Glass – vägen till barndomslandet

29 november 201829 augusti 2016 av Marcus Hubertson

Glass får väl ändå betraktas som ett ganska lättsmält ämne? Men efter ett samtal med journalisten och författaren Annica Triberg står det klart att glassen leder oss rakt in i – barndomslandet…

Barndomslandet är landet där glasskiosken är världens nav och sommarens nya glass är en mer omvälvande nyhet än att USA fått en ny president eller att någon stigit ombord på månen. Här gäller barnets perspektiv, de där åren innan vi drabbas av insikten om att omvärlden påverkar oss. 2001 skrev Annica Triberg Nostalgiboken, en guide till allt från hemmafruar och sockiplast till spånplattor och mulleskola. Intresset blev enormt och drog igång en nostalgivåg med böcker om Alfabilder, 50-talstyger, leksaker och barndomens tablettaskar. Fem år senare kom Nostalgiboken om godis och glass där Annica tillsammans med barndomsvännen Eva Kallhed gör en grundlig genomgång av just godis och glass, deras förpackningar, lansering och popularitet från 50-talet till 80-talet.

– När Nostalgiboken kommit ut ringde en kvinna till mig och sade att ”nu kan jag äntligen slänga alla de där sakerna jag har sparade på vinden, för nu finns de i en bok”, berättar Annica. Det blev rumsrent att prata om prylarna som något viktigt.

Efterkrigstidens generation delade referenserna; under 1950- och 60-talen började det finnas några ören över till något så onödigt som sötsaker. Nu när villan skulle säljas och samlingarna på vinden slängas kom minnena upp i dagern. Minnena av prassliga foliepapper och fantasifulla glasssorter. Av lekar och drömmar. För att få tag på prylar och förpackningar frågade Eva och Annica vänner och bekanta, gjorde upprop i tidningen Metro och efterlysningar i lokalradion. Prylar strömmade in och Albert Håkansson fotade alltihop. När arbetet med nostalgiböckerna pågick fick Annica sätta sig ner med sina egna minnen. Annica tillhör 60-talsgenerationen som blev forslad runt hela Norden i husvagn, med eller mot sin vilja. Målet i baksätet var – glasskiosken.

– Det fanns ju ingen luftkonditionering i bilarna, så var tionde mil var vi så illa tvungna att stanna; det var för varmt. Så det första vi gjorde när vi kastade oss genomsvettiga ur bilen var ju att leta upp en glasskiosk.

Säsongens glasskarta var jätteviktig när den kom och Annica lärde sig den utantill. Egna favoriter var Piggelin, Igloo med colasmak och Päronsplitt. Utbudet av glass förändrades beroende på rutten. Det värsta scenariot var att hamna i en liten ort där det bara fanns ett Domus-varuhus med enbart KF:s eget märke Winner. De glassarna var sååå tråkiga. Men Skåne var kul, där fanns Åhusglass och de hade många bra sorter. Trollhätteglass var också god när man åkte västerut.

– Att spara samlarbilder från Päronsplitt var en av höjdpunkterna. Mellan plasten närmast glassen och omslagspappret fanns en liten bild, som en mindre filmstjärna.

1969 kom GB tärning, en plasttärning fylld med vaniljglass. Tärningarna diskades nödtorftigt ur vid kallvattenrännan och sparades. De här tärningarna är samlarobjekt i dag och Annica grämer sig lite över att hon slängde sin digra samling någon gång på 80-talet.
Efter närmare 40 böcker och avsevärt fler glassar arbetar Annica Triberg i dag som kommunikationschef på Länsstyrelsen i Kalmar.
Nostalgiböckerna väcker fortfarande intresse – och minnen. Men var barndomen verkligen så lycklig på 60-talet och sken solen verkligen så varmt på alla barn?

– För mig handlar inte nostalgi om att hålla fast vid det gamla utan om att bevara de goda minnena. Som vuxen väljer du hur du förhåller dig till barndomen. Var det tufft att vara liten blir de goda minnena desto viktigare att spara.Om det så är ett glasspapper…

Text: Anna Sjöstrand
Illustration: Ulf Lundkvist

Lyxig dessert

29 november 201829 augusti 2016 av Marcus Hubertson

Denna vecka bjuder Kvällsstundens matskribent Gunilla Gademan på en lyxig dessert – Frukt och bär med mascarponegrädde! Toppad med smulad pepparkaka och citronmeliss är denna anrättning en fröjd för både öga och gom!

Frukt och bär med mascarponegrädde

4 portioner

Detta behöver du:
250 g jordgubbar
2 – 3 nektariner
½ lime
2 dl vispgrädde
250 g mascarpone
2 msk smält svensk honung
4 pepparkakor
färsk citronmeliss till dekoration

Gör så här:
Dela jordgubbar och nektariner i bitar. Pressa över limesaft och låt allt stå en stund. Vispa grädden och blanda ner mascarpone och honung. Smaka av med mer honung om du vill ha mer sötma. Varva bär och frukt med mascarponegrädde i fyra glas. Smula pepparkakorna och strö dem över. Garnera med en kvist färsk citronmeliss. Går bra att förbereda och förvara kallt fram till serveringen.

Kvällsstunden vecka 34

29 november 201822 augusti 2016 av Marcus Hubertson

Vitt och mäktigt på en avsats intill Vänerns blänkande vatten tornar sig Läckö slott. Det har blivit en symbol inte bara för den stenrike Magnus Gabriel De la Gardies vällevnad utan för hela landskapet Västergötland, som veckans nummer av Kvällsstunden ägnar fem sidor åt. Mer om slottet står att läsa inne i tidningen. Men där kan ni också läsa om bland annat Ödenäs, inspelningsplatsen för tv-serien ”Hem till byn” som under 35 år skildrade vardagen på landsbygden. Verklighetens Ödenäs är känt också för något helt annat, nämligen den mycket ovanliga konsten att tillverka kassar, korgar och andra nyttosaker av granbast. Byn har till och med ett helt museum med ”bastabinne”.

Mer ur veckans nummer

Världens första skrivmaskin uppfanns av en dansk präst i början av 1870-talet. Den kallades skrivkula och var inte alls lik senare tiders skrivmaskiner med tangentbord. Men den fungerade och gjorde det för första gången möjligt att skriva snabbare på maskin än för hand. Som uppfinning belönades skrivkulan med guldmedaljer på världsutställningarna i Wien och Paris, 1873 respektive 1878. De exemplar som finns kvar i dag säljs för miljonbelopp.

En svensk stavhoppare som satte sju världsrekord under sin karriär – är det verkligen möjligt? Jo, det är det. Kjell Isaksson hette han och var aktiv på elitnivå huvudsakligen under 1970-talet. Men han erövrade aldrig några OS- eller VM-medaljer utan ”bara” två EM- och tio SM-guld, vilket möjligen förklarar att han är så sällan omnämnd i dag.

När den kom beskrevs den av den äldre generationen som ”hotet mot civilisationen” men av de yngre kom den som en frälsning. Vi talar förstås om punken. Denna omdiskuterade form av rockmusik har i år funnits i jämnt fyra decennier. Det innebär samtidigt att många punkmusiker – och deras fans – börjar närma sig 60-årsåldern. Sex Pistols och The Clash var två av de mest kända punkbanden internationellt. Här i Sverige stod bland andra Ebba Grön i frontlinjen.

Deckarprinsessan som lade batongen på hyllan…

29 november 201822 augusti 2016 av Marcus Hubertson

I 30 år arbetade hon som polis, något hon använder sig av i sina kriminalromaner. Det handlar om Cherstin Juhlin, författare till följetongen Bryggan, som ni just nu kan läsa i Kvällsstunden.

– Jag arbetade som brottsutredare vid kriminaljouren i Kristianstad, berättar Cherstin Juhlin. Jag vill gärna skriva så att folk inte blir lurade, jag använder mig av mina erfarenheter och utredningsarbetet är realistiskt, även om fallen inte är tagna ur verkligheten.
Cherstin Juhlin har nu varit pensionär i tre år, men skrivandet är något som hon haft med sig hela livet, ända sedan de långa uppsatsernas tid i skolan. Avstampet för den första boken i trilogin – där varje bok kan läsas helt fristående – fick en skjuts när hon vann en tävling på nätet.
– Det var en stafettävling där man skrev ett kapitel på en pågående historia. Jag vann ett kapitel, och fick då kontakt med Johan Theorin (journalist, författare och översättare, reds. anm.)

Det hela ledde till att Cherstin började fungera som faktagranskare i Johan Theorins böcker när det handlade om polisiära saker. Det i sin tur ledde vidare till att de blev goda vänner.

– Han sade åt mig att plocka fram det där manuset ur byrålådan…
Och det fanns ju faktiskt ett påbörjat manus där, manuset som blev den första boken i ”ABC”-trilogin – Anagram. Den andra (den som just nu går att läsa som följetong här i Kvällsstunden), Bryggan och den tredje, Collage, den som vi nu lottar ut.
Stafettävlingen var 2008, och efter att ha arbetat med manuset kom debutboken 2011. Sedan har de andra två kommit med två års mellanrum.
– Men jag tror inte att det blir någon 2017, säger Cherstin. Jag har en idé, men mycket annat händer också…

Skrivit har hon som sagt alltid gjort. Under flera år fungerade hon också som krönikör i lokaltidningen Kristianstadbladet.
Hon vill inte kalla sig någon disciplinerad skrivare, men med det sagt menar hon inte att hon på något sätt är manisk.
– Jag har en liten skrivarstuga vid havet som jag har fått låna. Det är där jag skriver, under förmiddagar och mitt på dagen, när inspirationen infinner sig.

AnnCi Larson

Vinn Cherstins bok "Collage"!

Smakrik gryta från Asien

29 november 201822 augusti 2016 av Marcus Hubertson

Den här veckan bjuder Kvällsstundens Gunilla Gademan på en härligt färgglad gryta med lite annorlunda smaker. Den här kinagrytan innehåller bland annat äppeljuice, vilket gör den svagt sötsur.

Kinagryta

4 portioner

Ingredienser
400 g griskött av färsk bog eller skinka
1 msk flytande margarin
1 krm salt
1 msk finhackad gul lök
2 skalade och finhackade vitlöksklyftor
1,5 tsk curry
½ tsk malen ingefära
½ dl kinesisk soja
3 dl outspädd äppeljuice
2 palsternackor
2 morötter
1 grön paprika
1 msk potatismjöl
2 msk vatten

Gör så här:
Skär köttet i strimlor och fräs det i flytande margarin i en gryta 3–4 minuter. Tillsätt salt, hackad lök, vitlök, curry och ingefära. Fräs blandningen i ytterligare 1–2 minuter under omrörning. Tillsätt soja och äppeljuice. Lägg på lock och koka grytan på medelvärme i 10 minuter. Ansa och strimla paprikan, palsternackorna och morötterna under tiden. Tillsätt grönsakerna i grytan och koka i ytterligare 5 minuter. Smaka av och krydda med mera salt om det behövs. Rör ut potatismjölet i vattnet och red av grytan med det. Koka upp under omrörning och koka i 1 minut.
Servera grytan med gurkstavar och kokt ris.

En mycket pigg och barnslig åldring

29 november 20181 augusti 2016 av Marcus Hubertson

I England firar man i år inte bara drottningen Elizabeth II:s 90-årsdag utan även Nalle Puhs!

Det var nämligen 1926 som världen för första gången fick ta del av denna honungsälskande nalle i boken Winnie-the-Pooh. På svenska heter den förstås Nalle Puh. Det är anledning nog för alla den lilla björnens vänner, i alla åldrar, i alla länder, att tända ett ljus.
Dubbeljubileet firas med den nya berättelsen Winnie-the-Pooh and the Royal Birthay, skriven av Jane Riordan och illustrerad av Mark Burgess. I boken träffar Nalle Puh drottningen och läser en dikt för henne.
Den första boken om Nalle Puh blev en omedelbar framgång och har sedan dess, liksom sin efterföljare The House at Pooh Corner, 1928 (Nalle Puhs hörna) tryckts i otaliga upplagor på så gott som alla språk – swahili inte att förglömma.

Godnattsagor
Den första svenska översättningen, av Brita af Geijerstam, kom 1930. De två böckerna om Nalle Puh har sedan dess tryckts i otaliga nyutgåvor och är fortfarande ständigt lika aktuella.
Att denna älskliga björn och hans vänner i sjumilaskogen finns i sinnevärlden har vi engelsmannen A(lan) A(lexander) Milne att tacka för.
Det var nämligen hans godnattsagor för sonen Christopher som så småningom gav upphov till de över hela klotet älskade berättelserna om Winnie-the-Pooh.
Någon gång sommaren 1916 började Milne improvisera små godnattsagor för Christopher, som då var två år. Pojken hade just fått en teddybjörn som var lika stor som han själv och som han kallade Poh. Den blev snart hans bästa vän och alter ego.

Uppmanades publicera
I sagorna blandade också fadern in andra leksaksdjur i sonens sängkammare. Miljön var också autentisk, nämligen den stora vildvuxna trädgården utanför det romantiska gamla huset i Surrey där familjen Milne bodde.
En kväll fick en litterärt intresserad vän höra Milne läsa sina sagor och uppmanade honom att publicera dem. Det var på det viset Winnie-the-Pooh kom ut 1926, kongenialt illustrerad av konstnären E H Shepard.
Som väl alla vet handlar böckerna om en björn med en diminutiv hjärna som över allt annat älskar honung. Hans bästa vän är en pojke som heter Christopher Robin. Eftersom Nalle Puh är rätt opraktisk och inte särskilt kvicktänkt hamnar han i de mest osannolika situationer, som Christopher Robin får hjälpa honom ut ur.
Nalle är mycket förtjust i att skriva vers, som han läser upp för sina många vänner i det vidsträckta parklandskapet – den ständigt ängsliga Nasse, den pessimistiska åsnan I-or, den uppfinningsrika Kanin, Kängu och Baby Ru, den lekfulla Tiger och allt vad de heter.

Poetiskt
Om detta myller av särpräglade figurer och deras äventyr skrev A A Milne poetiskt och medkännande, med glimten i ögat och med fin psykologisk insikt, vilket gjorde berättelserna med deras varma humanistiska grundton allmängiltiga och lika omtyckta av alla barn från åtta till åttio år. Milne lyckades göra Christopher Robins värld till allas vår hembygd.
Milne föddes i London 1882. Redan som barn började han skriva små artiklar och dikter i skoltidningen.
1902 blev han redaktör för den ansedda skämttidningen Punch och skrev samtidigt en rad komedier, deckare och essäer, som nu fallit i glömska.
A A Milne – en blyg man med ett avväpnade leende – gick ur tiden 1956.
Men hans skapelse Nalle Puh – som alltså i år fyller 90 – lever alltjämt i våra hjärtan.

Text: Ulf Nihlén

Kräftkalaset kan börja!

29 november 20181 augusti 2016 av Marcus Hubertson

Ett bakvänt skaldjur är åter aktuellt. Det är ett kulinariskt äventyr att njuta dem i skenet av kulörta lyktor, ofta också förtärda tillsammans med starka våtvaror, kanske en till varje klo. Det handlar om kräftor!

Kräftan har ingalunda ett svenskt ursprung. Det lär vara en av 1500-talets kungligheter som förde den till Sverige, men vilken av dem är inte riktigt klarlagt. En del påstår att det var Erik XIV som lät inplantera dem i våra sjöar. Andra källor berättar att det var Karl IX. Han lär också ha varit en riktig kräftgourmet. Karl IX inplanterade i alla fall de första kräftorna i Svartsjön i Sörmland och tillsatte till och med en speciell uppsyningsman för kräftfisket.

Helande också
Även Johan III lär ha ett finger med i kräftans svenska historia. Från Tyskland tog han nämligen hit kräftor som fick yngla av sig i dammarna kring Kalmar slott.
Men kräftan ansågs inte bara vara mat för läckergommar i gamla tider. Som en av ingredienserna i olika brygder och dekokter utlovade den en helande förmåga vid allehanda krämpor. Krossade kräftor blandat med sprit och kamfer var ett av dådtidens många naturläkemedel. Och kräftögonen ansågs vara ett bra botemedel mot ögonvärk. Kräftögon infattades dessutom i smycken och fungerade som helande amuletter.

Text: Bo E. Rosén

Kvällsstunden vecka 26

29 november 201827 juni 2016 av Marcus Hubertson

På Kvällsstundens Sverigeresa har vi nu nått Gotland! Här gör vi nedslag främst på öns norra del, från Visby och uppåt. I Boge, Slite, hälsar vi på skulptören Stina Lindholm i hennes ”skulpturfabrik”. Stinas betongkonst pryder flera platser på Gotland, bland annat finns hennes stenar inne i Visby, till exempel vid Kruttornet. På Fårö besöker vi Bergmancentret där där man får ta del av stora delar av Ingmar Bergmans livsverk. Vidare på Fårö hälsar vi på Thomas Lindholm som skapat ett mecka för alla 50-talsfantaster på sin gård. Platsen heter ”Kutens bensin” och har blivit en samlingsplats för människor med intresse för 50-talskultur. Vi besöker också världsarvet Roma klosterruin där Romateatern i sommar sätter upp Shakespeare. Var man bryter Gotlands vita guld, var man hittar Blå lagunen samt hur man hittar till Kärleksstigen får vi också veta i denna veckas nummer av Kvällsstunden…

Kvällsstunden på Gotland besöker...

Från och med denna vecka tar Kvällsstundens webbredaktion några veckors semester. Vi ses igen i augusti!

Kvällsstundens webbredaktion

Glad sommar!

Två somriga läckerheter

29 november 201827 juni 2016 av Marcus Hubertson

Pannkaksknyten

4 portioner

Ingredienser:
3 dl vetemjöl
½ krm salt
1 msk socker
4,5 dl lättmjölk
3 ägg
50 gr smält smör + smör till stekningen

Fyllning:
2 äpplen
30 g hasselnötter
30 g smör
½ msk pressad citron

Blanda mjöl, salt och socker i en skål. Tillsätt mjölken lite i taget och rör till en slät smet. Rör ner äggen ett i taget och tillsätt det smälta smöret. Stek pannkakor i smör om möjligt i en liten panna. Lägg åt sidan. Skär äpplena i mindre bitar. Hacka nötterna och pressa cit-ronsaften. Stek alltsammans i smör i cirka tre minuter. Lägg en sked fyllning på varje pannkaka. Sno ihop till ett knyte. Bind samman med en bit snöre. Servera med extra fyllning bredvid.

Vit chokladfondant
med hallonsås

4 portioner – ugn 200 grader

Ingredienser:
100 g vit choklad
50 g smör
2 msk vetemjöl
1 krm bakpulver
1 krm salt
2 ägg

Hallonsås:
250 g hallon, färska eller frysta
3 msk vatten
2 msk strösocker

Börja med såsen. Lägg hallonen, frysta ska vara tinade, i en mixer eller matberedare. Tillsätt vatten och socker. Mixa till en puré och passera den sedan genom en sil så att kärnorna försvinner. Ställ åt sidan. Bryt chokladen i bitar och smält smöret. Ta kastrullen från värmen och lägg i chokladen. Rör tills den har smält. Blanda mjöl, bakpulver och salt och rör ner i chokladblandningen. Tillsätt äggen ett i taget under kraftig omrörning. Fördela blandningen i fyra smorda och mjölade portionsformar. Grädda mitt i ugnen i 9 – 10 minuter. Ta ut och låta vila en stund. Stjälp upp varje fondant på en assiett och skeda hallonsåsen runt omkring.

En sommarmorgon i skärgården i början av 1960-talet

29 november 201827 juni 2016 av Marcus Hubertson

Läsarnas egna berättelser

Följande är ett utdrag ur loggboken, från en resa med vår ruffade, sju meter långa motorbåt av Pettersson-typ, byggd 1945 på varvet vid Bälsta å i Sundbyberg. Motorn var en utombordare av märket Gale på 25 hk.

”Fredagen 27 juli 1962. Familjen var samlad för en veckas utflykt till Stockholms skärgård, som består av 30 000-35 000 öar. (Antalet är beroende på vad som räknas som ö eller skär.)
När alla hade installerat sig ombord och mat och dryck var stuvade kastade vi loss från vår båtklubb, under Tranebergsbron, klockan 11.00. Kursen var satt att via Slussen ta oss förbi Vaxholm och vidare ut mot ön Möja. Vädret var klart och förutsättningarna de bästa.”

Den som söker han finner, säger ordspråket. I det här fallet kan man säga att det är funnet. Att på en vecka få avkoppling från huvudstadens tjutande och gnisslande tunnelbanetåg, springande människor och fullpackade bussar är nästan omöjligt. Jag säger nästan, för om man vill öppna sin förkrympta själ på vid gavel och ta emot alla de intryck som en skärgård kan erbjuda, då är det möjligt. Vaxholms fästning passerades och vi styrde vidare österut mot Möja, som ligger ganska långt ut mot Östersjön. Vi anlöpte Löka fiskehamn på kvällen för att proviantera och hämta vatten.

När vi kom till affären och skulle betala, så insåg vi att våra kontanta medel inte skulle räcka länge till. De pengar vi skulle ha med oss blev bortglömda, liggande hemma. Men att åka hem igen, alla med vår båt, skulle inte vara lönsamt och det var inget som uppskattades av våra pojkar, utan lotten föll på mig (det var ju jag som hade glömt pengarna).
Första steget var att ta reda på när båten ”Grisslan” skulle avgå på morgonen. Vem skulle kunna ge svar på en sådan fråga bättre än Mats Österman? Med största respekt för ett namn som är välkänt i hela skärgården sökte jag upp mannen i fråga.

Albert Engströms Mats

I ett båthus som ligger som vågbrytare för den övriga hamnen hördes en glad vissling på en Taubemelodi. Väl därinne i halvmörkret möttes jag av en yngling på cirka 60 år.
Man har ju genom att läsa Albert Engström skapat sig en bild av hur ”skeppar Österman” ska se ut. Här stod han nu framför mig. Allt var exakt som det skulle vara. Där var gummistövlarna med de höga skaften, blåbyxorna fulla av fiskfjäll, en tröja lagad med garn i avvikande färg och ett väderbitet ansikte i vilket man kunde utläsa alla stormar under årens lopp, alla solsken och utståndna vedermödor.
Med respekt frågade jag om detta var Mats Österman. Han nekade, men ropade ner i kappen på båten:
”Mats, det är en gök här som vill tala med dig.” Den som då dök upp ur båten fråntog mej alla illusioner om hur en äkta fiskare skall se ut. En 30 års man med modern fritidsskjorta och slitna arbetsbyxor visade sig vara Mats Österman, fiskare på Möja. Det måste ha varit denne Mats far som Albert Engström berättat om…

Höll mig vaken

Nåväl, jag hade kommit dit för att få reda på när första båt mot Stockholm gick på morgonen, dagen efter. På min fråga svarade han med ett skratt att det bara gick en båt in till stan – och det redan klockan fem på morgonen. Hur ska jag kunna vakna till den tiden när vi inte har någon väckarklocka? På det svarade han att jag kunde ju låta bli att gå och lägga mig.
Vid närmare eftertanke visade det sig vara den enda utväg som stod till buds. Jag beslöt dock att försöka sova några timmar på kvällen. Dessvärre höll rädslan för att försova mig vaken. Så fort jag hade somnat till, så vaknade jag och tittade på min frus armbandsur och såg att jag hade sovit i fem minuter. För att hålla mig vaken kokade jag choklad på pulver och torrmjölk. Det är fantastiskt att pulver kan vara så gott.
Vid tretiden började jag frysa, gasolköket tändes och en stor whisky hjälpte mig att hålla värmen under kapellet. Pojkarna och frugan sov inne i ruffen.
Jag måste ha somnat till, för plötsligt vaknade jag och tittade ut genom sidofönstret. En vacker rodnad hade redan målat himlen orangeröd i öster. Jag slängde då undan boken, klädde mig för stadsbesök och gick ur båten och i land. Det fanns tid att klättra upp på klipporna som omger ångbåtsbryggan och jag satte mig på en bergsklack fuktig av dagg.
Men i denna stund av friskhet, solens första värmande strålar och havets lätta dimmor som börjar att skingras, betyder en liten fuktighet i byxbaken ingenting…

Morgonstund…

Sittande där känner jag hur solen värmer upp mig så sakta. Vid fyratiden börjar en del ljud från kringliggande hus att höras. Alldeles bakom mig hörs hur ett gnisslande fönster öppnas. En ljudlig gäspning följd av en hostning förkunnar att ännu en har vaknat.
Jag vände mig om och såg hur solen speglade sig i husens alla rutor, som likt hungriga munnar sög i sig denna härliga karamell. Plötsligt började måsar att cirkla runt under ideliga dykningar och skrän. Utan att jag hade lagt märke till det stod plötsligt en man på bryggan och rensade en stor braxen. Den hade han hämtat ur sumpen som var förtöjd utanför bryggan, inne i viken. Det var förklaringen till måsarnas stora intresse. Det som fiskaren rensade slängde han ut till måsarna, som snabbt dök och hämtade. Ibland var det två eller flera måsar som tog samma rens, och då uppstod en dramatisk strid om maten.
Ett svagt men jämnt dunkande av en tändkulemotor i fjärran talade om att en ny dag verkligen hade randats. En liten skötbåt lade till vid bryggan, och upp lastades en massa lådor med äkta Möjagubbar som skulle in och säljas på torget i stan. Ett mullrande ljud väckte mig till sans ur den förtrollning som morgonen hade satt mig i.

Ett med naturen

Grisslan var i sikte, jag gick ner till ångbåtsbryggan och fällde semaforen som talar om för skepparen att här finns en passagerare att hämta. Grisslan, som är en ful båt och som denna underbara morgon tedde sig som ett stort odjur som frustande i skummet av grönt saltvatten, skulle nu föra mig med till en värld som var så helt annorlunda. Denna vackra skärgård, där man än idag kan hitta vikar och öar, där man är helt utlämnad till naturens egna ljud, som även om vinden tjuter och måsar skriker är så mycket skönare än alla parkblommor tillsammans.
Mitt i detta kändes det inte längre besvärligt att fara in till storstaden. Jag visste ju att skärgården väntade på mig till kvällen. Jag kände redan doften av kokande kaffe och pojkarna och hustrun skulle möta upp med kramar. Sedan väntade solnedgång och en färsk rökt abborre.

Text och foto: Willy Läth

Glass – vägen till barndomslandet

Lyxig dessert

Frukt och bär med mascarponegrädde

Kvällsstunden vecka 34

Mer ur veckans nummer

Deckarprinsessan som lade batongen på hyllan…

Vinn Cherstins bok "Collage"!