Nämn Lindome och alla antikintresserade ser genast framför sig en skickligt utförd stol med vackra dekorationer. På 1700- och 1800-talen var stolarna hett eftertraktade bland Göteborgs borgarklass och omtalade för sin höga kvalitet. Snickarna som skapade dessa vackra möbler hade inte någon formell utbildning och tillhörde inte något skrå. 

De var bönder vars hantverkskunskaper gick i arv från generation till generation och snickrandet blev en viktig källa till inkomst vid sidan av jordbruket. 

Det var mannen i familjen som stod för snickeriet, men hela familjen kunde engageras
i möbeltillverkningen. Kvinnorna utförde ofta putsningen och ytbehandling, medan barnen kunde hjälpa till att trampa svarven. 

Mängder av verkstäder

I var och varannan gård fanns en liten snickeriverkstad och i olika byar utvecklades snart olika specialiteter. I Knipered tillverkades stolar i mängder, i Hällesåker vackra lådmöbler och byråar, och i Ranered sängar och soffor. 

Verkstäder kunde inhysas i ett hörn av ladugården, i en liten utbyggnad mot boningshuset – eller i köket inne i stugan. 

Att bönder ute på landsbygden sålde och tjänade pengar på sina snickerier gillades inte av grannstaden Göteborgs skråhantverkare. Från medeltiden ända fram till 1846 reglerades antalet hantverkare i svenska städer av skråväsendet. 

För att få slå sig ned som hantverkare i en stad krävdes att du gått som lärling, gesäll och utfört ett mästarprov som godkänts av skrået. Systemet bidrog bland annat till att begränsa konkurrensen mellan hantverkare och att kontrollera priserna. 

Började på 1600-talet

Hantverkare som tillverkade varor för försäljning höll huvudsakligen till i städerna, men vissa hantverk behövdes även ute på landsbygden. På 1600-talet kunde bland annat skomakare och skräddare utöva sitt hantverk på mindre orter. Där hittade man också många bönder som tillverkade hemslöjd och möbler för husbehov och åt allmogen.

Redan under 1600-talet började Lindome utvecklas till ett möbelcentrum, trots att råvarutillgången inte var särskilt god vid den tiden. Skogarna i Halland avverkades i rasande fart och ved, timmer och pottaska, bränd på bokved, var viktiga exportvaror. I vissa trakter tog ljunghedarna över i takt med att skogen glesnade. Lindomes västra delar sträcker sig längs hallandskustens slättland men i öster fanns en större tillgång på skog. På 1700-talet fanns till exempel fortfarande björk att få tag på inom Lindome socken, men både furu, alm och ask hämtades från angränsande socknar som Bollebygd och Björketorp. 

Importförbud

Lindomesnickeriets utveckling på 1700-talet har bland annat kopplats till de importförbud som infördes under det här århundradet. För att stödja de inhemska industrierna, och stoppa utflödet av pengar från landet, införde Sverige importförbud på varor som tyger, kaffe, glas och tegel. Även importen av sittmöbler stoppades, något som ledde till att inredningssugna fick söka sig till svenska möbelsnickare. 

Ryktet om de hantverksskickliga Lindomesnickarna spred sig till grannstaden Göteborgs trendmedvetna borgarklass och beställningar på möbler efter engelsk modell började trilla in. 

Göteborgs möbelhandlare blev snickarnas främsta kunder och varje vecka fraktades stora lass med möbler de två-tre milen in till staden. Därifrån såldes de sedan vidare till kunder ute i landet, och en viss del gick även på export till England, Holland och Danmark. 

Signerades

Långt ifrån alla Lindomemöbler signerades, men i slutet av 1700-talet började många snickare bränna in sina initialer på sina alster. Vanligtvis består de av tre bokstäver där sista bokstaven ofta är S för ”son”. Till exempel IAS för Johannes AndersSon. 

Signerade möbler var sällsynta vid den här tiden, utöver Lindomesnickarna var det bara hantverkarna i Stockholm som signerade sina alster. Varför vissa Lindomesnickare valde att signera sina möbler vet man inte säkert, men en teori är att det gjordes för att man helt enkelt ville hålla koll på vem som tillverkat möbeln. 

Snickarna gick nämligen ofta ihop och anordnade gemensam transport till Göteborg, och genom att signera sina möbler kunde man lättare räkna ut vad alla skulle ha betalt.

Lång tvist över

Snickeriet i Lindome utvecklades så småningom från en binäring till huvudsaklig inkomstkälla för många. 1847 uppgick tillverkningsvärdet av Lindomemöblerna till 20 000 riksdaler banko per år, miljonbelopp i dagens penningvärde. Några år tidigare hade Lindomesnickarna äntligen fått rätt att sälja sina möbler på allmänt torg i Göteborg, och en nära 150 år lång tvist med Göteborgs skråhantverkare var till ända. Hantverkarna i staden gillade inte att lindomesnickarna tillverkade och sålde likadana varor som dem – och dessutom av så hög kvalitet. 

Lilla torget blev Möbeltorget

Förslaget om torghandel presenterades av riksdagsmannen, och poeten, Olof Lindbäck som kom från byn Gastorp i Lindome och själv hade arbetat med möbelsnickeri en gång i tiden. Sedan förslaget godkänts kunde man varje helg hitta Lindomemöbler på Lilla torget, eller ”Möbeltorget” som det kom att kallas, i centrala Göteborg. 

Snickarna själva stannade ofta hemma och arbetade på nästa veckas leverans medan fruarna reste till Göteborg och skötte försäljningen. 

Att få möblerna sålda verkar inte ha varit särskilt svårt. Där fanns gott om villiga köpare och många reste långt för att ta en titt på helgens möbelutbud. Om det ändå fanns osålda möbler kvar vid helgens slut kunde resten säljas till uppköpare. Under 1800-talet utökade många Lindomesnickare sitt utbud med sängar, kommoder och skåp och möblerna fanns nu inte bara i de välbeställd borgarhushållen. Även i enklare hem kunde det finnas en vacker Lindomestol.

Bildade aktiebolag

I slutet av 1850-talet hade möbelhandeln på Lilla Torget blivit för stor och Lindomeborna fick flytta till Järntorget. Där hittade man dem varje helg i nästan 40 år. 

Under den här perioden hade Lindomesnickeriet sin storhetstid och väckte uppmärksamhet långt utanför Sveriges gränser. Lindomesnickarna arbetade självständigt och det fanns inget förlagssystem men på 1880-talet gick många av dem ihop och bildade Lindome snickeri aktiebolag. Genom att köpa in virke och material tillsammans, i större mängder, kunde man dra ner på utgifterna för råvaror. Nu hade också järnvägen öppnat och gjorde det enklare att frakta möbler över hela landet. 

Det nya bolaget satte ihop en katalog som skickades ut till möbelhandlare som kunde ta upp beställningar från kunder. 

Göteborgsstolen

En av de bästsäljande modellerna var den så kallade Göteborgsstolen, en modell som troligen kom från England. Snickarna satte sin egen prägel på stolarna och ibland hade kunderna önskemål om deras utformning, men det är ända lätt att känna igen en göteborgsstol på dess rundade rygg med genombrutna detaljer. Den tillverkades ofta i mahogny med mer eller mindre böjda ben.

Under 1900-talets första årtionden minskade produktionen av möbler i Lindome och snickarna blev färre. Det började bli omöjligt att konkurrera med de nya möbelfabrikerna, och efter att en ny busslinje till Göteborg invigts valde många unga Lindomemän att ta jobb inne i staden i stället för att ta över sin fars snickeriverksamhet. 

Elis på Holmen

Enstaka snickare fortsatte hålla liv i den gamla snickartraditionen vid mitten av århundradet, bland andra den produktive Elis Martinsson från Skräppholmen. Elis på Holmen, som han kallades, tillverkade tusentals stolar till privatpersoner och möbelaffärer. Till möbelaffärerna kunde de levereras obehandlade så att kunderna själva fick bestämma hur de skulle lackas och kläs. 

I mer än hundra år var Lindome Västsveriges möbelcentrum och det är omöjligt att veta hur många modeller som tillverkades ute på gårdarna. I  dag dyker gamla Lindomemöbler titt som tätt upp på andrahandsmarknaden och det går att göra riktiga fynd.

Helena Nilsson
Foto: Respektive auktionshus