Farkoster för att ta sig fram på vatten har nog människan skapat så länge de har intresserat sig för att ta sig fram över vatten. Eller när man upptäckte att vattnet var rik på mat och det bästa sättet att ta tillvara den var att befinna sig på vattnet, inte stående eller sittande vid stranden. Exakt vilken sorts farkost våra äldsta förfäder använde sig av vet vi inte med hundraprocentig säkerhet. 

Men vi kan anta att i alla fall vissa av farkosterna som användes var så kallade stockbåtar, det vill säga urholkade trästammar. Mängder av sådana har hittats i olika delar av Sverige. Märkligt nog tycks många av dem ha en relativt sen datering. Vissa av dem är till och med inte mer än några hundra år gamla. Men några kan alltså vara så gamla som från stenåldern, i vissa fall till och med från den äldre delen av stenåldern.

Under bronsåldern förändras bilden radikalt. Plötsligt får vi ett mycket större källmaterial att ta ställning till. Under bronsåldern blev det populärt att avbilda olika slags båtar och skepp. Vanligtvis rör det som bilder som huggits in i berg eller hällar, så kallade hällristningar. Men det förekommer vid sidan av dessa även avbildningar av skepp på bronsföremål såsom rakknivar. Det existerade många olika sorters skepp och båtar. Vissa av dem förefaller att ha varit lite mindre medan andra är väldigt stora. Det senare ses bland annat av antalet så kallade bemanningsstreck som finns på dem. De visar hur många personer som båten var bemannad med. 

Bilder visar skepp i solsken

Skeppen ser ut att vara av flera skilda modeller. Några har dubbla utdragna stävar, andra har konstfullt högt uppdragna stävar. En intressant detalj på vissa av dem är att man markerat deras sidor på olika sätt. Det förekommer bland annat kryss och liknande. En svensk forskare har förklarat detta med att båtarna som avbildas är skinnbåtar med en inre konstruktion av trä. Båtarna skulle kunna likna de båtar eller kajaker som dagens inuiter använder på Grönland. Förklaringen till att träkonstruktionen syns på hällristningarna skulle vara att bilderna visar skeppen med solen skinande igenom det tunna skinnet. Så kan det naturligtvis vara men vi får vara öppna även för andra förklaringar.

Hällristningarnas och bronsålderns skepp är en fascinerande värld som rymmer mängder med intressant och spännande information. Allt går inte att tolka men en sak står helt klart: skepp har varit en väldigt betydelsefull symbol under bronsåldern som haft bäring såväl för dåtidens religiösa föreställningar som för den mer vardagliga tillvaron. Skeppen var dessutom en förutsättning för den tidens metallkultur. Med hjälp av skepp hämtades de dyrbara metaller som man använde från främmande trakter. Eller så kom främmande handlare hit från avlägsna områden för att saluföra sina varor. 

Det verkar också som om människorna under bronsåldern hade föreställningar om att de döda reste med båt efter det att de dött. I alla fall skulle man kunna tolka gravar som har formen av skepp i sten på det sättet. En del av dessa ”förstenade färjor” till dödsriket har varit dolda av högar medan andra har varit synliga. Tydligen är det här en föreställning som lever kvar väldigt länge i Norden för likartade stenskepp byggdes som minnen över döda ända fram till vikingatiden, en tradition som med andra ord levde i omkring tvåtusen år.

Intressant danskt fynd

Bronsåldern följs av en period som kallas för förromerska järnåldern. Uppenbarligen sker dramatiska händelser på den europeiska kontinenten då som gör att de gamla handelslederna och kontaktnäten bryter samman. Bronsen, som tidigare strömmade in, kommer hit i allt mindre mängder och man börjar utnyttja inhemska fyndigheter av myrmalm. Det arkeologiska materialet när det gäller föremål är relativt sparsamt under den här tiden. Kanske en av orsakerna till detta är just sammanbrottet av handels- och kontaktnäten. 

Det finns emellertid ett mycket intressant danskt fynd som är relevant här. Det gjordes i början av 1920-talet på ön Als i sydöstra Jylland. Fyndet utgörs av en cirka 19 meter lång kanot av lind. I båda ändar finns parallella utsträckta strävor. I både för och akter finns fästen för styråror vilket visar att båten kunde paddlas både framåt och bakåt. Det fanns alltså ingen skillnad mellan för och akter. Intressant nog är båten byggd av plankor som inte är nitade till varandra utan ihopsydda. Detta skulle kunna vara ett arv från bronsålderns skinnbåtar. Fyndet från Hjortspring dateras till omkring 350 före vår tideräkning.

Långt senare, på 90-talet berättar en romersk historiker vid namn Cornelius Tacitus om ett folkslag som han kallar för svioner och som de flesta i dag menar är svearna i Mälardalen. Romaren säger att det här folket var rika på skepp och att deras skepp hade den egenskapen att de kunde ros både framåt och bakåt. Det låter nästan som om Tacitus beskriver en båt av samma typ som den från Hjortspring. 

Från Tacitus tid och några hundra år senare har vi en del inhemska fynd som berättar om hur den tidens båtar såg ut. I Barkarby utanför Stockholm har man till exempel undersökt gravar där kistan ersatts med båtar där otätheter tätats med hjälp av så kallad harts, framställd av kokad björksav. Det finns till med ett svenskt båtfynd från ungefär den här tiden, den så kallade Björkebåten från Gästrikland. Den dateras till omkring 400. Björkebåten har en stockbåt som köl men sedan har den byggts på med plankor. Till skillnad från Hjortspringsbåten har man spikat och nitat ihop borden på Björkebåten. Man skulle kunna se det här som en väsentlig teknisk förbättring och något som öppnade upp för en vidare utveckling. Borden är i Björkebåten av furu medan kölen, den utholkade stocken, är av lind.

Ungefär samtida med Björkebåten är avbildningar av olika slags skepp på så kallade bildstenar som framför allt finns på Gotland. De skepp som uppträder på bildstenarna från den här tiden har höga stävar både fram och bak och de har i allmänhet en kajuta på mitten. Båtarna rors fram och inte sällan ser man roddare som sitter vid sina långa åror och för skeppet framåt. Man har tolkat skeppen som de dödas skepp och att bilderna visar hur den döde förs till dödsriket med ett skepp.

Fram till mitten av 700-talet finns inga belägg för att man i Norden känt till segel. Detta kan tyckas en smula märkligt eftersom vi vet att man i Medelhavsländerna, både bland grekerna och bland romarna, kände till seglens överlägsenhet. Och där hade segel använts väldigt länge. Men trots täta kontakter till Medelhavet redan under bronsåldern var detta en innovation som nordborna inte tog till sig. Men vid mitten av 700-talet var det alltså dags för detta stora steg. 

Det äldsta belägget för segel på ett nordiskt skepp kommer märkligt nog inte från Norden utan från en plats som heter Salme och som ligger på Ösel i Estland. Där hittades år 2008 två märkliga båtgravar fyllda av stupade krigare. Märkligt nog var de begravda inte från trakten utan analyser som gjorts visar att de ursprungligen kom från Mälardalen och sannolikt från Uppland. Att döma av de lämningar som undersöktes har skeppen burit segel. 

Fruktade drakar

Men sedan förändras bilden helt och hållet. Vikingatiden, som börjar omkring 750 – 800 hade inte kunnat bli det den blev utan segelförsedda skepp. Vikingarnas fruktade så kallade drakar hade segel men kunde samtidigt ros och tog sig tack vara sitt grundgående fram överallt. De kunde lägga till i princip vid vilken strand som helst och snabbt ta sig där ifrån. 

Samtidigt var de lämpliga att ta sig fram såväl på havet som i floder. Det här gjorde att vikingarna i princip kunde slå till där de ville. Deras skepp var klinkbyggda och borden sammannitade med järnnitar. 

Skeppens konstruktion gjorde dem rörliga utan att riskera att brytas sönder vilket medförde att de kunde färdas över öppet hav även under hårt väder. 

Det är den här sortens skepp som vi ser avbildade på de vikingatida gotländska bildstenar. Där ser man segelförsedda skepp på väg ut på plundring med stridslystna besättningsmän uppradade. 

Seglen är rutiga vilket antyder att de kan vara tillverkade av flera tygstycken och alltså inte vävda i ett stycke. 

Beräkningar som gjorts för vilka arbetsinsatser ett enda vikingaskepp ha behövts för att kunna byggas visar att det har krävts enorma resurser bara för att bygga ett enda skepp. Det var med andra ord en stor investering att utrusta ett vikingaskepp.

Viktiga byggstenar

Dessa rader om båtar och skepp i det forntida Sverige är allt annat än fullständiga. Det finns mängder av spännande att upptäcka om detta intressanta ämne. Det viktigaste är kanske att framhålla, att båtar och skepp inte bara varit använda för att ta sig fram på vatten. De har varit betydelsefulla för såväl levande som döda och för de gudar människorna trodde på. 

De har dessutom under skilda tider varit förutsättningen för ett inhemskt välstånd. Det senare visar inte minst vikingarnas skepp. De krävdes stora investeringar för att bygga dem, men skeppen var också förutsättningen för att enorma mängder silver och andra dyrgripar skulle strömma in till vårt land från när och fjärran. 

Skeppen och båtarna har med andra ord varit viktiga byggstenar i skapandet av det som vi i dag kallar för Sverige.  

Kent Andersson