Två somriga läckerheter

29 november 201827 juni 2016 av Marcus Hubertson

Pannkaksknyten

4 portioner

Ingredienser:
3 dl vetemjöl
½ krm salt
1 msk socker
4,5 dl lättmjölk
3 ägg
50 gr smält smör + smör till stekningen

Fyllning:
2 äpplen
30 g hasselnötter
30 g smör
½ msk pressad citron

Blanda mjöl, salt och socker i en skål. Tillsätt mjölken lite i taget och rör till en slät smet. Rör ner äggen ett i taget och tillsätt det smälta smöret. Stek pannkakor i smör om möjligt i en liten panna. Lägg åt sidan. Skär äpplena i mindre bitar. Hacka nötterna och pressa cit-ronsaften. Stek alltsammans i smör i cirka tre minuter. Lägg en sked fyllning på varje pannkaka. Sno ihop till ett knyte. Bind samman med en bit snöre. Servera med extra fyllning bredvid.

Vit chokladfondant
med hallonsås

4 portioner – ugn 200 grader

Ingredienser:
100 g vit choklad
50 g smör
2 msk vetemjöl
1 krm bakpulver
1 krm salt
2 ägg

Hallonsås:
250 g hallon, färska eller frysta
3 msk vatten
2 msk strösocker

Börja med såsen. Lägg hallonen, frysta ska vara tinade, i en mixer eller matberedare. Tillsätt vatten och socker. Mixa till en puré och passera den sedan genom en sil så att kärnorna försvinner. Ställ åt sidan. Bryt chokladen i bitar och smält smöret. Ta kastrullen från värmen och lägg i chokladen. Rör tills den har smält. Blanda mjöl, bakpulver och salt och rör ner i chokladblandningen. Tillsätt äggen ett i taget under kraftig omrörning. Fördela blandningen i fyra smorda och mjölade portionsformar. Grädda mitt i ugnen i 9 – 10 minuter. Ta ut och låta vila en stund. Stjälp upp varje fondant på en assiett och skeda hallonsåsen runt omkring.

En sommarmorgon i skärgården i början av 1960-talet

29 november 201827 juni 2016 av Marcus Hubertson

Läsarnas egna berättelser

Följande är ett utdrag ur loggboken, från en resa med vår ruffade, sju meter långa motorbåt av Pettersson-typ, byggd 1945 på varvet vid Bälsta å i Sundbyberg. Motorn var en utombordare av märket Gale på 25 hk.

”Fredagen 27 juli 1962. Familjen var samlad för en veckas utflykt till Stockholms skärgård, som består av 30 000-35 000 öar. (Antalet är beroende på vad som räknas som ö eller skär.)
När alla hade installerat sig ombord och mat och dryck var stuvade kastade vi loss från vår båtklubb, under Tranebergsbron, klockan 11.00. Kursen var satt att via Slussen ta oss förbi Vaxholm och vidare ut mot ön Möja. Vädret var klart och förutsättningarna de bästa.”

Den som söker han finner, säger ordspråket. I det här fallet kan man säga att det är funnet. Att på en vecka få avkoppling från huvudstadens tjutande och gnisslande tunnelbanetåg, springande människor och fullpackade bussar är nästan omöjligt. Jag säger nästan, för om man vill öppna sin förkrympta själ på vid gavel och ta emot alla de intryck som en skärgård kan erbjuda, då är det möjligt. Vaxholms fästning passerades och vi styrde vidare österut mot Möja, som ligger ganska långt ut mot Östersjön. Vi anlöpte Löka fiskehamn på kvällen för att proviantera och hämta vatten.

När vi kom till affären och skulle betala, så insåg vi att våra kontanta medel inte skulle räcka länge till. De pengar vi skulle ha med oss blev bortglömda, liggande hemma. Men att åka hem igen, alla med vår båt, skulle inte vara lönsamt och det var inget som uppskattades av våra pojkar, utan lotten föll på mig (det var ju jag som hade glömt pengarna).
Första steget var att ta reda på när båten ”Grisslan” skulle avgå på morgonen. Vem skulle kunna ge svar på en sådan fråga bättre än Mats Österman? Med största respekt för ett namn som är välkänt i hela skärgården sökte jag upp mannen i fråga.

Albert Engströms Mats

I ett båthus som ligger som vågbrytare för den övriga hamnen hördes en glad vissling på en Taubemelodi. Väl därinne i halvmörkret möttes jag av en yngling på cirka 60 år.
Man har ju genom att läsa Albert Engström skapat sig en bild av hur ”skeppar Österman” ska se ut. Här stod han nu framför mig. Allt var exakt som det skulle vara. Där var gummistövlarna med de höga skaften, blåbyxorna fulla av fiskfjäll, en tröja lagad med garn i avvikande färg och ett väderbitet ansikte i vilket man kunde utläsa alla stormar under årens lopp, alla solsken och utståndna vedermödor.
Med respekt frågade jag om detta var Mats Österman. Han nekade, men ropade ner i kappen på båten:
”Mats, det är en gök här som vill tala med dig.” Den som då dök upp ur båten fråntog mej alla illusioner om hur en äkta fiskare skall se ut. En 30 års man med modern fritidsskjorta och slitna arbetsbyxor visade sig vara Mats Österman, fiskare på Möja. Det måste ha varit denne Mats far som Albert Engström berättat om…

Höll mig vaken

Nåväl, jag hade kommit dit för att få reda på när första båt mot Stockholm gick på morgonen, dagen efter. På min fråga svarade han med ett skratt att det bara gick en båt in till stan – och det redan klockan fem på morgonen. Hur ska jag kunna vakna till den tiden när vi inte har någon väckarklocka? På det svarade han att jag kunde ju låta bli att gå och lägga mig.
Vid närmare eftertanke visade det sig vara den enda utväg som stod till buds. Jag beslöt dock att försöka sova några timmar på kvällen. Dessvärre höll rädslan för att försova mig vaken. Så fort jag hade somnat till, så vaknade jag och tittade på min frus armbandsur och såg att jag hade sovit i fem minuter. För att hålla mig vaken kokade jag choklad på pulver och torrmjölk. Det är fantastiskt att pulver kan vara så gott.
Vid tretiden började jag frysa, gasolköket tändes och en stor whisky hjälpte mig att hålla värmen under kapellet. Pojkarna och frugan sov inne i ruffen.
Jag måste ha somnat till, för plötsligt vaknade jag och tittade ut genom sidofönstret. En vacker rodnad hade redan målat himlen orangeröd i öster. Jag slängde då undan boken, klädde mig för stadsbesök och gick ur båten och i land. Det fanns tid att klättra upp på klipporna som omger ångbåtsbryggan och jag satte mig på en bergsklack fuktig av dagg.
Men i denna stund av friskhet, solens första värmande strålar och havets lätta dimmor som börjar att skingras, betyder en liten fuktighet i byxbaken ingenting…

Morgonstund…

Sittande där känner jag hur solen värmer upp mig så sakta. Vid fyratiden börjar en del ljud från kringliggande hus att höras. Alldeles bakom mig hörs hur ett gnisslande fönster öppnas. En ljudlig gäspning följd av en hostning förkunnar att ännu en har vaknat.
Jag vände mig om och såg hur solen speglade sig i husens alla rutor, som likt hungriga munnar sög i sig denna härliga karamell. Plötsligt började måsar att cirkla runt under ideliga dykningar och skrän. Utan att jag hade lagt märke till det stod plötsligt en man på bryggan och rensade en stor braxen. Den hade han hämtat ur sumpen som var förtöjd utanför bryggan, inne i viken. Det var förklaringen till måsarnas stora intresse. Det som fiskaren rensade slängde han ut till måsarna, som snabbt dök och hämtade. Ibland var det två eller flera måsar som tog samma rens, och då uppstod en dramatisk strid om maten.
Ett svagt men jämnt dunkande av en tändkulemotor i fjärran talade om att en ny dag verkligen hade randats. En liten skötbåt lade till vid bryggan, och upp lastades en massa lådor med äkta Möjagubbar som skulle in och säljas på torget i stan. Ett mullrande ljud väckte mig till sans ur den förtrollning som morgonen hade satt mig i.

Ett med naturen

Grisslan var i sikte, jag gick ner till ångbåtsbryggan och fällde semaforen som talar om för skepparen att här finns en passagerare att hämta. Grisslan, som är en ful båt och som denna underbara morgon tedde sig som ett stort odjur som frustande i skummet av grönt saltvatten, skulle nu föra mig med till en värld som var så helt annorlunda. Denna vackra skärgård, där man än idag kan hitta vikar och öar, där man är helt utlämnad till naturens egna ljud, som även om vinden tjuter och måsar skriker är så mycket skönare än alla parkblommor tillsammans.
Mitt i detta kändes det inte längre besvärligt att fara in till storstaden. Jag visste ju att skärgården väntade på mig till kvällen. Jag kände redan doften av kokande kaffe och pojkarna och hustrun skulle möta upp med kramar. Sedan väntade solnedgång och en färsk rökt abborre.

Text och foto: Willy Läth

Kvällsstunden vecka 25

29 november 201820 juni 2016 av Marcus Hubertson

Majstång, folkdräkter, blågul flagga – precis som det ska vara på en riktig svensk midsommar. Men ni märker säkert att det är något med bakgrunden, alltså skyskraporna, som avslöjar att bilden är tagen i ett annat land än vårt gamla Svedala. Och visst, det stämmer. Platsen som den här midsommarhälsningen till Kvällsstundens läsare kommer ifrån är Battery Park vid sydspetsen av Manhattan i den amerikanska mångmiljonstaden New York. Där firas det på äktsvenskt vis varje midsommarafton i det svenska konsulatets regi. Till toner av fiolspelmän dansas det kring stången. Flera tusen deltar i firandet.

Läs mer om årets firande i Battery Park här

Mer ur veckans nummer

Under sin livstid hörde han till Sveriges mest lästa – och omskrivna – författare. Efter sin död blev det ”öronbedövande tyst” om honom. Det handlar om Per Anders Fogelström, ansedd som den svenska litteraturens främsta Stockholmsskildrare genom sin romanserie Mina drömmars stad, Barn av sin stad, Minns du den stad, I en förvandlad stad och Stad i världen. En trilogi om barn hann han också med: Vävarnas barn, Krigens barn och Vita bergens barn. I veckas nummer av Kvällsstunden friskar vi upp minnet om vem Fogelström var.

Apropå glömska, så är det också tämligen okänt i dag att Sverige var svårt drabbat av koleraepidemier på 1830-talet. Trots att den svårta tarmsjukdomen från början betraktades som en uteslutande tropisk farsot lyckades den via handelsvägarna sprida sig norrut i Europa. Den slog först till i Göteborgs hamn och spred sig sedan med en fasansfull hastighet. När det var som värst dog nästan 100 människor om dagen i staden. Därifrån tog sig koleran via Göta älv och Göta kanal uppåt i landet. Men längre norrut än till den norra Upplandskusten kom den inte.

Få 77-åriga kvinnor i Sverige har ett så spännande förflutet som diplomaten Birgitta Karlström Dorph. Under 1980-talet var hon ambassadråd vid den svenska ambassaden i Sydafrikas administrativa huvudstad Pretoria. Hennes uppgift var att som hemlig agent åt statsminister Olof Palme överföra hjälppengar till den då förbjudna antiapartheidrörelsen i Sydafrika. Det var ett farligt uppdrag under en tid då lönnmord och bilbomber drabbade många vita apartheidmotståndare, även utländska.

Gott till midsommar

29 november 201820 juni 2016 av Marcus Hubertson

Laxrosor i grönska
och Fyra lökars sill

Laxrosor i grönska

8 bufféportioner
ugn 175 grader

• 3 pkt fryst bladspenat
• 6 ägg
• 2 dl vispgrädde
• 1 dl majonnäs
• 2 dl finhackad dill
• salt + svartpeppar efter smak
• 8 skivor kallrökt lax
• dillvippor

Gör så här: Tina och krama ur spenaten ordentligt. Vispa äggen lätt och rör ner spenaten och övriga ingredienser, utom laxen och dillvipporna. Smaka av med salt och peppar. Häll blandningen i en ugnsfast form och ställ in i ugnen i ca 35 minuter. Låt svalna.
Snurra ihop laxskivorna till
små rosor och stick ner en dillvippa i dem. Lägg dem i ett fint mönster ovanpå spenatformen och servera.
Perfekt på buffébordet.

Fyra lökars sill

8 bufféportioner

Lag:
• 2 dl ättiksprit, 12 %
• 4 dl kallt vatten
• 3 dl strösocker

Sillinläggning:
• 2 burkar inläggningssill à 420 gram
• ½ purjolök
• 1 rödlök
• 1 liten gul lök
• 2 msk finhackad gräslök
• ½ dl finhackad dill
• 1 msk krossad kryddpeppar
• 2 tsk krossad rosépeppar
• 2 lagerblad

Gör så här: Koka upp samtliga ingredienser till lagen och låt den kallna. Skölj sillfiléerna och låt dem rinna av. Skär filéerna i snedställda bitar, 1 – 1,5 cm breda. Ansa och skiva purjolöken. Skala och skiva lökarna. Varva sillen med all lök, dill, kryddpeppar och rosépeppar i en glasburk. Stick ner lagerbladen och slå på lagen. Låt sillen stå kallt i minst ett dygn.
Före serveringen toppas sillen med lite hackad dill och gräslök. Strö gärna över några korn rosépeppar också.

När bilturer tillhörde ovanligheterna

29 november 201820 juni 2016 av Marcus Hubertson

Läsarnas egna berättelser:

Efterkrigstiden, särskilt 1950-talet, brukar räknas som den tid då bilen blev nästan var mans egendom. Småbilar som Volvos PV 544 och Volkswagen var billiga nog även för en arbetare. Bensinstationer och bilverkstäder växte upp längs många vägar, och Medelsvensson kunde åka på bilsemester eller hälsa på släkt och vänner.
Men bilutflykter var inget nytt då, även om de länge var förbehållna de välsituerade.
Jag kan berätta om Severin Löwenhielm, som köpte bil ungefär 1916. Severin var född i Klockhammar, Närke, men han läste kemi på Teknis i Örebro och sedan på Tekniska Högskolan i Stockholm. Han fick en bra tjänst vid Myntverket, och familjen hade en stor villa i Djursholm.

Skaffade bil!

På somrar och helger bodde de ofta hos släkten på Västanfors herrgård, nu i Fagersta kommun. Hans fru Malla var född Enhörning och dotter till Magnus Enhörning, förvaltare vid bruket och herrgården i Västanfors. Severin hade kamera och fotograferade en del.

Paret Löwenhielm hade inga barn. Efter makarnas död fick Fagersta kommun hand om en hel del av hans bilder. De speglar vad man gjorde: födelsedagsbilder, kaffe på balkongen, något bröllop i parken och utflykter i trakten. Vid seklets början var det häst och vagn eller tåg som gällde.

Men sedan skaffade han bil, och då kunde det bli lite längre utflykter. På en bild här ser vi hans bil vid ett hus i Norberg. Severin tar bilden och hans hustru Malla sitter på platsen intill förarsätet. Huset i Norberg har identifierats som det gamla välkända Elsa Anderssons konditori, som tyvärr gick till spillo i en mordbrand förra året. Man har alltså tagit sig en biltur för eftermiddagskaffet och har förmodligen tre släktingar på herrgården med i baksätet.

Barndomshemmet bevarat

Men Löwenhielms åkte ofta med bilen från Djursholm till Västanfors, i varje fall om vårarna och somrarna. Det var lång väg, och det gick inte så fort på den tiden. Man fick förstås ha matsäck med för att kunna ta matrast ibland.
Jag kan visa en bild här, där Severin sitter med smörkniven i högsta hugg och Malla vid sin sida. Kanske har han tagit den med stativ och självutlösare, för det var ganska vanligt förr. Men ibland hade de någon i sällskap, ofta en släkting, som kan ha tagit bilden.
Severin dog 1947 och Malla 1954. Hon hade sålt Västanfors herrgård till kommunen när hon blev änka. Där kan man nu ännu se hur hon bodde för länge sedan, för hennes barndomshem i den ena flygeln blev museum.
Severins bilder skänktes alltså till kommunen och finns numera vid Bruksmuseet i Fagersta.

Arne Stråby

Kvällsstunden vecka 24

29 november 201813 juni 2016 av Marcus Hubertson

I mars nästa år fyller den brittiska sångerskan Vera Lynn 100 år. Få, om ens någon, i hennes land har en artistkarriär som i fråga om längd kan mäta sig med hennes. Redan som sjuåring, 1924, började hon uppträda lokalt. Och så sent som för två år sedan kom hon ut med sin senaste skiva. Då var hon 97 år! Men det är som fältartist under andra världskriget som ”dame Vera” har satt sina tydligaste avtryck i underhållningens världshistoria. När hon mötte de allierade soldaterna – helt nära fronten – sjöng hon inte bara för dem ”We´ll Meet Again” och ”The White Cliffs of Dover”, hon satt också vid deras tältsängar och höll dem i handen. Denna levande legend är veckans nöjesprofil.

Mer ur veckans nummer

Den berömda Golden Gate-bron i San Fransisco har vi väl alla sett, åtminstone på bild. Men visste ni att det finns en nästan exakt likadan bro, till på köpet också den röd till färgen, i Portugals huvudstad Lissabon? Från början hette den Salazar-bron, efter landets mångårige diktator, men numera bär den namnet 25 april-bron till minne av den stillsamma revolution som berövade Salazar-regimen makten 1974. Slå upp mittuppslaget i veckans Kvällsstunden, så får ni se hur både bron och andra delar av Lissabon ser ut.

Storbritanniens förra premiärminister Margaret Thatcher, ”Järnladyn”, må ha varit en hårding i politiken. Men hon åstadkom mjukare saker också. Som livsmedelskemist på 1950-talet ingick hon i det forskarlag som uppfann mjukglassen. Thatcher och hennes kolleger kom på att om man pumpar in luft i hård gräddglass, så blir den mjuk och krämig även vid frystemperatur. Denna och flera andra faktadetaljer om glassens historia finns också att läsa i veckans tidning.

Och så kan vi konstatera att flyktingförläggningar minsann inte bara är en nutida företeelse i Sverige. Under sommaren 1944 öppnades det i Doverstorp, utanför Finspång, en förläggning med plats för cirka 3 000 flyktingar. Riktigt fylld till sista plats blev den förmodligen aldrig, men säkert är att över 2 500 personer inkvarterades där mellan juli och oktober det året. Totalt lär över 8 000 flyktingar ha vistats tillfälligt på förläggningen under de två år som den var i bruk. I dag finns bara fragmentariska rester kvar av bebyggelsen.

Debatt. Varför är synen så olika på kvinnors och mäns utseenden och beteenden? undrar Inga-Lisa i ett av veckans brev från läsekretsen. Medan män kan ha hårtussar som sticker ut ur både öron och näsborrar, så måste kvinnor noppa bort varje hårstrå som kan tänkas genera. Damskor i storlek 42 och däröver finns nästan inte att få tag i. Medan män anses få ”pondus” av övervikt blir resultatet nästan det motsatta för kvinnor. Och vilken kvinna kan skryta om antalet ”erövringar” i kärlekslivet?

Var med och debattera allt mellan himmel och jord på Kvällsstundens omtalade insändarsida – Brev från Läsarna!

Förlagan till ”Karl-Oskars och Kristinas” gård rustas

29 november 201813 juni 2016 av Marcus Hubertson

Nu ska den amerikanska farm som var en av förebilderna till Vilhelm Mobergs utvandrarromaner rustas upp. Den svenske utvandrare som ursprungligen ägde gården skrev utförliga dagböcker av vilka Vilhelm Moberg lät sig inspireras.

Vilhelm Moberg har själv medgett att han under flera månader läst dagböckerna – och det förtar ju inte storheten i hans verk.
Ingen anser väl att Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga blir sämre av att det fanns verkliga förebilder?

Utvandrade 1850

Men verklighetsbakgrunden har starkt ökat intresset, särskilt i Ydre kommun i södra Östergötland, nära gränsen till Småland. Det var nämligen från Ydre som Anders Pettersson, född den 20 oktober 1818 i Sjöarp, år 1850 utvandrade till Amerikas förenta stater.
Där mötte han Elsa Ingman och paret fick nio barn, dock inga barnbarn.
Under emigrationen samt under hela sitt liv som utvandrare skrev Andrew Peterson dagböcker. Dessa hittade Vilhelm Moberg i ett bibliotek i staden St Paul när han efter andra världskriget cyklade runt i Minnesota för att hitta bakgrund till sina kommande verk. Dagböckerna hade överlämnats till biblioteket av Andrews barn.

Minnesota minns Moberg

Moberg och hans romaner är väl ihågkomna i Minnesota. Han står själv staty med sin cykel, liksom Karl Oskar och Kristina. En highway är omdöpt till Moberg Trail och i staden Lindstrom hålls varje sommar Karl Oskar Days.
Nu ska också Andrew Petersons farm lyftas fram mera. Folk från Ydre har redan tidigare år varit där och hjälpt till med upprustningen av de förfallna husen.
Eftersom Andrew och Elsa inte fick några barnbarn gick gården ur släkten när sista dottern Emma dog 1943.
Men 2013 testamenterades gården till det historiska sällskapet i trakten. Förra året blev alla papper godkända och nu har Carver County Historical Society fått omkring 1,5 miljoner kronor för att rusta upp en lada. Gården ska bli mer tillgänglig för turister.
Redan nu har det hållits kurser där i hur man rustar upp hus och förbättrar gamla fönster från 1800-talet. En kurs för arkeologer har besökt gården för att se om något kunde hittas i marken.
En läsecirkel möts ute vid gården och läser och pratar om Vilhelm Mobergs böcker.

Många likheter

Andrew Peterson-sällskapet i Sverige är i färd med att i bokform sammanställa sin forskning om Andrews dagböcker och likheterna med Vilhelm Mobergs emigrantromaner.
Boken kommer även att innehålla den amerikanske professorn Roger McKnights doktorsavhandling på samma tema.
Den som besöker Andrew Peterson-sällskapet i Ydre kan redan nu hitta en liten skrift där 100 likheter nämns.
I till exempel både bokens och verklighetens utvandrarsällskap var det frågan om 16 personer. Andrew får av prästen antecknat i sitt utflyttningsbetyg att han kan katekesen väl. Och det säger prästen i romanen också till Karl Oskar.
I Andrews dagbok beskrivs hur en begravning till havs gick till på den tiden. Han fick se en sådan begravning. Och Moberg beskriver på liknande sätt hur de emigranter som aldrig kom fram till Amerika fick sin sista vila där ute i Atlanten.
Många fler paralleller mellan Andrews Petersons dagböcker och Vilhelm Mobergs emigrantromaner går att finna, allt från överfarten 1850 fram till och med Sista brevet hem 1898.

Belönats

Ordförande i Andrew Peterson-sällskapet i Sverige är Jan Hermelin på Aggarps gård i Ydre kommun.
Hans gård ligger bara några kilometer från Sjöarp. Jan Hermelin har gjort flera resor till Andrews gård utanför staden Waconia cirka 50 kilometer sydväst om Minneapolis. Han tycker att husen på gården i Amerika likaväl kunde stå hemma i Ydre – så lik är byggnadsstilen.
Sällskapet har av Ydre kommun belönats med ett kulturstipendium för sitt forskningsarbete om Andrew Petersons dagböcker, omgivningar och samtid.

Har blivit vänorter

Sällskapet har även varit delaktigt i att ideellt renovera Andrews gamla magasin i Minnesota. Det har även inrättat ett museum i Asby gamla skola, mellan Tranås och Österbymo.
Andrew Peterson-sällskapet samarbetar även med Carver County Historical Society, Vilhelm Moberg-sällskapet samt Vasa Orden av Amerika och Astrid Lindgren-sällskapet. På Andrew Peterson-sällskapets välfyllda hemsida återfinns bland annat en inspelning där Astrid Lindgren berättar om hur hon kom i kontakt med Andrews dagböcker två månader före Vilhelm Moberg!
Kontakterna med Amerika har lett till att Ydre kommun och Carver County har blivit vänorter. I Carver County bor cirka 90 000 personer. Av dessa är många svenskättlingar, så det finns mycket att knyta an till vid besöken sinsemellan.

Lars Sönnergren

Kvällsstunden vecka 23

29 november 20187 juni 2016 av Marcus Hubertson

Så här idylliskt, färgglatt och naivistiskt målade Olle Olsson Hagalund. Han skulle med tiden – närmare bestämt på 1960-talet – bli en av våra främsta protestmålare. Utan att egentligen ändra sitt sätt att måla. I Hagalund, den del av Solna där Olle bodde och som gav honom hans konstnärsnamn, ville tidens kommunpampar gå fram med grävskopan för att få plats med betongklumpar där snickarglada träkåkar ännu stod. Olle protesterade, men när han insåg att det inte hjälpte gjorde han allt för att med sina penslar bevara de dödsmärkta idyllerna. Olle satte värde på idyllerna och publiken satte värde på hans konst. Motivet ovan, från Bellmansro på Djurgården, såldes för 1,5 miljoner på Bukowskis.

Mer ur veckans nummer…

Att kalla Maria Christina Bruhn för en riktig krutgumma är kanske klyschigt i överkant. Men en kanonidé kläckte hon i alla fall. Det var nämligen hon, tapetmakerskan, som kom på hur de bäst fungerande karduserna skulle vara beskaffade. För detta fick hon sent om sider en belöning av Kungliga Vetenskapsakademien. Och vad är då karduser? Jo, en tygpåse som innehåller en drivladdning för att få fyr på kanoner…

Karduser — Tre karduser av olika storlekar, samt en klustergranat.

[su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″][/su_divider]

Såg ni Jens Linds dokumentärprogram i tv om simhopperskan Greta Johansson – hon som blev Sveriges första kvinnliga OS-guldmedaljör och senare emigrerade till USA för att förena sig med den manlige simhoppare som hon blivit förälskad i under Stockholkmsolympiaden 1912? Om ni missade programmet eller har glömt detaljerna, så har ni i veckans nummer av Kvällsstunden chansen att ta del av hennes fascinerade livsöde, präglat av både framgång och livslång kärlek. Greta Johansson är veckans sportprofil.

Greta Johnsson — Greta Johansson 1912, året hon tog guld vid OS i Stockholm.

Greta_svt — Ur SVT:s Jens Linds dokumentär om “Guld-Greta”. Klicka på bilden för att komma till filmen.

[su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″][/su_divider]

Nauru, en liten ö i Söderhavet är världens tredje minsta stat (efter Vatikanstaten och Monaco). På de mycket måttliga 21 kvadratkilometerna bor där bara drygt 13 000 invånare. Över 90 propcent av dessa lider av övervikt eller fetma, och ingenstans på jorden är andelen diabetiker så hög som där. Genom en hårdexploatering av öns fosfattillgångar blev Nauru snabbt en av världens rikaste stater. Men rovdriften i kombination med ekonomiskt vanstyre har på ännu kortare tid lett till att landet nu hör till de allra fattigaste.

[su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″][/su_divider]

Debatt. Den flitige insändarskribenten Rune Jönsson är just nu inbegripen i en het debatt om Noas ark och huruvida den bibliska berättelsen är trovärdig eller ej. Men det är inte det enda ”himmelska” som Rune tvivlar på. Han är minst lika kritisk till våra dagars rymdforskning. Den är dyr och av tveksam nytta för den absoluta majoritet av världsbefolkningen som inte har forskningen som sitt levebröd.
Var med och debattera allt mellan himmel och jord på Kvällsstundens omtalade insändarsida – Brev från Läsarna![su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″][/su_divider]

Kvällsstunden vecka 22

29 november 201830 maj 2016 av Marcus Hubertson

Jättelika popcorn på en rosafärgad asfaltgata, det var vad hundratusentals besökare på konstutställningen Open Art i Örebro fick se förra sommaren. Popkonst i ordets rätta bemärkelse. Och populär har denna konstbiennal verkligen blivit bland både hemma- och bortapubliken i Närkes största stad. Vartannat år – nästa gång 2017 – hissar den upp besöksstatistiken till jämförelsevis oanade höjder och sätter Örebro på världskartan. Konstnärer från hela världen vill vara med och konstälskare från hela världen vill komma och se. Men Närke – veckans landskap i Kvällsstunden – har också annat att bjuda på. Till exempel finns där, i den lilla orten Pålsboda, världens största samling av Volkswagenbubblor.

Mer ur veckans nummer…

På måndag inträffar Sveriges nationaldag, eller som den hette förr: Svenska Flaggans Dag. Detta flaggfirande som upphöjts till nationaldag firar just i år sitt 100-årsjubileum. Äldre än så är det faktiskt inte. Det var en grosshandlare vid namn Nils Ljunggren som kom med idén att vår blågula fana borde firas den 6 juni varje år, dels till minne av Gustav Vasas val till kung den 6 juni 1523, dels till minne av 1809 års regeringsform, vars undertecknande ägde rum samma datum.

sveriges-flagga — På måndag firar vi nationaldagen. Men varför?

[su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″]Dagmar Ebbesen[/su_divider]

Blommor är inte bara vackra att titta på och allmänt trivselbefrämjande. En del av dem kan också vara bra för inomhusluften. De både renar och fuktar densamma. Guldpalm, gerbera, fredskalla och paradisträd är exempel på krukväxter som är extra bra för det rumsliga klimatet. De kan också minska den statiska elektriciteten. Det är därför som det är bra att ha en grön växt i närheten av skrivbordet. Men för att uppnå bästa effekt måste man se till att hålla växterna dammfria och välskötta. Damm på bladen minskar nämligen luftreningsförmågan.

Luftrenare — Gerbera och fredskalla – rena lutrenarna!

[su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″]Dagmar Ebbesen[/su_divider]

Som bekant är det skottår i år. Det märktes då februari fick en extra dag. Och det kommer senare i sommar att märkas i form av en sommarolympiad, närmare bestämt i den brasilianska kuststaden Rio de Janeiro. Mindre vanligt numera är att folk skickar särskilda skottårskort till varandra. Förr var sådana vanligt förekommande i handeln. Särskilt flitig att teckna skottårskort var konstnärinnan Hedvig Rosendahl. Hennes motiv kretsade ofta kring den gamla seden att låta kvinnor fria på skottdagen.

Skottårskort — Förr var det vanligt att man skickade skottårsvykort till varandra

[su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″]Dagmar Ebbesen[/su_divider]

Debatt. Ishockey är inget vanligt debattämne på Kvällsstundens insändarsidor. Men den här veckan händer det. Om det ringa intresset bland våra mest namnkunniga hockeyproffs att ställa upp i landslaget skriver kritiskt signatuten ”Landet som icke längre är”. Signaturen tycker att NHL-proffsen uppvisar ”en skamligt usel inställning gentemot det land utan vars hjälp de aldrig nått sina framgångar”.
Var med och debattera allt mellan himmel och jord på Kvällsstundens omtalade insändarsida – Brev från Läsarna![su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″]Dagmar Ebbesen[/su_divider]

Kvällsstunden vecka 21

29 november 201823 maj 2016 av Marcus Hubertson

Känner ni igen folket på bilden? Kanske inte. Men huset då? Jo, men visst är det Snickargården, familjen Melkerssons sommarparadis i Astrid Lindgrens succé Vi på Saltkråkan! I verkligheten heter skärgårdsön Norröra, inte Saltkråkan. Och gården heter Skaten och har ingenting med någon snickare att göra. De som äger fastigheten i dag, och som har det så skönt i trädgårdsmöblemanget, heter Eriksson och är en syskonkvartett. Deras släkt har ägt stället sedan början av 1800-talet. När Melkerssons i tv-serien kom till gården hade den ett renoveringsbehov som ”farbror Melker” näppeligen var skickad att ta sig an. Nutidens ägare har uppenbart lyckats
betydligt bättre. I Kvällsstunden denna vecka får vi följa med tillbaka till Saltkråkan och se hur livet där ter sig idag. En hel del har ju så klart förändrats men mycket är sig också likt…

Mer i veckans nummer

Att sjunkna fartyg bärgas hör vi ju talas om lite då och då. Men att man också kan lyckas få sjunkna städer att komma upp till ytan igen, det är sannerligen inte särskilt vanligt. I veckans Kvällsstunden kan vi ändå berätta om just ett sådant fall. Det handlar om två stora handelsstäder vid Nilens mynning som försvann ner i Medelhavet omkring år 700 efter Kristus. Bärgade föremål från dessa båda städer visas nu på British Museum i London, vilket Michael Dee skriver om.

Thonis-Heracleion - Canopus — Utvalda föremål från de sjunkna medelhavsstäderna Thonis-Heracleion och Canopus bärgas och kan numera beskådas på The British Museum i London. Foto: ©Franck Goddio/Hilti Foundation

[su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″]Dagmar Ebbesen[/su_divider]

På ett helt annat museum, nämligen Bygdemuseet på Ornö i Stockholms södra skärgård, visas i sommar vävar av den framstående textilkonstnärinnan Anna-Greta Jimmerholt. Anna-Greta, som gick ur tiden 2007 vid 86 års ålder, hörde till Ornös fasta befolkning sedan 1960-talet och skapade vid sin vävstol bilder från skärgården med stor känslighet för det havsnära ljusets många olika dagrar. Hur hon arbetade och med vilken omsorg hon valde tygmaterial för att få fram de rätta skiftningarna berättar Nils-Eric Björsson.

Anna-Greta Jimmerholt skapade sina skärgårdsmotiv vid vävstolen.

[su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″]Dagmar Ebbesen[/su_divider]

Den här veckan presenteras också ytterligare en känd 90-åring, nämligen prästen, författaren och journalisten Rune Pär Olofsson. Vår medarbetare Jörgen Dicander tecknar ett porträtt av den mångsidige kulturmannen, baserat på ett flertal intervjusamtal från de senaste tio åren. Rune Pär växte upp i småbrukarfamilj på Gotland, men kom att verka nästan uteslutande på fastlandet: i Sigtuna, Stockholm, Östra Ryd, Smedjebacken, Hosjö och Falun, hela tiden med sina olika yrken i ett fruktbart växelbruk.

[su_divider text=”Gå till toppen av sidan” size=”1″]Dagmar Ebbesen[/su_divider]

Två somriga läckerheter

Pannkaksknyten

Vit chokladfondant
med hallonsås

En sommarmorgon i skärgården i början av 1960-talet

Kvällsstunden vecka 25

Mer ur veckans nummer

Gott till midsommar

Laxrosor i grönska
och Fyra lökars sill

Laxrosor i grönska

8 bufféportioner
ugn 175 grader

Fyra lökars sill

8 bufféportioner

När bilturer tillhörde ovanligheterna

Läsarnas egna berättelser:

Kvällsstunden vecka 24

Mer ur veckans nummer

Förlagan till ”Karl-Oskars och Kristinas” gård rustas

Kvällsstunden vecka 23

Mer ur veckans nummer…

Kvällsstunden vecka 22

Mer ur veckans nummer…

Kvällsstunden vecka 21

Mer i veckans nummer

Kvällsstunden

Kontaktvägar

Kundtjänst

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Taltidningen WEBB

Läspasset (e-tidningen)

Pannkaksknyten

Vit chokladfondant med hallonsås

Mer ur veckans nummer

Laxrosor i grönska och Fyra lökars sill

Laxrosor i grönska

8 bufféportionerugn 175 grader

Fyra lökars sill

8 bufféportioner

Läsarnas egna berättelser:

Mer ur veckans nummer

Mer ur veckans nummer…

Mer ur veckans nummer…

Mer i veckans nummer

Kvällsstunden

Kontaktvägar

Kundtjänst

Du är på väg att logga ut. Vill du fortsätta?

Taltidningen WEBB

Läspasset (e-tidningen)

Vit chokladfondant
med hallonsås

Laxrosor i grönska
och Fyra lökars sill

8 bufféportioner
ugn 175 grader

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?