Orrefors Kosta Boda

Under storhetstiden fanns omkring 45 verksamma glasbruk här men ett efter ett försvann de och idag finns drygt tio kvar. Ett av dem är Kosta, där man sedan ett decennium tillbaka även tillverkar Orrefors-glas formgivet av bland andra Lisa Hilland, Benjamin Hubert och Monica Förster. Idag hör moderna serier som Carat, Pulse och Difference till storsäljarna, men även äldre Orrefors-glas har blivit eftersökta på andrahandsmarknaden. När auktionssajten Tradera sammanfattade 2023 var Orrefors det vanligaste varumärkessökningen i kategorin glas och det tredje mest populära varumärket i samma kategori efter Kosta Boda och Iittala, sett till bland annat antalet sökningar, sålda produkter och genomsnittspris. Sedan glasbruket började samarbeta med konstnärer i början av 1900-talet har det tillverkats en enorm mängd bruks- och konstglas i hyttorna, så för den som är på jakt efter äldre föremål finns mycket att upptäcka. 

Hård konkurrens redan från start

Orrefors glasbruk grundades 1898 och kring förra sekelskiftet tillverkade man främst flaskor och hushållsföremål i sodaglas. När bruket bytte ägare 1913 förnyades sortimentet. Den nya ledningen såg potentialen i hyttorna och bestämde sig för att storsatsa på dem. I närheten fanns bruk som Skrufs, Målerås och Kosta så konkurrensen var hård, men under de kommande åren anställdes skickliga hyttmästare som kunde hantera den nya kristallglasmassan och sliperiet byggdes ut för att kunna gravera större mängder glas. Nu började man också märka sina produkter med den karakteristiska lilla orren, som används än idag. Glasbrukets nya ledning hade stora ambitioner och ville skapa något helt nytt. För att få Orrefors att stå ut från mängden bestämde man sig för satt satsa på konstglas och för att kunna skapa unika föremål behövdes konstnärer. Att samarbeta med konstnärer låg helt rätt i tiden. Svenska Slöjdföreningen, nuvarande Svensk Form, hade nyligen grundat en förmedlingsbyrå som kopplade ihop konstnärer med industrin. Målet var att höja kvalitén på industritillverkade vardagsföremål. 

Men Orrefors behövde inte ta hjälp av dem, de letade upp sina konstnärer själva. Simon Gate, brukets första heltidsanställda konstnär, hade arbetat som porträttmålare och illustratör och hade ingen erfarenhet av glas, men Orrefors disponent såg potential i hans konst och övertalade honom att skissa fram några förslag på konstglas. Det dröjde inte länge förrän Gate var anställd som ”konstnärligt smakråd” och med honom ombord kunde bruket presentera sin första serie konstglas.

Succé för graal och gravyr

Man arbetade med överfångsglas, där ett eller flera lager färgat glas läggs över varandra och mönster skapas genom att slipa eller etsa bort delar av skikten. Glasblåsarmästaren Knut Bergqvist vidareutvecklade tekniken och tog fram ett tunt glas med mjuka former där färgskikten var inneslutna i själva glaskroppen. Den nya uppfinningen gick snart under benämningen graalglas. 

Gate fick i uppgift att ta fram mönster till dem, tillsammans med nyanställde Edward Hald. De två kom att bli en oslagbar designduo och kompletterade varandra väl med sina olika formspråk. Gate hämtade mycket inspiration från antiken medan Hald hade ett modernare, stramare formspråk och ofta kommenterade samtiden i sina bilder. 

När de inte arbetade med graalglas eller enklare hushållsglas experimenterade duon med gravyrer. Graverat glas var inte särskilt hett i slutet av 1910-talet men både Hald och Gate såg möjligheterna med tekniken och ville skapa mer konstnärliga motiv, inte bara monogram eller enklare dekorer. Deras glas blev också en riktig succé för Orrefors som fick anställa fler gravörer för att möta efterfrågan.

De unika Graalglasen, Hald och Gates vackra gravyrer och de skickliga glasblåsarna bidrog alla till Orrefors stora framgångar under 1920-talet. Världsutställningen i Paris, som invigdes 1925, blev en dundersuccé för svensk design och flera företag fick i samband med den sitt internationella genombrott. Orrefors var ett av dem. Kritikerna öste lovord över det graverade glaset, och bruket och dess konstnärer tilldelades Grand Prix och guldmedaljer. 

Väl hemma igen var man sporrade av framgångarna och redo att fortsätta utveckla sitt konstglas. Fler konstnärer anställdes, bland andra Vicke Lindstrand vars martinikanna Mingus från 1934 fortfarande finns i Orrefors sortiment. Han var senare med och tog fram Ariel-tekniken, en direkt vidareutveckling av graalglaset där man tillförde luftblåsor i glaset. 

Nytt formspråk

Under hela 1900-talet fortsatte Orrefors samarbeta med nya spännande konstnärer och formgivare, Nils Landberg, Olle Alberius och Eva Englund för att nämna några. Under 1960-talet hade man stora framgångar med Gunnar Cyréns Popglas, som formgivaren själv kallade för ”Pokal med färgat ben”. Glaset gjordes i många variationer och Gunnar hämtade inspiration till färgkombinationerna från akvariefiskar. En annan som bidrog till glasbrukets stora framgångar i mitten av århundradet var Ingeborg Lundin. 

Hon var bara 26 år
gammal när hon blev brukets första fast anställda kvinnliga formgivare på 1940-talet. Hon hade aldrig tidigare arbetat med glas men var ivrig att lära sig. ”Jag kunde ingenting och visste inte ett dugg vad jag ville utom att jag ville något vackert”, som hon själv sa en gång. Ingeborg blev uppmuntrad att söka sig till Orrefors av rektorn för Konstfack, där hon just tagit examen som teckningslärare, och skickade ner några arbetsprover. Hennes glasskisser sågs som omöjliga, men självporträtten imponerade så pass mycket att hon ändå fick jobbet. En av hennes första uppgifter var att rita säljbara gravyrer som fåglar och blommor, och specialbeställda gravyrer för jubileer eller födelsedags-firanden. Hon arbetade med både konstglas och bruksglas och de lätt surrealistiska och sparsmakade dekorerna bröt mot den traditionella Orrefors-stilen. På Orrefors klev hon in i en mansdominerad värld, men varken det eller det faktum att hon inte visste någonting om glastillverkning avskräckte henne. Inom några år skulle hon nå berömmelse både nationellt och internationellt.

Gick in i en ny era

1948, året efter att Ingeborg kommit till Orrefors, firade glasbruket sitt 50-årsjubileum med en utställning på Nordiska Kompaniet. 

De ville fira genom att blicka framåt och uppmärksamma brukets nya konstnärer, så redan efter bara ett års anställning fick Ingeborg visa upp sina första alster för publiken. Bland dem fanns vaser och skålar med ett formspråk som tydligt skilde sig från de manliga kollegornas. Hon arbetade med tunt klarglas, i dekorerna använde hon sig gärna av så få streck som möjligt och luftiga motiv. Det beskrevs som graciöst och sprött, och låg helt rätt i tiden. Glasen föll kritikerna i smaken och bidrog till att Orrefors gick in i en ny era under 1950-talet.

1950- och 60-talen har beskrivits som svenskt konstglas storhetstid, och var även en tid då många viktiga utställningar hölls, den största av dem H55 i Helsingborg 1955. Det var en internationell utställning för arkitektur, formgivning och konstindustrin som arrangerades av Svenska Slöjdföreningen. Till H55 hade Ingeborg Lundin skapat en vas som skulle komma att bli en designikon och göra henne till en superkändis inom glasvärlden. 

Äpplet blåstes i flera varianter, bland annat klarglas och i gulgrönt – den senare belönades med guldmedalj på Triennalen i Milano 1957. Den knappt 40 cm höga, lätta men kraftfulla glasbubblan är Ingeborg Lundins mest kända verk och idag en symbol för svenskt konstglas som använts flitigt på affischer och omslag till utställningskataloger. 

Varumärket lever vidare

Men ikonisk blev den först under 1990-talet, då vasen bland annat syntes på framsidan av Lesley Jacksons bok ”the new look: design in the fifties”, och affischen till designutställningen med samma namn som visades runtom i världen. I boken omnämns Ingeborg Lundin som ”glasets Balenciaga”, bara ett av många epitet hon getts under åren. ”Det svenska glasets luftande”, ”glasets poet”, och ”glasets drottning” är några andra försök att beskriva hennes roll i svensk glashistoria. Inte lika känd, men liknande Äpplet, är för övrigt Melonen, en mindre bubbla i blått eller brunt glas.

Ingeborg Lundins Äpplet fanns i sortimentet ända in på 1980-talet. Då slutade Orrefors tillverka äldre konstglas för att i stället satsa på ny design av då verksamma konstnärer. Sedan dess har flera moderna klassiker lanserats, bland dem Lena Bergströms Carat och Ingegerd Råmans Pulse. Och det senaste året har vi fått stifta bekantskap med Monica Försters serie Reed, vaser med organiska former som påminner om just svajande vass, liksom arkitekt- och designstudion Claesson Koivisto Runes serie Midsummer med sju minivaser inspirerade av och uppkallade efter olika ängsblommor. Verksamheten vid Orrefors glasbruk lades ner 2013 men varumärket lever alltså vidare i allra högsta grad.

Helena Nilsson