Det skriver Kvällsstundens Agneta Tjäder som minns en intervju hon gjorde med Gunnar för omkring 20 år sedan.

Dafgårds skafferi finns – och har sedan företaget startade  –  funnits i Västergötland, och runt omkring industrilokalerna ligger vitkålsodlingarna som förser företaget med en av dess viktigaste råvaror.

Redan som barn var Gunnar Dafgård en sann entreprenör. Sina första affärer gjorde han i småskolan med att sälja majblommor och låg alltid ett steg före klasskamraterna. 

”Jag såg till att alltid vara ute och sälja en dag före de andra”, berättade Gunnar Dafgård. ”Köp i dag, för i morgon kanske priset stiger! ropade jag när jag gick omkring med blommorna. Och försäljningen gick strålande, kanske för att Källbyborna tyckte det var gott gry i grabben. Men jag är inte säker på att klasskamraterna uppskattade mina försäljningsmetoder.”

Gunnar visade också ett väl utvecklat affärssinne när grannflickorna plockade gullvivor och liljekonvaljer som de sålde för 24 öre buketten.

”Jag köpte alla deras buketter och sålde dom sedan själv för 50 öre styck”, sa han med glimten i ögat. 

Kaniner och juläpplen

Det var inte svårt att få Gunnar att berätta om sin barndom  –  tvärtom berättade han gärna om sina tidiga affärer. 

Gunnar låg alltid ett steg före de andra. Han var bara elva år när han följde med kvarnägaren Herman Friberg till Lidköping för att ”torga”, det vill säga sälja frukt, grönsaker och blommor på torget. Och på hösten köpte han vackra röda äpplen från Småland och sålde dem i hemtrakten strax före jul. Med god marginal förstås. 

”Jag köpte också kaniner av folk på Kinnekulle och sålde i Lidköping. ­Kaninkött var en uppskattad delikatess på den tiden.”

Att göra affärer var något han nästan var född till. Hans far var kreaturshandlare i Källby och Gunnar följde redan i unga år med honom på affärsresor. Under dessa lärde han sig en hel del, annat lärde han sig hemma vid köksbordet där man ofta pratade affärer. 

Någon fortsättning på skolan efter sjätte klass blev det inte för Gunnar. Hans kusin Sven hade en livsmedelsbutik i Gullspång och öppnade en filial i grann­orten Skagersvik. Han erbjöd Gunnar arbete där, och den affärsinriktade tonåringen tackade förstås ja. Varje morgon cyklade han sedan från Gullspång, dit han flyttat, till Skagersvik med varor, och när butiken stängt för dagen cyklade han tillbaka hem med dagskassan. 

”Jag var bara 16 år när jag blev butikschef”, konstaterade han belåtet. 

Mammas köttbullar

Men bara ett år senare dog hans far, och Gunnar flyttade hem till Källby för att bidra till familjens försörjning. Vid 18 års ålder startade han en egen firma och sålde kött och charkvaror i salustånd på torget i Lidköping. Han idkade också vad man kallade kringsföringshandel med hjälp av en trehjulig paketcykel. 

”Under krigsåren for jag också runt i landet med min gengasdrivna skåpbil och köpte upp frukt och bär som jag levererade till konservindustrin.”

Att det var mat Gunnar ville syssla med visste han tidigt, och många lärdomar fick han av sin mor Jenny hemma i köket. Hon var känd för sin skickliga kokkonst, och det var hon som lärde Gunnar att laga kåldolmar, som ju också har varit storsäljaren för Dafgårds genom alla år. 

För att produktionen skulle fungera ekonomiskt, när Gunnar startat tillagning av denna läckerhet, krävdes emellertid att kålen kunde odlas på hemma­plan. Gunnar lyckades entusiasmera lantbrukarna i trakten att satsa på sådan odling. 

Och fortfarande är kål­odlingarna kvar i trakten. Nu liksom då rullas alla kåldolmar för hand i Källby. Inga maskiner kan än så länge göra det bättre än flinka fingrar. 

Familjen tidigt involverad

De erfarenheter Gunnar fick tidigt i livet var förstås viktiga. 

– Det gäller att sälja lite dyrare än vad man själv köpt för. Och den som är först, den säljer bäst, berättade han.

Men framgången byggde också på ett idogt arbete där hela hans familj var involverad. Mycket hade Gunnar hustrun Nancy att tacka för  –  Lidköpingsflickan som han gifte sig med 1943. De flesta av hennes vänner slutade arbeta när de gifte sig och blev hemmafruar. Men för Nancy började förvärvslivet på allvar när hon blev fru Dafgård. Hon skötte ­företagets ekonomi, hon var expedit i Gunnars första butik i Lidköping och hon deltog i produktutvecklingen av företagets köttbullar och andra rätter. 

– Mina söner växte ju upp med företaget och vi pratade både mat och affärer vid köksbordet. Pojkarna var ofta med
i både butiken och fabriken. Att de skulle ta över företaget så småningom var en självklarhet. 

Tredje generationen

Och så blev det förstås. Sonen Thomas är i dag styrelseordförande och hans yngre bror Ulf vd. Sedan drygt tio år är även tredje generationen Dafgård verksam i företaget, som fortfarande är ett familjeföretag, och Gunnars sonson Magnus är numera vice vd.

I  dag är Gunnar Dafgårds skapelse i det lilla samhället Källby Sveriges största privatägda livsmedelsindustri med 1 200 anställda och mer än tre miljarder i omsättning. Köttbullar från Västergötlands skafferi äts runt hela jordklotet men tillverkningen sker fortfarande i fabriken vid foten av Kinnekulle.

Text: Agneta Tjäder
Foto: Dafgårds