Sjöskum är ett mjukt mineral som är en variant av magnesitmalm och som också kallas ­sepiolit. Det är ogenomskinligt och har en gråvit färg, ofta med en dragning åt gräddgult, och förekommer i porösa block som ibland kan hittas flytande på havet, främst i Svarta havet. Detta fenomen fick den tyske geologen Abraham Gottlob Werner att ge mineralet dess tyska namn Meerschaum som sedan fått sina motsvarigheter på andra språk, som vårt eget sjöskum. 

I övrigt bryts mineralet i gruvor och förekommer i olika delar av världen, som Grekland, Tjeckien och USA. Den stora metropolen för sjöskumsbrytning är den turkiska staden Eskişehir, som ligger i Anatolien mellan Istanbul och Ankara. 

Staden är känd ända sedan antiken, då den hade det grekiska namnet Dorylaion, och var då berömd för sina varma bad. Den var också betydande som en knutpunkt i norra Frygien för de handelsvägar som ledde från kusten och in i det inre av Mindre Asien. Det moderna  Eskişehir är uppbyggt efter kriget mot Grekland på 1920-talet och är en av Turkiets viktigaste industristäder. 

Lättarbetat mineral

Tidigare exporterade Turkiet mycket sjöskum till Europa, inte minst till Österrike, där det fanns många tillverkare av piphuvuden och munstycken. Men sedan 1970-talet har Turkiet stoppat exporten av sepiolitblocken och de en gång kända europeiska tillverkarna har därför försvunnit. 

Sjöskummet är ett poröst och lättarbetat mineral som får en elfenbensartad glans när det kokas med vax. Tidigare användes också ofta valrav, eller spermaceti som det också kallas – ett ämne som bildas i spermacetiorganet i kaskelotvalarnas huvuden och som har samma konsistens som vax. 

Svårt att skilja från äkta vara

I dag är handel med valprodukter förbjuden och det finns syntetiska ersättningar för både valrav och andra produkter från val. Precis som andra material kan sjöskum ha olika kvalitet. Sjöskum av lägre kvalitet kan malas till pulver och kokas med alun och så kallad piplera. Därefter kan den formas på önskat sätt och bearbetas efter torkning. Massan blir hårdare och tyngre än äkta sjöskum men kan vara svår att skilja från den äkta varan. 

Utsirade pipor

Sjöskum har ibland använts som ersättning för täljsten, till exempel i kokkärl, men dess huvudsakliga användning är till pipor och cigarettmunstycken. Att tillverka rökpipor av sjöskum blev vanligt under första hälften av 1700-talet  –  den första noteringen om en pipa tillverkad sjöskum ska härröra från 1723  –  och piporna blev snabbt populära eftersom materialets porösa egenskaper gör att tobakssmaken tillåts utvecklas. När de röks ändrar sjöskums­piporna gradvis färg, och gamla sjöskum skiftar i olika nyanser av gult, orange, rött och bärnsten. Eftersom sjöskum är lätt att bearbeta och snida i har det varit populärt att de piphuvudena en konstnärlig utformning av något slag. Många antika sjöskumspipor är synnerligen fantasifullt utsmyckade, med huvuden i form av ansikten, djur, båtar och annat, och inte sällan med silverinfattning. Men det finns också enkla sjöskumspipor som i utseende och form ser ut som helt vanliga rökpipor.

Vid mitten av 1800-talet avtog sjöskummets popularitet som pipmaterial något och ersattes till stor del av trädljung. Trädljung är en ljungväxt som förekommer naturligt i Medelhavsområdet och östra Afrika, på Madeira och Kanarieöarna och i Jemen. För piptillverkning används rotknölen, som är motståndskraftig mot eld. 

Sjöskumspipor är dock fortfarande mycket uppskattade och många pipkännare och hängivna piprökare anser att dess egenskaper slår andra pipors. Antika sjöskumspipor har ofta ett högt pris på marknaden, särskilt om de är vackert snidade och beslagna med silver.

Andra användningsområden

Sjöskum har fler användningsområden och är känt industriellt för sin förmåga att avfukta. Det är en vanlig ingrediens i olika typer av kattsand och används flitigt i olika delar av jordbruket, till exempel som fröbeläggning. I Somalia och Djibouti används sjöskum för att tillverka en traditionell rökelsebrännare, kallad dabqaad. Mineralet bryts i stenbrott i staden El Buur, som också är ursprungsplatsen för den lokala rörtillverkningsindustrin.

Ett material närbesläktat med sjöskum är afroditen, som står att finna i Långban i Värmland. Den nämns redan i Nordisk ­familjebok, från 1890-talet.

Bitte Melin