Han hette Lars Larsson Molin men har kommit att gå till eftervärlden som den beryktade stortjuven Lasse-Maja. Utstyrd i kvinnokläder var han verksam runt hela Mälardalen men utsträckte sina stöldturnéer även till Stockholm. 

Vid 28 års ålder dömdes han till livstids straffarbete på Karlstens fästning ute på Bohusläns karga klippor. Efter att ha suttit fängslad i drygt 25 år beviljades han av Karl XIV Johan kunglig benådning. Han var då redan berömd genom den självbiografi som han gett ut 1833, Lasse-Majas Besynnerliga Öden. Eftersom Lasse själv bevisligen inte kunde skriva hade han låtit någon annan hålla i pennan. Men allt vad han berättar stämmer inte med sanningen som den framträder i rättegångshandlingarna, verkliga händelser och uppdiktade episoder blandas.

När historieprofessorn Lars Ericson Wolke nu lägger fram en bok är det med ambitionen att komma den verklige Lasse-Maja på spåren. I Lasse-Maja. Stortjuven som blev författare och legend (Carlsons Bokförlag) fördjupar han bilden av Lasse-Maja med hjälp av aldrig tidigare använt arkivmaterial – samtidigt som han skildrar hur Sverige förvandlas dramatiskt under de 60 år som Lasse-Maja levde.

Lars Larsson Molin föddes 1785 i Ramsbergs socken i Bergslagen, en bygd där berg, skogar och vattendrag bildade underlag för järnproduktion. Hans far hörde som skräddare till sockenhantverkarnas kringvandrande skara och gick till de gårdar där arbetsuppgifter väntade. Lasses första steg på brottets bana började med snatterier från föräldrarna och småstölder i grannskapet. Någon har kommit att kalla Lasse för ”sockentjuven”, en oärligare motsvarighet till fadern, sockenskräddaren. Snart kom han att ta rejäla kliv in på brottets bana och förvandlades från snattande tonåring till professionell tjuv. En dag råkade han komma över en uppsättning kvinnokläder och fattade beslutet att låta sig förvandlas till Lasse-Maja.

Stöldturnéer

Utstyrd i kvinnokläder började han att söka arbete på olika herrgårdar, tydligen erfaren i hushållsgöromål av allehanda slag. Han utsträckte sina stöldturnéer allt längre bort och blev så omtyckt att han fick tjänst som kammarjungfru. När en guldsmed kom att bli förälskad i honom passade han på att plocka med sig en stor del ur dennes juvelskrin.

Efter en lång rad med stölder och flyktförsök blir Lasse gripen och förd till höradsrätten i Lindesberg för att dömas. Förutom 40 par spö skulle han undergå kyrkoplikt i hemkyrkan, sitta under högmässan på en skampall och betyga sin ånger. Efter att offentligt har schavotterat inför församlingen var han förlåten men naturligtvis också utskämd. Nu gällde det att ge sig av till en trakt där han inte var igenkänd, en plats där han kunde försvinna i folkmängden.

Han begav sig 1804 till Stockholm, som fortfarande var mera lik Bellmans och Sergels stad än den industrialismens storstad som väntade om hörnet. Här fick ett stöldbyte finansiera åkturer i hyrvagn och besök på Operan och andra nöjen. Fast han försökte raka sig två gånger i veckan blev hans uppträdande allt svårare att bemästra.

Hur Lasse-Majas brottsbana växer berättar Lars Ericson Wolke i sin bok, Lasse-Maja blir med andra ord en återfallsförbrytare. Han kommer att alltmer stå utanför gemenskapen i hembygden, och 1808 förs han till tinget iförd järnbleck om både hand- och fotleder. Då det var tredje resan stöld för Lasse dömdes han att ”för all sin tid arbeta på Nya Älvsborgs fästning” i inloppet till Göteborg, en destination som hovrätten sedan kom att ändra till örlogsvarvet i Karlskrona. Här kunde historien om Lasse-Maja ha tagit slut om inte fångjournalen för Örebro slottshäkte meddelat att ”Lars Larsson på ett illistigt sätt rymt ur arresten”.

Det var det år då ryska trupper gick över gränsen till det svenska Finland. Lasse, med sina 22 år, hade kunnat vara med i det närkingska lantvärnet om han inte varit ”upptagen” med en rad rättegångar – och passat på att bryta upp gallret i skorstenspipan och osedd ta sig över vallgraven för att försvinna i Örebros gytter av kåkar. Snart kom rapport om att det varit inbrott i Himmeta kyrka nära Köping, att kyrkans kista med silver var plundrad. Visserligen hade Gustav III tidigare avskaffat dödsstraffet för kyrkstöld, men i den allmänna opinionen hade strafflindringen ännu inte vunnit acceptans, skriver Lars Ericson Wolke.

Fästningsfången

Med hjälp av en stulen häst fick Lasse-Maja ökade möjligheter till nya stöldräder och åter kom han att förlägga sin vistelse till Stockholm med dess krogar och värdshus. Det var också nu som den 28-årige Lasse bokstavligen fick höra hur fästningsdörrarna slog igen bakom honom. Han hade fått veta att kyrkan i Järfälla hade gott om nattvardssilver och tillsammans med ett par kumpaner tog han sig in i sakristian. Det kom också att bli det sista som Lasse-Maja gjorde på brottets långa bana, han greps och fördes runt till olika ting för olika brott. 1813 skramlade en fångvagn iväg med honom ut ur Stockholm, den här gången var resans mål Bohuslän. Efter 15 dagars resande siktades Karlstens fästnings fängelsemurar ute på klipporna vid havet. Lasse-Maja ryste vid anblicken av det som troligen skulle bli hans grav.

När Lasse kom till Karlstens fästning fanns där inte längre några politiska fångar, enbart kriminella. Kring sekelskiftet 1800 hade ändå antalet fångar ökat påtagligt genom bestämmelsen att den som dömts för tredje gången stöld skulle sändas till livstids straffarbete. En fruktad betraffning var ”järnkronan”: smitt järn runt smalben, handleder, midja och hals, sammanhållet av kedjor. Småningom skulle bojtvånget komma att upphöra så länge fångarna vistades inne i fångvalven eller ute på fånggården. Trots hårt arbete skulle de gångkläder som utdelades ha en förslitningstid på fyra år.

Berömd

När lustresor med ångbåt från Göteborg tog sin början på 1830-talet inleddes Marstrands storhetstid som badort. Resenärerna fick då tillfälle att besöka Karlstens fästning och träffa fångarna och köpa deras egenhändigt tillverkade hemslöjd. Lasse-Maja, som var en skicklig berättare och hade stor talang som skådespelare, passade på att i kvinnokläder träda fram på den ”slutna” scenen och blev så populär att hans framträdanden annonserades i Göteborgspressen.

När Lasse-Maja efter fem nådeansökningar släpptes ut som fri man 1839 hade han bara sex år kvar att leva. Den äldste bland fångarna och ”åldermannen” hade att se fram emot sitt 37:e år på fästningen.

Lasse-Maja skulle länge komma att leva kvar i folkminnet, hans självbiografi skulle under åren komma ut i ett 50-tal olika upplagor och versioner. Författare som August Blanche skulle också komma att ta upp Lasse-Maja i ett par böcker. Ivar Lo-Johansson skriver om honom i berättelsesamlingen Karriäristerna och Lars Widding låter oss möta honom i romanen Majors avsked. Då Elsa Beskow i en av sina bilderböcker låter Tant Bruns kjol försvinna förmodar Farbror Blå att det är Lasse-Maja som med sin förkärlek för kvinnokläder ligger bakom stölden. Också på teaterscenen har Lasse-Maja gjort entré i olika uppsättningar, liksom på vita duken genom Sture Lagerwalls gestaltning.

Nils-Eric Björsson