Fredrik Björkman, som också är kulturredaktör vid Arbetarbladet, grundade Sveriges fiskargubbemuseum 2018.

–Den enklaste anledningen är att jag tycker om fiskargubben. Han väcker någonting hos alla, eller i alla fall hos väldigt många. Vissa säger att han utstrålar trygghet, andra vemod. Han är en av Sveriges mest sedda bilder, han finns
i det svenska dna:t och i mitt dna och han är rolig. Det är också lite absurt, när man tänker på det, att just han finns i alla svenska hem, skrattar Fredrik.

Fiskargubben målades av den tyske marinmålaren och impressionisten ­Harry Haerendel (1893–1982). Han var född i Hamburg och studerade konst vid stadens konstskola, där han var elev till impressionisterna Arthur Siebelist och Paul Lichtwark. Därefter fortsatte han sin utbildning vid Reimannskolan i Berlin, en privat konstskola som grundades 1902 av Albert Reimann, men som senare kom att återetableras i London på 1930-talet efter förföljelser från nazisterna. Haerendel gjorde studieresor runt om i Europa och vistades bland annat Nederländerna, Schweiz och Italien. Framför allt var han dock verksam i Hamburg, där han gjorde en rad målningar med marina motiv. 

Sjöbjörnen

Den gamle sjöbjörnen – Der alte Seebär på tyska – blev ett populärt motiv inte minst i Skandinavien, och har varit en av de vanligaste tavlorna i Sverige. 

Reproduktioner av målningen har hängt i många svenska hem, kanske framför allt längs Nordsjöns kuster, och motivet är starkt förknippat just med västkusten. 

På Wikipedia och andra nätsidor anges ofta att originalet målades runt 1920 men det finns det inga belägg för, säger Fredrik Björkman:

– Jag har intervjuat målarens båda söner Harry och Gerhard och en av dem daterar originalmålningen till sent 1930-tal, med tanke på stilen. Vi vet också att Harry Haerendel skrev kontrakt med ett förlag om att mångfaldiga den här bilden och det skedde 1940.

Flera original

Fredrik berättar också att Harry Haerendel målade flera original.

– Det var en del av hans försörjning. Minst två snarlika plockades upp för reproduktion. Själv äger jag faktiskt ett av originalen.

Det finns många berättelser om målningen och ofta gör de gällande att porträttet föreställer en lokal fiskare eller sjöman, inte sällan en släkting till tavlans ägare. Sådana historier har berättats både i Skandinavien och i andra länder där målningen blev populär. Och det är inte så konstigt, menar Fredrik:

– Det här är ju en så oerhört älskad målning som väldigt många människor har en relation till. När jag var liten trodde jag till exempel att den föreställde en släkting till mig.

I Nederländerna spreds skrönan att modellen för målningen var en nederländsk sjökapten. Och av någon orsak fick just den historien fäste. 

– Det är förstås inte så konstigt att den spreds i Nederländerna, men det är lite märkligt att just den historien blivit betraktad som en sanning, tycker han, och syftar på påståendet att målningen är ett porträtt av den nederländske sjökaptenen Dorus Rijkers. 

Myten och sanningen

Dorus Rijkers (1847–1928) var verksam som kapten på en livräddningsbåt. Under sin karriär kom han att delta i 37 livräddningsaktioner och räddade livet på närmare 500 personer. Hans berömmelse i Nederländerna var stor, och kanske har det bidragit till att många trott och hävdat att han stod modell för Harry Haerendel. Men Fredriks idoga sökande har alltså visat att modellen var en helt annan person.

– Den man som stod modell för målningen var en tysk fiskare som hette Meyer, berättar Fredrik.

Meyer var fiskare på floden Elbe och hans hemmahamn var Finkenwerder i Hamburg. 

Under Fredriks intervju med målarens söner berättade de att fadern, som ofta promenerade i hamnkvarteren, hade lagt märke till en man som hade ett markant, karakteristiskt ansikte som han gärna ville måla av. Det hade krävts en hel del övertalning innan Meyer gått med på att stå modell. Till sist lyckades målaren övertala fiskaren och resten är vad man brukar kalla historia. Och med Fredrik Björkmans hjälp har nu sanningen om den älskade tavlan äntligen uppdagats.    

Bitte Melin