Ingen midsommar utan kyrkbåtsrodd

Knappt någonstans i Sverige känns väl midsommaren mer svensk än i Dalarna. Här vajar svenska flaggan över underbar natur och vida sjöar, över majstänger, hembygdsdräkter och fiol- och dragspelsmusik. Men för Åsa Mattsson i Mora blir det ingen riktig midsommar utan kyrkbåtar och Siljansrodden.
– Min pappa var en av initiativtagarna, säger hon.

Tio långa båtar med 20 roddare i varje kommer med årors och armars kraft över Österviken, en sydlig fjärd av sjön Siljan. Farten är god. Med tio knop i årtagen är det knappt att en del följebåtar med utombordsmotorer hänger med. I aktern på Sturkulla står Åsa Mattsson och styr med en hand, håller en megafon i den andra och manar högljutt sina roddare att hålla takten, och farten. 
Ekipagen följs av många blickar, från kullar, stränder och ångbåtsbryggan i hamnen. Det är deltävling i Leksandsrodden, en av många kamper i Siljansrodden, skapad till minne av forna tiders kyrkbåtstävlingar.

Idrott och kultur
Sommaren 1974 satt tre me-delålders herrar i Mora och spånade om att göra något större av sina gemensamma intressen, idrott och dalakultur. Sedan 1936 hade det anordnats en särskild roddtävling i Leksand och nu tyckte herrarna att den borde utökas med fler, med deltävlingar på valda orter runt Siljan. Men de skulle genomföras med kyrkbåtar, gamla farkoster som bara stod och samlade damm i båthusen vid den stora sjön. Året efter startade de Siljansrodden.
– Genom den gamla båtkulturen gav de folk en anledning att röra på sig. Att ro är ju en motionsform som tränar hela kroppen, man får sig en rejäl genomkörare. Dessutom är kyrkbåtsrodd en mycket speciell och härlig gemenskapsform. Man är helt beroende av varandra då rodden måste ske i perfekt sammanhängande tajmning.
Åsa Mattsson vet vad hon talar om. Hon kom med som roddare första gången 1981, för Nusnäs Idrottsförening och deras kyrkbåt Sturkulla (”Storflicka” på rikssvenska). Men det var inte bara att sätta sig i båten och ro.
– Oh nej, det gällde att vara fysiskt förberedd. Det är särskilt i benen, ryggen och rumpan som man måste ha styrka vid rodd. Så vi tränade året om, på vintern kondition och styrka, under våren roddteknik. 

Vann flera gånger
Sturkullas damlag har vunnit flera gånger, liksom Brudpiga II och III från Västanvik samt Siljansnäsar´n II. Deltagandet har varierat genom åren, ibland uppemot 12 herrlag och 10 damlag, andra gånger färre. Åsa kämpade bra i många år, kanske lite för mycket, för en dag fick hon diskbråck och bytte till att bli styrman. 
– Fysiskt lättare kanske, men definitivt inte lugnare. 
Kyrkbåtarnas styrmän har en utsatt position om något går snett. Det gäller nämligen att styra rätt och hålla en fin bana; att tränga en medtävlare leder till diskning. Förutom att hålla takten måste styrmannen också mana på sina roddare i rätt tid.  
– Man måste veta hur mycket roddarna orkar. Att kommendera spurt för tidigt kan sluta med förlust och ”lynchstämning” mot styrmannen.

Från kyrkopliktens tid
Kyrkbåtsrodd härstammar från den tid då kyrkoplikt rådde i Sverige. Alla sockenbor var på söndagarna tvungna att ta sig till kyrkan för att höra prästen predika. Det blev tröttsamma vandringar för de som hade långt att gå – utom för de som bodde vid kust eller vattendrag. Dalfolk runt Siljan förkortade sina kyrk promenader med många timmar då de klev i sina båtar och rodde tillsammans.  
– Rodden dit gick i stillsam fart. Men efter avklarad högmässa förvandlades ofta hemresorna till, ibland hetsiga, roddtävlingar mellan olika byar.  
Dessa kyrkbåtar har bevarats och vårdats ömt i Dalarna ända in i våra dagar. Var annars?  Kyrkbåtsföreningar har sett till att förvara dem i långa båthus, ordnat både tävlingar och kyrkroddar eller hyrt ut dem för bröllop, alternativt rena nöjesutflykter.
Men kyrkbåtarna leder i sin tur ännu längre tillbaka i tiden, ända till vikingatiden. 
– Med flatbottnade långbåtar tog sig vikingarna långt in i okända trakter. Det var ett snabbt och smidigt sätt att ta sig fram.
Båtarnas var vikingarnas trygghet. Roddarna levde i dem, åt, sov och försvarade sig. Och när de sedan dog tog de med sig båtarna och en del ägodelar i graven. 
– Här på Sollerön har man grävt fram gamla vikingaskepp som visat sig vara gravar, fartyg som blivit förebilder för sena tiders kyrkbåtar

Levande kunskap
Det är också på Sollerön som kunskapen att bygga kyrkbåtar lever kvar. Den kunskapen har bevarats tack vare Rättviks Hembygdsförening och två familjer på ön. 
– Det hade inte byggts någon kyrkbåt sedan slutet av 1800-talet, men på hösten 1940 bad hembygdsföreningen båtbyggaren Anders Bondesson på Sollerön att ta vara på gamla ritningar och bygga en ny. Han fortsatte fram till 1960, då byggandet togs över av familjen Håll, som tillsammans med andra bygger än idag. 
Genom dessa hantverkskunniga mäns försorg har mängder av kyrkbåtar tillkommit och getts bland många så vackra namn som Rättvikôlla, Jugen Jon, Sturfajt´n och Sturstäv. (Översätt det, den som kan.) En enda kyrkbåt lär ta ett år bygga, och det sker på rent vetenskapliga grunder. 
– Jag har hört att furan som båtarna till största del är byggda av ska ha växt långsamt, helst vid en myrkant, innan de tas ner kring midsommar och sedan torkas långsamt innan man sågar. Ja, det är en lång historia. 
Naturligtvis finns Åsa Mattsson med i Siljansrodden även denna midsommar. Men först efter att ha firat midsommarafton på traditionellt vis – med majstångsresning hemma i Kråkberg, sill och potatis, Janzons frestelse och kokta ägg ihop med släkt och vänner.  
– Kanske tar vi upp några bliktor ur frysen och steker till. Det är smaskens det, upptagna från Siljan som de är, avslutar Åsa Mattsson 

K G Mattsson