Kvällsstunden vecka 5 – 2017

Få människor på denna jord torde ha något ont att säga om giraffer. Tvärtom tycker nog de flesta att dessa smäckra, fläckiga och höghalsade eleganter är omistliga ute på de afrikanska savannerna. Och ändå är de utrotningshotade. Girafferna har nu blivit rödlistade, med beteckningen ”sårbara”, av den internationella naturvårdsunionen IUCN sedan de minskat i antal med 40 procent under de senaste 30 åren. Främst är det för köttets skull som girafferna dödas, och det sker ofta i områden där det är det är brist på mat och konflikter mellan människor. Olika försök görs dock för att rädda de mest hotade arterna, bland annat på ett särskilt giraffcentrum utanför Nairobi i Kenya.

 

Mer ur veckans nummer

Folke Bernadotte var inte den enda svensk som mördades i Israel 1948. Redan i april detta år, fem månader innan mordet på Bernadotte ägde rum, sköts missionären Hilda Andersson till döds. Men det dådet var det inte många som brydde sig om. Den svenska staten begärde inte ens att få hennes fall utrett, och därför har det också förblivit ouppklarat.

När Ryssland för snart fyra år sedan annekterade halvön Krim och stödde separatister i östra Ukraina skedde det med förevändningen att det skulle motverka diskrimineringen av den rysktalande befolkningen i dessa områden. Mot bakgrund av detta, samt mot bakgrund av den nye amerikanske presidenten Donald Trumps benägenhet att tala mer väl om sin ryske kollega Vlaldimir Putin än om den västliga försvarsalliansen Nato, finns det anledning att påminna om att halva befolkningen i det Nato-anslutna Lettlands huvudstad Riga är rysktalande…

Den bortgångne författaren och konstnären Stig Claesson, signaturen Slas, var på många sätt urtypen för den genuine söderkisen. Men han hade också en lantligare sida. Hans föräldrar kom från Västergötland och på 1970-talet köpte han sin mors barndomstorp i Grönahög, där han senare periodvis också bodde.

Vem mördade Hilda Andersson?

I tidskriften Släkthistoria, nummer 3/2016, hade Mats Carlsson-Lénart, en artikel om Hilda Andersson.
[good_old_share]

Mordet på missionären Hilda Andersson i Jerusalem den 25 april 1948 hör samman med staten Israels födelse. Men om Hilda Andersson och det ouppklarade mordet har det inte skrivits mycket av olika skäl. 

För det första brydde sig inte svenska staten, av någon anledning, att kräva någon utredning av Storbritannien som styrde dåtidens Palestina och Jerusalem. Fallet glömdes mer eller mindre bort, speciellt som striderna mellan araber och judar inleddes några veckor efter mordet på henne. Och för det andra inträffade ett annat mord den 17 september 1948 på en annan svensk i Jerusalem som blev en stor nyhet i svenska och internationella medier. Det var mordet på den svenske diplomaten Folke Bernadotte, som hade i uppdrag av FN att medla i konflikten mellan araber och judar efter staten Israels bildande den 14 maj 1948. 

Med stor sannolikhet mördades Hilda Andersson för att hon stödde bildandet av den judiska staten och bodde på det militärt strategiska Oljeberget (Olivberget) i Jerusalem. På senare år har den israeliske författaren Moshe Hananel seriöst börjat undersöka mordet, och han har en klar uppfattning om hur det gick till.

Hilda föddes 1888 i Kärråkra i Skåne och växte upp i ett frikyrkligt hem utanför Hässleholm. Hon var en vacker bonddotter som skötte familjen från 13 års ålder, då mamman dött. 

Men hon ville inte gifta sig med någon bonde när hon blev äldre. Och det blev som hon ville, fadern gav med sig och hon fick resa till Göteborg för att utbilda sig till sjuksköterska på Sahlgrenska. 

Ville se världen

Efter utbildningen ville Hilda se världen och hon reste över till USA, där hon jobbade i två år på olika sjukhus. Hon kom då i kontakt med det svenska Evangelisk-lutherska trossamfundet Augustanasynoden, en slags ”dotterkyrka” till Svenska kyrkan. Hilda blev missionär för samfundet och verkade i Henanprovinsen i Kina åren 1917–27. 

Under en hemresa till Sverige 1924, då hon skulle vila upp sig, mellanlandade hon i Jerusalem och blev förälskad i staden och Palestina. Hilda var allt sedan barndomen fascinerad av judarnas öde, hon var en stark judevän och trodde på profetian att judarna skulle få komma tillbaka till sitt land. Detta gjorde att hon hade en dröm om att själv få bo i deras land och kanske få uppleva dagen då det skedde. Därför köpte Hilda en tomt på Oljeberget när hon var på väg till Kina med tanke på att hon i framtiden skulle kunna bosätta sig i det heliga landet. Dels ville hon det av religiösa skäl men också för att läkare hade rekommenderat henne att flytta till varmare trakter av hälsoskäl. 

I samband med oroligheter i Kina 1927, då bland annat kristna missionärer förföljdes, beslöt hon att resa till Jerusalem och bygga ett hus på sin tomt för pengar som hon ärvt efter sin far. Huset, som hon kallade för Svenskbo, byggde hon högt uppe på Oljeberget med hänförande utsikt över Kidrondalen och staden Jerusalem. 

Gjorde ingen skillnad

Hilda var en glad och trevlig sällskapsmänniska och Svenskbo blev ett centrum för britter och andra utlänningar i staden, speciellt svenskar och svenska besökare. Oftast tog Hilda emot sina gäster i sin folkdräkt från Göinge i Skåne. Huset fungerade också som pensionat, ett gästhem för missionärer som ville komma och bo en kortare tid i den heliga staden. Ibland hade hon så många gäster i huset att hon själv bodde i ett rum som hon byggt uppe på villans platta tak. 

Hon arbetade ofta ideellt med trädplantering och skrev berättelser som publicerades i reli-giösa tidningar i Sverige och Norge. 

Hilda hjälpte också den fattiga arabbefolkningen i området. De kunde komma och besöka hennes privata sjukstuga utan att behöva betala något. Hon gjorde ingen skillnad på människor. Ras, religion och politisk åsikt spelade ingen roll. Därför hade Hilda vänner bland både judar och araber. Men hon var tydlig med sin dröm om att det skulle upprättas en judisk stat när det brittiska mandatet gick ut. Trots detta var hon respekterad av araberna och umgicks dagligen med den muslimska befolkning på Oljeberget som bodde runt hennes hem; hon kunde namnet på de flesta och de var hennes vänner. 

Konflikten mellan araber och judar hårdnade under 1947 och gjorde situationen svårare för Hilda. Storbritanniens mandat skulle löpa ut den 15 maj 1948 och FN hade en plan att Palestina skulle delas upp i en arabisk och en judisk stat, under det att Jerusalem skulle kontrolleras av FN. 

Arabsidan förkastade planen då den ansågs orättvis; den gav den mindre judiska befolkningen större delen av området Palestina. Dessutom ansåg båda sidorna i konflikten att de hade rätt till Jerusalem som huvudstad. 

Krypskytt

Under de första månaderna av 1948 blossade häftiga och blodiga strider upp, med följd att Hilda Anderssons hem hamnade i en krigszon. Det var blodiga terrorattentat och mord på Oljeberget och i Jerusalem. Bland annat mördades 80 judar i en konvoj när de var på väg till Hadassah-sjukhuset. 

Den 28 mars höll Hilda på att bli skjuten då hon besökte postkontoret i staden, och Hilda lade ansvaret för oroligheterna på britterna för deras lättvindiga sätt att avveckla sitt styrande i Palestina. Trots att hon beundrade allt engelskt var hon kritisk till Storbritanniens agerande i Palestinafrågan. 

Hennes vänner försökte få henne att återvända till Sverige, åtminstone tills läget hade lugnat sig något. Släktingar i Sverige hade kontaktat ambassaden i Kairo som skulle ordna med utresa. 

Men Hilda vägrade. Som vanligt på söndagarna vandrade hon vägen nerför Oljeberget även den 25 april 1948 för att besöka högmässan i den anglikanska kyrkan inne i Jerusalem. På vägen hem sköts hon med flera skott av en krypskytt och avled, 60 år gammal. 

Det är oklart hur Hilda Anderssons kropp kom till den anglikanska kyrkan i Jerusalem. Det var meningen att hon skulle begravas på en liten svensk kyrkogård på Scopus-berget, inte långt från hennes hem, men på grund av oroligheter i området begravdes hon istället den 27 april i trädgården hos den amerikanska religiösa kolonien (i dag American Colony Hotel). 1949 flyttades hennes kropp till en grav på Scopus-berget. 

Naturligtvis frågade man sig vem som sköt, en arab som inte gillade att hon ville se en judisk stat upprättas, eller en jude som inte gillade att hon var arabvän? Vem var det som mördade henne? 

Mycket märkligt

Först i våra dagar har en israe-lisk författare brytt sig om att försöka hitta svaret. Han har kommit fram till att Arablegionen troligtvis låg bakom mordet. Och Arablegionen, det vill säga kungariket Trans-Jordaniens armé, leddes av brittiska officerare. De kunde tänkas vara intresserade av att använda Hilda Anderssons hus på Oljeberget i det kommande kriget om Jerusalem. 

Det rapporterades inte mycket om mordet i svenska medier när det hände, och ännu märkligare var det att den svenska regeringen inte gjorde något för att mordet skulle utredas. 

I samband med att den israeliske författaren Moshe Hananel skulle skriva boken The Jerusalemites (2004) om viktiga händelser 1948 i konflikten blev han intresserad av mordet på den svenska medborgaren. Han tyckte att det verkade som om den svenska regeringen tystade ner det hela och började därför forska. 

Det fanns ingen svensk konsul i Jerusalem när mordet inträffade. Den tidigare konsuln Hol Lars Larsson hade tvingats lämna ämbetet då han ansågs vara för pro-arabisk. I stället var hans son Theo Larsson en inofficiell representant för Sverige. 

I lokala tidningar från dagarna efter mordet finns det uppgifter om att ”konsuln” Theo Larsson följde Hilda på vägen uppför Oljeberget. I rapporten till den svenska ambassaden i Kairo några dagar senare, som Hananel läst, står det inget om detta. I rapporten trycker Theo Larsson på att han varnat Hilda att bo kvar på Svenskbo och att hon borde åka hem till Sverige. 

Theo Larsson nämner inte något om vem som tog hand om och förde kroppen till den anglikanska Saint George cathedral, vilket Hananel också tycker är märkligt. Hananel menar att Larsson medvetet förde Hilda Andersson till sina mördare. 

Den anglikanske biskopen i Jerusalem skrev kort efter mordet att det verkade som om skotten kom från Hebreiska Universitetet på Scopusberget, då ockuperat av Arablegationen. Hananel nämner också att Hilda fått besök av en hotfull brittisk officer en månad före mordet, något som hon också skriver om i brev till sina släktingar. Troligtvis ville han skrämmas för att få bort henne från området. 

Officeren behöver inte ha tillhört den brittiska armén, utan han kunde ha tillhört Arablegionen. Hilda antydde till sina vänner att hon var rädd för repressalier från britterna på grund av att hon smugglade varor till belägrade judar i gamla staden. 

Vilken tjänst?

Det mest besynnerliga i mordet på Hilda Andersson är att den tillfällige svenske konsuln Theo Larsson senare blev hedersmedborgare i Trans-Jordanien med motiveringen att han gjort landet en stor tjänst… 

Det låg i den arabiska sidans intresse våren 1948 att få bort Hanna Andersson från Oljeberget, vilket transjordanska trupper sedan intog i inbördeskriget, vilket i sin tur gjorde att Jordanien fick kontroll över Jerusalem. Theo Larsson var helt klart lika mycket för den arabiska sidan som Hilda var för judarna i konflikten. 

Den stora frågan är varför mordet på en svensk medborgare inte utreddes av svenska myndigheter eller varför man inte tog hjälp av Storbritannien, som fortfarande styrde över området. Kanske ville rege-ringen inte återigen stöta sig återigen med en stormakt efter allt elände man haft med Nazityskland och Sovjetunionen tidigare under 1940-talet. 

Eller fanns det andra orsaker till det obefintliga intresset av att utreda mordet? Frågan kvarstår: Vem mördade Hilda Andersson?

Sven-Åke Henriksson

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 4 – 2017

Ingemar Stenmark som vi vande oss att se honom. Foto Sjöberg bildbyrå.

Ingemar Stenmark, så som vi älskade att se honom när det begav sig… I 15 år – från 1974 till 1989 – gladde han sig själv och hela svenska folket med två OS-guld, fem VM-guld och 86 segrar i den alpina världscupen. Det sistnämnda är i skrivande stund ett ännu oöverträffat rekord, även om amerikanskan Lindsey Vonn närmar sig och kanske hinner ifatt. I dag är Ingemar en mogen man som har passerat de 60 åren, och i likhet med många andra idrottsstjärnor har han också ”blivit med bok”. Det är det alpina landslagets pressansvarige Ulf Stenberg som har skrivit det mesta i den nya boken – men även huvudpersonen själv har bidragit med egen text och egna tankar.

 

Mer ur veckans nummer

”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp!” Det var den slogan som Arne Tammer använde sig av när han under tre decennier, fram till 1976, använde sig när han gjorde reklam i otaliga tidningsannonser för sina korrespondenskurser i personlig träning. Detta var före gymmens och träningslokalernas tid och renlevnadsmannen Tammers mission var bland annat att det går att bygga upp sin kropp utan både piller och dyra redskap.

”Ge mig en kvart om dagen..." Det var Arne Tammers klassiska slogan till folket.

Två tävlingsgiganter med skidor på fötterna är föremål för var sin artikel i veckans nummer av Kvällsstunden. Den ene är den finske backhopparen Matti Nykänen, som var allt annat än ett föredöme vid sidan av hoppbacken. Den andre är Ingemar Stenmark, alla tiders idrottsfavorit i Sverige, vars privata skandalfaktor efter tävlingskarriären ännu ligger kvar på nollpunkten.

Två vintersportlegender – Stenis och Nykänen.

Gillar du gås men inte svartsoppa? Då kanske det kan vara en god idé att åka till trakterna kring Bratislava, Slovakiens huvudstad. Där har de många restaurangerna med gås på menyn blivit turistattraktioner. Och de var kvinnorna i byarna som drog igång alltsammans för 100 år sedan, då de bar knaperstekta gäss i provisoriskt värmeisolerade ryggsäckar in till staden för att sälja dem på marknaderna och på så sätt bidra till det egna uppehället.

En riktig gåsamiddag, på en restaurang i en liten by strax utanför Bratislava i Slovakien.

Ge mig en kvart om dagen…

Arne Tammer, en av våra första kroppsbyggare, och den annons med vilken han sålde sin idé.
[good_old_share]

För generationer blev kroppsbyggaren Arne Tammer förknippad med en sund kropp. Mellan 1946 och 1976 kom 400 000 elever att använda sig av hans korrespondenskurser.

Hans reklamslogan i tidningsannonserna ”Ge mig en kvart om dagen och jag ska ge dig en ny kropp!” torde vara en av Sveriges mest kända i sitt slag. Arne Tammer visste vad träning betydde för kroppen då han själv hade varit sjuk och mycket klen som barn men tränat upp sin fysik. Han höll på med olika idrotter men började träna regelbundet då han satsade på friidrott, där han blev en duktig längdhoppare och 100-meterslöpare. 
För att nå bättre resultat började han använda ett hemgjord skivstång. I mitten av 1940-talet började Tammer styrketräna på Weimarks träningsinstitut i Stockholm och följde ett eget träningsprogram. 
Arne Tammer insåg att han var privilegierad som hade den möjligheten, men att majoriteten av de svenskar som ville styrketräna varken hade tillgång till träningsinstitut, redskap eller träningsprogram.  Det var då han kom på idén att marknadsföra en brevkurs i konsten att styrketräna hemma utan redskap. 

Helheten
Arne Tammer var vegetarian, absolutist och levde ett hälsosamt liv, vilket han också propagerade för. 1935 var han en av grundarna av Sveriges Frisksportförbund. Arne var en framstående kroppsbyggare, men menade att styrketräningen för de flesta var ett inslag i ett större sammanhang med sund kost och levnad. Arne värnade om skol-idrotten och insåg tidigt att minskade gymnastiktimmar på skolschemat skulle få konsekvenser för folkhälsan. 
För Arne Tammer hängde kroppen och själen ihop i en helhet. Genom hela livet var han djupt engagerad i folkhälsan och hjälpte människor långt upp i åldern med träningsråd och massage. Han dog 2002, 89 år gammal.
Arne Tammer föddes i Stockholm 1913 och levde ett normalt liv som barn fram till åttaårsåldern då han drabbades av sjukdomar och blev sjukligt mager. Först insjuknade han i mässlingen, sedan följde lunginflammation och därefter bältros. Arne hamnade på sjukhus under lång tid och han berättade att han blev så svag att han kröp omkring i sjukhusparken för att ta sig fram. 
När han var någorlunda återställd och återvände till skolan ville ingen ha med honom i sitt lag, varken i skolan eller på fritiden. Den tidigare normalt livlige pojken drog sin undan sina kamrater, han blev håglös och deprimerad. 

Starkare och gladare
När Arne var 12 år flyttade familjen till Ålsten, och där fick han vara med i ett kamratgäng som sysslade mycket med idrott. Han hade kroppsligen återhämtat sig och märkte hur han blev allt starkare och gladare till sinnes genom sitt idrottande. Tillsammans med kamraterna tävlade han i 60 meter, längdhopp, simning och en massa andra aktiviteter. 
Vid 14 års ålder kom han med i Äppelvikens friidrottsklubb och blev uttagen till en mängd tävlingar. Vintertid underhöll han konditionen och smidigheten genom backhoppning vid Fiskartorpet och medverkan i KFUM:s gymnastiktrupp. Men kommande säsong var han inte längre den bäste bland sina jämnåriga i friidrottsklubben och Arne blev mycket besviken över att han inte utvecklades. Hans kropp var inte stark nog, och det var då som han kom på att han skulle börja lyfta allehanda tunga saker för att bli starkare. 
En byggmästare i kvarteret såg Arne och lovade att tillverka en skivstång åt honom. Med den hemtillverkade skivstången började sedan Arne att träna utifrån gymnastiska övningar, och han märkte snart att han blev starkare, inte bara i armarna utan i hela kroppen. Efter ett års styrketräning satte han nya personliga rekord, sprang 100 meter på 11 sekunder och hoppade 7,24 meter i längd. Arne insåg att styrketräningen inte bara hade gjort honom starkare utan också snabbare.

Egna program
Från slutet av 1920-talet tränade Arne regelbundet med skivstång och hantlar efter sitt eget komponerade program. På den hemmagjorda skivstången hängde han på järnskrot och järnstrykjärn för att öka vikten, men kunde så småningom köpa en professionell skivstång som det var svårt att få tag på vid denna tid. För variations skull började han också träna med tjocka gummiband samt cykelslangar och gjorde uppehåll med skivstångsträningen emellanåt. 
Träningen med att bygga upp kroppen tog allt mer tid och Arne beslöt som 23-åring att sluta med friidrotten. För att få allsidig träning och kontroll på kroppen började han istället med simning med Vikingatruppen, som höll till och tränade i Erikdalsbadet. Han började också att träna ju-jitsu på Stockholms Friskvårdsklubb. 1936 flyttade han till Helsingfors där han startade ett träningsinstitut, men verksamheten avbröts av kriget. Hemma i Sverige började han studera på officersskolan i Uppsala och blev militär, en verksamhet som han lämnade efter kriget. Arne flyttade till Stockholm med fru och två döttrar för att börja med sin nya verksamhet, försäljning av egna träningsprogram. 

Vanligt folk
Hans idé var att vanligt folk skulle träna tre gånger i veckan, utslaget på veckans alla dagar skulle det bli ungefär en kvart om dagen, och det marknadsförde Arne Tammer ända fram till 1973 i tidningsannonser. 
Det kan tyckas att det var en märklig idé detta med fysisk träning på postorder, och många skrattade och menade att det var ett vansinnigt påhitt. På den här tiden existerade bara tävlingsgymnastik, det fanns inte organisationer som Korpen och Friskis & Svettis eller gym av dagens modell. Det existerade bara några få så kallade träningsinstitut i storstäderna, det var endast en liten träningselit och så kallade kändisar som besökte dem. 

Systematiskt och rätt
Arne Tammer ville få till en folkrörelse när det gällde träning och var i det avseendet en av pionjärerna i vårt land. Han var en av våra tidigaste kroppsbyggare och följde senare i livet intresserat med i den moderna bodybuilding-sportens utveckling. 
Men som den renlevnadsman han var förfasades han över avarterna med doping och missbruk av ”hälsokost”. Arne Tammer betonade ständigt hur viktigt det var med träning men att den måste göras systematiskt och rätt. Fortfarande långt uppe i åldern tränade Arne regelbundet. 
Och han sade: ”Jag skulle inte orka att sluta träna”.

Sven-Åke Henriksson

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 3 – 2017

Det var så här som författarinnan Anna Maria Roos, med hjälp av Brita Ellströms illustrationer, skildrade Sverige i den klassiska läseboken Sörgården. Det var en lantlig, rödfärgad idyll där far rodde och mor var rar. Men med författarinnans eget liv hade den beskrivningen inte någon särskilt stor överensstämmelse. Anna Maria Roos var uppväxt i en högborgerlig Stockholmsfamilj och hyste starka kvinnosaksintressen. Hon var också livet igenom en rastlös själ i stort behov av att vistas i främmande länder långa tider. Med tiden kom hennes andliga intressen att inriktas mot spritism och läkande genom handpåläggning. Det förde henne till Indien, som blev hennes slutstation.

 

Mer ur veckans nummer

Av gamla tiders svenska flygare var baronen Carl Cederström den mest kände. Han omkom i en flygolycka över Ålands hav med en tidigare elev vid spakarna. Samtida med honom var också Enoch Thulin, vars första egna flygplan för övrigt hade ägts tidigare av Cederström. Förutom att Enoch Thulin flög både mycket och gärna drev han också en licenstillverkning av franska flygplan i Skåne. Men till slut gick det lika illa för honon som för ”flygbaronen”; han störtade under flygning över Landskrona i maj 1919.

Enoch Thulin framför en av sina flygmaskiner år 1915.

Att köra travhästar på tävling var länge en uteslutande manlig syssselsättning. Men i januari 1995 rämnade bastionen med besked då svenskan Helen A Johansson med hästen Ina Scott vann det mest prestigeladdade av alla världens travlopp – Prix d´Amerique – i Paris. Vägen till den framgången var kantad av motstånd och ringaktgande tillmälen från manliga kolleger. Efter den stora segern tappade hon ”drivet” för sporten och kom att ägna sig åt ekonomisk redovisning i stället. Men varje år återvänder hon till den franska segerbanan då ett lopp uppkallat efter henne avgörs. Helen A Johansson är veckans Sportprofil i Kvällsstunden.

Helen A Johansson i sulkyn, en plats där hon trivs.

Leif-Owe Hubertsson var en av Sveriges främsta löpare på distansen 400 meter häck. Men den karriären föll i bakgrunden när Leif-Owe för första gången besökte den gamla svenskkolonin Saint Barthélemy 1965. Detta västindiska örirke kom att förändra hans liv helt och hållet. Som ”Västindien-Hubbe” ställde han upp i tv:s klassiska frågetävling Kvitt eller dubbelt tre gånger och vann alla gångerna. Fyra böcker om sitt älskade Saint Barthélemy skrev han också, plus att han tillsammans med sin fru drev en resebyrå i 18 år med västindiska resmål som specialité.

Tre gånger mätte Leif-Owe Hubertsson sina kunskaper i tv:s klassiska frågetävling Kvitt eller dubbelt.

Enoch Thulin – en riktig flygfantast

Enoch Thulin framför en av sina flygmaskiner år 1915.
[good_old_share]

Den 7 februari 1914 samlades en stor skara människor på ett fält utanför Kalmar. De skulle bevittna något högst märkligt, något som ingen av dem tidigare sett. De skulle för första gången i sitt liv få se en flygmaskin i verkliga livet. De hade kommit för att se maskinen starta, skumpa iväg över fältet, lyfta och svinga sig högt upp i det blå. 

Inte nog med det. Detta var ett historiskt ögonblick. De skulle också bli vittnen till den absolut första postflygningen från fastlandet till Öland.  Kanske ingen stor bedrift med dagens mått mätt. Men på den tiden betydligt mer riskfyllt, en uppvisning i mod och hjältedåd. Våghalsen som skulle utföra det märkliga konststycket var en av Sveriges stora flygpionjärer, Enoch Thulin. Han var stor inte bara i egenskap av pilot, utan även tack vare sina gedigna teoretiska kunskaper i aerodynamik och flygmekanik.
Det låg spänning och förväntan i luften. Thulin hade lovat att ta sig över Kalmarsund i sin bräckliga flygmaskin och på sin färd medföra post till ön och där hämta returpost tillbaka. Det skulle bli den första luftburna leveransen med post någonsin till Öland. Den första i en lång rad. Så var det tänkt. Thulins flygning skulle bli en milstolpe inom svenskt flyg och i postväsendet historia. Men det skulle bli svårare och ta längre tid att korsa Kalmarsund än planerat.

Omedelbart fascinerad
Enoch Leonard Thulin föddes den 15 september 1881 i det lilla skånska fiskesamhället Simris, där fadern var präst. Fadern dog när Enoch bara var åtta år och familjen tvingades flytta till Lund, där Enoch efter sedvanlig skolgång fortsatte att studera matematik, kemi och astronomi vid universitetet. 1912 doktorerade han på avhandlingen ”Om luftmotståndet mot plana ytor”.
Under en vistelse i Stockholm fick han för första gången se en flygmaskin och blev så fascinerad att han omedelbart sökte medlemskap i Svenska Aeronautiska Sällskapet.
Thulin tog sig till Frankrike för att studera flygteknik. När han kom hem igen hade han inte bara skaffat sig en gedigen teoretisk kunskap. Han hade även lyckats ta internationellt flygcertifikat.
Han utnämndes till adjunkt vid Högre latinläroverket på Norrmalm i Stockholm, men valde att inte tillträda tjänsten. Istället ville han utforska flygets möjligheter. 
Sommaren 1913 köpte han sin första flygmaskin, det gamla uppvisningsplanet Nordstiernan, som tidigare hade ägts av den kände flygbaronen Carl Cederström. Planet var slitet och i mycket dåligt skick. Thulin fraktade det till Oscar Asks verkstad i Landskrona för att få hjälp med restaureringen. 
De båda herrarna Thulin och Ask startade tillsammans Aeroplanvarvet i Skåne, AVIS. Efter en tid köpte Thulin ut Ask som var sjuklig. Han ändrade namnet till AB Thulin Aeroplanfabrik, AETA, och började på licens tillverka den franska flygplanstypen Morane-Saulnier. Efter bara ett par år hade verksamheten vuxit explosionsartat. Som mest fanns 1 000 anställda på fabriken.

Flygskola
1915 startade han en flygskola på Ljungbyhed. Baktanken var naturligtvis att öka intresset för flyg och att skaffa fler potentiella kunder. Han var en visionär och såg flygets möjligheter långt före alla andra. Detta bevisas inte minst av att han redan 1918 lade fram planerna på en flygplats i utkanten av huvudstaden. Stockholms stadsfullmäktige var positivt inställda till idén men tiden var ännu inte mogen. Det skulle dröja ytterligare nära 20 år innan detta förverkligades och Bromma byggdes. 
Thulin ville själv flyga så mycket som möjligt. Han företog därför ett flertal långflygningar. Bland annat flög han den 23 september 1913 över Östersjön från Landskrona till Stralsund och tillbaka till Trelleborg. Året efter flög han från Paris till Landskrona, vilket var imponerande med tanke på den tidens bräckliga maskiner. 1915 slog han rekord då han flög de 55 milen mellan Malmö och Stockholm utan mellanlandning på tiden 4 timmar och 17 minuter.
Men detta låg i framtiden då Thulin lördagen den 7 februari 1914 förberedde sig inför den första (och enda) postflygningen till Öland. 
När Thulin vankade fram och tillbaka vid sin flygmaskin utanför Kalmar väntade han bara på en enda sak: att dimman skulle lätta. Men den höll sig envist kvar hela den utsedda dagen. Det fanns inget annat att göra än att ställa in flygningen.

Omöjligt att landa
Folk var naturligtvis besvikna. De hade räknat med en spektakulär uppvisning. Nu snuvades de på föreställningen. Det förstod Thulin.
Dagen efter, som var en söndag, anlände ännu fler åskådare. Lyckligtvis lättade då dimman och Thulin kunde äntligen göra sin uppvisning. Med en vrålande motor och säckar med post hängande under vingarna, lyfte maskinen, gjorde ett par svängar över Kalmar och satte kurs mot Öland medan folk hurrade och jublade.
Det var tänkt att landningen skulle ske på ett fält utanför Färjestaden. Där skulle posten från fastlandet lämnas och post från Öland hämtas upp. 
Men när Thulin nådde fram till Färjestaden såg han till sin besvikelse att det utsedda fältet var så vattensjukt att det var omöjligt att landa. Det fanns inget annat att göra än att flyga så lågt han vågade och släppa postsäckarna från luften. När detta var gjort styrde han tillbaka ut över sundet och landade efter en stund åter i Kalmar. Det var förstås en besvikelse. Han hade bara lyckats till hälften med sitt uppdrag.
Så fort Thulin var tillbaka till Kalmar tog han båten över till Öland och började leta efter ett säkert landningsfält. Han hittade ett som han trodde skulle tjäna sitt syfte. Det låg i Skogsby, en bit sydost om Färjestaden. Ett nytt försök skulle göras. Nu visste han var han kunde landa!

Ett postflygplan landar
Onsdagen den 11 februari satte sig Thulin åter i sin flygmaskin och lyfte med kurs mot Skogsby. Denna gång gick det bättre. Han nådde det utsedda fältet, sänkte sig sakta ner och landade utan problem. Äntligen hade det första postflyget anlänt till Öland. Redan på håll hörde ölänningarna flygmaskinen. De släppte vad de hade för händerna och rusade mot fältet och den underliga maskinen. 
Thulin mötte dem med lugn. ”Ni tycker kanske att detta är en märklig händelse, men tro mig, om tio år kommer det att finnas lika många flygplan på Öland som hästskjutsar”, var hans ord till de nyfikna.
Vid det laget hade den näraliggande folkhögskolans rektor, Gustaf Rudolf Beronius, hunnit fram. Han välkomnade flygaren och bjöd in honom till skolan. Där anordnandes nu i en hast en liten välkomstfest med rektorsparet som värdar. Alla skolans elever var inbjudna. Thulin fick hålla föredrag om flygets överlägsenhet som kommunikationsmedel och på kvällen var stämningen så hög att rektorn och Thulin sjöng duett inför de församlade.
Mötet gjorde djupt intryck på rektor Beronius. Några år senare, närmare bestämt 1933 beställde han nämligen en minnessten som han reste vid landsvägen precis utanför folkhögskolan. Den liknar både till form och utseende en runsten med sina inhuggna slingor. Texten lyder: ”Å detta fält landade den 11.2 1914 för första gången på Öland en flygmaskin, förd av Dr. E. Thulin. Heder åt företagsamhet och framåtanda.”

En ödesdiger flygning
Hur gick det då för den framgångsrika flygaren och industrimannen? Tyvärr illa. Vid en flygning över Landskrona den 14 maj 1919 råkade Thulin ut för ett fruktansvärt missöde. Vid halvåttatiden på kvällen satte han sig i sitt flygplan och tog en tur över staden för att sedan sätta kurs mot Barsebäck. Efter en stund hörde folk på marken hur han återvände in över Landskrona hamn. De såg honom göra några våghalsiga manövrar, först ett par häftiga girar och sedan en störtdykning. 
Plötsligt lossnade en bit från planet och singlade ner till marken. Det visade sig senare att en vajer gått av och att en bit av höger skevroder hade slitits sönder. Flygmaskinen, som var en Thulin K, hamnade i spinn. Ytterligare något ramlade ut från planet. Till sin fasa såg man att det var Thulin själv som vräktes ut från flygplanet och handlöst föll mot marken.
Enoch Thulin var vid sin död endast 37 år. Han efterlämnade hustru Maja och en liten dotter. 

Rolf Larsson Henriksen

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 2 – 2017

Den 628 meter långa Persborgsbryggan i Rättvik, även kallad Långbryggan. Foto: IBL

628 meter spikrakt ut i sjön Siljan, det är den sträckning Långbryggan i Rättvik mäter. Den byggdes 1895 som angöringsplats för ångaren S/S Rättvik, men i våra dagar är det främst M/S Gustaf Wasa och ångfartyget Engelbrekt som oftast lägger till där. Bryggan är en av många sevärdheter i det Dalarna som genom alla moderna tider hört till de ledande när det gällt att locka besökare till sig. I veckans tidning, där Dalarna står i fokus, berättas om attraktioner av såväl mänskliga, animaliska som byggnadshistoriska karaktärer. En ruggig kriminalhistoria ur landskapets rättsliga arkiv bjuder vi också på.

 

Mer ur veckans nummer

Eldstorm är ett fenomen som kan uppstå när den stigande elden från en brandhärd bildar en uppåtsträvande skorstensliknande luftström så att intensiva vindar sugs in från brandhärden och på så sätt förser elden med syre. Under andra världskriget uppstod eldstormar i några tyska städer efter bombningar med brandbomber. Det mest kända exemplet är Dresden. Där var eldstormarna så intensiva att både människor och bilar sögs in i de brinnande byggnaderna.

Total ödeläggelse! De allierades bombningar över Dresden lade staden i aska och ruiner och tiotusentals människor, främst civila, miste livet. Experter har senare hävdat att anfallet var helt grundlöst.

Axel Munthe var en läkare på modet vid slutet av 1800-talet. Förmögna damer i Europa sökte sig till hans mottagningar i Frankrike och senare i Italien. En av många som kom till honom var den dåvarande svenska kronprinsessan, sedermera drottningen, Victoria. Doktor Munthes behandlingar av den kungliga höghetens luftrörsbesvär var till sådan belåtenhet att någon annan läkares terapi inte fick komma ifråga i hennes fall. Det spekuleras i att det inte enbart var Munthes medicinska kompetens som hon uppskattade…

Axel Munthe var under decennier kronprinsessan Victorias livläkare. Men de hade också ett hemligt förhållande med varandra som de lyckades hålla hemligt för sin omgivning under nästan 40 år.

Katharine Hepburn tillhör Hollywoods legender. Legendariskt är också hennes kvartssekellånga förhållande med skådespelarkollegan Spencer Tracy. Hepburn och Tracy spelade film ihop och levde ihop under samma tak, men dåtidens medier var lika tystlåtna om detta som den svenska pressen var om prins Bertils och Lilian Craigs samboende här i Sverige. Anledningen till Hollywoodpressens diskretion var att Tracy som djupt troende katolik inte ansåg sig kunna skilja sig från sin lagvigda hustru. Katharine Hepburn är veckans Nöjesprofil i Kvällsstunden.

Katharine Hepburn och Spencer Tracy hade ett långt och passionerat kärleksförhållande med varandra som de dock fick hålla ”hemligt” för allmänheten då Tracy redan var gift på annat håll.

Jukeboxens historia

[good_old_share]
Wurlitzer tillverkade de mest klassiska jukeboxarna. På bilden syns en Wurlitzer modell 850.

De flesta som var unga på 1950- och 60-talet har nog någon gång spelat, eller åtminstone lyssnat, på den skivspelande automaten jukebox. De största märkena var Seeburg, Wurlitzer och Rock-Ola som fanns på de flesta svenska caféer under jukeboxens blomstringstid. 

Yngre personer har knappast sett någon jukebox i verkligheten, då den mer eller mindre försvann i början av 1970-talet. Idag har tillverkningen i stort sett upphört även om företaget Rock-Ola fortfarande tillverkar ett mindre antal digitala jukeboxar gjorda för CD-skivor samt även en nostalgiserie. 
Massproduktionen av jukeboxar började i USA på 1930-talet, då folk trots depression och dåliga tider ville roa sig. För det mesta hade man en nickel-slant i fickan som användes i jukeboxen för att man under en kort stund skulle kunna glömma vardagen och glädja sig åt härlig musik. 

Rymde cirka 50 skivor
Redan i samband med Edisons lansering av fonografen, föregångaren till skivspelaren, tillverkades en myntstyrd Edison cylinder-fonograf år 1889. Jukeboxen hade ett myntinkast och man betalade för att få höra på en låt. Man valde skiva med hjälp av knappar på en panel. 
Från början spelades 78-varvsskivor på jukeboxen, men i början av 1950-talet kom spelare för de nya 45-varvsskivorna. De musikspelande apparaterna hade inledningsvis inget övergripande namn, men från och med 1939 kom begreppet ”jukebox” att användas. Det var från början ett slanguttryck som härstammade från begreppet ”juke joint”, som var en beteckning på ett samlingsställe där svarta amerikaner spelade musik, dansade och drack alkohol. Ordet ”juke” eller ”joog” betyder oordning, oväsen och ”joint” står för krog, ”sylta”. 
En jukebox med 45-varvssinglar rymde omkring 50 skivor, 100 låtar, som byttes ut allt eftersom nya hitplattor kom. Men för det mesta behölls det några äldre populära skivor i jukeboxen eftersom de genererade bra med pengar för ägaren. 
På det café som jag oftast gick till i min ungdom för att köpa mig en coca-cola i glasflaska med sugrör fanns det en jukebox, och där spelades ofta Living Doll med Cliff Richard åtskilliga år efter att låten blev en hit 1959, detta eftersom en stor beundrare av Cliff Richard alltid spelade den låten flera gånger varje gång han kom till fiket. 

Sjöberg blev Seeburg
Svensken Justus Sjöberg kom till Chicago som 16-åring 1887 och började jobba i en pianofab-rik. 1902 startade han sitt eget företag, Justice P. Seeburg Piano Company, och började tillverka och sälja pianon. Den tekniskt duktige Seeburg började snart med självspelande pianon och pianon som kunde låta som en orkester. Hans teknikintresse gjorde honom intresserad av de myntstyrda skivspelarna, och 1927 beslöt han sig för att börja tillverka och sälja musikmaskiner som spelade skivor. 
År 1928 kom hans första Audiophone som sålde skapligt, men tiden var ännu inte mogen för jukeboxen. I fortsättningen tillverkade han flera modeller med varierad framgång; marknaden hade hårdnat i och med konkurrenterna Wurlitzer och Rock-Ola. 
Men 1949 kom Seeburg att få ett övertag i konkurrensen genom att företaget, som nu leddes av sonen Noel, kom med en mekanism ”select-o-matic” på sina jukeboxar, vilket gjorde att man kunde spela båda sidorna på samma skiva. 
Hans nya 100-melodiers jukebox Seeburg 100A höll på att bli de andra företagens död, då det dröjde innan de kom med samma teknik; de tappade då marknadsandelar. Året därpå, 1950, kom modellen Seeburg M100B som kunde spela de nya 45-varvssinglarna. 

Rock-Ola
Under större delen av jukeboxens era var märket Seeburg marknaden främsta, speciellt från 1955, då företaget kom med en 200-skivors jukebox. 
Till stor del tävlade de olika företagen om kunderna genom att erbjuda jukeboxar med häftiga glänsande utseenden i silver och metall med ljusramper och blinkande ljussken. Marknaden för alla tillverkarna av jukeboxar försvann successivt under 1960-talet och företaget Seeburg lades ner 1979. Justice Seeburg själv dog 1958, 87 år gammal. 
Samma år som Justice Seeburg startade tillverkningen av jukeboxar, alltså 1927, började även David Cullen Rockola tillverka sin modell av jukebox med namnet Rock-Ola. Hans företag tillverkade även olika flipperspel, andra spelmaskiner och biljardbord. 
David Cullen Rockola sysslade med det mesta. Han blev inblandad i den olagliga gangsterverksamheten i USA under 1930-talet och tillverkade vapen åt amerikanska armén under kriget. Hans jukeboxar blev speciellt populära under rock & roll-tiden på grund av namnet Rock-Ola, som dock inte hade något med rockmusiken att göra. 

Wurlitzer äldsta märket
Företaget lades ner 1992 men namnet såldes till företaget Antique Apparatus Company som idag tillverkar nostalgiska Rock-Ola-jukeboxar med avancerad modern elektronik och med hårddisk som kan rymma ett stort antal låtar, motsvarande upp till 15 000 CD-skivor. 
Det är jukeboxar med klassiska amerikanska namn som Harley-Davidson och Jack Daniels som tillverkas för i första hand en privat marknad, detta då det under senare år blivit status att ha en maffig jukebox stående i vardagsrummet, åtminstone i USA. 
Även äldre klassiska jukeboxar är populära och ökar ständigt i pris. Wurlitzer är det äldsta av de tre stora jukebox-företagen och fick precis som Seeburg och Rock-Ola namn efter ägaren, den tyske invandraren Rudolph Wurlitzer, som startade företaget redan 1853. 
Från början tillverkade företaget pianon och andra musikinstrument. Mest känt blev Wurlitzer för sina elektriska instrument, främst elorglar och elpianon. Omkring 1933 började Rudolph Wurlitzer även tillverka jukeboxar och märket blev dominerande på jukebox-fronten till 1950-talet, då Seeburg och Rock-Ola kom att utveckla tekniskt modernare maskiner. 

Intresset ökar igen
Namnet Wurlitzer blev namnet på jukeboxen i många länder. Företagets design av apparaterna ansågs häftigare än de andra märkenas, och därför är det ofta en Wurlitzer-jukebox med i filmer från och om 1950-talet, som den klassiska jukebox-modellen 1015 från 1946. Företaget var dock mest inriktat på tillverkning och försäljning av sina elektroniska musikinstrument och jukeboxarna var för dem enbart ett komplement. Jukebox-delen av märket Wurlitzer såldes till ett tyskt företag 1973 och existerade till 2013. 
På senare tid har intresset för jukeboxar ökat något. Det har blivit populärt bland ungdomar att inreda sina hem med jukeboxar och det säljs både antika amerikanska jukeboxar och små billiga retromodeller tillverkade i Asien. 
Numera kan man även hyra hem en jukebox, exempelvis till festen, för att spela musik. 

Sven-Åke Henriksson

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 1 – 2017

Jan Lindblad. Foto: Sjöberg bildbyrå

Naturfilmaren Jan Lindblad hade – bland alla sina talanger – en unik förmåga att härma djur. Men hjälp av den kunde han locka de vilda djuren att komma närmare så att han kunde nå dem med sin kamera. Samtidigt skapade han med sina både vackra och ibland också dramatiska filmer en längtan till naturen bland många människor. Som visslande fågelimitatör, därtill musikalisk, fick han också stora skivframgångar. Med sin ”invissling” av låten Shenandoah fick Jan en guldskiva, och inkomsterna från den omsatte han omedelbart i nya filmprojekt. Parallellt med detta skapande gjorde han också återkommande inhopp som jonglör och akrobat. På en julshow med Cirkus Scott gick han på lina.

Mer ur veckans nummer

Humboldtströmmen kanske någon har hört talas om. Det är den havsström som transporterar kallt vatten med låg salthalt från södra Stilla havet längs Sydamerkas västkust mot ekvatorn och som ger upphov till närmare en femtedel av världens fiskefångster. Men vem var Hulboldt, som har gett namn åt strömmen? Jo, han hette Alexander i förnamn och var en preussisk naturvetenskapsman med ett brett register. Till exempel var han en av de första i världen som varnade för människans påverkan på ekosystemet och klimatet. Redan i början av 1800-talet var han ute i detta ärende.

Porträtt av Alexander von Humboldt, utfört två år efter hemkomsten från Sydamerika av Friedrich George Weitsch.

Två föremål med ursprung i de bibliska berättelserna har genom århundraden och millennier omgetts av en särskild mytbildning. Det ena är förbundsarken, där det påstås att stentavlorna med de tio budorden skulle ha förvarats. Det andra är den heliga graalen, det vill säga den bägare som användes när Jesus på skärtorsdagen höll sin sista måltid med lärjungarna. Båda föremålen har det gemensamt att ingen i dag vet med bestämdhet var de finns eller hur de såg ut. Ändå – eller kanske just därför – pågår sökandet oavbrutet.

Han hette egentligen John Botvid Börjesson, men det var bara de två förnamnen som folk kände till. ”Botte”, som han också kallades, var under pilsnerfilmernas guldålder på 30- och 40-talen en av de ständigt återkommande skådisarna. John Botvid framträdde som de små birollernas mästare, alltid med en klurig och underfundig framtoning. Privat höll han en låg profil och odlade ett mycket stort fotbollsintresse. IFK Göteborg var hans favoritlag hela livet och stjärnan Gunnar Gren var en av hans närmaste vänner.

John Botvid under inspelning av filmen ”Tre glada tokar” från 1942, där han spelar Rudolfs betjänt John. Bland övriga roller märks Elof Ahrle, som Rudolf, och Nils Poppe. Foto: Sjöberg bildbyrå

Romantiserade kändisförbrytare

[good_old_share]

Bonnie Elizabeth Parker och Clyde Barrow var två kriminella personer i 1930-talets USA. De kom att bli romantiserade och mytomspunna förbrytare – och de gick en våldsam död till mötes. 

De var verksamma under den stora depressionen och blev kända i hela USA genom tidningarna, som gjorde dem till glamourösa kändisar. Deras brottsturnéer och uppgörelser med polisen skildrades av pressen och gjorde dem till en slags folkhjältar bland många människor. 
Bonnie och Clyde uppträdde som hårda laglösa i bästa vilda western-stil på privata foton som spreds vida omkring. Där poserade de som filmstjärnor med cigarrer och skjutvapen vid sina häftiga bilar. Men i verkligheten levde de mestadels ett bedrövligt liv, ofta misslyckades deras rån och mycket av pengarna som de kom över gick till köp av bilar, vapen och beskydd. De var ständigt på flykt, hungriga och trötta utan något fast boende där de kunde känna sig trygga och koppla av. 
Rättvisan hann till slut också ikapp dem då parets bil besköts av ett uppbåd poliser den 23 maj 1934 utanför samhället Sailes, utefter Highway 134 i Louisiana. 

Blixtförälskade
År 1967 blev dock Bonnie och Clyde än en gång kultförklarade genom en romantiserad film av Arthur Penn med Faye Dunaway och Warren Beatty i huvudrollerna. Samma år fick den brittiske sångaren Georgie Fame en hit med The Ballad of Bonnie and Clyde och året därpå kom en skiva med Brigitte Bardot med en annan poplåt om Bonnie och Clyde, skriven av Serge Gainsbourg. 
Bonnie Parker (19 år) och Clyde Barrow (21 år) härstammade båda från områden utanför staden Dallas i Texas. De hade egentligen inte mycket gemensamt, men kärleken förde dem samman. De träffades hemma hos en gemensam vän i januari 1930 och blev störtförälskade i varandra. 
Smågangstern Clyde kom att dra in Bonnie på en gemensam brottslig bana som slutade fyra år senare, då de dödades. Då hade Clyde tagit livet av ett tiotal civila och poliser i eldstrider, men Bonnie hade inte dödat någon. Hon hade visserligen deltagit i mängder av kriminella handlingar, men hon var bara efterlyst för bilstöld vid tillfället. In i det sista följde hon sin kärlek Clyde, som en gång fick in henne i sin Barrow-liga. 
Clyde var det femte av sju barn och växte upp i en fattig jordbrukarfamilj i Texas. Föräldrarna var analfabeter och Clyde slutade tidigt skolan. För att försörja sig började han stjäla och arresterades första gången 1926 när han inte återlämnade en hyrd bil. Många av brotten utförde han tillsammans med den äldre brodern Buck. 
Clyde genomförde mängder av brott de följande åren, ensam eller tillsammans med Barrow-gänget. Han stal bilar och gjorde inbrott i butiker, men utförde också tiotalet bankrån. 
Polisen fick det lättare att spana på honom när han började träffa Bonnie. I april 1930 arresterades Clyde och han dömdes till två års fängelse. I fängelset dödade Clyde för första gången; han slog då ihjäl en annan intern som ofredade honom sexuellt. Clyde fick en långtidsdömd kamrat att ta på sig mordet och lovade att istället försöka hjälpa honom att rymma längre fram. 

Välartad
Bonnie Parker kom från en helt annan miljö än Clyde, även om också hon hade en fattig uppväxt – med två syskon och en ensamstående mamma. Familjen bodde hos mormor och Bonnie var ett välartat barn som blev en av de allra bästa eleverna i gymnasiet. Hon var språkligt intresserad och skrev poesi och spelade teater. Bonnie gillade film och drömde om att bli skådespelerska. 
Men Bonnie drogs till fel sorts killar och vid 15 års ålder hoppade hon av skolan tillsammans med den populäre men kriminelle klasskompisen Roy Thornton, som hon också gifte sig med så fort hon blev 16. Äktenskapet sprack så småningom då Roy aldrig var hemma; oftast satt han i fängelse, vilket fick till följd att Bonnie flyttade hem till sin mamma igen 1929 och träffade så Clyde, som nämnts, 1930. 
Den arbetslöse Clyde behövde pengar och i april 1932 rånade Clyde och några kompisar en järnhandel, och på flykten hämtade han upp sin fästmö Bonnie, som plötsligt var inblandad i kriminell verksamhet. De lämnade flyktbilen och gömde sig på ett fält där Bonnie blev infångad av polisen under det att Clyde kom undan. 
Bonnie berättade för rätten att hon blivit kidnappad av Clyde och tillbringade bara två månader i häkte. Men så fort hon blev frigiven sökte hon upp Clyde och nu började hennes nya kriminella liv. Tillsammans med Clyde och emellanåt andra tillfälliga medbrottslingar i den löst sammansatta Barrow-ligan började deras dramatiska brottsturné, präglad av rån, mord, bilflykter och eldstrider med polisen. För polisen var de farliga kriminella och mördare – medan andra såg dem som några slags moderna Robin Hood-figurer.
Paret Bonnie och Clyde var verksamma under 1930-talets USA. Det var slut på förbudstiden, spritförbudet hade upphävts och därmed gangsterligornas förtjänst på illegal sprithantering. Istället följde mängder av kidnappningar och bankrån. Ofta sköt sig brottslingarna fria och försvann med snabba bilar. 
Problemet för polisen, förutom att den delvis var korrupt och köpt av kriminella, var att polisväsendet var dåligt utvecklat. Varje delstat skötte sig oftast själv. Genom att fly till en annan stat klarade sig brottslingarna för det mesta och tidningarna tjänade bra på att skriva om dem. Speciellt stor uppmärksamhet fick det unga kärleksparet Bonnie och Clyde, som många beundrade. Efter att beslagtagna personliga bilder och dikter av Bonnie kommit ut till pressen blev de lika mycket filmstjärnor som brottslingar. 

Clyde stod för våldet
För det mesta var inte Bonnie direkt inblandad i bankrånen, även om hon ibland körde flyktbilen, utan hon fanns på gömstället. Det var Clyde som genomförde rånen och hanterade kulsprutepistolen, men det var Bonnie som planerade det mesta. Det var hon som var den smartaste av de två. 
För det mesta gjorde paret väpnade rån mot små affärer och bensinstationer på landsbygden, för att sedan snabbt avlägsna sig och ta sig in på småvägar där de sedan gömde sig. De sov i bilen eller i fritidshus som de bröt sig in i. Vid enstaka tillfällen tog de in på motell, men levde då i rädsla för att polisen skulle komma. 
Trots att de blev rika emellanåt hann de inte njuta av pengarna. Medhjälpare skulle ha betalt för vapen, stulna bilar och gömställen. Ofta drömde de om att få sova i en vanlig skön säng och kunna äta ett ordentligt lagat mål mat. När någon privatperson eller polis försökte hindra dem från att fly vid rånen sköt Clyde för att döda. Bonnie och Clyde och Barrow-gänget dödade minst 13 personer, varav nio var poliser.
Den 16 januari 1934 tog sig fem beväpnade interner, bland andra Henry Methvin, ut från fängelset Eastham i Texas med hjälp utifrån av Bonnie och Clyde, som sköt med maskingevär mot vakterna och dödade en samt skadade en vakt. 
Den 1 april 1934 inträffade nästa stora händelse med Bonnie och Clyde som fick opinionen att svänga och allmänheten att börja hata paret. Det var efter att de kallblodigt dödat två polismän. Bonnie, Clyde och den fritagne vännen Henry Methvin satt och sov i bilen på påsksöndagen när poliserna Wheeler och Murphy kom förbi. Poliserna stannade, då de trodde att personerna var fulla och ville kolla dem. Resultatet blev att Clyde och Henry sköt varsin polis. Murphy var nyutbildad och det var hans första dag på jobbet, Wheeler skulle snart gifta sig och änkan bar sin brudklänning på begravningen. 

Fälla
Efter den händelsen blev Bonnie och Clyde de mest efterspanade brottslingarna i USA. Nu var måttet rågat för polismyndigheten i Texas, som gav den duktige poliskaptenen Frank Hamer i uppdrag att på heltid spana efter Bonnie och Clyde. Han fick uppgifter om att de varit synliga i staten Louisiana, och till att det kunde stämma bidrog kunskapen om att Henry Methvins föräldrar bodde där. Vid närmare efterforskning visade det sig att Bonnie och Clyde hade besökt Methvins föräldrar och fanns i närområdet. 
Polisen Hamer lyckades få till en uppgörelse med föräldrarna att sonen skulle hålla sig undan och pappa Ivy att medverka vid en fälla för Bonnie och Clyde. Sonen skulle då få strafflindring.
Clyde och Henry Methvin hade bestämt att de skulle träffas hos Methvins föräldrar om de kom ifrån varandra. Vid ett besök i staden Shreveport såg Henry till så att han inte träffade Clyde, vilket de hade kommit överens om. Efter det lade sig sex polismän med kulsprutepistoler i bakhåll i buskarna utefter vägen till familjen Methvins hem. 
På morgonen den 23 maj kom den stulna bruna V8-Forden med Clyde och Bonnie körande. Parkerad vid vägkanten fanns Ivy Methvins lastbil, som Clyde körde förbi. När han såg vilken bil det var stannande han för att prata med Ivy. Då öppnade poliserna eld mot Forden med 167 skott och dödade Bonnie och Clyde. 
Clyde träffades av mängder av skott som helt massakrerade huvudet. Bonnie satt med en halväten sandwich i handen, hennes röda klänning var genomborrad av kulor. Hon hade fortfarande Roy Thorntons vigselring på fingret. 

Souvenirer
Det dröjde inte länge förrän ortsbor var på platsen och tog souvenirer, bland annat klippte en del av Bonnies hår och bitar ur Clydes blodiga skjorta. Under många år efteråt visades bilen upp med alla skotthålen på turnéer runt omkring i USA. Att polisen använde övervåld vid tillfället och att Bonnie, som inte var anklagad för något mord, även sköts var det ingen som reagerade på, för äntligen hade två av landets farligaste förbrytare oskadliggjorts. 
Över en halv miljon tidningar såldes enbart i staden Dallas med nyheten om deras död. På Bonnies mammas begäran begravdes de två på varsin kyrkogård i Dallas. Få deltog vid Clydes begravning men omkring 20 000 fanns på plats när Bonnie begravdes. Henry Methvin dog, som den siste medlemmen i ligan, den 19 april 1948. För sin hjälp att få fast Bonnie och Clyde förvandlades hans dödsstraff till livstid, men han blev benådad efter åtta år och levde ett lugnt och lagligt liv.

Sven-Åke Henriksson

[good_old_share]

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.