Bruksföremål

Att tvätta på mormors tid var förenat med betydligt mer arbete än i dag. Det vanliga var att man hade stortvätt ett par gånger om året, och då skulle högar med smutsig tvätt tas om hand om under några dagar. 

Tvätten lades omlott i stora tvättkar som preparerats med lut och sedan överöstes med hett vatten flera gånger. Därefter skulle den förstås sköljas i flera omgångar, och dessutom mycket noga så att all lut försvann. Till hjälp hade man då ett klappträ, en kort bräda med handtag, som man bankade tvätten med. 

På Sörmlands museums hemsida kan man ta del av vittnesmål från den tiden. Edith, född 1905, berättar:

”Det tvättades två gånger om året, höst och vår. Mamma kokade såpa av ben och asklut, den blev stark och hade en otrevlig konsistens som grått slem. Luten tömdes upp i stora krukor. Först lades kläderna i blöt i kallt vatten, kvällen före tvätten. Det var alltid två – tre stycken som lejdes till dagarna.”

Inte förrän på 1950-talet blev det vanligt med elektriska tvättmaskiner och moderna tvättstugor. Ingrid, född 1900 och uppvuxen med att tvätta på det ”gamla viset”, säger:

”Alla bedrifter i rymden till trots, som raketer, rymdskepp och satelliter, så tycker jag att tvättmaskinen ändock är den privata mänsklighetens största välgörare. Den unga generationen kan inte föreställa sig hur kvinnorna fick slita förr i tiden.”

Efter byket skulle tvätten hängas på tork, utomhus, om vädret tillät, för att sedan strykas eller manglas. Till det användes ett mangelbräde, tillsammans med en kavel. Textilen som skulle manglas lades på ett bord eller ett annat slätt underlag och under hårt tryck rullades sedan kaveln med hjälp av mangelbrädet fram och tillbaka över tyget.

Enligt uppgifter från Svenska hembygdsförbundet är det mycket som talar för att mangelbrädet användes redan på 1500-talet.

Sådd för hand

Innan såmaskinerna tog över mycket av jobbet i lantbruket utfördes sådden för hand, med hjälp av en såskäppa. Den fanns i olika utformningar, en vanlig variant var en som man bar framför sig med ena handen, medan man kastade ut utsädet med den andra. Efter sådden myllades så säden med en harv, som drogs av en eller två hästar. 

Under hösten, när säden skulle mejas, använde man en skära – ett halvcirkelformat redskap, med eggen på skärans insida. Utåt finns ett handtag, ofta av trä. Skäran hålls i ena handen och med den andra handen samlar man ihop ett knippa strån som man sedan skära av.

Lövhacka användes istället för yxa då man i äldre tider skördade löv från träden, för att utöka fodret för djuren – främst fåren – under vintern. Man fällde då hela träd – aspar ansågs ha de mest näringsrika löven – och när träden låg på marken högg man med lövhackans hjälp loss grenar som bands ihop till kärvar. Kärvarna förvarades sedan i en lada eller loge tills löven torkat. Flåhackan användes från mitten av 1800-talet och några decennier framåt, för att odla upp kala gräs- och ljungmarker till jord. Namnet har den fått för att man sa att man ”flådde” marken.

I hundratals år använde man en besman, eller betsman, för att väga varor. En besman är en handhållen hävstångsvåg som har en motvikt och en rörlig upphängningspunkt och fram till mitten av 1800-talet var den vanligtvis tillverkad av trä. 

1855 infördes en lag på att en besman skulle vara tillverkad av järn. Tillverkning av järnbesman pågick ända in i början av 1900-talet.

Köksredskap

På den tiden man tillverkade smör i hemmen gjorde man det med hjälp av en smörkärna. Smörkärnan utgörs av ett cylinderformat kärl som fylls till högst en tredjedel med grädde. Därpå sätter man på ett lock, med hål för en rund stav som stöts upp och ner i grädden. Stötandet får så småningom grädde att övergå i smör och kärnmjölk.

Kärnmjölk innehåller små mängder fett och har syrlig smak. Konsistensen är något tjock, dock betydligt tunnare än filmjölk, och traditionellt har den använts i matlagning och bakning. I många länder, till exempel Finland, Danmark, England och USA, säljs fortfarande kärnmjölk (på engelska butter milk) i butiken, men i Sverige ingår det inte längre i livsmedelsbutikernas ordinarie sortiment. I recept som anger kärnmjölk som en av ingredienserna går det att ersätta den med exempelvis lättfil eller mjölk med en gnutta citron eller ättika i.

”Utflyktsmat”

På sommaren, då det erfordrades hårt arbete på gårdarna arbetade folk ofta långt från hemmet. Då behövdes en rejäl matsäck. I mattinan packade man bröd, smör och annan mat för att mätta gårdsfolket under de långa dagsverkena.

När det var dags för slakt hade man god användning för en så kallad blodvisp. Den användes för att röra om i blodet, så att detta inte koagulerade innan det var dags att använda det till att göra paltbröd, blodpalt eller liknande. En bild i Nordiska museets digitala samling visar en trävisp, med ett antal utstickande och ganska långa ”spröt” som ger vispen stor räckvidd. Det fanns dock olika modeller.

Under första halvan av förra seklet var det populärt med spenathackare, eller stjärnhackare som det kallades i en upplaga av Åhlén & Holms stora postorderkatalog från 1944. Den användes för att hacka förvällda spenatblad, som sedan kunde stuvas eller – när frysarna började bli vanliga – frysas in i portionsförpackningar.

Nygamla redskap

Vissa gamla redskap tillverkas och används flitigt än i dag. Ett sådant är mandelkvarnen. Mandelkvarnar finns i olika varianter, men den klassiska modellen är fortfarande både vanlig och omtyckt och begagnade mandelkvarnar är populära på auktionssajter som Tradera. 

Kakspritsen är ett annat redskap som överlevt och som dessutom fått en nyrenässans genom diverse mat- och bakprogram på tv. De finns i olika varianter, ofta med många tyllar – munstycken – i olika storlekar och former. 

Köttkvarn

Även den gamla köttkvarnen har också fått ett uppsving. Den började tillverkas i slutet av 1800-talet och förenklade tillverkningen av olika slags köttfärs. Tidigare hade man hackat sönder kött till färs med kniv, vilket var omständligt och tog lång tid, men med köttkvarnen blev det enklare att ta vara på alla styckdelar. 

Den klassiska modellen av köttkvarn, som monteras på en stadig köksbänk eller liknande och vevas för hand, tillverkas och säljs fortfarande. På marknaden finns i dag också elektriska köttkvarnar, som påminner om hushållsassistenter i utformningen och som underlättar malningen.

Bitte Melin