Det har skrivits många böcker om Joséphine Baker, som vänt ut och in på hennes liv. Men en ny bok The flame of resistance, skriven av Damien Lewis, lyfter fram en annan sida hos henne. Hennes arbete som spion för de allierade under andra världskriget och hur hon satte sitt liv på spel. Boken är delvis baserad på tidigare hemligstämplade dokument i Frankrike som Lewis fick tillgång till. 

Varför skulle då en superstjärna som Joséphine Baker våga livet, först för den franska motståndsrörelsen, sedan även för Storbritannien och USA? 

Lewis pekar till Bakers tidiga liv. Hon växte upp i fattigdom i St Louis, levde tidvis på gatan och letade efter mat
i soptunnor. Hon lyckades påbörja en karriär då hon fick arbete i en danstrupp på en vaudevilleteater i hemstaden och tog sig därefter till New York, där hon anslöt till en annan danstrupp. 

Hon insåg dock snart att hon som svart aldrig skulle kunna slå igenom
i USA. När en impressario 1925 erbjöd henne ett jobb i Paris tog hon chansen och som 19-åring tog hon båten till Paris. Hennes erotiskt vågade danser blev en omedelbar succé och hon blev snabbt en superstjärna. Hon blev bland annat vän med Ernest Hemingway och poserade för Pablo Picasso. I Frankrike stötte hon inte på den rasism som präglade USA och där kunde hon leva fritt.  

Blev en ”hedervärd korrespondent”

Så hur blev hon spion? Svaret finns i upptakten till andra världskriget. Den militära underrättelsetjänsten i Frankrike, Deuxième Bureau, hade trots hotet från Nazityskland en mycket liten budget och därför ett litet antal agenter. Den tyska motsvarigheten, Abwehr, hade inga sådana problem och skickade mängder av agenter till Frankrike. 

Eftersom Deuxième Bureau inte hade möjlighet att skaffa fler agenter var enda alternativet att koppla till sig det de kallade ”hedervärda korrespondenter”. Frilansande spioner som av patriotiska skäl arbetade utan betalning och som på grund av de cirklar de rörde sig i och de länder de reste till kunde samla in nyttig information. 

Överste Paul Paillole var chef på den tyska avdelningen på Deuxième ­Bureau. Han och hans medarbetare Jacques Abtey satte ihop en lista på tänkbara kandidater. En av dem var Joséphine Baker. Men Paillole och Abtey var samtidigt tveksamma. Hon var ”show business” och de befarade att hon skulle vika sig vid minsta fara. Abtey beslöt ändå att besöka henne för att skapa sig ett intryck. Han hade väntat sig en uppklädd diva. I  stället mötte hon honom iförd en keps, pösiga byxor, trädgårdshandskar och en hink med sniglar som hon skulle mata sina ankor med. 

Väl inne i huset satte de sig för att prata. Abtey blev fort medveten hennes avsky för nazismen. Och gradvis märkte han också det som kallats ”Joséphine Baker-effekten”. Hennes förmåga att gripa tag i alla i publiken och känna att hon dansade och sjöng just för dem. 

Abtey insåg att detta skulle kunna göra henne till en mästerspion. Och så ställde han frågan, om hon skulle vara villig att spionera för Frankrike? Varpå hon svarade: ”Paris har gett mig allt jag har så jag är villig att ge mitt liv.” Abtey förstod att hon menade allvar. 

Första uppdraget

Våren 1939 insåg många fransmän att kriget nu bara var en tidsfråga. Pailliole och Abtey gav nu Joséphine Baker hennes första uppdrag. De ville veta om Mussolini tänkte ställa sig på Hitlers sida i stridigheterna. Hon bekräftade detta inom en vecka. Hon hade blivit bjuden till en stor fest på den italienska ambassaden och hade förfört militärattachén, om inte fysiskt så intellektuellt, varpå han avslöjat hemligheten. 

Paillole och Abtey jobbade nära ihop med den i Paris stationerade brittiske spionchefen Wilfred ”Biffy” Dunderdale och Baker ingick snart i den gruppen. Hon var precis som de övertygade om att Frankrike skulle falla efter att Tyskland anfallit. I det läget skulle hennes arbete vara ovärderligt, eftersom hon kunde korsa gränser och samla in information. 

Vad ingen av dem hade anat var dock hur snabbt det skulle falla. Frankrike hade den 3 september 1939 förklarat krig mot Tyskland, alltså två dagar efter Hitlers invasion av Polen, men först i maj 1940 inleddes invasionen av Frankrike. Det blev ett fullkomligt kaos i landet. Hundratusentals människor flydde ut på vägarna. Den 14 juni ockuperades Paris och den 22 juni skrevs vapenstilleståndet under. Detta innebar att den norra delen ockuperades medan den södra delen, ”Vichy Frankrike”, officiellt var ”neutralt” men i praktiken ett lydrike som styrdes av marskalk Pétain. 

”Biffy” hade lyckats ta sig till London, likaså general De Gaulle som kom att leda ”De fria fransmännen” därifrån och höll modet uppe hos många fransmän genom sina radiotal från London. 

Allt hade gått så snabbt att inget spionnätverk hade skapats. Storbritannien hade inte en enda agent i Frankrike. Winston Churchill frågade ”Biffy”:

”Hur ska du få in oss i Frankrike igen?” 

Information var av vital betydelse. För näst på tur stod nämligen Storbritannien. I Tyskland finslipades detaljerna på ”Unternehmen Seelöwe”, (Operation Sjölejon), kodnamnet för invasionen, men vilka var planerna
i detalj? 

Gömde information i koffertar

I Frankrike hade Paillole gått i tjänst hos Pétain, till det yttre vill säga, för
i själva verket hade han börjat organisera motståndsrörelsen och samlat in enorm mängd information som skulle föras vidare till London. Men det fanns inte en enda brittisk agent i Frankrike och inte en enda kommunikationslinje till London. 

Paillole fick då en idé. Joséphine Baker kunde ju fortfarande turnera och resa fritt! Han gav henne instruktioner att snabbt organisera en serie föreställningar i Lissabon. Portugal var neutralt och på brittiska ambassaden hade underrättelsetjänsten en avdelning. Paillole överlämnade all information till Abtey, som under falskt namn antog rollen som ”turnéledare”. 

Informationen doldes i Bakers många turnékoffertar. En del skrevs med osynligt bläck på exempelvis nothäften och innehöll bland annat listor över tyska agenter som skickats till Storbritannien samt information om hur landet skulle invaderas, exempelvis att man skulle rekrytera IRA och använda Irland som bakdörr. 

Men fotografier av landstigningsbåtar och Luftwaffes flygplatser i Frankrike fick döljas bäst de kunde. Först måste Baker och Abtey med entourage korsa gränsen till Spanien, varefter resan gick med tåg, sedan flyg till Lissabon. Faran var att pass och tullpersonal skulle undersöka koffertarna men allt skedde problemfritt och de kunde överlämna allt på brittiska ambassaden. 

Baker och Abtey skickade telegram till ”Biffy” och bad att få komma till London, bland annat för att träffa general De Gaulle vars radiotal varit en inspiration för dem båda. Men ”Biffy” insisterade att de skulle återvända till Frankrike och bygga upp ett effektivt kommunikationsnätverk. Vad gäller De Gaulle så fick han först reda på deras verksamhet 1943. Ju färre som visste, desto bättre ansåg ”Biffy”. 

Växte snabbt in i sin spionroll

Hur var då stämningen i den lilla samsvetsade gruppen? 

Juni–oktober 1940 var den period då det såg allra mörkast ut. Lewis påpekar i boken att ”Biffy”, Pailliole och Abtey ofta tvivlade på att kriget kunde vinnas och att det var Baker som höll modet uppe hos dem. Hon sa bland annat att USA skulle komma att gå med i kriget – det gällde bara att hålla ut. Nybörjaren hade blivit spionledare. 

Baker hade hyrt Château des Milande, ett vackert slott i Dordogne. Det var ett boende värdigt en superstjärna men Baker insåg också att det kunde vara ett förnämligt högkvarter för motståndsarbete. Folk som kunde komma och gå under täckmanteln att de jobbade med hennes föreställningar eller hantverkare som utförde reparationer. Hon samlade in information, organiserade celler i motståndsrörelsen och när det behövdes pengar tog hon dem ur egen kassa. 

Men både SS och Gestapo höll ögonen på henne. Vid ett tillfälle var hon nära att bli arresterad. SS hade fått ett tips att hon arbetade för motståndsrörelsen och dök upp i en bil en morgon. Men även de var mottagliga ”Joséphine Baker-effekten” och hon lyckades övertyga dem om att det var ett totalt missförstånd. Varpå de gav sig iväg. 

Lämnade avgörande information

Våren 1941 hade misstankarna mot henne dock blivit så starka att Paillole gav henne och Abtey order att lämna Frankrike. De begav sig till Marocko, som lydde under Vichy-Frankrike. Stressen hade satt sina spår. 

Baker blev allvarligt sjuk, och togs in på en privatklinik. Men hon insåg snabbt att kliniken skulle vara en utmärkt mötespunkt för agenter. Att det dök upp en massa folk som ville önska superstjärnan god bättring ansågs inte märkligt. 

Den information hon samlade in var av avgörande betydelse för ”Operation Torch” (Operation Fackla) som var de allierades invasion av Algeriet och Marocko som utfördes den 8–16 november 1942. De allierade hade också ett annat uppdrag åt henne, att uppträda för trupperna, helt enkelt för att svetsa ihop dem och stärka stridsmoralen. För det var inte bara amerikanska, brittiska och fria fransmännen utan också före detta Vichy-trupper från Senegal och Kamerun. Och Baker ställde gladeligen upp. 

1943 gick hon med i en kvinnlig grupp inom De Fria Fransmännens flygvapen där hon gavs graden löjtnant. Hon kom att följa de allierade och flög till de befriade områdena och uppträdde, för både trupper och civila. Hon uppträdde också i Berlin kort efter krigets slut, och i koncentrationslägret i Buchenwald, för de fångar som var för svaga att kunna flyttas. 

Efter kriget erbjöds hon att motta ­Hederslegionen men tackade nej. Om hon skulle få en medalj skulle det vara en militär sådan eftersom hon tjänstgjort i De Fria Fransmännens flygvapen. 1961 mottog hon Croix de Guerre, krigskorset, och Hederslegionen.

Joséphine Baker gjorde sitt sista stora framträdande den 8 april 1975 på Bobino, en revyteater, där hon framträtt på 1920-talet. ”Joséphine Baker-effekten” var om möjligt ännu kraftigare än någonsin. 

Bara några dagar efter, den 14 april, avled hon av en stroke. Hon begravdes i Marocko. 

Den 30 november 2021 placerades en kista med jord från fyra platser där hon bott, i Panteon i Paris. Hon är den första svarta kvinnan som givits den äran i Frankrikes sekulära mausoleum. I sitt tal vände sig president Macron direkt till henne: 

”Käre Joséphine, du inträder nu Panteon, för även om du är född amerikan så finns det ingen som är mer fransk än du.” 

Michael Dee