll i tv-serien Kärlek ombord. Lana, eller Judy som föräldrarna kallade henne, var ett levande exempel på att ett vackert utseende inte automatiskt leder till ett lyckligt liv. Yrkesmässigt fick hon kämpa hårt för att visa att hon kunde agera – och privat ingick hon åtta mer eller mindre misslyckade äktenskap. Inte heller depressioner och alkoholmissmissbruk undkom hon. Men mot slutet av sitt liv vände hon sitt liv till det bättre, tog avstånd från både alkohol och osund mat och levde som hängiven katolik.

 

Mer ur veckans nummer

Operation Köttfärs är namnet på ett av de mest fantastiska militära villospåren under andra världskriget. Bakgrunden var att de allierade trupperna hade vunnit över tyskarna i Nordafrika och nu skulle ta sig tillbaka till Europa igen. För att lyckas med det måste de först få fotfäste på Sicilien. Men det insåg även Adolf Hitler. Så vad göra? En brittisk kapten kläckte idén att sätta en officersuniform på liket av en person utan anhöriga, förse honom med en portfölj innehållande avslöjanden om att allierade ska landstiga Sardinien i stället – och sedan låta kroppen med väska och allt flyta iland i Spanien i avsikt att fresta spanjorerna att vidareförmedla informationen till Hitler. Kuppen lyckades och de allierade kunde relativt lätt inta Sicilien.

Kapten Ewen Montagu uppfann Operation Köttfärs.

Han hette Charles-Édouard Jeanneret men blev som världsledande modernistisk arkitekt känd under artistnamnet Le Corbusier. Han ritade fyrkantiga hus med platta tak som av kritiker påstods vara otäta. Till sina föräldrar ritade Le Corbusier det lilla huset Villa Le Lac vid Genèvesjöns strand. Det är ett tidigt exempel på kompakt boende. Och visst läckte taket där…

Vid Genèvesjöns strand byggde Le Corbusier Villa Le Lac till sina föräldrar.

I år är det 250 år sedan den första Ornäsbjörken hittades. Detta sterila björkträd med sina flikiga blad harblivit ett populärt inslag i svenska parker och trädgårdar, bland annat för att det varken sprider pollen skräpar ned sin omgivning lika mycket som vanliga björkar. Personen som gjorde upptäckten 1767 var hemmansägaren och landssekreteraren Lars Hiort, som sedermera blev stamfar för den adliga ätten Hiort af Ornäs.

Äkta Ornäsbjörk från Vassbo i Dalarna. Ornäsbjörkens stam spricker ibland upp i svagt orangefärgade romboider.

Mannen som grundlurade nazisterna

Kapten Ewen Montagu uppfann Operation Köttfärs.
[good_old_share]

Efter att de allierade trupperna hade vunnit över tyskarna i Nordafrika i maj 1943 var det dags att ta sig över Medelhavet och fortsätta kriget i Europa. Militärt sett stod det klart att det måste ske genom att få fotfäste på Sicilien för att sedan kunna avancera genom Italien. Problemet var att även den tyska militärledningen insåg detta och skulle bygga upp ett starkt försvar av ön. 

Om de allierade skulle kunna inta Sicilien krävdes det enorma truppinsatser som det inte fanns tillgång till våren 1943. Det skulle även innebära stora förluster om man lyckades. 

Det var då som den engelske kaptenen Ewen Montagu vid marinens underrättelseavdelning i London kom med en fantastisk idé om hur man skulle få tyskarna att tro att invasionen skulle ske i första hand på Sardinien. 

Genom att använda en död brittisk officer med falska invasionsplaner som skulle man få Hitler att flytta trupper från Sicilien! 

Idén presenterades slutligen för premiärministern Winston Churchill, som sade: 

”Bara en åsna kan tro att invasionsmålet är något annat än Sicilien.” 

Men egentligen fanns det bara möjligheter och inga risker med Operation Mincemeat (Operation Köttfärs), så Churchill och militärledningen godkände planen. 

En död man med hemliga handlingar kom snart att spolas upp på den spanska kusten, och med det började den mer eller mindre otroliga historien om hur tyskarna blev lurade. 

Det var först efter kriget som information kom ut till allmänheten om Operation Köttfärs, detta efter att Ewen Montagu år 1953 publicerade sin bok The Man Who Never Was (Mannen som aldrig var). 

En långfilm följde 1956, i vilken Montagu berättade om hur britterna lurade axelmakterna att tro att Operation Husky, den allierade invasionen av Sicilien, skulle ske någon annanstans.

Hittade på en major..

I stora drag gick kapten Montagus plan ut på att ett lik skulle förvandlas till den påhittade döde majoren William ”Bill” Martin vid kungliga marinkåren, som enligt handlingar ingick i Lord Mountbattens stab och som på väg med flygplan från England till Nordafrika störtade i Medelhavet. 

Hans kropp skulle så småningom spolas upp på en strand i Spanien, där myndigheten, som samarbetade med tyskarna, med största säkerhet skulle informera tyska militärer om fyndet av en död brittisk officer med en fastkedjad portfölj innehållande diverse handlingar. 

Det krävdes en enorm list med skickligt förfalskade dokument för att ge trovärdighet åt den döde. 

Den avlidne mansperson som man fick tag på var en uteliggare i London vid namn Glyndwr Michael. Hans föräldrar var döda och inga släktingar hade hittats av myndigheterna. Han hade dött av lunginflammation och låg i kylrum. Läkare sade att det gick att få det till att se ut som om han drunknat för några dagar sedan. 

Personliga saker

Mannen skulle snart kläs med uniform och utrustas med personliga saker, så att han blev en verklig major. 

Ewen Montagu och hans medarbetare arbetade för fullt med att skapa en trovärdig person. Man såg till att den påhittade majoren Martin var nyförlovad, skaffade honom ring och ett kvitto på inköpet som placerades i en av hans fickor. En kvinnlig sekreterare fick skriva ett kärleksbrev från hans älskade Pam och en annan kvinna bidrog med ett kort av sig själv. 

Montagu gick och bar brevet på sig och vek upp det gång på gång så att det blev ordentligt tummat. Det skulle se ut som om Martin läst det flera gånger. Brevet och kortet hamnade sedan i hans plånbok, där man också placerade ett fejkat brev från Lloyd’s Bank som påpekade att han överskridit sitt checkkonto med 79 pund. 

Andra prylar som penna, nycklar och två avrivna teaterbiljetter samt några gamla bussbiljetter, stoppades också ner i fickorna. Slutligen placerades en militär ID-handling i plånboken efter att man hittat en man som var otroligt lik den döde Glyndwr Martin och som lät sig fotograferas utan att fråga varför när han hörde att kortet skulle användas till ett hemligt uppdrag. 

Efter att ha utrustat den påhittade major Martin med personliga tillhörigheter gällde det att också kunna lura tyskarna med innehållet i portföljen. Det var i portföljen som material skulle finnas som lurade tyskarna. Dels fanns det några militära tidskrifter och ett korrektur för en tjock reklambroschyr åt amerikanska marinkåren med ett brev till general Dwight D Eisenhower med önskemål om att han skulle skriva ett kortare förord. 

Detta var för att det skulle se naturligt ut att Martin hade med sig en portfölj. 

”Sardiner”

Sedan bifogades ett brev från Alexander Nye, ställföreträdande chef för generalstaben som skrev till general Alexander, Eisenhowers närmaste man i Tunisien. Alexander Nye blandade personligt hemmaskvaller med militär information och undrade om det går bra med felinformationen om den påstådda Sicilien-invasionen. 

Brevet började med: 

Käre Alex! Jag begagnar tillfället att sända dig ett personligt brev genom en av Mountbattens officerare…

 

Även viceamiral Lord Mountbatten medverkade och skrev själv ett introduktionsbrev för major Martin till amiralen Sir Andrew Cunningham. Martin beskrivs där som en expert på amfibisk krigföring som lånas ut för kommande sjöoperation. I en skämtsam ton skriver han också om ”sardiner”, som en hänvisning till kommande operation på Sardinien. 

Innan själva frakten av kroppen till spanska kusten genomfördes meddelade tidningen The Times den 4 juni 1943 major Martins död i en flygolycka. Han var med på den lista över omkomna soldater som tidningen publicerade med jämna mellanrum, detta ifall att tyskarna kollade upp det. Av en händelse hade två andra officerare dött efter att deras flygplan havererat över havet på väg mot Gibraltar, vilket gav ännu mer trovärdighet åt William Martins död.

Den påhittade major William ”Bill” Martin lades i en behållare med kolsyreis som skruvades igen lufttätt. 

Sedan skulle kolsyreisen smälta och hålla syret borta så att inte kroppen ruttnade under färden till Medelhavet, vilken påbörjades med u-båten Seraph tidigt på morgonen den 30 april. 

Väl framme, en kilometer utanför den spanska orten Huelva, gick u-båten upp till ytan klockan 04.30. Flytvästen pumpades upp, kaptenen läste en psalm och kroppen lämpades i vattnet och började sakta driva mot land. 

Britterna visste att i staden fanns en tysk agent som samarbetade med den spanska myndigheten. 

Spänd väntan

Kroppen kom att obduceras av en spansk läkare, vilket Montagu hade räknat med. Därför hade han försett Martin med ett krucifix i silver i en kedja runt halsen för att obducenten skulle tro att det rörde sig om en katolik och inte underkasta kroppen någon mer genomgående undersökning, vilket kyrkan motsatte sig. En ordentlig obduktion kunde nämligen ha gjort en obducent misstänksam, för kroppen hade bara legat i vatten några timmar och var därför inget vanligt vattenlik. 

Sedan dröjde det några dagar i spänd väntan innan den spanska myndigheten överlämnade information den 3 maj till den brittiske attachén i Madrid om att man hittat liket efter en engelsk major Martin. 

De berättade att en fiskare hade hittat den drunknande mannen i vattnet norr om staden Huelva och att han hade begravts på kyrkogården i staden. 

Britterna fick ingen information om att han hade haft någon portfölj med sig, så frågan var om portföljen hade slitits bort från kroppen och sjunkit eller om den fanns i spanskt eller tyskt förvar. 

Efter en vecka fick äntligen den engelske attachén portföljen med ursäkt att den blivit liggande hos den spanska myndigheten efter begravningen av mannen. 

Till slut kom portföljen hem till Montagu och de ansvariga för operationen och det såg tyvärr ut som om inget var rört i den. 

”Köttfärsen svaldes hel”

Men vid närmare undersökning visade det sig att breven var öppnade och lästa för att sedan skickligt ha blivit förslutna igen. Den stora frågan var nu om tyskarna hade lurats eller inte. 

Svaret skulle komma först den 9 juli, då de allierade invaderade Sicilien.

Den allierade invasionen av Sicilien blev enklare än väntat. Operation Mincemeat (Operation Köttfärs) hade lyckats och bidrog till att tusentals liv sparades. 

Det var först när man kom till det italienska fastlandet som hårda strider väntade. Den allierade krigsledningen anade att tyskarna hade lurats av major Martin, men det var först efter kriget som man fick klart för sig att så var fallet. 

Mussolini opponerade sig

Tyskarna trodde att de stora anfallen skulle utföras mot Sardinien och Grekland och tyskarna hade därför sänt förstärkningar dit istället för till Sicilien. Bland annat fraktades tre pansardivisioner till Grekland, en från Frankrike och två från östfronten. Till och med den berömde generalen Erwin Rommel sändes till Grekland. 

Först och främst var det Hitler själv som blev lurad och det var han som bestämde att trupper skulle flyttas från Sicilien. 

Tyskarna lade också stor kraft på att minera utanför Grekland istället för på Sicilien som det var tänkt. 

Det var bara Italiens ledare Mussolini som vågade opponera sig och påstå att Hitler hade fel; de allierade hade Sicilien som invasionsmål enligt Il Duce. 

Det har visat sig att även den tyske propagandaministern Joseph Goebbels tvivlade på informationen. Han skrev det i sin dagbok, men framförde inte tvivlet öppet då han inte ville stöta sig med sin ledare. 

Hitler förklarade vid ett stabsmöte med de ledande generalerna att engelska dokument visade att Sardinien och Grekland var huvudmålet. 

Tyska militära experter hade efter grundlig undersökning kommit fram till att major Martin och dokumenten var äkta. Det förlitade sig Hitler på och blev grundligt lurad. 

Hyllad

Major Martins grav i Huelva finns fortfarande kvar och det har uppförts en stor minnesplatta som hyllar honom. 

1998 lade man till informationen ”Glyndwr Michael served as Major William Martin”. 

Den för allmänheten tidigare okände mannen Glyndwr Michael från Aberbargoed i Wales hade då sedan några år uppmärksammats i Storbritannien. En död man som gjorde en stor insats för Storbritannien under andra världskriget utan att veta om det hyllades till slut. 

Sven-Åke Henriksson 

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 17 – 2017

Martin Ljung var en av 50-talets stora humorkungar. Foto IBL

På eftersommaren i år kan 100-årsminnet av komikern Martin Ljung firas. Riktigt så gammal blev han dock inte; han missade ”jämna seklet” med sju år, vilket ändå får anses som ytterst aktningsvärt. Under hela 1950-talet och en bra bit in på 60-talet var Martin Ljung den stora humorstjärnan i Povel Ramels tältturnerande Knäppuppensemble. Särskilt hans monologer – som till exempel sjuklingen Viking, Upptäcktsresanden, Fnykis, Kanonkungen och Skojten – bidrog till att ge regelbunden träning åt det svenska folkets skrattmuskler. Den före detta smedhalvan från Notviken kunde dock mer än så. Han fick sitt artistiska genombrott som orgelimitatör (!) och hans sångröst, i djupast tänkbara basläge, gick inte av för hackor.

 

Mer ur veckans nummer

Gotska Sandön är en ö utan vare sig hamn eller brygga för båtar att lägga till vid och brukar därför betecknas som Sveriges mest isolerade och svårtillgängliga plats. Kan det förhållandet ligga bakom att nödställda sjömän från fartyg som strandande utanför ön försvann spårlöst – samtidigt som värdefullt gods från de grundstötta fartygen också försvann? Rykten går om fasansfulla händelser på ön i början av 1800-talet.

Vad döljer sig under de vackra vita stränderna på Gotska Sandön?

En thriller av annat slag handlar om ett typsnitt – alltså tryckbokstäver. ”The Doves Type”, som typsnittet heter på engelska, blev föremål för en juridisk tvist som fick till följd att originaltyperna av metall, som tillsammans vägde ett drygt ton, dumpades i Themsen, floden som rinner genom London. Ungefär 100 år senare lyckades en energisk typograf återskapa typsnittet, bland annat genom att dyka i Themsen och bärga 151 metallbokstäver.

Vid dykningar i Themsen kunde man – 100 år efter att de dumpats i floden – bärga 151 av originaltyperna som ingick i det klassiska typsnittet "The Doves Type".

Att det odlas mycket apelsiner i Florida är ett känt faktum; endast Brasilien producerar fler citrusfrukter. Men vad som inte så många känner till är att svenska invandrare bidrog verksamt till att apelsinodlingarna i Florida kom igång på 1800-talet. Det rörde sig då om renodlad arbetskraftsinvandring av svenskar till plantagerna i USA:s sydostligaste delstat.

Typsnittet som försvann i Themsen

Några av de typer som Robert Green lyckades bärga ur Themsen. Med hjälp av dessa och gamla tryck har han sedemera lyckats återskapa snittet och återlanserat det i en digital version.
[good_old_share]

Tack vare datorer har de flesta i dag någon kunskap om typsnitt. Inom designvärlden är det inte ovanligt att stöta på grafiska formgivare och typografer som är fullkomligt besatta av typsnitt. Den engelske typografen Robert Green blev så besatt av ett drygt 100 år gammalt typsnitt att det slutade med att han dök i Themsen! 

Typsnittet ”The Doves Type” är legendariskt bland typografer. De får något drömskt i ögonen när detta kommer på tal. Det lanserades för några år sedan i en digital version av den engelske typografen Robert Green. Det låg mycket arbete bakom detta, framför allt för att originaltyperna, alltså metallbokstäverna, hade försvunnit. 
The Doves Type tillkom på beställning av Thomas Cobden-Sanderson och Emery Walker för att användas till tryckningen av böcker på deras förlag The Doves Press, grundat 1900. Thomas Cobden-Sanderson var bokbindare och Emery Walker var litograf, fotograf och drev ett tryckeri. Förlaget var inriktat på kvalitetslitteratur: Bibeln, William Shakespeare, poesi av lord Tennyson med mera. 

Emery Walker och Thomas Cobden-Sanderson.

Juridisk tvist
Cobden-Sanderson var vän med William Morris, det tongivande namnet i Arts & Crafts-rörelsen vars filosofi gick ut på att design av vardagsobjekt, vare sig det var koppar, möbler eller typsnitt, skulle vara av samma höga kvalité som konst. 
Cobden-Sanderson var den som var mest engagerad i utgivningen, framför allt vad gällde kvalité på papper, bokbinderi och tryck. Böckerna var dyra att tillverka, sålde dåligt och 1908 upplöste Cobden-Sanderson och Walker sitt partnerskap och The Doves Press upphörde att existera. 
Återstod gjorde dock det vackra typsnittet, som vägde drygt ett ton. Det var Cobden-Sanderson som var i besittning av det, i alla fall rent fysiskt. Båda parter var fast beslutna att få äganderätten till typsnittet. Det blev en juridisk tvist och den slutade med att Cobden-Sanderson fick äga The Doves Type livet ut och att det efter hans död skulle övergå i Emery Walkers ägo. 

Themsen-ritual
Men så skedde inte. I stället började Cobden-Sanderson ge sig ut på kvällsvandringar, 170 stycken enligt hans dagböcker, för att sakta men säkert sänka alla typerna i Themsen. Vandringarna började augusti 1916 och avslutades januari 1917. 
Det fanns något nästan rituellt över det hela. Cobden-Sandersons spirituella världsbild gick ut på att allting i denna värld hängde ihop. Hans sätt att visa vördnad för skaparen var att själv skapa, bland annat då vackra böcker. Han offrade typsnittet genom att ge det tillbaka till jorden, till Themsen, till Kosmos. Cobden-Sanderson såg typsnittet som konst och ville hindra Walker från att göra kommers av det och använda det till att trycka undermålig litteratur. Och därefter återstod bara de böcker och trycksaker som The Doves Press låtit trycka. 

Mödosamt återskapande
Den engelske typografen Robert Green började intressera sig för The Doves Type för tio år sedan då han letade efter typsnitt till ett bokprojekt. På webben hittade han några sidor ur den bibel som The Doves Press hade tryckt. Han letade förgäves efter en digital version, och beslöt sig då för att återuppliva The Doves Type. 
– Jag begav mig till British Library för att studera böckerna. Det förvånade mig hur moderna de såg ut, inte bara typsnittet utan all den vita ytan på sidorna. Där fanns inga illustrationer alls, vilket annars var brukligt då. Jag köpte egna böcker antik-variskt och kom också över tryckt brevpapper och förlagskataloger. Därefter började det mödosamma arbetet. Då insåg jag också att böckerna tryckts på fuktat papper, medan brevpapper och kataloger tryckts på torrt papper. Det ändrade karaktär på bokstävernas utseende och gjorde mitt arbete mycket svårare. Dessutom är varje bokstav unik. Det finns inga fasta element, som till exempel att man skulle få ett ”d” om man vänder på ett ”p”. Det handlade hela tiden om avvägningar och justeringar. 

Dök i floden
2013 ansåg Robert Green att han hade en fungerande digital version och lanserade den kommersiellt. 
– Men jag var ändå inte riktigt nöjd, så jag sökte upp min tidigare lärare i typografi på The Royal College of Art, och hon sade: ”Det är en del som inte stämmer och enda sättet att få det rätt är att leta reda på själva metalltyperna”. Och de fanns möjligen i Themsen…
Cobden-Sanderson beskrev i dagböckerna var han stod när han kastade i alltihop. Det var alltid från samma bro. 
– Jag kontaktade hamnmyndigheterna, som föreslog att jag skulle skaffa licens och leta själv i stället för att anlita dykare. Jag skred till verket. Sommaren 2014 började jag dyka och lyckades faktiskt hitta 151 bokstäver. De har hjälpt mig att justera en del och jag har återlanserat den digitala versionen. Så nu går det återigen att trycka böcker och mycket annat med det klassiska The Doves Type. 

Michael Dee

Bibeln – tryckt med "The Doves Type".
[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 16 – 2017

I ”Den eviga staden”, alltså Rom, bor det så många hemlösa katter att ingen riktigt känner till deras rätta antal. Dessutom är de ”niolivade” katterna kulturskyddade precis som stadens berömda forminnen, så deras möjligheter att föröka sig är utomordentliga. För övrigt är det just vid de antika minnesplatserna som katterna helst håller till. Largo Di Torre Argentina, där Julius Caesar en gång blev mördad, är den verkliga favoritplatsen. Kattälskare i staden lägger mer än gärna ut matrester åt sina fyrbenta vänner. I övrigt söker katterna föda i soptunnor, i råttkolonierna längs Tiberns stränder och bland de duvor, möss och ödlor som det finns gott om bland Roms antika monument.

 

Om detta och mycket annat läser du i Kvällsstunden vecka 16!

Katter bor bland Roms antika skatter

Uppskattningsvis finns ett par hudratusen hemlösa katter i Rom.
[good_old_share]

Roms många förvildade katter är numera kulturskyddade. De betraktas som en del av stadens kulturarv och ska ha samma skydd som Roms berömda fornminnen, där de flesta katterna bor. Populärast är Largo Di Torre Argentina, där Caesar en gång blev mördad.

Här lever mängder av katter bland ruinerna och tas om hand av volontärer som driver ett katthem, beläget i ena hörnet av området. En frivilligorganisation matar, vaccinerar och steriliserar de hemlösa katterna.
De antika monumenten och det myllrande folklivet i all ära, men det mest karaktäristiska inslaget i Roms stadsbild är nog – katterna. Alla Romresenärer har säkert lagt märke till dem. Ensamma eller i talrika flockar stryker de omkring överallt – på piazzor, i gränder, i Colosseum, på Forum Romanum eller dekorativt arrangerade i solen på något antikt marmorfragment.

Kattälskare
Hur många hemlösa katter som finns i Rom är det ingen som riktigt vet, men uppskattningsvis rör det sig om ett par hundra tusen. 
Ingen av dessa horder av rätt luggslitna katter har någon ägare; de är suveränt självständiga och de flesta förökar sig utom all kontroll och lever ett hårt liv.
Föda får de söka bäst de kan i soptunnor, i restaurangernas avskräde, i råttkolonierna längs Tiberns stränder. På sommaren jagar de duvor, möss och ödlor, som det finns gott om i Roms antika monument.
En del får också mat av kattälskare, oftast kvinnor (”gattare”), som sätter ut spaghettirester, fiskrens och andra godsaker åt sina vänner. 
En av de mest berömda av dessa kattälskare var skådespelerskan Anna Magnani, som framför allt matade katterna i Largo di Torre Argentinas antika tempelruiner i centrala Rom.

Veterinärklinik
Även om Anna Magnani sedan länge är död – hon dog 1973 – får katterna här fortfarande mat och omvårdnad tack vare dr Silvia Viviani som driver Torre Argentina Cat Sanctuary. 
Med hjälp av frivilliga volontärer matar, vaccinerar och steriliserar hon katterna.
Hennes veterinärklinik är öppen för alla besökare och här kan man beundra arbetet eller adoptera en katt. Mottot är nämligen att inga katter ska avlivas. Katterna lever bland tempelruinerna på Torre Argentina – platsen där Julius Caesar mördades 44 f.Kr. 
Tempelområdet grävdes ut 1929, och strax därefter flyttade katterna in i det skyddade området. 
De fick mat av kattälskande damer som bodde i närheten, och en av dem var Anna Magnani.

Silvia Viviani driver en veterinärklinik för de hemlösa katterna.

Började i grotta
1994 började Silvia Viviani och hennes väninna Lia Dequel, som dog 2013, att ge katterna mat. På den tiden fanns runt 90 katter på torget, och de förökade sig snabbt. Med hjälp av donationer från besökande turister gav de katterna en fristad.
– I början höll vi till i en grotta under torget, berättar Silvia Viviani när vi träffar henne på den i dag betydligt modernare veterinärkliniken. 
Det var trångt och mörkt och man kunde knappt stå upprätt. Grottan fungerade både som natthärbärge för katterna och förvaringsplats för mat. 
För att få pengar till mat och medicin till katterna uppvaktade de turisterna som besökte det berömda tempelområdet – och det gav resultat.
– Det visade sig att många av turisterna var mer intresserade av katterna än av ruinerna, säger Silvia Viviani och skrattar.
– Vi fick inte bara pengar till mat och medicin, många av turisterna anmälde sig också som oavlönade volontärer och i dag får vi hjälp av kattälskare från hela världen.

Alltid överlevt…
Roms katter är lika gamla som staden själv. De första av dem togs hit från Egypten av Julius Caesar för mer än 2 000 år sedan. Att platsen där han mördades numera är en fristad för katter är något av en ödets ironi.
Efter att de första katterna kom till Rom har deras ättlingar delat Den eviga stadens skiftande öden på gott och ont. Under hungersnöd och belägringar har djuren helt enkelt hamnat i grytorna. 
Ibland har de förföljts och dödats av religiösa skäl. Man ansåg dem då vara djävulens inkarnationer.
Men med sina legendariska nio liv har de alltid överlevt – och nu kan de andas ut för gott, kulturskyddade som de är.

Text: Mats Nihlén
Foto: Gunnar Menander

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 15 – 2017

”Glad påsk!” står det på framsidan i veckans nummer av Kvällsstunden. Denna vår önskan kommer verkligen från hjärtat. Trots det fruktansvärda lastbilsdåd i Stockholm som inför årets påskvecka berövat fyra människor livet och skadat ännu fler är det kanske viktigare än någonsin att vi firar påsk och reflekterar över dess starka drama, som börjar i moll på långfredagen och slutar i dur på påskdagen. Om inte annat, så för att trotsa terrorn…

 

Mer ur veckans nummer

Sofiaflickorna från Stockholm gjorde svensk truppgymnastik världsberömd efter en uppvisning vid OS i Berlin 1936. Den ledde till ett omfattande turnerande under följande årtionden – till USA 1939 och efter krigssklutet vidare till bland annat Danmark, Finland, England, Kanada, Grekland och Turkiet. Gruppens grundare Maja Carlquist hade mycket bestämda åsikter om hur gymnastiken skulle utföras och hur flickorna själva skulle leva sina liv.

Flickor som senare blev svenska drottningar under 1800-talet var Josephine (gift med Oscar I), Louise (gift med Karl XV) och Sophia (gift med Oscar II). Kvällsstundens rojalistiske skribent Bertil Lindström beskriver deras olika livsöden, som alla hade det gemensamt att de präglades av makarnas otrohetsaffärer.

Triss i Bernadottedrottningar: Josephine (1807-1876), Lovisa (1828-1871) samt Sophie (1836-1913).

Att släktforska och framförallt att leta upp släktingar i avlägsna länder kan man göra på olika sätt. Kristina Johnson i USA, pensionerad FBI-polis, använde ett satellitfoto för att hitta fram till det hus i Halland där hennes farfar hade bott. Det lyckades – nästan. För det var grannhuset som var det rätta…

Den före detta FBI-polisen Kristina Johnson sökte och hittade sin släkt i Halland. Här är den svensk-amerikanska släkten återförenad hemma hos Rune Bengtsson.

Sofiaflickorna slog världen med häpnad

Sofiaflickornas gymnastik skulle karaktäriseras av avspända och rytmiska rörelser. Men rytmen skulle komma inifrån, varför de aldrig använde musik i sina program.
[good_old_share]

Gymnastikläraren Maja Carlquist blev 1936 ombedd att ta med en grupp skolflickor från Sofiaskolan i Stockholm för att visa upp svensk gymnastik vid Olympiska Spelen i Berlin. Det blev en stor framgång. Efter hemkomsten bildades gymnastikföreningen Sofia-flickorna den 30 november 1936. Föreningen firade alltså 80-årsjubileum 2016.

Som kontrast till den ganska stela och militäriska gymnastik som Pehr Henrik Ling hade introducerat på 1800-talet skulle Sofiaflickornas gymnastik karaktäriseras av avspända och rytmiska rörelser. Rytmen i rörelserna skulle komma inifrån, och därför ville Maja Carlquist inte använda musik i gymnastiken. 
Sofiaflickorna var en uppvisningstrupp och Carlquist var emot tävlingsgymnastik. Antikens fostran var hennes ideal och Sofiaflickornas emblem kom att bestå av två vingar som symboliserade jämvikten mellan en sund själ och en sund kropp. Andra hade en avvikande mening, exempelvis ledningen vid Gymnastiska Centralinstitutet, som kritiserade Maja Carlquist. En militärisk disciplin var idealet för svenska gymnaster, inte dansande kvinnor.

Som det nya testamentet
Maja Carlquists bok Sofiaflickornas gymnastik, med undertiteln ”Lings gymnastik utformad efter rytmens princip”, publicerades 1942. I en recension i Svenska Dagbladet hette det: 
”I hundra år har den svenska gymnastikens bibel varit Per Henrik Lings Gymnastikens allmänna grunder. Värdet av denna bibel skall icke underskattas – till och med Maja Carlquist bygger ju på den – men torde nu vara reducerad till låt oss säga  gamla testamentet. Till och med de motståndare till Maja Carlquist, som eventuellt finnas kvar, torde följaktligen få acceptera hennes bok som den svenska gymnastikens nya testamente.” 
Sofiaflickorna gjorde sin första USA-turné 1939, då de under tre veckor gjorde succéartad reklam för Sverige med sin svenska gymnastik. Amerikaturnén kom att följas av många framgångsrika turnéer i olika länder. Efter krigsslutet besöktes under 1940-talet grannländerna Danmark och Finland. Även England fick tidigt besök av de turnerande flickorna. 
Under 1950-talet blev det fler resor till USA och också ett par till Kanada. Från programbladet för besöket i södra Kalifornien 1951 kan man se att programmet för de tio dagarna i Los Angeles-trakten var tämligen fullspäckat med uppvisningar och andra framträdanden. Från Los Angeles gick färden sedan vidare till San Francisco. 

Konster på Akropolis
Under 1950-talet tycks resandet ha varit intensivt. På internet (filmarkivet.se) kan man hitta en film av Gösta Olander från 1955. Sofiaflickorna visar upp hopp- och hopprepskons-ter på Akropolis i Aten. Tyvärr har man i filmen lagt på musik. I verkligheten gjordes uppvisningen alltså utan musik, enligt de ursprungliga principerna. 
De många resorna på 1940- och 1950-talen var dyra, men Sofiaflickorna var så kända att de kunde få sponsring från olika företag. Som ett exempel kan nämnas att Wallenberg betalade en av resorna till Amerika.
Under resan till Turkiet 1954 skrevs det i den turkiska pressen att ”de svenska flickornas prestationer väckte stor uppmärksamhet. Sofiaflickorna har med den perfekta rytmen i rörelserna visat att gymnastiken kan vara konst. Efter att ha sett de svenska flickornas uppvisning kan vi inte hjälpa att våra hjärtan gråter då vi tänker på våra egna skolors fysiska fostran.”
En annan skribent beskriver flickornas uppvisning under en resa i Tyskland på 1950-talet på detta sätt: 
”På lösa fötter dansade de fram med hopprepet – kraftfullt och dock bevingat utfördes övningarna – några fjädrande steg – kropparna spela i förtrollande rytm – betagande danshopp – ingenting krampaktigt – flickorna synes sväva och ledernas lek är lös och mjuk – rörelserna flyter ledigt och lätt i varandra – allt befinner sig i en lycklig harmoni. Hoppen över plinten förena mod, kraft och schwung – i graciös hållning flyga flickorna över plinten.”

En fjällvecka i Vålådalen
Under krigsåren, närmare bestämt 1941, producerades en film: Med Sofiaflickorna i Vålådalen”. Det är en kortfilm på 18 minuter i regi av Rolf Husberg. Några minuter av denna film är tillgänglig på filmarkivet.se. 
Sofiaflickorna brukade ha en årlig fjällvecka hos Gösta Olander i Vålådalen. Detta år hade bara ungefär hälften av truppen kunnat delta. Enligt speakern hade ”de flesta av flickorna lämnat sin skola för att inta platser i det stora samhällsmaskineriet, så alla hade inte kunnat få ledigt för denna obligatoriska fjällvecka”. 
Förutom flickornas träning och uppvisning får man i filmen följa dem på promenad i försommarens fjällterräng. Badandet i kallvattnet i tjärnen och fjällbäcken ska förmodligen illustrera ”en sund själ i en sund kropp”.
Gymnastik var populärt och om man fick plats hos Sofia-flickorna kunde man börja träna redan som femåring. I början tränade man en gång i veckan. Träningen kunde bestå av kullerbyttor och rephoppning. Man tränade också avslappning. 

Stränga regler
Naturligtvis fanns det tidigt regler för hur en Sofiaflicka skulle uppträda på träningar och resor. Hon fick inte ha make up, hon måste ha en frisyr där håret inte hängde i ansiktet, hon skulle ha lågklackade skor, hon skulle vara nykterist och icke-rökare, hon skulle helst inte äta kött…
Regeln om köttätandet verkar ha varit den som det var lättast att rucka på. För att stärka lagandan och motverka kotteribildningar skulle en Sofiaflicka kunna bo ihop med vilken lagkamrat som helst under truppens resor. Träningsdisciplinen var sträng. Det ställdes krav och de som stimulerades av detta fortsatte att utvecklas till bra gymnaster. Man påtvingades en viss stil och den som inte kunde anpassa sig slutade. 
Från att ursprungligen endast ha sysslat med uppvisningar har Sofiaflickorna följt med tidens utveckling och använder sig numera av musik och deltar sedan 1980-talet i tävlingar. Traditionella inslag finns dock fortfarande kvar i gymnastikprogrammen.

K O Hallman

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 14 – 2017

Produktionsledaren Ola Larsson vid ostlagret i Ånäset provsmakar en ost för att se om den håller måttet...
Foto: Norrmejerier

Det liknar ödets ironi att ett landskap som börjar med ”Väst” ska vara särskilt berömt för sin – ost! Men så är det i alla fall med landskapet Västerbotten och Västerbottensosten, som produktionsledaren Ola Larsson vid ostlagret i Ånäset provsmakar på bilden ovan. Historiken berättar också att ödet spelade in när den berömda osten tillkom. Mejerskan Ulrika Eleonora Lindström lär en gång ha missat att passa ystkaret när en mjölkdräng uppvaktade henne. Och resultatet blev förträffligt. Men om Västerbotten finns också mycket mer att berätta. I veckans landskapsnummer skriver vi bland annat om verskonstnären Holmfrid Boman, om damfotbollens historia i Umeå, om två museiprofiler i Skellefteå och om kyrkan i Bygdeå.

 

Mer ur veckans nummer

Hans Hedberg är kanske inte det mest kända svenska konstnärsnamnet på hemmaplan. Men internationellt var han jättestor. Hans frukter och ägg av keramik blev världsberömda. I år är det 100 år sedan han födders och tio år sedan han avlred. Detta uppmärksammas i en artikel i veckans tidning.

Hans Hedberg var känd som en mycket social och vänlig människa som med sina buskiga ögonbryn och vänliga leende charmade alla. Foto: Sjöberg bildbyrå

Hildegard av Bingen var en framgångsrik abbedissa i Tyskland under 1100-talet. I hennes kloster fick nunnorna ibland både dansa och släppa ut håret. Dessutom sysslade hon med antroposofi flera hundra år innan österrikaren Rudolf Steiner lanserade liknande tankar i början av 1900-talet. Några av hennes texter lever än i dag. Bland annat har den svenska folkrockgruppen Gamarna spelat in en skiva baserad på hennes nedskrivna tankar.

Hildegard av Bingen var abbedissa, predikant, författare och mystiker under medeltiden. Hon var inte alltid så populär under sin levnad men har i efterhand hyllats av både folket och av sentida påvar.

Skidåkaren Arthur Häggblad var personligen inte lika from som Hildegard av Bingen, i varje fall inte i tal och åthävo. Det var nämligen han som efter målgång i ett lopp sade till landshövdingen Bernhard Eriksson, som vågade fråga honom hur det kändes: ”Åk själv, gubbjävel!”
Arthur är denna veckans Sportprofil i Kvällsstunden.

Arthur Häggblad på väg in mot mål som segrare i Vasaloppet 1940. Detta är fjärde gången han vinner.
Foto: Sjöberg bildbyrå.

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.