Debattinlägg gällande Gotska Sandön-artikeln i Kvällsstunden vecka 17:
Kvällsstunden innehåller ofta mycket intressanta artiklar i skilda ämnen. I tidningen för vecka 17, 2017, finns en lång artikel om Gotska Sandön och den mångomtalade ”sjörövaren och massmördaren” Petter Gottberg. Jag bodde som barn tre år på Sandön och berättelserna om Gottberg och hans nergrävda skatter var mycket spännande och jag och kamraterna drömde om att hitta dessa skatter eller skelett av Gottbergs offer! Det mesta som berättas om Gottberg torde dock vara rena myterna och även om det kan kännas lite fel att ta död på spännande myter tycker jag att Gottberg, som nog inte var Guds bästa barn, ändå förtjänar att sanningen kommer fram.
Jag stöder mig på boken ”Ytterst i havet” som gavs ut 1960 av dåvarande biskopen i Visby, Algot Anderberg, en sann Sandövän, som ofta besökte ön. Jag har också läst Riksantikvarieämbetets skrift ”Gotska Sandöns bebyggelse”, utgiven 1986, författad av antikvarien vid Riksantikvarieämbetet Johan von Reis.
Finns det då ingen sanning bakom myterna om Gottbergs brottslighet? Jo, det gör det. Algot Anderberg har i detalj studerat den utdragna rättegång som hölls i Allekvista på Gotland med början i juni 1816. Gottberg var anklagad dels för vrakplundring, dels för mord, alternativt dråp på en tonårig dräng, Petter Lundblad.
I oktober 1814 kolliderade två fartyg utanför Gotska Sandön. Det ena, Cerberus av Greifswald, övergavs och drev iland på Gotska Sandön där Gottberg hittade vraket strax före jul. Han började föra iland en del av lasten: talgljus, segelduk, läderhudar, en låda te och två vargskinnspälsar. I maj 1815 kom det folk till Sandön, bekanta och släktingar till Gottbergs andra hustru som var från Gotland och Gottberg var då tvungen att anmäla strandfyndet till myndigheterna men passade på att dela med sig av stöldgodset till besökarna. Genom myndigheternas försorg fördes vraket till Gotland där lasten auktionerades ut liksom vraket. Det senare köptes av prosten på Fårö.
Det gick en tid. Gottberg seglade till Stockholm för att se till en fastighet på Glasbruksgatan, vilken han ärvt av sin första hustru. Han sålde här en av vargskinnspälsarna. Med sig tillbaka till Sandön förde han änkan Helena Lidberg som skulle hjälpa den sjukliga fru Gottberg i hushållet, samt ynglingen Petter Lundblad som dräng. Denne var vad vi i dag skulle kalla en ”värsting” som det var meningen att Gottberg skulle ta hand om. Det skar sig omedelbart mellan Gottberg och pojken.
Det slutade med att pojken en februaridag rymde från hemmet med lite mat och brännvin. Gottberg hittade honom efter en vecka. Pojken var död och Gottberg begravde honom på platsen.
Ryktet om vraket Cerberus och försäljningen av fartyg och last kom så småningom till fartygets ägare i Greifswald. Greifswald var svensk besittning fram till 1815 och kanske var det därför lätt för ägaren att få del av resultatet av försäljningen. Det framgick klart att mycket av lasten saknades och nu började myndigheterna agera. Gottberg fördes iland för att ställas till svars. Han erkände vrakplundringen men drog också in dem han delat bytet med men de nekade!
Rättegången drog därför ut på tiden. Algot Anderberg redogör i detalj för rättegångsförfarandet och han, liksom jag, är imponerad av hur väl rättssystemet fungerade och hur noggrann man var. Gottberg frikändes från anklagelsen för mord i brist på bevis men rätten var långt ifrån övertygad om hans oskuld.
Den 14 december 1816 avkunnades domen. Eftersom Gottberg varken kunde betala böter eller skadestånd (man hade noga utforskat vad han ägde) dömdes han till fängelse på vatten och bröd, en ganska mild dom, kan man tycka men han hade ju suttit inlåst under hela rättegångstiden. Familjen, hustru och dotter, liksom Helena Lidberg, friades från alla misstankar om delaktighet i eller kännedom om vrakplundringen.
Helena Lidbergs vittnesmål räddade nog Gottberg från att fällas för mord. Hon tycks ha varit mer lojal mot Gottberg än mot pojken. Domen vandrade vidare till högre instans men ändrades inte. Detta var den världsliga domen. Fjärde söndagen i advent 1817 satt Gottberg i skamstocken utanför Fårö kyrka. Enligt kyrkböckerna avflyttade Gottberg till Stockholm 1829.
Återkom han aldrig till Sandön? Anderberg finner inga tecken på det men troligen återvände Gottberg så småningom, fast utan familjen. Den så kallade ladan med ”skottgluggar” uppfördes som lambgift, alltså skydd för fåren, under åren 1823-24. Att Gottberg efter vad som tidigare skett skulle ge sig till att skjuta fartygsbesättningar och komma undan med det är helt uteslutet!
Man må ha hittat aldrig så många patronhylsor i ladan. De borde ju ligga utanför! Den lilla byggnad som finns kvar vid Gamla Gården, där Gottberg bodde, brukar kallas ”Gottbergs fängelse”. Det är bara det att den inte byggdes förrän på 1830-talet då Gottberg flyttat till Stockholm! Detta försökte jag hävda inför en guide, en av tillsynsmännen på Sandön, vid ett av mina besök men han blev rätt irriterad! Myterna om Gottberg är för djupt rotade och för intressanta för att förstöras av klåfingriga sanningssägare!
En sådan är författaren av denna skrift,
Björn Sjöstedt i Hällekis.
