Hon valde sina roller med omsorg

Deborah Kerr var seriös, både i sitt yrkesliv och sin karriär, och orsakade aldrig några skandaler.

Deborah Kerr gick ofta under namnet den engelska rosen. Hon valde omsorgsfullt sina roller och var aldrig inblandad i skandaler. På sin ålders höst hedrades hon rikt för sitt livsverk.

– I tre decennier har Debora Kerr lyst upp våra liv. Hon har medverkat i 44 filmer: komedier, kärlekshistorier, äventyr, en musikal, kostymdramer och skräckfilm. Hon har gestaltat allt från nunnor och kärleksfulla mödrar till kvinnor som inte alltid var så trevliga. Ofta har hon gestaltat en trygg famn för tonåringar med problem och flickvän till män som glömt att växa upp. Deborah Kerr kombinerar värme med elegans, passion med tålamod, styrka och sårbarhet. I tre decennier har Miss Kerr spridit strålglans i biosalongerna. I år tilldelas hon en Heders-Oscar, sade skådespelerskan Glenn Close när hon i mars 1994 överlämnade den guldskimrande statyetten till Deborah Kerr.
När Deborah, som skulle fylla 73 år senare samma år, tog emot statyetten, klädd i en isblå långklänning, möttes hon av stående ovationer. Det var den 66:e Oscarsgalan i ordningen och trots att brittiskan varit nominerad till en Oscar hela sex gånger hade hon aldrig tidigare fått den åtråvärda statyetten.
– Tack, tack! Jag önskar att det fanns fler ord för att uttrycka den tacksamhet jag känner. Jag är hedrad att vara här i kväll eftersom jag får den här utmärkelsen som tidigare gått till andra som jag beundrar, sade hon och tackade några av sina många motspelare: Cary Grant, Robert Mitchum och John Houston. 
Den åldrande skådespelerskan framhöll dessutom alla de som är med i den skapande processen men som aldrig syns på vita duken, allt från kameramän till sminkörer:
– Ni har alla bidragit till att göra mitt liv mycket lyckligt.
Med den efterlängtade Oscarsstatyetten i sin hand kunde den begåvade skönheten se tillbaka på en lång levnad där mycket av hennes arbete, exempelvis Härifrån till evigheten och Kungen och jag, gått till historien.

Kärlek till teatern
Deborah Kerr föddes den 30 september 1921 i Glasgow i Skottland, som Kathleen Roses och Arthur Charles Kerr-Trimmers första barn. Hennes far var en veteran från första världskriget där han bland annat stred i franska Somme. Han skadades svårt och förlorade ett ben i striderna. Trots sitt handikapp hade Charles Kerr Trimmer en okuvlig livsvilja och utbildade sig till arkitekt och civilingenjör efter kriget. 
Under sina första år bodde den lilla familjen i Helensburgh. Så småningom, 1925, föddes hennes bror Teddy och familjen slog sig ner i Bristol i sydvästra England. De båda syskonen stod varandra nära genom livet.
En stor del av barndomen ägnade Deborah åt sång och balett, också under de perioder då hon gick på internatskola. Redan under skolåldern medverkade den blivande skådespelerskan i pjäser som lokalradion sände. 
Efter skolan gick flyttlasset till London, eftersom hon hade fått plats som stipendiat på Sadler’s Wells ballet school. 
Den unga brittiskan insåg att danskarriären var allt för sent påbörjad för att hon skulle kunna bli en prima ballerina. I stället valde hon att satsa på teatern. Kärleken till teatern har allt sedan dess varit stark; under alla år återvände hon troget till teaterscenen. 
Hennes första film var Contraband, där bland andra Conrad Veidt och Valerie Hobson medverkade. Deborahs insatser där gick publiken helt miste om, eftersom scenerna med henne klipptes bort. 
Trots det kom Contraband att bli ett startskott för karriären. Några dagar efter att inspelningen var avslutad åt hon lunch på en restaurang i London. Vid ett bord strax intill satt regissören Gabriel Pascal, som genast upptäckte den blonda kvinnans klassiska skönhet. Han, som precis skulle påbörja arbetet med filmen Major Barbara, ville se henne i rollen som Jenny Hill. 
Det ena ledde till det andra och snart befann sig Deborah på inspelningen. Det färdiga resultatet släpptes 1941. Hon skrev kontrakt med Gabriel Pascal och efter det väntade ett pärlband av brittiska filmer, som Love on the Dole (1941), Hatters Castle – Hattmakarens borg (1942) och The life and death of colonel Blimp (Det började i Berlin,1943).
– Det började i Berlin var en fantastisk berättelse, jag spelade tre olika kvinnor, förklarade Deborah i en intervju.

Svartsjuk äkta man
1942 träffade hon sitt första stora kärlek, stridspiloten Tony Bartlett. Under kriget, då Tony stred för de allierade, underhöll Deborah soldater genom organisationen Ensa. När den efterlängtade freden kom gifte sig det unga paret. 
Snart var familjelyckan komp-lett. Första barnet, dottern Melanie Jane föddes 1947. Lillasyster Francesca föddes 1951. 
Äktenskapet var problematiskt, inte minst sedan Deborah hade slagit igenom och blivit ett stort namn i Hollywood. Tony hade svårt att tackla sin hustrus framgångar, han var svartsjuk på hennes motspelare och kunde inte acceptera att hans hustru tjänade svindlande summor.

Tufft arbetsschema
Samtidigt som barnen var små sålde Gabriel Pascal sitt kontrakt med engelskan till det amerikanska bolaget MGM, en affär som hon inte hade mycket att säga till om. Kontraktet var strikt reglerat och aktrisen fick finna sig i att helt enkelt göra som bolaget krävde. Det var ett hårt arbete, men Deborah klagade inte.
– På den tiden visste de stora bolagen vad publiken ville ha. Biopubliken ville skratta eller gråta, kanske bli lite skrämda. De ville däremot inte påminnas om den krassa verkligheten, konstaterade Deborah senare i en intervju.
Den första film som Deborah spelade in i Hollywood var The Hucksters (Tvålfagra löften, 1947), där hon spelade mot Clark Gable. 
– Jag var skräckslagen. Allt var så annorlunda i USA. Men Clark Gable var den perfekte motspelaren. Han var en förtjusande, mycket blygsam man.
1953 spelade hon in klassikern From here to Eternity (Härifrån till Evigheten) mot bland andra Burt Lancaster och Montgomery Clift.
1953 gjorde den svala brittiskan en temperamentfull gestaltning i filmen Tea and sympathy (Te och sympati, 1956). Där gestaltade hon Laura Reynolds, en 35-årig lärarinna som förför sin 17-årige elev som tror att han är homosexuell. Det var en gränsöverskridande berättelse i en konservativ tid, och den ömsom upprörde, ömsom fascinerade publiken.
I sina teaterroller sjöng hon emellanåt. Men när inspelningen av musikalen The King and I (Kungen och jag 1956) väntade var regissören överens med sin stjärna: där räckte rösten inte till. 
– Det var så otroligt många svåra sånger som skulle framföras, och på vita duken måste allt vara perfekt, kommenterade Deborah – vars sånginsatser i stället gjordes av Marni Nixon.

Gifte om sig 
Till slut kunde makarna Bartlett inte längre hålla ihop äktenskapet. Skilsmässan 1959 var oundviklig. Tony återvände till England med de båda döttrarna. 
Redan året därpå hade Deborah träffat kärleken igen. Hon gifte om sig med manusförfattaren Peter Viertel 1960. Viertel hade bland annat skrivit manus till storsuccén The African Queen. Genom åren visade Deborah upp ett brett register.
– Jag har haft en sådan otrolig tur. Jag har fått spela in så många fantastiska filmer. The Sundowners (Viddernas vagabond, 1960) är en av mina absoluta favoriter. An affair to remember (Allt om kärlek, 1957), The night of the Iguana (Iguanans nätter, 1964), The Innocents (De oskyldiga, 1961) är andra som jag fortfarande är stolt över.
Deborah Kerr kallades ofta för den engelska rosen på grund av sin elegans. När hon sluppit ur filmbolaget MGM:s järngrepp sovrade hon bland rollerna. Så när många andra Hollywoodstjärnor spelade in fyra–fem filmer på ett år nöjde hon sig med att spela in en, möjligtvis två. Stora namn som David Niven, Robert Mitchum och Cary Grant var några av de återkommande motspelarna.

Riklig hedrad
Genom olika utmärkelser fick Deborah Kerr många erkännanden för sitt arbete. Den brittiska aktrisen fick givetvis en stjärna på Hollywood walk of Fame och 1956 fick hon en Golden Globe för sina insatser som Anna Leonowens i Kungen och jag. Vid tre tillfällen tilldelades Deborah The New York Film Critics Circle i kategorin bästa skådespelerska. 
Genom åren nominerades den brittiska aktrisen till sex Oscars, fyra Baftapris och Golden Globeutmärkelser för Edward, my son (Edward, min son, 1949), Heaven knows Mr Allison (Vem vet Mr Allison, 1957) och Separate tables (Vid skilda bord, 1957). 
1998 tilldelades den framgångsrika skådespelerskan en av de finaste hedersbetygelserna en britt kan få, Order of the british empire. Hon hade då insjuknat i Parkinson och kunde inte medverka vid utnämningen. 
Vid det laget hade makarna Viertel sedan länge lämnat Hollywood. De slog sig ner i Klosters i Schweiz, senare i spanska Marbella. På ålderns höst återvände Deborah till England och döttrarna. Peter valde då att stanna kvar i värmen i Marbella.
I England umgicks Deborah mycket och gärna med sin bror Teddy Trimmer, som var en framgångsrik journalist. När han avled efter att ha utsatts för ett vansinnesbrott i trafiken 2004 var hon förkrossad. 
Tre år efter broderns tragiska frånfälle, den 16 oktober 2007, avled den forna Hollywoodstjärnan i sitt hem i Botesdale, Suffolk. Deborah Kerr ligger begravd på kyrkogården vid Saint Mary´s church i Redgrave.

Marita Wass

Comments are closed