Få människor har hört talas om Föllinge. Samhället ligger i den jämtländska vildmarken drygt sex mil norr om Östersund, och har runt 500 invånare. 

Det var här Roland Grip föddes nyårsdagen 1941, mitt under brinnande världskrig. 

Fotbollskarriären tog emellertid fart på allvar längre söderut, i Bräcke. Här utmärkte sig den unge Grip så väl att IFK Östersund hörde av sig. 

Han blev emellertid inte långvarig i residensstaden. Under Storsjöyran 1963 var AIK på plats för att spela en midnattsmatch mot just Östersund. 

Storklubbens lagledning imponerades då av ett mörkhårigt yrväder hos motståndarna – han var framåt värre matchen igenom och vållade sina namnkunniga motståndare huvudbry. AIK-ledningen noterade hans namn, och återvände till huvudstaden.

Värvades av AIK

Ett par månader senare dök hans rykte upp igen, nu som ett potentiellt nyförvärv. Kunde jämten valsa runt som han gjorde med AIK:arna borde han väl kunna göra det samma mot lagets motståndare, resonerade man. 

Så man tog kontakt med Roland Grip, vilken snart var på plats i Solna. 

AIK slutade trea i allsvenskan den hösten trots att laget var nykomling, så det var ett starkt lag den unge Grip hamnat i. 

Han var emellertid inte buskablyg i sin nya omgivning. Efter säsongen åkte klubben till Israel för ett par matcher, och Roland var fräck nog att förutom fint spel också göra mål mot Israels landslag. 

Under vårsäsongen fortsatte Grip att visa framfötterna, och i april var det dags för allsvensk debut. Grip, senare mest känd som vänsterback, härjade nu som vänsterytter och satte AIK:s 2–0 på passning från legendariske Björn ”Lill-Garvis” Carlsson. Till slut vann de svarttröjade med 3–1. 

Trots den smått succéartade debuten blev det bara fem matcher för Grip 1964, och 1965 bara en match. 

Den skulle också bli hans sista som vänsterytter; en plats han bara sporadiskt lyckades på i stora sammanhang. 

Grip skulle dock återkomma senare, men på en helt annan position. 

Yttern blev back

När AIK i november 1965 stack iväg på en lång turné i Fjärran östern var lagledningen osäker på vad man skulle göra med Roland Grip. Var han kedjespelare, mittfältare eller rent av back? 

I värmen i Asien prövades Grip så i en ny roll, nu som vänsterback. Enligt lag­ledaren Bruno Nyberg var han sensationellt bra. 

När allsvenskan började fram på våren hade så den forne yttern hyvlats om till försvarare. I den positionen tog han en fast plats i elvan – ända till mitten av september. Då åkte ”Gnaget” till Östergötland för match mot IFK Norrköping. Det gick inget vidare, varken för laget eller Grip. 

En viss Ove Kindvall spelade sin sista match inför ett proffsäventyr i Feyenoord, och dagen till ära gjorde han fyra mål. Roland Grip och hans kompisar i backlinjen blev helt bortkollrade av den flinke IFK-aren. För Grips del blev konsekvensen att resten av hösten spenderades i reservlaget. 

Först 1967 kunde Roland Grip vara säker på en ordinarie plats i AIK. 

Succé i Israel

Klubben gjorde dock ingen vidare säsong men i Årets fotboll betygsattes han som en ”stabil och spelskicklig back som är ytterst svårpasserad”. 

I februari 1968 togs han så ut i det landslag som skulle spela två matcher
i Israel; mot hemmanationen och Spanien. Kanske hade förbundskapten ­Orvar Bergmark Grips lilla succé i just Israel 1963 i åtanke; skillnaden var att Grip nu agerade vänsterback i landslaget. En häpnadsväckande utveckling för en spelare som två år tidigare harvade i AIK:s reservlag.

Matchen blev minnesvärd. Kanske inte så mycket för att Sverige vann med 3–0 som för hemmapublikens uppträdande; de besvikna åskådarna slungade apelsiner och plastflaskor mot svenskarna! 

Den 9 oktober 1968 skedde så Roland Grips blågula debut i tävlingssammanhang. På Råsunda blev det 5–0 mot Norge, och jämtlänningen agerade med sådan pondus att han fick fortsatt förtroende i kvalmatcherna. 

Borta mot Norge knoppade han senare in 5–0-målet när Sverige vann med 5-2; hans enda fullträff i blågult. 

När sedan Frankrike besegrades med 2–0 var Sverige klart för VM-slutspelet i Mexiko. Ett fantastiskt äventyr  –  inte minst för 29-åringen från Föllinge. 

Sverige gjorde ingen succé i det forna aztekriket, blev utslaget redan i gruppspelet. Roland Grip gjorde dock en jämn och fin turnering, och var nu en given kugge i backlinjen. 

På hemmaplan var det annars en annorlunda säsong för honom. Redan under våren hade han skrivit på för Sirius, då i division I. 

Han bodde i Björklinge norr om lärdomsstaden, och alla resor till Solna var slitsamma. Han blev emellertid ett så kallat ettårsfall; Sirius ville inte köpa loss honom och AIK hade svårt att hitta en ersättare på vänsterbacksplatsen. Han spelade kvar i Solnaklubben hela året, och gjorde debut i Sirius först 1971. 

Behöll landslagsplatsen

Många inbillade sig kanske att Roland Grip skulle mista sin landslagsplats i och med flytten. Sirius spelade ju i division II och Grip satsade även på en civil karriär i byggbranschen. Men precis som Hasse Selander (ett tag) lyckades han behålla en plats i nationselvan trots spel i en lägre division i Uppsala. 

1973 blev de två förresten klubbkompisar när Selander gick över från Upsala IF till Sirius, som nu kvalificerat sig för allsvenskan. 

Under klubbens allsvenska säsonger 1973 och 1974 var de lagets viktigaste kuggar, men kunde inte förhindra att det blev respass sistnämnda säsong.

1974 sjöng även 33-årige Grips landslagskarriär på sista versen. Han spelade emellertid tre av de första fyra matcherna i VM-slutspelet, men blev sedan ersatt av Jörgen Augustsson på vänsterbackplatsen. 

1975 avslutade han även karriären i Sirius. 

Noterbart är att Grip under alla år som elitspelare arbetade heltid, senare startade han eget företag i byggbranschen. 

Som spelare hade Roland Grip fin teknik, god spelförståelse och var en skicklig passningsspelare. Brytsäker utan att behöva ta till hårda metoder, och därtill ytterst laglojal. 

Både Orvar Bergmark och Georg ”Åby” Ericson visste att som förbundskaptener att uppskatta den lågmälde jämtens förtjänster.

Björn Schüberg