Wurlitzer tillverkade de mest klassiska jukeboxarna. På bilden syns en Wurlitzer modell 850.
De flesta som var unga på 1950- och 60-talet har nog någon gång spelat, eller åtminstone lyssnat, på den skivspelande automaten jukebox. De största märkena var Seeburg, Wurlitzer och Rock-Ola som fanns på de flesta svenska caféer under jukeboxens blomstringstid.
Yngre personer har knappast sett någon jukebox i verkligheten, då den mer eller mindre försvann i början av 1970-talet. Idag har tillverkningen i stort sett upphört även om företaget Rock-Ola fortfarande tillverkar ett mindre antal digitala jukeboxar gjorda för CD-skivor samt även en nostalgiserie. Massproduktionen av jukeboxar började i USA på 1930-talet, då folk trots depression och dåliga tider ville roa sig. För det mesta hade man en nickel-slant i fickan som användes i jukeboxen för att man under en kort stund skulle kunna glömma vardagen och glädja sig åt härlig musik.
Rymde cirka 50 skivor Redan i samband med Edisons lansering av fonografen, föregångaren till skivspelaren, tillverkades en myntstyrd Edison cylinder-fonograf år 1889. Jukeboxen hade ett myntinkast och man betalade för att få höra på en låt. Man valde skiva med hjälp av knappar på en panel. Från början spelades 78-varvsskivor på jukeboxen, men i början av 1950-talet kom spelare för de nya 45-varvsskivorna. De musikspelande apparaterna hade inledningsvis inget övergripande namn, men från och med 1939 kom begreppet ”jukebox” att användas. Det var från början ett slanguttryck som härstammade från begreppet ”juke joint”, som var en beteckning på ett samlingsställe där svarta amerikaner spelade musik, dansade och drack alkohol. Ordet ”juke” eller ”joog” betyder oordning, oväsen och ”joint” står för krog, ”sylta”. En jukebox med 45-varvssinglar rymde omkring 50 skivor, 100 låtar, som byttes ut allt eftersom nya hitplattor kom. Men för det mesta behölls det några äldre populära skivor i jukeboxen eftersom de genererade bra med pengar för ägaren. På det café som jag oftast gick till i min ungdom för att köpa mig en coca-cola i glasflaska med sugrör fanns det en jukebox, och där spelades ofta Living Doll med Cliff Richard åtskilliga år efter att låten blev en hit 1959, detta eftersom en stor beundrare av Cliff Richard alltid spelade den låten flera gånger varje gång han kom till fiket.
Sjöberg blev Seeburg Svensken Justus Sjöberg kom till Chicago som 16-åring 1887 och började jobba i en pianofab-rik. 1902 startade han sitt eget företag, Justice P. Seeburg Piano Company, och började tillverka och sälja pianon. Den tekniskt duktige Seeburg började snart med självspelande pianon och pianon som kunde låta som en orkester. Hans teknikintresse gjorde honom intresserad av de myntstyrda skivspelarna, och 1927 beslöt han sig för att börja tillverka och sälja musikmaskiner som spelade skivor. År 1928 kom hans första Audiophone som sålde skapligt, men tiden var ännu inte mogen för jukeboxen. I fortsättningen tillverkade han flera modeller med varierad framgång; marknaden hade hårdnat i och med konkurrenterna Wurlitzer och Rock-Ola. Men 1949 kom Seeburg att få ett övertag i konkurrensen genom att företaget, som nu leddes av sonen Noel, kom med en mekanism ”select-o-matic” på sina jukeboxar, vilket gjorde att man kunde spela båda sidorna på samma skiva. Hans nya 100-melodiers jukebox Seeburg 100A höll på att bli de andra företagens död, då det dröjde innan de kom med samma teknik; de tappade då marknadsandelar. Året därpå, 1950, kom modellen Seeburg M100B som kunde spela de nya 45-varvssinglarna.
Rock-Ola Under större delen av jukeboxens era var märket Seeburg marknaden främsta, speciellt från 1955, då företaget kom med en 200-skivors jukebox. Till stor del tävlade de olika företagen om kunderna genom att erbjuda jukeboxar med häftiga glänsande utseenden i silver och metall med ljusramper och blinkande ljussken. Marknaden för alla tillverkarna av jukeboxar försvann successivt under 1960-talet och företaget Seeburg lades ner 1979. Justice Seeburg själv dog 1958, 87 år gammal. Samma år som Justice Seeburg startade tillverkningen av jukeboxar, alltså 1927, började även David Cullen Rockola tillverka sin modell av jukebox med namnet Rock-Ola. Hans företag tillverkade även olika flipperspel, andra spelmaskiner och biljardbord. David Cullen Rockola sysslade med det mesta. Han blev inblandad i den olagliga gangsterverksamheten i USA under 1930-talet och tillverkade vapen åt amerikanska armén under kriget. Hans jukeboxar blev speciellt populära under rock & roll-tiden på grund av namnet Rock-Ola, som dock inte hade något med rockmusiken att göra.
Wurlitzer äldsta märket Företaget lades ner 1992 men namnet såldes till företaget Antique Apparatus Company som idag tillverkar nostalgiska Rock-Ola-jukeboxar med avancerad modern elektronik och med hårddisk som kan rymma ett stort antal låtar, motsvarande upp till 15 000 CD-skivor. Det är jukeboxar med klassiska amerikanska namn som Harley-Davidson och Jack Daniels som tillverkas för i första hand en privat marknad, detta då det under senare år blivit status att ha en maffig jukebox stående i vardagsrummet, åtminstone i USA. Även äldre klassiska jukeboxar är populära och ökar ständigt i pris. Wurlitzer är det äldsta av de tre stora jukebox-företagen och fick precis som Seeburg och Rock-Ola namn efter ägaren, den tyske invandraren Rudolph Wurlitzer, som startade företaget redan 1853. Från början tillverkade företaget pianon och andra musikinstrument. Mest känt blev Wurlitzer för sina elektriska instrument, främst elorglar och elpianon. Omkring 1933 började Rudolph Wurlitzer även tillverka jukeboxar och märket blev dominerande på jukebox-fronten till 1950-talet, då Seeburg och Rock-Ola kom att utveckla tekniskt modernare maskiner.
Intresset ökar igen Namnet Wurlitzer blev namnet på jukeboxen i många länder. Företagets design av apparaterna ansågs häftigare än de andra märkenas, och därför är det ofta en Wurlitzer-jukebox med i filmer från och om 1950-talet, som den klassiska jukebox-modellen 1015 från 1946. Företaget var dock mest inriktat på tillverkning och försäljning av sina elektroniska musikinstrument och jukeboxarna var för dem enbart ett komplement. Jukebox-delen av märket Wurlitzer såldes till ett tyskt företag 1973 och existerade till 2013. På senare tid har intresset för jukeboxar ökat något. Det har blivit populärt bland ungdomar att inreda sina hem med jukeboxar och det säljs både antika amerikanska jukeboxar och små billiga retromodeller tillverkade i Asien. Numera kan man även hyra hem en jukebox, exempelvis till festen, för att spela musik.
Naturfilmaren Jan Lindblad hade – bland alla sina talanger – en unik förmåga att härma djur. Men hjälp av den kunde han locka de vilda djuren att komma närmare så att han kunde nå dem med sin kamera. Samtidigt skapade han med sina både vackra och ibland också dramatiska filmer en längtan till naturen bland många människor. Som visslande fågelimitatör, därtill musikalisk, fick han också stora skivframgångar. Med sin ”invissling” av låten Shenandoah fick Jan en guldskiva, och inkomsterna från den omsatte han omedelbart i nya filmprojekt. Parallellt med detta skapande gjorde han också återkommande inhopp som jonglör och akrobat. På en julshow med Cirkus Scott gick han på lina.
Mer ur veckans nummer
Humboldtströmmen kanske någon har hört talas om. Det är den havsström som transporterar kallt vatten med låg salthalt från södra Stilla havet längs Sydamerkas västkust mot ekvatorn och som ger upphov till närmare en femtedel av världens fiskefångster. Men vem var Hulboldt, som har gett namn åt strömmen? Jo, han hette Alexander i förnamn och var en preussisk naturvetenskapsman med ett brett register. Till exempel var han en av de första i världen som varnade för människans påverkan på ekosystemet och klimatet. Redan i början av 1800-talet var han ute i detta ärende.
Porträtt av Alexander von Humboldt, utfört två år efter hemkomsten från Sydamerika av Friedrich George Weitsch.
Två föremål med ursprung i de bibliska berättelserna har genom århundraden och millennier omgetts av en särskild mytbildning. Det ena är förbundsarken, där det påstås att stentavlorna med de tio budorden skulle ha förvarats. Det andra är den heliga graalen, det vill säga den bägare som användes när Jesus på skärtorsdagen höll sin sista måltid med lärjungarna. Båda föremålen har det gemensamt att ingen i dag vet med bestämdhet var de finns eller hur de såg ut. Ändå – eller kanske just därför – pågår sökandet oavbrutet.
Han hette egentligen John Botvid Börjesson, men det var bara de två förnamnen som folk kände till. ”Botte”, som han också kallades, var under pilsnerfilmernas guldålder på 30- och 40-talen en av de ständigt återkommande skådisarna. John Botvid framträdde som de små birollernas mästare, alltid med en klurig och underfundig framtoning. Privat höll han en låg profil och odlade ett mycket stort fotbollsintresse. IFK Göteborg var hans favoritlag hela livet och stjärnan Gunnar Gren var en av hans närmaste vänner.
John Botvid under inspelning av filmen ”Tre glada tokar” från 1942, där han spelar Rudolfs betjänt John. Bland övriga roller märks Elof Ahrle, som Rudolf, och Nils Poppe. Foto: Sjöberg bildbyrå
Bonnie Elizabeth Parker och Clyde Barrow var två kriminella personer i 1930-talets USA. De kom att bli romantiserade och mytomspunna förbrytare – och de gick en våldsam död till mötes.
De var verksamma under den stora depressionen och blev kända i hela USA genom tidningarna, som gjorde dem till glamourösa kändisar. Deras brottsturnéer och uppgörelser med polisen skildrades av pressen och gjorde dem till en slags folkhjältar bland många människor. Bonnie och Clyde uppträdde som hårda laglösa i bästa vilda western-stil på privata foton som spreds vida omkring. Där poserade de som filmstjärnor med cigarrer och skjutvapen vid sina häftiga bilar. Men i verkligheten levde de mestadels ett bedrövligt liv, ofta misslyckades deras rån och mycket av pengarna som de kom över gick till köp av bilar, vapen och beskydd. De var ständigt på flykt, hungriga och trötta utan något fast boende där de kunde känna sig trygga och koppla av. Rättvisan hann till slut också ikapp dem då parets bil besköts av ett uppbåd poliser den 23 maj 1934 utanför samhället Sailes, utefter Highway 134 i Louisiana.
Blixtförälskade År 1967 blev dock Bonnie och Clyde än en gång kultförklarade genom en romantiserad film av Arthur Penn med Faye Dunaway och Warren Beatty i huvudrollerna. Samma år fick den brittiske sångaren Georgie Fame en hit med The Ballad of Bonnie and Clyde och året därpå kom en skiva med Brigitte Bardot med en annan poplåt om Bonnie och Clyde, skriven av Serge Gainsbourg. Bonnie Parker (19 år) och Clyde Barrow (21 år) härstammade båda från områden utanför staden Dallas i Texas. De hade egentligen inte mycket gemensamt, men kärleken förde dem samman. De träffades hemma hos en gemensam vän i januari 1930 och blev störtförälskade i varandra. Smågangstern Clyde kom att dra in Bonnie på en gemensam brottslig bana som slutade fyra år senare, då de dödades. Då hade Clyde tagit livet av ett tiotal civila och poliser i eldstrider, men Bonnie hade inte dödat någon. Hon hade visserligen deltagit i mängder av kriminella handlingar, men hon var bara efterlyst för bilstöld vid tillfället. In i det sista följde hon sin kärlek Clyde, som en gång fick in henne i sin Barrow-liga. Clyde var det femte av sju barn och växte upp i en fattig jordbrukarfamilj i Texas. Föräldrarna var analfabeter och Clyde slutade tidigt skolan. För att försörja sig började han stjäla och arresterades första gången 1926 när han inte återlämnade en hyrd bil. Många av brotten utförde han tillsammans med den äldre brodern Buck. Clyde genomförde mängder av brott de följande åren, ensam eller tillsammans med Barrow-gänget. Han stal bilar och gjorde inbrott i butiker, men utförde också tiotalet bankrån. Polisen fick det lättare att spana på honom när han började träffa Bonnie. I april 1930 arresterades Clyde och han dömdes till två års fängelse. I fängelset dödade Clyde för första gången; han slog då ihjäl en annan intern som ofredade honom sexuellt. Clyde fick en långtidsdömd kamrat att ta på sig mordet och lovade att istället försöka hjälpa honom att rymma längre fram.
Välartad Bonnie Parker kom från en helt annan miljö än Clyde, även om också hon hade en fattig uppväxt – med två syskon och en ensamstående mamma. Familjen bodde hos mormor och Bonnie var ett välartat barn som blev en av de allra bästa eleverna i gymnasiet. Hon var språkligt intresserad och skrev poesi och spelade teater. Bonnie gillade film och drömde om att bli skådespelerska. Men Bonnie drogs till fel sorts killar och vid 15 års ålder hoppade hon av skolan tillsammans med den populäre men kriminelle klasskompisen Roy Thornton, som hon också gifte sig med så fort hon blev 16. Äktenskapet sprack så småningom då Roy aldrig var hemma; oftast satt han i fängelse, vilket fick till följd att Bonnie flyttade hem till sin mamma igen 1929 och träffade så Clyde, som nämnts, 1930. Den arbetslöse Clyde behövde pengar och i april 1932 rånade Clyde och några kompisar en järnhandel, och på flykten hämtade han upp sin fästmö Bonnie, som plötsligt var inblandad i kriminell verksamhet. De lämnade flyktbilen och gömde sig på ett fält där Bonnie blev infångad av polisen under det att Clyde kom undan. Bonnie berättade för rätten att hon blivit kidnappad av Clyde och tillbringade bara två månader i häkte. Men så fort hon blev frigiven sökte hon upp Clyde och nu började hennes nya kriminella liv. Tillsammans med Clyde och emellanåt andra tillfälliga medbrottslingar i den löst sammansatta Barrow-ligan började deras dramatiska brottsturné, präglad av rån, mord, bilflykter och eldstrider med polisen. För polisen var de farliga kriminella och mördare – medan andra såg dem som några slags moderna Robin Hood-figurer. Paret Bonnie och Clyde var verksamma under 1930-talets USA. Det var slut på förbudstiden, spritförbudet hade upphävts och därmed gangsterligornas förtjänst på illegal sprithantering. Istället följde mängder av kidnappningar och bankrån. Ofta sköt sig brottslingarna fria och försvann med snabba bilar. Problemet för polisen, förutom att den delvis var korrupt och köpt av kriminella, var att polisväsendet var dåligt utvecklat. Varje delstat skötte sig oftast själv. Genom att fly till en annan stat klarade sig brottslingarna för det mesta och tidningarna tjänade bra på att skriva om dem. Speciellt stor uppmärksamhet fick det unga kärleksparet Bonnie och Clyde, som många beundrade. Efter att beslagtagna personliga bilder och dikter av Bonnie kommit ut till pressen blev de lika mycket filmstjärnor som brottslingar.
Clyde stod för våldet För det mesta var inte Bonnie direkt inblandad i bankrånen, även om hon ibland körde flyktbilen, utan hon fanns på gömstället. Det var Clyde som genomförde rånen och hanterade kulsprutepistolen, men det var Bonnie som planerade det mesta. Det var hon som var den smartaste av de två. För det mesta gjorde paret väpnade rån mot små affärer och bensinstationer på landsbygden, för att sedan snabbt avlägsna sig och ta sig in på småvägar där de sedan gömde sig. De sov i bilen eller i fritidshus som de bröt sig in i. Vid enstaka tillfällen tog de in på motell, men levde då i rädsla för att polisen skulle komma. Trots att de blev rika emellanåt hann de inte njuta av pengarna. Medhjälpare skulle ha betalt för vapen, stulna bilar och gömställen. Ofta drömde de om att få sova i en vanlig skön säng och kunna äta ett ordentligt lagat mål mat. När någon privatperson eller polis försökte hindra dem från att fly vid rånen sköt Clyde för att döda. Bonnie och Clyde och Barrow-gänget dödade minst 13 personer, varav nio var poliser. Den 16 januari 1934 tog sig fem beväpnade interner, bland andra Henry Methvin, ut från fängelset Eastham i Texas med hjälp utifrån av Bonnie och Clyde, som sköt med maskingevär mot vakterna och dödade en samt skadade en vakt. Den 1 april 1934 inträffade nästa stora händelse med Bonnie och Clyde som fick opinionen att svänga och allmänheten att börja hata paret. Det var efter att de kallblodigt dödat två polismän. Bonnie, Clyde och den fritagne vännen Henry Methvin satt och sov i bilen på påsksöndagen när poliserna Wheeler och Murphy kom förbi. Poliserna stannade, då de trodde att personerna var fulla och ville kolla dem. Resultatet blev att Clyde och Henry sköt varsin polis. Murphy var nyutbildad och det var hans första dag på jobbet, Wheeler skulle snart gifta sig och änkan bar sin brudklänning på begravningen.
Fälla Efter den händelsen blev Bonnie och Clyde de mest efterspanade brottslingarna i USA. Nu var måttet rågat för polismyndigheten i Texas, som gav den duktige poliskaptenen Frank Hamer i uppdrag att på heltid spana efter Bonnie och Clyde. Han fick uppgifter om att de varit synliga i staten Louisiana, och till att det kunde stämma bidrog kunskapen om att Henry Methvins föräldrar bodde där. Vid närmare efterforskning visade det sig att Bonnie och Clyde hade besökt Methvins föräldrar och fanns i närområdet. Polisen Hamer lyckades få till en uppgörelse med föräldrarna att sonen skulle hålla sig undan och pappa Ivy att medverka vid en fälla för Bonnie och Clyde. Sonen skulle då få strafflindring. Clyde och Henry Methvin hade bestämt att de skulle träffas hos Methvins föräldrar om de kom ifrån varandra. Vid ett besök i staden Shreveport såg Henry till så att han inte träffade Clyde, vilket de hade kommit överens om. Efter det lade sig sex polismän med kulsprutepistoler i bakhåll i buskarna utefter vägen till familjen Methvins hem. På morgonen den 23 maj kom den stulna bruna V8-Forden med Clyde och Bonnie körande. Parkerad vid vägkanten fanns Ivy Methvins lastbil, som Clyde körde förbi. När han såg vilken bil det var stannande han för att prata med Ivy. Då öppnade poliserna eld mot Forden med 167 skott och dödade Bonnie och Clyde. Clyde träffades av mängder av skott som helt massakrerade huvudet. Bonnie satt med en halväten sandwich i handen, hennes röda klänning var genomborrad av kulor. Hon hade fortfarande Roy Thorntons vigselring på fingret.
Souvenirer Det dröjde inte länge förrän ortsbor var på platsen och tog souvenirer, bland annat klippte en del av Bonnies hår och bitar ur Clydes blodiga skjorta. Under många år efteråt visades bilen upp med alla skotthålen på turnéer runt omkring i USA. Att polisen använde övervåld vid tillfället och att Bonnie, som inte var anklagad för något mord, även sköts var det ingen som reagerade på, för äntligen hade två av landets farligaste förbrytare oskadliggjorts. Över en halv miljon tidningar såldes enbart i staden Dallas med nyheten om deras död. På Bonnies mammas begäran begravdes de två på varsin kyrkogård i Dallas. Få deltog vid Clydes begravning men omkring 20 000 fanns på plats när Bonnie begravdes. Henry Methvin dog, som den siste medlemmen i ligan, den 19 april 1948. För sin hjälp att få fast Bonnie och Clyde förvandlades hans dödsstraff till livstid, men han blev benådad efter åtta år och levde ett lugnt och lagligt liv.
2016 är nu snart till ända. 2017 står och väntar på att få ta över. Oroligt har det varit på många håll i världen under de senaste tolv månaderna. Klimatet har varit frostigt i många bemärkelser, särskilt mellan människor av olika nationaliteter, etniciteter och åsiktsriktningar. Desto mindre frostigt har klimatet i naturen varit. Men också det hör numera till orosmomenten för många människor i vår tid. Så frågan är vad vi kan vänta oss av det nya året. Ingen av oss vet. Men i stället för att oroa oss för en morgondag som vi ändå inte förmår att påverka kan vi ju önska varandra allt gott. Bara det är en god början…
Mer ur veckans nummer
Hur Pippi Långstrump ska se ut vet vi ju lite till mans. Men vet vi vem som verkligen satte stilen på henne; som ritade de röda utstående flätorna, fräknarna i det spjuveraktiga ansiktet – och långstrumporna? Nej, det var inte Astrid Lindgren själv som höll i pennan. I stället var det en danskfödd illustratör som levde oroligt och som själv förkortade sitt liv. Ingrid Vang Nyman var namnet och du läser hennes historia i veckans nummer av Kvällsstunden.
Ingrid Vang Nyman var illustratör och den som satte "stilen" på allas vår Pippi Långstrump.
Dominique Larrey är ett annat namn som kanske inte säger så mycket. Men också han gjorde avtryck för eftervärlden. I sin egentliga profession var han kejsar Napoleons fältläkare, men störst betydelse har han fått som skapare av världshistoriens första ambulans. Den ambulansen var visserligen hästdragen och helt utan blåljus. Men i alla fall…
Dominique Larrey, Napoleons fältläkare och ambulansens fader.
Av världens sju underverk finns det spår och rester av sex: Zeusstatyn i Olympia, Artemisttemplet i Efesos, mausoleet i Halikarnassos, Kolossen på Rhodos, fyrtornet på Faros och förstås de ännu väl bevarande pyramiderna i Giza. Men det sjunde underverket, Babylons hängande trädgårdar, lyser helt med sin fysiska frånvaro. Men det kanske inte är så konstigt. Sentida forskare börjar nämligen misstänka att de inte alls fanns i Babylon (nära Bagdad) utan i stället 40 mil längre norrut, i Nineve.
En fantastiskt god skaldjurscheesecake. Foto: AnnCi Larson
Cheesecake med skaldjur
Till ca 6 – 7 portioner
Ska du bjuda till fest på nyårsafton? Då kanske denna härliga och lättlagade cheesecake med skaldjur kan passa på buffébordet?
Detta behöver du:
Botten: 200 g kavring 75 g smält smör
Fyllning: 4 gelatinblad 1 burk räkor i lag, 200 g 1 burk röd stenbitsrom, 75 g 600 g färskost av philadelphiatyp 2 dl lätt crème fraiche 1,5 dl finhackad färsk gurka
Garnering: 50 g röd stenbitsrom finhackad isbergssallad 500 g räkor med skal några dillvippor 1 citron
Så här gör du:
Lägg bakplåtspapper i botten på en form med löstagbar kant, ca 22 cm i diameter. Smält smöret. Skär bort kanterna på brödet och smula det i matberedare. Blanda ner det smälta smöret. Tryck ut blandningen i formen. Ställ kallt. Blötlägg gelatinbladen i kallt vatten. Häll av lagen från räkorna och grovhacka dem. Blanda räkor, stenbitsrom, philadelphiaost, crème fraiche och gurka. Krama ur gelatinbladen och smält dem tillsammans med 1 matsked vatten på låg värme. Då gelatinblandningen svalnat – OBS! Den får inte vara het – blandas den ner i räksmeten. Låt svalna ytterligare. Häll räkblandningen i formen och släta till ytan. Hit bör rätten förberedas dagen före serveringen och ställas kallt och övertäckt att stelna. Före serveringen tas cheesecaken försiktigt ur formen och garneras med skalade räkor, dillvippor och citronskivor. Strö hackad sallad runt omkring i en ring.
Dominique Larrey, Napoleons fältläkare och ambulansens fader.
[good_old_share]
För 250 år sedan föddes en gosse som med tiden kom att bli Napoleons fältläkare. Han revolutionerade krigssjukvården genom att se till att sårade snabbt forslades bort från stridslinjen i lätta vagnar, de första ambulanserna.
Han utvecklade också tekniken för amputationer så att fler svårt skadade soldater kunde överleva. Hans namn var Dominique Jean Larrey. Dominique Jean Larrey föddes 8 juli 1766 i den franska byn Beaudéan i Pyrenéerna. Pappan var skomakare och familjen så fattig att det behövdes hjälp från församlingens präst för att gossen skulle få gå i skolan. När Dominique var 13 år avled pappan och han uppfostrades sedan av sin farbror Alexis Larrey, som var chefläkare i Toulouse. Det blev en viktig milstolpe i hans liv. Han började studera medicin samtidigt som han arbetade som biträde i sin farbrors läkarverksamhet.
Napoleon Vid 21 års ålder flyttade Dominique Larrey till Paris där han fortsatte sina medicinstudier. Av chefkirurgen vid sjukhuset Hôtel-Dieu, Pierre-Joseph Desault, fick han bland annat lära sig hur man bäst behandlar sårskador för att undvika infektioner som kunde leda till kallbrand. De kunskaperna fick han stor användning av senare i sin medicinska gärning. Efter sin läkarexamen fick han en tjänst som skeppsläkare på den kungliga fregatten Vigilante. Men efter en seglats ända till Newfoundland och Labrador insåg han att sjölivet inte passade honom; han led nämligen av kronisk sjösjuka. Han kom tillbaka till Paris revolutionsåret 1789 och arbetade på sjukhuset Les Invalides innan han blev fältläkare i armén. År 1794 träffade han Napoleon för första gången. Tre år senare blev han Napoleons beundrade chefsfältläkare och var med vid alla fälttåg under Napoleons era: till Italien, till Egypten, till Palestina, till Syrien, till Ryssland och hela vägen till det slutliga nederlaget vid Waterloo.
”Flygande ambulanser” De erfarenheter han fick som läkare på slagfältet gjorde att han tog initiativ till en helt ny metod för att behandla sårade soldater. Han insåg att många skadade dog i onödan på grund av att de inte kom under behandling tillräckligt snabbt. Hans idé var att ha fältsjukhus nära krigsskådeplatserna och att med lätta hästdragna vagnar transportera de skadade bort från stridslinjen. I dessa ”flygande ambulanser” fanns sjukvårdare och bårbärare, vilket innebar att många fler kunde få vård mycket snabbare. Dominique Larrey drevs också av en stark humanism. Hans regel var att behandla de svårast skadade först, oberoende av soldatens status – och till och med nationalitet. Även fiender kom under behandling. Det gjorde honom mycket respekterad även hos motståndarna. Det sägs att hertigen av Wellington vid slaget vid Waterloo gav sina mannar order att inte beskjuta Larreys ambulanser och sjuktält av respekt för den franske fältläkaren.
Amputationer Dominique Larrey väckte stor beundran, inte bara hos Napoleon utan även bland de egna franska soldaterna. Under det fruktansvärda återtåget från Moskva i november 1812 skulle armén ta sig över en trång bro över floden Beresina. Det uppstod panik och många dog i tumultet. Men Larrey räddades genom att soldaterna lyfte upp honom i luften och skickade honom över bron oskadd. Larreys stora specialité som läkare var amputationer. Han utvecklade metoder för att snabbt och effektivt hantera svåra arm- och benskador så att den skadade kunde överleva. Det sägs att han vid slaget vid Aspern-Essling år 1809 amputerade marskalk Jean Lannes ena ben på två minuter. En rapport från slaget vid Borodino år 1812 berättar att Larrey utförde över 200 amputationer på bara ett dygn! Under mer fredliga omständigheter utförde också Larrey historiens första bröstoperation på en kvinna som drabbats av bröstcancer.
Räddade hans liv Efter det förödande slaget vid Waterloo försökte Dominique Larrey fly för att ta sig tillbaka till Frankrike, men han blev infångad av preussiska soldater. De tänkte genast arkubusera honom, men en preussisk läkare kände igen Larrey som den läkare som räddat livet på den preussiske generalfältmarskalken Blüchers son vid slaget vid Dresden. Larrey blev benådad och inbjuden som gäst till Blüchers middagsbord och fick sedan pengar och rena kläder innan han skickades tillbaka till Frankrike. Större delen av sitt återstående liv ägnade Dominique Larrey åt skrivande inom det medicinska området. Han blev invald i den franska akademien och reste till England inbjuden och mycket väl mottagen av brittiska läkare. Under en resa till Algeriet 1842 tillsammans med sin son Hippolyte blev Dominique Larrey sjuk och avled på hemresan till Lyon. Som kuriosum kan nämnas att denne son med tiden blev personlig läkare till kejsar Napoleon III, alltså Napoleon Bonapartes brorson.
Rolf Olofsson
En målning som visar Larrey i färd med en amputation i fält.
En rödbröstad liten domherre på en snöig grankvist – nog är väl det något som vi lite till mans (liksom kvinns) skulle vilja se under julhelgens kommande dagar? Och vem vet, för några kanske denna önskan går uppfyllelse. I synnerhet om vistelseorten ligger norrut i vårt land och i skogsnära trakter. Skulle det däremot bli en grön jul, betänk då att även en sådan kan bli god. Precis som vi på Kvällsstunden önskar er alla…
Mer ur veckans nummer
Nog vilar det ett romantiskt skimmer över gamla tiders upptäcktsresande. Med personligt mod och iver att förbättra världen gav de sig ut i det okända. Många lyckades med sina föresatser och skrev in sig i historieböckerna. Men inte alla. En som misslyckades med det mesta och som efter flera fiaskon dog på kuppen var värmlänningen Charles John Andersson.
Charles John Andersson på ett träsnitt från 1872.
Rejält misslyckad i sitt yrke var också Johan Gustav Schjörling. Han var den länsman i Delsbo som helt sonika ”kom boscht”, försvann. Men han blev inte mördad, utan han gav sig av alldeles självmant efter att han trampat över på fel sida om lagens råmärken. Sin familj i Hälsingland övergav han – och så dök han upp i USA, där han gifte sig på nytt med en kvinna som var bördig från – Delsbo!
Johan Gustav Schjörling lämnade landet.
Titanic skulle ju vara det osänkbara skeppet. Men hur det stod till med den saken, det vet vi ju. Hon sjönk den 14 april 1912 efter en kollision med ett isberg och 1 514 personer omkom. En av de ombordvarande som klarade sig var Violet Jessop. Det märkliga med denna kvinna var att hon dessutom överlevde ytterligare två allvarliga fartygshaverier, vilket fick samtidens folk att dra slutsatsen att det i själva verket var Violet som var osänkbar…
Violet Jessop kallades "den osänkbara kvinnan" då hon överlevde hela tre fartygshaverier.
Beda Hallberg stod bakom Majblomman, och även introduktionen av julpapper i Sverige.
[good_old_share]
Ingen ger väl i dag bort en julklapp utan att först slå in paketet i ett vackert julpapper. Motiven och färgfloran är ju enorm. Men seden att använda julpapper är inte särskilt gammal. Det var Beda Hallberg, kvinnan bakom Majblomman, som 1922 införde seden i Sverige.
– Jag hade turen av hitta ett av hennes första julpapper, säger Ingegerd Cederlind, 75 Ingegerd samlar egentligen på gamla bokmärken och söker av den anledningen ibland runt på olika loppisar. För några år sedan gjorde hon ett riktigt fynd, en hel kartong fylld av bokmärken. Allihop skyddade av ett gammalt julpapper. – Först tänkte jag kasta bort papperet, tills jag kom att granska en liten text som stod tryckt i kanten på papperet. Där stod det ”Till bekämpande av tuberkulos i Göteborgs och Bohus län” och med ens började jag fundera på om inte Beda Hallberg borde ha haft något med saken att göra. Att Ingegerd kopplade julpapperet just till Beda Hallberg, Majblommans skapare, beror på att hon själv i många år arbetat med att sälja majblommor, under några år som ordförande i Majblommans lokalförening i Örebro. – Väl hemma kollade jag upp det hela och blev snart varse att Beda inte bara hade något allmänt med det hela att göra, utan var den person som introducerat de allra första julpapperen i Sverige.
Majblomman Beda Hallberg var den kvinna som 1907 tog initiativet till försäljning av majblommor, allt för att bekämpa tuberkulosen, en sjukdom som vid förra sekelskiftet ledde till döden för var femte svensk. Majblomman blev en succé, och Bedas hjälporganisation är den som utan konkurrens samlat in mest pengar av alla föreningar. – När Beda i början av 1920-talet kom att besöka Norge fick hon se att norrmännen använde tunna papper med svarttryckta jultomtar och kråkor på för att slå in presenter. Entreprenören Beda fick då idén att man skulle sälja likadana i Sverige till jul för att få in ytterligare pengar till kampen mot tuberkulos. Hon beställde genast papper från tillverkarna i Norge, såg till att svenska affärsidkare köpte in dem och marknadsförde sedan sin idé med stor framgång. Både myndigheter och företag nappade. Tidningar skrev om julklappspapperet och uppmanade allmänheten att inhandla arken, som kostade 25 öre styck: ”Det finns ingen, som överhuvudtaget har råd att ge bort en present till jul, som icke samtidigt har råd att slå in den i Svenska nationalföreningen mot tuberkulos papper”, skrev en tidning.
Framgång Telegrafverket gav henne en egen telefonlinje till kontoret varifrån papperet distribuerades. Utan kostnad och med det egna namnanropet: ”Julklappspapperet!” Reklamaffischer sattes upp i skyltfönstren, bilfirmor ställde upp med gratisleveranser och dåtida kändisar spred idén vidare. Särskilt bidrog landshövdingen Oscar von Sydow i Göteborg till att idén blev en framgång. Första året tryckte Beda upp över 82 000 ark som inbringade 5 000 kronor i kampen mot tuberkulos. Några år senare övergick tryckningen till ett grossistföretag i Mölndal. Då byttes det tidigare smörpappersbleka papperen ut mot ark i tre färgtoner: ljuslila, ljusgrönt och ljusblått. Dessutom blev motiven fler, julpapperen överströddes av små röda stugor med ljus i fönstren, granar runt omkring och små röda tomtegubbar, som närmade sig stugorna under ett lätt snöfall, ”mycket vackrare och mera jullikt än det föregående tomtepapperet”.
Spreds runt världen Utom i ark salufördes papperet nu för första gången även i rullar om fem meter. Arken kostade tio öre och rullarna en krona. Julpapperen fick snart en allt vidare spridning. Beda sålde julpapper i Danmark, Tyskland, bland svenskättlingarna i Amerika och snart över hela världen. 1925 kunde Nationalföreningen mot tuberkulos meddela att inkomsterna från julpapperet inbringat nära 16 000 kronor, vilket delfinansierat tuberkulossjukhuset Svenshögen, söder om Uddevalla. Efter ytterligare ett par år hade julpapperet återförsäljare överallt, och fem år efter starten skrev Göteborgs-Tidningen: ”Nationalföreningens julpapper är ett mycket trevligt papper, som vi svenskar tydligen inte kunna undvara längre kring våra julklappar”. Detta insåg med tiden allt fler pappersindustrier och tryckte egna papper. 1934 gav Beda upp inför konkurrensen och slutade sälja julpapper. De flesta av Bedas julpapper har troligen gått till förgängelsen. Kanske är det bara hennes eget arkiv i Kungsbacka som i dag kan visa upp ark och rullar. Ingegerd glädjer sig därför åt den lilla bit som hon hittade i en loppiskartong. – Ja, man borde väl egentligen rama in det. Det är ju kuriosa det här, avslutar Ingegerd Cederlind.
K G Mattsson
Ingegerd Cederlind i Örebro visar upp julpapperet som hon av en slump inhandlade på en loppis.
Gästrikland är det minsta och sydligaste av Norrlands landskap. I avsaknad av bergsnatur hamnar det ofta lite i skuggan av de mer spektakulära grannlandskapen Hälsingland och Dalarna. Men om man ger sig tid att studera Gästrikland lite närmare, vilket vi har gjort i veckans nummer av Kvällsstunden, upptäcker man oanade kvaliteter av de mest skilda slag – som till exempel den mycket fiskrika Verkmyraån, det gamla klassiska fiket Lundgrens i Österfärnebo och musikprofiler som Ingemar Dunker och Joel Berglund med mera. Häftig arkitektur är en annan Gästrikespecialitet med allt ifrån Bönankustens grosshandlarvillor till Ralph Erskines Skaparbyn i Hedesunda (bilden).
Mer ur veckans nummer
För 75 år sedan miste Willy Linghäll (då Svensson) sin bror Einar vid en minspårängning utanför södra Öland. Einar tjänstgjorde på en hjälpvedettbåt som tillhörde den svenska marinen. Vedetten stötte på en mina, och den explosion som följde dödade totalt tio ombordvarande, däribland Einar Svensson. Men vad ingen i Willys familj visste var att den omkomne brodern hade en fästmö, som dessutom väntade sitt och Einars barn. Sex månader senare föddes en dotter som 50 år senare lyckades hitta sin pappas släkt. Kontakten med brorsdottern och ”farbror Willy” har hållit i sig sedan dess.
Willy Linghäll har sökt sanningen om sin bror Einar sedan denne omkom vid en minexplosion 1941.
Ensamkommande flyktingbarn har vi just nu många av i Sverige. Ett barn som också sändes ut i världen för att hitta ny bosättning åt sig själv, sina föräldrar och sina syskon var Dan Andersson, han som sedermera skulle bli en av vårt lands mest älskade poeter. Dan var bara 14 år när han av sin far, folkskolläraren Adolf Andersson i det fattiga Skattlösberg, sattes ensam på fartyg för färd till USA med uppgift att utforska om där fanns någon framtid för familjen. Vad den unge Dan fick se i Amerika var att andra migranter redan hade lagt beslag på den bästa jorden. Han avrådde från emigration, reste hem igen och familjen Andersson blev kvar i Sverige.
T.v Dan Andersson som 14-åring. T.h hans far Adolf framför Skattlösbergs gamla skola 1904.
En som däremot flyttade till USA och gjorde stor lycka där var Ann-Margret Olsson från Valsjöbyn i norra Jämtland. Efter andra världskrigets slut, då Ann-Margret var fem år, följde hon med sin mamma till staden Wilmette vid den stora sjön Michigan i Illinois, där pappan redan var bosatt och hade arbete. Den sång- och dansintresserade Ann-Margret blev med tiden ett stort namn inom den amerikanska film- och showindustrin. Fortfarande är det full snurr på Ann-Margrets karriär, och till våren ska en ny film med henne i rollistan ha premiär.
Ann-Margret med Elvis Presley i filmen ”Viva Las Vegas” från 1964.
När Britta kom ut från den lilla stadens enda advokatkontor, märkte hon inget av hur vackert det var runt omkring henne. Hon såg inte hur solen sken över syrenerna i de små trädgårdstäpporna, hur gräset spirade mellan kullerstenarna på torget eller hur blått vattnet glittrade i ån. Hon såg nästan inget alls, eftersom hennes ögon var fulla av tårar. Långsamt styrde hon stegen till stadsparken och satte sig på en soffa under en lummig kastanj, medan hon försökte tänka framåt för att komma på en lösning på sina problem. Men i stället gick tankarna bakåt. I fyra år hade hon levat ur hand i mun, sällan fått äta sig mätt och alltid oroat sig för hur hon skulle få det hela att gå ihop. I fyra år hade hon måst ödmjuka sig inför stadens fruar, ta emot deras allt annat än sakliga kritik och tåla deras nedlåtande välvilja för att – med tusen ändringar – få rita upp deras handarbeten som oupplösligt hörde samman med deras kafferep och tebjudningar. I fyra år hade hon strävat för att få behålla sitt lilla rum, det enda hem hon ägt efter sina föräldrars död. De hade dött nästan samtidigt i en epidemi och lämnat Britta alldeles medellös. Någon plats hade hon aldrig haft, hon var inte utbildad på något område och hade aldrig tänkt sig att hon själv skulle behöva förtjäna sitt uppehälle. Hon hade ju varit enda dottern och mer eller mindre lekt sig igenom det åttaåriga läroverket. Men plötsligt hade faderns affärer gått tillbaka. Då hade hon måst lära sig spara och försaka och dessutom ta hand om modern, som blivit klen. Detta år hade varit hennes bästa skola, eftersom det förberett henne för den ensammas kamp för tillvaron. Hennes artistiska smak och anlag för teckning hade gett henne platsen som mönsterriterska vid stadens ”enda” handarbetsaffär, det vill säga den affär där stadens societetsfruar köpte sina kuddar och dukar. Platsen hade inbringat nätt och jämnt så mycket att hon kunnat leva och bundit henne vid staden lika säkert som järnkopplet fängslade slaktare Janssons Boy utanför bakdörren. Hur många gånger hade inte Britta varit utledsen på sitt arbete! Hur många gånger hade hon inte sett sig om med avsky i sitt lilla sparsamt möblerade rum! Men nu, när hon varken hade arbete eller bostad längre, föreföll henne rummet hos skomakare Karlsson nästan som ett litet paradis! Hon hade blivit sjuk och under tiden hade en annan riterska blivit anställd. Några sparade pengar till hyran hade hon inte och därför stod hon nu utan någonstans att bo. För Karlssons hade hon väl fått bo kvar en månad till, men huset var inte deras utan ägdes av advokaten som hon just besök och ödmjukat sig inför. Han hörde inte till dem som litade på löften om pengar ”längre fram”. Han ville ha sin hyra, och Karlssons kunde inte betala den utan att ha rummet uthyrt till någon som betalade för det. Britta tyckte att hon åter kunde höra advokatens ord. ”Fröken var ju skyldig för två månader redan och fröken hade ju inte någon fast plats längre. Visst var det beklagligt med sjukdom, men det kunde ju han inte göra något åt. Inte heller kunde han hjälpa att hon kommit till honom så i sista minuten, att han inte kunnat förbereda henne lite tidigare på att hon måste flytta. Det var den första i morgon, rummet var tyvärr redan borttingat, annars hade väl en dag eller ett par till inte spelat någon roll. Men som det nu var… Tja…!” Och här satt hon nu, husvill och arbetslös med tre öre i portmonnän och ingen människa att vända sig till. Hon hade så helt kommit bort från allt umgänge. Visst var hon bekant med minst halva stadens befolkning och nog skulle någon ta emot henne på några dagar om hon bad om det, medan hon hann ordna det för sig – men på vilket sätt skulle hon kunna det? Dessutom ryste hon vid tanken på vilken läckerbit denna barmhärtighetsgärning skulle bli på kaffekonseljerna. Eftersom Britta inte alltid varit fattig, hade hon inte behövt ta emot allmosor utan gett sådana i stället, och stoltheten satt kvar i henne trots att de förändrade omständigheterna tvingat henne att ta emot om inte precis allmosor så dock arbete på nåder. Vad skulle det nu bli av henne? Det frågade hon sig gång på gång, medan hon nervöst rullade näsduken till en boll i stället för att torka bort tårarna med den. I vanliga fall skulle hon ha behärskat sig och inte gråtit ute där vem som helst kunde se henne, men på förmiddagarna var parken alltid så gott som utdöd och förresten gjorde allting detsamma. Hon märkte inget förrän någon satte sig bredvid henne, men inte då gitte hon att se upp. Det var först när en liten smal hand, klädd i en fin grå handske, lades på hennes arm med en liten medlidsam tryckning, som hon höjde ansiktet och mötte blicken ur ett par stora, bruna ögon. – Förlåt mig, sa en låg vacker röst. Det är kanske påfluget att störa er i er sorg, men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Det gör mig så ont att se er gråta så där. Är… är någon död…? – Alla mina förhoppningar, snyftade Britta. Den främmande flickan tog henne lätt om axlarna. – Tala om det för mig, sa hon mjukt. Att få tala ut brukar lätta och hjälpa en att tänka klarare. Britta betraktade henne med stigande intresse. Hon var klädd på ett elegant och smakfullt sätt och hörde med all säkerhet inte hemma i staden – då skulle Britta ha sett henne förr. Hon såg bra ut och hennes uttryck var så fullt av medkänsla att Britta inte kunde motstå henne. Innan hon visste ordet av hade hon berättat hela sin levnadshistoria, visserligen bara i korta drag men målande nog. Den andra flickan satt tyst och hörde på tills hon slutat. Då stack hon sin hand under Brittas arm och drog upp henne från bänken.
– Jag har två timmar på mig, innan mitt tåg går, sa hon. Kom, så går vi till ett konditori eller någonstans där vi kan få vara i fred och resonera om saken. Det måste finnas någon utväg. Men det går en gammal tant där borta med sin hund och stirrar på oss, och hon irriterar mig. För att komma ut på huvudgatan måste de passera ”tanten” som motionerade sin knähund. Klädeshandlare Loréns fru var ett av de högsta hönsen i korgen inom staden och tyckte sig kunna göra precis vad hon ville. Dessutom var hon otroligt nyfiken. Därför kunde hon inte låta bli att tilltala Britta, trots att hon såg att hon hade sällskap. – Kära fröken Brand! ropade hon. Jag är tvungen att fråga hur det står till. Det är så längesen jag såg fröken. Fröken är kry nu, hoppas jag? – Ja tack, svarade Britta stelt. – Men så sorgligt då att fröken skulle bli av med sin plats! Jag sa till Matilda Behm att hon skulle vänta med att anställa någon annan, men tyvärr måste ju affärerna skötas… – Ja visst, sa Britta irriterad och gjorde min av att fortsätta sin väg. – Men inte är det väl sant att advokaten har nekat fröken att bo kvar hos Karlssons längre än till i morgon? flämtade fru Lorén ivrigt. Det syntes på henne att det var detta hon velat komma till. – Det kan väl inte vara sant? upprepade hon, när Britta inte svarade genast. – Åh, visst inte! svarade den andra flickan i Brittas ställe. Advokaten beklagande mycket, att min väninna inte ville bo kvar längre. Därmed drog hon Britta med sig och lämnade fru Lorén mållös av häpnad, medan hon stirrade efter dem utan att veta vad hon skulle tro. Britta drog ett djupt andetag. – Nu kommer hon att springa omkring med det där… – Låt henne göra det då! – Men det var ju inte sant… Den andra flickan skrattade. – Talar ni alltid sanning? frågade hon. – Ja… svarade Britta tveksamt. I regel… – Det är en bra regel, medgav den andra, men sanningen måste behandlas med modifikation. Se, där har vi ju ett konditori som ser trevligt ut! Låt mig nu få bjuda er på kaffe, eller vad ni vill ha, medan vi resonerar om er situation. Jag brukar aldrig sakna idéer, och tur brukar jag också ha. Just nu vill jag inget hellre än hjälpa er. Britta kände sig nästan som om hon gått i sömnen. Det var så länge sedan någon brytt sig om henne – på ett sympatiskt sätt åtminstone – och det var så underligt att bli omhändertagen av en vilt främmande människa. Men skönt var det, och Britta var hungrig, trött och nere och hängav sig nu – kanske smittad av den andras sorglösa sätt – åt stundens njutning. För en njutning var det att få sjunka ner i konditoriets stoppade soffa med en stor kopp choklad med vispad grädde och ett fat läckra kakor framför sig och inte behöva tänka på vad kalaset kostade. Flickorna granskade intresserat varandra. Främlingen såg en lång och smärt, kanske lite för mager ung flicka med ett sympatiskt fast just nu inte precis vackert ansikte eftersom tårarna lämnat tydliga spår efter sig. Det tjocka bruna håret var upplagt i en enkel knut och den enkla promenaddräkten var snygg och välsittande fast inte alldeles modern. Britta i sin tur såg en hyperelegant men mycket smakfullt klädd ung dam i ungefär hennes egen ålder med shinglat hår och med hälsans färg på kinderna. Bilden av en vacker och lycklig ung människa. – Vi borde väl veta varandras namn, sa hon leende. Jag heter Lily Wallinder och kommer just från Amerika för att hälsa på släktingar som jag aldrig har sett förut. Britta presenterade sig också. Sedan började de resonera om Brittas situation, men det visade sig inte så enkelt att i all hast komma på någon lösning. Snart återstod knappt en timma tills Lilys tåg skulle gå. Nedslagna satt de där och såg på varandra, då Lily med ens flög upp och slog ihop händerna. – Jag har det! ropade hon. Hon satte sig igen och böjde sig ivrigt fram mot Britta. – Jag har allt vad jag önskar mig, sa hon, allt vad pappa kan hitta på att ge mig – allt utom frihet! Jag har längtat efter frihet i hela mitt liv, efter att få rå om mig själv, att få stå på egna fötter och se vad jag duger till, men pappa tillåter det inte. Han tycks fortfarande tro, att jag är en barnunge som måste ses efter, så det förvånar mig att han lät mig resa ensam till Sverige. Ja, jag hade förstås sällskap på båten med en gammal dam som pappa känner och som minsann höll reda på mig, fast det hette att jag reste på egen hand. Nu är jag på väg till släktingar, ett gammalt par i en avkrok på landet. Pappa ska komma efter om två månader, och till dess ”lämnar han mig i deras vård”, som han säger. Jag har hela tiden ogillat arrangemanget, men det går inte att resonera med pappa, när han sätter den sidan till. Du undrar väl över den här långa inledningen, men den för nödvändig för att du ska förstå, och nu kommer jag till saken. Jag engagerar dig som vikarie för mig under dessa två månader! Du reser i mitt ställe! Britta satt som ett levande frågetecken. – Menar du…? började hon tveksamt. – Ja, jag menar att du reser dit och utger dig för att vara Lily Wallinder. De har inte sett mig i verkligheten, så det är inte den ringaste risk! – Ja men… efter de där två månaderna då? – Det klarar vi alltid upp, innan pappa kommer. Den saken åtar jag mig att reda upp på egen hand, så du ska inte få några obehag av den. Ska någon få obehag så är det jag, men två månaders semester är värt priset! Nå, vad säger du? Britta skakade på huvudet. – Det är ju att bedra dina släktingar, invände hon. – Visserligen, medgav Lily, men det gör dem ingen skada och innan pappa kommer ska jag vara där och förklara allt för dem. Det blir kanske inte så roligt för dig att vara hos dem, gammalmodiga som de naturligtvis är, men en plats är en plats och jag betalar dig naturligtvis en viss lön för vikariatet, och så hinner du se dig om efter ett arbete under tiden. Säg nu inte nej! Jag skulle bli så förfärligt ledsen om jag går miste om min semester, när den vinkar inom räckhåll. Britta tvekade – och var förlorad. Resten gick med sådan fart att hon inte fick tid att tänka och reflektera över för och emot. I den situation hon befann sig framträdde alla ”för” mycket tydligare än något ”emot”. Men Lily tänkte för dem båda. Det dröjde inte fem minuter förrän hon fått flickan i serveringen att skaffa en bil, och inom tio minuter var de båda flickorna på väg till Karlssons för att betala Brittas hyra och hämta det nödvändigaste av hennes saker. De var också i god tid till tåget, och under bilfärden hade Lily hunnit sätta Britta in i det viktigaste av vad hon måste veta om Lilys förhållanden. – Jag skriver till dig så att du har brevet i morgon och berättar mer, som du behöver ha reda på, sa hon. Ingen kommer att undra något över ditt utseende, för pappas gamla släktingar har inte sett något fotografi av mig sedan jag var helt liten. Lilys upplysningar och anvisningar och goda råd haglade över Britta, och själv hann hon inte få en syl i vädret innan tåget gick. Det sista hon hörde innan tåget redan satt i gång var: – Öppna alla brev som kommer till mig! Jag skickar din första avlöning i morgon! Lycka till! Britta satt med Lilys biljett och polletteringskvitto i sin väska och bredvid henne hängde Lilys parfymdoftande kappa. Hon kände sig alldeles yr i huvudet och först långt efter det att konduktören synat hennes biljett började hon kunna tänka. Vad hade hon gett sig in på? Vad Lily än sagt så handlade det om ett bedrägeri! Och hur skulle hon kunna spela Lilys roll så att ingen misstänkte något? Om hon ändå inte hade låtit övertala sig! När tåget stannade vid nästa station, funderade hon ett ögonblick på att stiga av, ta nästa tåg tillbaka och söka upp Lily och säga att hon hade ångrat sig. Men när tåget fortsatte, satt hon kvar i alla fall. För det första skulle det kanske vara omöjligt för henne att få tag i Lily, och så skulle bagaget fortsätta sin väg och Lilys släktingar skulle bli hjärtängsliga över att flickan inte var med tåget. Dessutom hade hon ju lovar Lily att ”vikariera” för henne… Det bästa var nog att fortsätta att spela sin roll tills vidare. När hon fått brev från Lilly och visste hennes adress, skulle hon omedelbart skriva till henne att hon talat om alltsammans för hennes släktingar. Både de och Lily skulle naturligtvis bli onda på henne, men det borde vara lättare att bära än två månaders bedrägeri. De pengar som Lily trugat på henne vid avresan skulle räcka till att komma ifrån trakten. När Britta väl fattat sitt beslut, kände hon sig lite lugnare och kunde börja tänka på andra saker. Hon började med att undersöka Lilys eleganta resväska. Där fanns toalettsaker och reselektyr – engelsk förstås – och konfekt och frukt. En mycket innehållsrik väska fast den inte var så stor, praktiskt inrättad, bekväm och trevlig. Så bra somliga människor hade det! För ögonblicket hade Britta inget annat att göra än att anse sig som den där väskans ägarinna och hon levde sig helt in i sin nya roll. Hon kunde helt enkelt inte känna sig så olycklig och nedstämd som hon borde ha gjort med tanke på att hon efter bekännelsen i morgon skulle vara lika fattig och utan utsikter som hon varit för bara några timmar sedan. I stället kände hon sig som en första klassens äventyrerska och underligt nog – för någon med hennes hedersbegrepp – var det en smått berusande känsla. Nöden har ingen lag och att den trubbar av hederskänslan var då visst och sant. Britta hade aldrig tänkt några direkt ohederliga tankar, men det gjorde hon nu. Hon hade samtyckt till att bedra ett par gamla intet ont anande människor – men bara för någon dag. Sen skulle hon berätta alltsammans för dem. Till dess… Britta gjorde det bekvämt för sig i soffhörnet och njöt av att resa andra klass. På det lilla fönsterbordet hade hon en påse konfekt inom räckhåll och i knät hade hon ett av de amerikanska magasinen. Gudskelov kunde hon läsa engelska så pass att hon kunde översätta vad som stod under bilderna ifall Lilys släktingar skulle fråga henne om det!
* * *
Klockan var nio och solen höll just på att gå ner, när tåget stannade vid stationen där Britta skulle stiga av. Där var fullt med folk men inte många som hade annat ärende än att ”titta på tåget”. Britta kände igen det. Det var precis detsamma som hemma i den lilla småstadshålan. Hon hade knappast hunnit ut på plattformen förrän en äldre dam skyndade emot henne och ropade på långt avstånd: – Det där ska väl vara Lily. Ja ja, hon ser amerikansk ut. Lily, min flicka, jag är din tant Beata! Folket runt omkring gapade, när fru Wallinder slöt den unga damen i sina armar och kysste henne på kinden. – Välkommen mitt barn, välkommen, sa hon med översvallande hjärtlighet. – Tack, snälla tant, sa Britta beskedligt, men trots hälsningsceremoniens hjärtlighet hann hon höra en halvhög mansröst yttra alldeles i närheten: – Jo nu ska jag säga att käringen spelar teater! Det är så många som tittar. Britta hann inte skärskåda sin tillfälliga släkting förrän de satt på hästskjutsen på väg hem. Men då granskade de varandra – fru Wallinder öppet, Britta mera diskret. – Du ser äldre ut, än jag trodde, och mera stadgad, sa fru Wallinder. Det gläder mig. Jag ska säga dig, att jag tål inte de där nosiga nutidsflickorna och jag hoppas, att du lägger bort en del av svenskamerikanarfasonerna medan du är hos oss. Ja, detta säger jag inte för att såra dig utan för att du först som sist ska veta min åsikt om sådana saker. Hon såg kritiskt på Britta och sen tog hon utan vidare av henne hatten. – Nej, men vad ser jag! utbrast hon. Inte klippt! Du stiger i min aktning, Lily. Men det är väl din pappa som är så förståndig, kan jag tänka mig. Du ser inte illa ut men du är inte så mörk och sydländsk som jag föreställt mig. Men från det ena till det andra – hur mår din far? Frisk och kry som alltid, hoppas jag? – Ja tack, svarade Britta matt. Hur i all världen skulle hon någonsin hinna säga så pass mycket att hon kunde förklara saker och ting för denna människa? Och hur skulle hennes bekännelse tas emot? Säkert inte så nådigt! – Nå, det gläder mig att höra, sa fru Wallinder. Frans var alltid frisk som en nötkärna som barn och en riktig rustibuss. Men jag tyckte om honom ändå, för ser du min flicka, jag har skarp blick för karaktärer och jag såg allt att det fanns gry och ämne i honom till någonting. Jag fick rätt också, tillade hon triumferande. Det bevisas av att du nu är en rik arvtagerska! – Ja, pappa är energisk och arbetsam, svarade Britta på måfå. – Och ni bor förstås i ett riktigt slott? – Ånej, svarade Britta blygsamt, men vi har en trevlig villa. – Du talar svenska riktigt bra, berömde fru Wallinder. Det är ett vackert drag av Frans att inte låta dig bli alltför amerikaniserad. Det visar att han fortfarande är en god patriot och det hed-rar honom verkligen. Ser du, min åsikt är, att en människa som glömmer sitt fosterland när hon kommer ut är oförlåtligt otacksam. Jag hoppas, att du känner dig allt igenom svensk, min kära Lily? Du är dock född av svenska föräldrar. Det lät nästan anklagande och Britta skyndade sig att försäkra, att hon kände sig så svensk som det var möjligt. Hon passade på att tillägga att hon var mycket glad över att nu vara i sin fars hemtrakt.
Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN. Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.