Det kunde också vara statlig upplåtelse mot arrende, skogstorp och kronotorp, på platser som sökanden själva hade valt ut. Arrenden skrevs oftast på tio till femtio års tid men kunde också, när det gäller kronotorp, finnas en rätt till ärftligt arrende. Det förekom tidigare i historien dagsverkstorp och skattetorp där arrendet betalades i dagsverken på något storjordbruk eller i form av naturaprodukter eller kontanta belopp. 

Under indelningsverkets tid i vårt land fanns olika typer av soldattorp som skulle försörja den indelte soldaten under fredstid. Skillnaden mellan en torpare och en statare var att torparen hade egen bostad, boskap och tillhörande åkermark som arrenderades. Statare var egendomslösa, jord- och djurlösa, huvudsakligen gifta lantarbetare. 

Torparepoken är en viktig del av svensk historia. Det är dock inget att längta tillbaka till, men för den sakens skull får inte torparen falla i glömska. De olika torparnas insatser under flera sekler har haft en avgörande betydelse för uppbyggnaden av vårt samhälle. Tyvärr har ofta torparlivet romantiserats. Orden torp och torpare är för många nutidsmänniskor förknippat enbart med positiva saker. Under århundraden har det i verkligheten varit annorlunda. 

De flesta torparna har långt in på 1900-talet levt ett hårt liv och inte alltid behandlats så väl av godsherrar och myndigheter. Generationer av torpare har slitit ut sig utan att deras arbete värdesatts. 

Backstugusittare

De allra fattigaste torparna kallades ofta för backstugusittare, detta då deras hus oftast var mycket enkla; det var vanligt att backstugan bara hade tre riktiga väggar. Den fjärde var en jordvägg i dessa hus som låg i en backe. Backstugusittarna var en brokig skara utfattiga människor som tillhörde de obesuttna i det gamla bondesamhället.  

Slutledet -torp i nordiska ortnamn betydde ursprungligen utflyttargård och beteckningen har funnits sedan medeltiden. Det är svårt att ge en enda definition av ordet ”torp” då det på olika håll i landet har haft skiftande innebörd. Den vanligaste betydelsen av torp har varit hus med odlingar i utmarkerna, det vill säga små hus med odlingar och som inte klassats som gårdar. 

Torpet var ofta ett nybygge på enskild mark och kom senare att beteckna en lägenhet upplåten till torparen mot dennes dagsverksskyldighet åt markägaren. Under århundradens lopp har antalet små jord- och skogsbrukslägenheter med beteckningen torp och lagstiftning förändrats. Ofta har storgodsägare och staten utnyttjat torparna som har levt med dålig ekonomi. 

Högt beskattade

Torparinstitutionen spänner över flera hundra år och det är omöjligt att ange ett visst årtal när den startade. Kanske kan man påstå att torpartiden började ett par årtionden in på 1500-talet, då Gustav Vasa styrde och ställde i Sverige. Den inrättade nationalstaten kom med ständiga skattehöjningar som tvingade de fattigaste att flytta och bosätta sig på kronans (statens) ödetomter. Där bodde många och de betalade ingen skatt men det skulle inte få pågå så länge till. Från och med 1537 krävdes tillstånd att anlägga nybyggen och kungen proklamerade ”att sådana ägor som obyggda ligga, höra Gud, oss och Sveriges krona till och ingen annan”. 

Under det krigiska 1600-talet kuvade och sög staten ut bondebefolkningen. Statens ekonomi under stormaktsväldet inriktades på att betala soldater och vapen för alla krigståg. 

Trots allt hårdare skatteuttag hade staten dåligt med pengar och man sålde kronans mark till adeln för att få in pengar. Staten gav även bort egendomar som ersättning för adelns insatser i de olika krigen och på så sätt kom många av statens gårdar i adelns händer. 

Landbor blir torpare

Bönderna dignade under skatter och dagsverksskyldigheter. Fattigdomen var stor och maten räckte inte till då fogdarna till och med tog utsädet som skattebetalning. 

Resultatet blev att skatteskulderna ökade för många bönder. De erbjöds då efterskänkta skatter om de lämnade över sina gårdar och blev så kallade landbor. De slog sig ner i utkanten av byarna där de bröt mark och odlade upp små åkrar. De blev torpare med andra ord. 

För de ägde inte marken utan arrenderade den på en viss tid och för att få bo där fick de göra dagsverken. Den så kallade högadeln stod på höjden av sin makt på den här tiden; de byggde stora slott och säterier. 

På dessa stora gods behövdes mycket arbetskraft och inte bara torpare utan även många bönder med egen mark arbetade där för att kunna betala de betungande skatterna.

Soldattorpen

Från mitten av 1600-talet inleddes en kamp mot högadeln. Detta då lågadeln, bland andra statliga ämbetsmän och lägre officerare, drabbades av uteblivna löner på grund av att staten var urfattig efter alla krig. Resultatet blev att bönderna, borgarna och lågadeln vid riksdagen 1680, under Karl XI:s regeringstid, tvingade högadeln att lämna ifrån sig den jord de fått av staten. 

Denna reduktion frigjorde medel till en omorganisering av armén under åren 1680–82. Försvaret skulle nu grundas på naturahushållning och det stadgades att bönderna i byarna skulle ordna med soldattorp och försörja soldaterna i fredstid. Vi fick indelningsverket med så kallade roten som existerade ända till 1901. 

Norrländska kolonier

Under 1700-talet anlades det sparsamt med torp. I slutet av århundradet och under 1800-talet första årtionden ansåg många att en uppodling av Norrland var en förutsättning för att Sveriges ekonomi skulle kunna förbättras. 

År 1827 kom lagen om laga skifte som i stort gällde ända fram till 1928. Skifteslagen innebar att byarna sprängdes, åkrarna slogs samman och husen flyttades. De allra fattigaste bönderna hade inte råd med denna reform och sålde då sina gårdar för att bli torpare i byns utkanter.

I Norrland inklusive norra Dalarna avsatte staten på 1870-talet kronoparker. Dessa inrättades på mark som inte avvittrats till enskilda ägare. För vård och bevakning av kronoparkerna beslöt riksdagen år 1891 att staten skulle upprätta skogstorp i Norrbotten och år 1904 blev det samma möjlighet i Västerbotten.  

Kronotorpare

År 1909 fick vi den nya upplåtelseformen odlingslägenheter som var till för jordlösa personer som kunde söka och få odlingshjälp av staten. Ungefär samtidigt började staten med kolonat där arbeten skulle betalas av staten. Dessa kolonat fanns i öde trakter som skulle uppodlas. 

Men redan under mitten av 1920-talet förändrades målet. Nu var staten inte längre intresserade av att etablera jordbruk då resultatet inte hade blivit enligt förväntningarna vilket medförde att många kolonister gav upp. I  stället infördes 1929 en ny upplåtelseform på kronoparkerna, så kallade kronotorp, som tilldelades duktiga skogsarbetare som skulle vara arbetskraft åt Domänverket. 

Så småningom avvecklades kronotorpen då Domänverket inte längre hade behov av skogsarbetare med arbetsplikt. 

Statare

Vid mitten av 1800-talet kom en omdaning av jordbruket
i vårt land. Godsägarna började med växelbruk och en ny organisation av arbetskraften krävdes. Många torpare vräktes då torparjorden behövdes för den nya stordriften, som kom i ett tillstånd då moderna brukningsmetoder och jordbruksmaskiner togs i bruk. 

Före detta torpare och egendomslösa, som tidigare varit bosatta utanför storgodsen, flyttade nu till dessa stora gårdar, där en ny typ av bebyggelse uppstod. 

Statareepoken började i första hand på stora gårdar i södra Sverige. 

Trots att statarna hade det besvärligt på många sätt fick de ofta det bättre än de kvarvarande torparna och småbrukarna. En statare var en gift arbetare där mannen fick lön (stat), som till största delen var i natura, av en jordägare som hade anställt honom på ett år. 

Under den så kallade slankveckan i oktober kunde stataren byta arbetsplats. Det kritiserade statarsamhället, som bland andra Ivar Lo Johansson skildrade i många böcker, avskaffades 1945. 

Jordtorparna

I Norrland fanns de så kallade odelstorparna eller jordtorparna som de också kallades. Deras torp hade ofta uppstått i samband med arv, där klyvningar av hemman inte ansågs vara lämpligt eller möjligt. 

Runt om i skogsbygderna fanns skogstorpen. Speciellt i bruksbygder, på bolagsskogar och statliga skogsmarker. Där hade dessa torpare sin sysselsättning med olika typer av skogsarbete. Vid sidan av dessa jord- och skogstorpare tillkom kronotorparen. 

I början av 1900-talet ansågs det åter igen att en inre kolonisation av Norrland var viktig bland annat för att minska emigrationen till Amerika. Upplåtelse av nybyggen på statens skogar riktade sig till fattiga och obesuttna människor  –  den ”lösa delen av befolkningen” som de kallades. 

Företräde skulle lämnas till skogsarbetare bland ortens befolkning som gjort sig kända för ”sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel”. 

Enligt lag 1891 inrättades kronotorp på kronoparkerna i Norrbotten och Västerbottens län och så småningom utökades det hela till att gälla ned till Dalarna. Samtidigt som staten började med kolonisation i Norrland började torpinstitutionen att upplösas i södra och mellersta Sverige. Genom 1907 och 1909 års arrendelagstiftning blev torpupplåtelser mot arbetsskyldighet likställt med arrende. 

Staten svek torparna

År 1943 kom en lag som helt tog bort dagsverksskyldigheten. Statens intresse för kronotorpen minskade några årtionden in på 1900-talet då det visade sig vara en felsatsning. Dåliga markförhållanden och isolerade lägen gjorde det mer eller mindre omöjligt för torparen att försörja sig och sin familj. 

En successiv nedläggning skedde. Debatten om avträdesersättning och friköp blev hård mellan staten och kronotorpens människor. Många reagerade med besvikelse och bitterhet och menade att staten först utnyttjade och sedan svek dem. 

Per Albin-torp

År 1932 blev Per Albin Hansson statsminister. Året därpå kom den statliga arbetarsmåbrukslåneformen och med det startade en era med Per Albin-torp. Det var en av flera sociala reformer som genomfördes i Sverige i samband med den stora depressionen. Samhällets sociala ansvarstagande, det svenska folkhemmet, fick här sin grogrund. 

Idén med Per Albin-torpen var att skogsarbetare och andra egendomslösa med dålig ekonomi skulle få en möjlighet att dryga ut sina små inkomster genom jordbruk på egen mark. Lånefonden för arbetarsmåbruk delade ut pengar till kommuner, främst i Norrland, i synnerhet i Västerbotten och Jämtland. 

Efter ansökan kunde ett småbrukslån på cirka 5 000 kronor beviljas intresserade personer. Detta lån räckte till tomt, bostadshus och ladugård som högst rymde några fjällkor och eventuellt en gris. 

Husen målades med klassisk Falu rödfärg. Torpen skulle byggas efter en särskild statlig typritning på kök, ett sovrum och en alkov. Övervåningen var oinredd och kunde inredas senare för den som fick råd. ­Husen var mycket enkla och saknade badrum och wc. Det var utedass som gällde. 

I  dag finns ytterst få torp kvar i ursprungligt skick. De flesta torpen har byggts om under årens gång och många har blivit till fritidshus. I  dag är Per Albin-torpet norrländsk folkhemshistoria.

Sven-Åke Henriksson