Orientexpressen är världens mest legendariska och mytomspunna tåg. Den ursprungliga Orientexpressen började gå 1883 och avgick från Paris och passerade München, Wien, Budapest och Bukarest innan tåget nådde slutmålet Konstantinopel (dagens Istanbul) i Turkiet. Orientexpressen var Europas port mot Orienten och gjorde reguljära turer efter tidtabell.
Det berömda tåget slutade gå 1977 men återuppstod 1982, nu på sträckan Venedig och Calais. I dag används det klassiska namnet Orientexpressen på det privatägda lyxturisttåget Venice-Simplon Orient Express. Det innehåller gamla Orientexpressvagnar från 1920-talet som har restaurerats noggrant.
Tåget gör ett fåtal turer per år och har olika rutter, bara ibland går tåget ända till Istanbul.
Den ursprungliga Orientexpressen blev känd för lyxigt resande men var egentligen en vanlig internationell tågförbindelse.
Den engelska deckarförfattarinnan Agatha Christie bidrog till att göra tågförbindelsen legendarisk genom sin bok Mordet på Orientexpressen, som gavs ut 1934. Boken har även filmatiserats flera gånger; mest omtalad är filmen från 1974 med flera storstjärnor i rollerna, däribland Ingrid Bergman.
Inspiration i USA
Mellankrigstiden var den bästa tiden för Orientexpressen, speciellt 1930-talet. Efter andra världskriget minskade intresset för det långsamma tåget, som då konkurrerades ut av flyget.
I dag lever Orientexpressen vidare som ett lyxigt och annorlunda semesteralternativ för ett fåtal resenärer. Berättelserna om alla mysterierna, de många spionerna, revolutionärerna, diplomaterna och societetsmänniskorna lever vidare. Namnet Orientexpressen var och är mytiskt.
Det var den unge driftige belgaren Georges Nagelmackers (1845 – 1905), son till en bankir med kungahuskontakter i landet, som kom på idén med Orientexpressen.
I samband med en olycklig förälskelse hade han åkt över till USA för att glömma kvinnan. Han gillade järnvägen och reste omkring med tåg i USA under tio månader och njöt av fantastiska naturscenerier och kulturella upplevelser.
Nagelmachers hade sovit ombord på tågen i de nya Pullman-sovvagnarna. Han uppskattade den möjligheten, men tyckte att dessa sovsalar med draperier var för enkla, Georges önskade att han hade fått sova i en egen sovkupé.
När han kom hem till Belgien igen lanserade han 1870 den amerikanska idén med sovvagnar och startade ett företag som skulle tillverka dem. Han funderade på om det skulle vara möjligt att ordna tågresor med lyxiga sovvagnar i Belgien, men kom fram till att det var inget som skulle göra någon succé. Landet var för litet och gick att åka igenom på en dag.
Bara det bästa
Men skulle det inte gå att åka tåg igenom Europa? Varför inte binda ihop mellaneuropas huvudstäder från Atlanten till Svarta Havet, från Paris till Konstantinopel?
Det skulle bli ett spännande äventyr. Främmande länder och städer med varierande natur och klimat – och en färgsprakande modevisning – skulle attrahera resenärerna. Resan skulle därtill kryddas med luxuöst inredda vagnar med eleganta sovkupéer och förstklassig restaurang med det bästa i matväg.
Detaljerna i vagnarna var lika viktiga. Det skulle vara träpaneler av äkta mahogny, riktiga sängar med äkta sidenlakan i sovkupéerna samt silverbestick och kristallglas i restaurangvagnen.
Det skulle bli en resa att bli hänförd av, Europas mångfald skulle presenteras genom tågfönstret.
Även om det fanns de som skakade på huvudet åt Nagelmachers vidlyftiga idé satte han igång med planeringen.
Första resan fullbokad
Det var ett gigantiskt arbete för honom och hans medhjälpare i hans företag, Compagnie Internationale des Wagons-Lits (CIWL), att få de olika ländernas kejsare, rege-ringar och järnvägsbolag intresserade av projektet – som också saknade ett bra namn.
Namnet kom till slut genom att tidningarna började skriva om att ett snabbt tåg, ett expresståg, skulle börja åka till Orienten. Då blev det Orientexpressen. Trots stora ekonomiska problem lyckades det till sist.
Sedan följde en för sin tid häftig reklamkampanj som lovade en spännande och fantastisk upplevelse.
Inför den första resan uppmanades passagerarna att ta med vapen, om de hade, i händelse av att tåget skulle anfallas av rövare…
Söndagskvällen den 4 oktober 1883 gick den första resan med Orientexpressen.
Alla kupéer var fullbokade på det 60 meter långa tågsättet och hundratals journalister och mängder av åskådare såg tåget lämna Paris för en färd till Giurgiu i Rumänien.
Därifrån åkte passagerarna båt över Donau till Ruse i Bulgarien för vidare färd med tåg till Varna, slutligen med båt till Istanbul.
Efter att Belgiens kung Leopold II åkt med tåget till Istanbul blev det populärt också för andra regenter och celebriteter att åka med Orientexpressen, som på så sätt blev omskrivet och fick gratis reklam.
År 1885 påbörjades en annan sträckning i slutet av resan, och först 1889 startades en direktförbindelse med Istanbul som pågick ända till den 19 maj 1977.
30-talet guldåldern
Under första världskriget ställdes Orientexpressen in. Efter att Simplonpasset öppnats mellan Schweiz och Italien 1919 drogs en ny alternativ förbindelse mellan Milano, Venedig och Trieste i Italien.
1930-talet var Orientexpressens guldålder, och då kom en tredje sträckning via Zürich i Schweiz och Innsbruck i Ös-terrike.
När andra världskriget utbröt 1939 ställdes Orientexpressen in men återupptogs efter krigsslutet.
1962 minskade företaget ner linjerna till en som kallades för Direct-Orientexpress som dagligen trafikerade Paris – Belgrad och två gånger i veckan mellan Paris och Istanbul. 1971 avvecklade Nagelmackers klassiska företag CIWL ägandet av vagnarna som såldes eller leasades till olika nationella företag. Företaget fortsatte dock att sköta servicen på tågen.
”Ny” express
Tågresenärernas antal minskade drastiskt på 1970-talet. Därmed blev också lönsamheten sämre och den sista resan mellan Paris och Istanbul ägde rum den 19 maj 1977. Den klassiska Orientexpressen fanns inte längre, även om namnet kom att användas av folk i dagligt tal om Euronight-tågen. De sistnämnda är dock vanliga tåg som nattetid går över gränserna mellan olika europeiska länder.
1982 började företaget Venice-Simplon Orient Express att köra mellan Venedig i Italien och Calais i Frankrike, och omvänt, med restaurerade gamla Orientexpressvagnar från 1920-talet. Tåget har gått där med vissa avbrott sedan dess. Det går även andra rutter.
Det lyxiga tåget erbjuder eleganta och klassiskt utsmyckade vagnar, kulinariska matupplevelser och personlig service som i gamla tider.
Men det är inte längre en över 3 000 kilometer äventyrlig lång resa som tar två veckor – två dagar räcker nu.
Den aura av mystik som omgav den riktiga Orientexpressen en gång i tiden är för alltid borta.
Sven-Åke Henriksson
