Ulf Lundell har alltid varit en svår nöt för journalisterna. Han ger inte många intervjuer, och när han ställer upp blir det inte alltid som intervjuaren tänkt sig. Raka frågor får inte raka svar, och Lundell drar sig inte för att ha tydliga eller direkt kontroversiella åsikter om det mesta. En man som går sin egen väg, helt enkelt. 

Mest känd, eller snarare ökänd, är David Lagercrantz intervju med en berusad Lundell 1991. Den fick hård kritik, och ledde till att Lagercrantz senare sa upp sig från Expressen. Intervjun blev emellertid också en nystart i Lundells karriär. En vattendelare, helt enkelt. Han blev helt enkelt mer ordentlig. Lundell skulle emellertid fortsatt vara en man för löpsedlarna.  Sagan om en av Sveriges mest älskade artister började 1949. Då föddes Ulf Lundell som son till smeden Gerhard och dennes hustru Inger i Stockholm. Fadern hade växt upp som statarbarn i Uppland, något varken han eller den unge Ulf senare skulle glömma. Ulf Lundell har också en två år äldre syster, Inger.

Mer intresserad av dikter

Den tidiga uppväxten på Södermalm präglades av enkla men stabila förhållanden, och när Ulf var i tioårsåldern flyttade familjen till Värmdölandet. Pappa Gerhard hade byggt om ett sommartorp till ett året-runt-boende, och Ulf tillbringade resten av barndomen där. I samma veva fick han en gitarr i present, något som skulle få enorm inverkan på hans liv. 

1960-talet var en omvälvande tid, kulturellt och musikaliskt. Beatles och Bob Dylan slog igenom, och sommaren 1967 var det så smått mode med hippiefrisyrer och flower-power. Allt det där påverkade den unge Lundell, även om han själv ofta nämnt Cliff Richard som sin främsta musikaliska inspiration under de tidiga tonåren.

Skolan gick sådär för honom. Han var mer intresserad av att knåpa ihop dikter och låtar än hårdplugg. Fadern såg honom som en blivande ingenjör, men det blev inget av det. Istället fick han börja jobba för att försörja sig; det handlade om allt från kneg på Posten till påhugg som springpojke och vaktmästare. På fritiden levde han som många andra ungdomar; det var fester, kompisar, musik, mera fester och så då musiken och poesin. Ulf skickade in både låtar och dikter till skiv- och bokförlag, men framgångarna var initialt blygsamma. En av dikterna, En gång tog jag tåget bort, snappades emellertid upp av sångaren Pugh Rogefeldt som tonsatte den.

Var missnöjd

Trägen vinner emellertid sägs det, och till slut nappade skivbolaget EMI på en demo. De ville omgående göra en skiva med den lovande ynglingen; resultatet blev albumet Vargmåne. Skivan spelades in under fyra dagar, och innehöll kända alster som Stockholms City, Sextisju Sextisju och Bente. Lundell själv ska emellertid ha varit missnöjd med produktionen. Initialt gick försäljningen trögt, men tog fart sedan hans roman Jack publicerats 1976. Den skulle bli hans genombrott.

Generationsroman

Då Jack släpptes 1976 karakteriserades den av recensenten Lars-Olof Franzén på DN som 1970-talets generationsroman. Med tiden kom den att säljas i 200 000 exemplar och blev kultförklarad i vissa kretsar, trots att Lundell struntat i gängse skrivregler. Handlingen, om stockholmsgrabben Jack Råstedt, kan delvis sägas handla om honom själv. Jack blandar författar- och musikerdrömmar med ett vilt festande och diverse kvinnoaffärer. I boken filosoferar Jack om stort och smått, men sugs alltmer in i ett kaos av alkohol, doger och psykisk ohälsa. Jack filmatiserades av regissören Janne Halldoff, och Lundell själv provfilmades för huvudrollen vilken till slut emellertid gick till Göran Stangertz. Lundell syns dock som statist i en scen.

Nu var Ulf Lundell ett känt namn i kultur-Sverige, något som befästes med hans andra skivalbum Törst. 1978 kom så plattan Nådens år där Lundell bland annat sjunger en duett med Agnetha Fältskog, och efter ytterligare några produktiva år släppte han 1982 skivan Kär och galen. Den innehöll hans mest kända alster, Öppna landskap. Hänförda kritiker föreslog den som ny nationalsång, och den blev en enorm succé. Ulf Lundell var nu en av landets absolut största artister. Men framgången hade ett pris.

Berusad på scen

I efterdyningarna till Öppna landskap, där en av fraserna lyder ”där bränner jag mitt brännvin själv”, stod det klart att Lundell brottades med allvarliga alkoholproblem. Inspelningar sköts upp, och sommaren 1985 hamnade han på löpsedlarna efter en katastrofal spelning i Borgholm. Han hade varit berusad på scenen. Samtidigt gick han igenom en jobbig skilsmässa, något som präglade nästa album, Den vassa eggen. Texterna var mörka och musiken tung, men blev likväl en succé. Samtidigt fortsatte hans privata problem, och en turné hösten 1985 kantades av nya skandalrubriker.

Lugnare privat

Efter att ha gett ut boken Tårpilen 1987, vilken han själv erkänt skrevs under berusning, insåg Lundell att han behövde ta tag i sina dryckesproblem. Flera artistkollegor har vittnat om att Lundell var på väg att tappa greppet innan det vände. Under rehabiliteringen genomgick han en frikyrklig omvändelse, och hans nyvunna kristna tro kom att prägla albumet Evangeline som kom ut 1988.

Trots insikt och behandling blev han emellertid inte riktigt av med sina alkoholproblem, något som manifesterades i David Lagercrantz famösa intervju 1991. Den blev emellertid som tidigare nämnts något av en nystart; i boken Saknaden 1992 kretsar handlingen kring en konstnär som likt Lundell själv försöker få ordning på sitt liv. 

1995 firade Lundell 20 år som artist, och fortsatte att vara produktiv. Privatlivet var nu lugnare; bland annat fick han vårdnaden om sina tre barn från äktenskapet med Barbro Zackrisson. 1996 släpptes så dubbel-
albumet På andra sidan drömmarna. Flera av låtarna hade hämtat näring från Neil Young istället för de tidigare inspirationskällorna Bob Dylan och Bruce Springsteen. Vid den här tiden satsade Lundell mer på musiken än skrivandet.

Ilsket brev

1998 skulle Lundell åter toppa löpsedlarna av något mindre smickrande skäl. Sedan journalisten Karolina Ramqvist sågat honom i recension i DN svarade han med ett ilsket brev där han undrade om hon kissat på sig och saknade pojkvän. Brevet publicerades sedan i boken Fittstim, en antologi med texter från unga, kvinnliga skribenter.

Under 00-talet fortsatte Ulf Lundell att smattra fram musik, böcker och målningar. Dock pratade han allt oftare om att sluta turnera. Men landets inofficiella nationalskald har ändå dykt upp på scenerna titt som tätt, senast under sommaren 2022. 

74 år ung verkar inte Lundell längta efter pensionärens gungstol. Han är – och var – något av ett fenomen.

Björn Schüberg