År 1999 startade inredningsmagasinet Sköna Hem en omröstning. Ett nytt årtusende stod för dörren och det var dags att sammanfatta de senaste hundra årens design. Nu skulle 1900-talets möbel koras, och när rösterna hade räknats fanns en klar vinnare: fåtöljen Lamino. På andra plats kom Bruno Mathssons böjträstol Pernilla och Carl Malmsten knep bronsplatsen med sin pinnstol Lilla Åland. Både Mathsson och Malmsten fanns representerade med flera möbler i Sköna Hems omröstningen, men Lamino var den enda av Yngve Ekströms möbler att kvala in på listan. 

Vad var det då som gjorde att just hans fåtölj vann över så många andra klassiker? Möbelformgivaren Yngve Ekström ägnade flera år åt att experimentera med material och olika konstruktioner innan han blev färdig med Lamino 1956. Den enkla, moderna och bekväma fåtöljen, som dessutom inte var särskilt dyr, blev snabbt en bästsäljare. I slutet av 1900-talet var den fortfarande populär och med sin perfekta kombination av funktion och design kunde den till och med kallas folkkär. 

Uppvuxen i pinnstolsriket

Yngve Ekström arbetade ofta med eleganta, mjuka linjer i böjträ. Känslan för trä fick han kanske med sig från uppväxten i Småland. Yngve föddes 1913 och bodde sina första år i pinnstolsriket Hagafors i Småland. Han var son till Oskar Ekström som arbetade på Hagafors Stolfabrik som brukar betraktas som Sveriges äldsta möbelfabrik. Företaget grundades 1863 av Johan Wilhelm Thunander och kompanjoner och redan från start tillverkades pinnstolar i olika modeller. En engelsk Windsorstol, som ägdes av en rik dam på Hooks herrgård, ska ha varit förebild till de pinnstolar som började tillverkas i Sverige under 1800-talet. De blev snabbt populära. Stolarna var både förhållandevis billiga och enkla att tillverka, bekväma att sitta på och lätta att flytta omkring. 

Lönen från fabriken bör ha varit rätt god. För den kunde Oskar bygga ett hus åt sig och sin familj, hustrun Sigrid och barnen Jerker och Yngve, bara några hundra meter från arbetsplatsen. Men efter några år valde paret Ekström att flytta till det större Vaggeryd några mil västerut. Där skulle familjen bara få fyra år tillsammans innan Oskar gick bort i lungsot. 

Ensam med två barn blev mamma Sigrid tvungen att se sig om efter sätt att försörja sin lilla familj. Även barnen hjälpte till att dryga ut hushållskassan. Yngve var bara tretton år gammal när han fick sitt första jobb på ett sågverk. Några år senare blev han snickarlärling på A.E. Gustavssons möbelsnickeri och så småningom fick han jobb som bildhuggare på möbelfabriken Viking. 

Yngve hade en enorm bildningstörst och ägnade kvällarna åt att öva teckning och läsa om gamla möbelstilar. Lediga stunder besökte han missionskyrkan i Vaggeryd, det var där han träffade sin blivande fru Brita. När han närmade sig trettioårsåldern hade han sitt eget hem, familj och trygg inkomst. Men det var någonting som fattade. Yngve längtade efter att få utlopp för sin kreativa sida. I sin egen lilla verkstad började han tillverka skålar och träskulpturer som såldes via Hemslöjden, och så småningom ritade han sina första möbler.

Resonerade som Napoleon

Jerker Ekström hade också han arbetat med snickeri och 1945 gick de två bröderna samman och bildade ESE-möbler. Yngve och Jerker var två olika personligheter. Jerker den eftertänksamma och Yngve otålig och driven. Men kanske var det därför de fungerade så bra ihop. I en intervju berättade Yngve om hur de tänkte kring att bli företagare: ”Om framtiden visste vi ingenting, men vi resonerade som Napoleon, vi sätter igång och ser hur det går”. 

Det visade sig att det så småningom skulle gå väldigt bra, även om ingen av bröderna hade någon högre utbildning eller stort kapital. Något de båda hade var erfarenhet, efter att ha arbetat i fabriker sedan ung ålder visste de det mesta om trä och möbeltillverkning. 

ESE hade många konkurrenter bara i Vaggeryd och det var svårt att göra sig sedd. Deras första stolar hette Per och Anders, döpta efter sönerna till en nära vän till Yngve. Stolarnas underrede liknade en pinnstol, med svarvade pinnar, och sitsarna var i sadelgjord. Ett vackert hantverk men inte det genombrott man kanske hoppats på. 

Bröderna oroade sig för att träet höll på att konkurreras ut av möbler i metall, ett material de inte alls hade samma erfarenhet av. Ekonomin var ansträngd och dessutom plagierades deras stolar av en annan möbeltillverkare i närheten. Stressen och oron höll på att knäcka bröderna, men Yngve vägrade ge sig. 

Hans nya modell hette Thema och var en monteringsbar stol som kunde packas ner i en låda för enkel transport. Yngve besökte flera möbelhandlare i Stockholm men alla var tveksamma till om den skulle gå att sälja. Ville människor verkligen montera sina nyköpta möbler själv? Yngve trodde det, och det skulle visa sig att en av Sveriges största trendsättare trodde på idén också.

Ny energi efter uppmuntran 

Efter att ha besökt flera möbelhandlare tog Yngve mod till sig och klev in på NK på vinst och förlust. Han hade inte bokat något möte men hade turen på sin sida – självaste Lena Larsson befann sig på sitt kontor och gick med på att ta emot honom. 

Lena Larsson var inredningsarkitekt på NK och ansvarig för utställningarna på NK-Bo, och efter att ha lyssnat på Yngve Ekströms presentation höll hon med om att Thea hade potential. 

Med hennes uppmuntran fick Yngve ny energi och åkte hem till Småland för att arbeta vidare på sina nya modeller.

1953 blev ett lyckoår för Yngve och ESE. På möbelmässan väckte hans modeller mycket uppmärksamhet och ledde till att Svenska Hem skrev ett långt reportage om smålänningen och ESE. 

På hösten samma år invigdes Yngve Ekströms separatutställning på NK-Bo där bland annat Thema och fåtöljen Kurva, en föregångare till Lamino, visades upp. Han hade hunnit fylla fyrtio och fick nu sitt stora genombrott. Det var efterlängtat. 

Han kommenterade det själv med att ”Nu har jag mitt livsproblem löst, formgivningen är både arbete och hobby”. Yngves genombrott blev också ESE:s genombrott och under de kommande åren växte företaget snabbt. Det ombildades till Swedese och flyttade in i nya lokaler. Man specialiserade sig tidigt på stolar. I en radiointervju 1964 förklarade Yngve att det till viss del berodde på resursbrist: ”Stolen har blivit mitt huvudtema. Det är inget som jag själv har bestämt utan det är något som livet och omständigheterna har bestämt. Våra omständigheter var små när det gällde att börja en produktion. Min bror och jag fick nöja oss med att göra en stol, en enkel stol, som jag försökte göra bekväm”. Och många stolar blev det. Yngve experimenterade med olika träslag och tekniker, i synnerhet formpressning. Man köpte in ett eget trycklyftsbord och gjorde egna mallar i trä. Flera modeller gjordes, liksom Thea, monteringsbara.

Bröderna gjorde en klassresa

1956 kunde han äntligen visa upp en stol som tagit flera år att utveckla. Lamino visades upp på möbelmässan 1956 och lockade många nyfikna besökare, bland annat för att Yngve valt bort den moderna sadelgjorden och i stället valt en klädsel i naturfärgat sadelskinn. Snart rullade beställningarna in.

Bröderna Ekström gjorde en klassresa, från ackordsarbetare till framgångsrika entreprenörer. Vid mitten av 70-talet omsatte deras företag tiotals miljoner varje år hade omkring 60 anställda. På toppen av framgången valde bröderna att sälja Swedese. De var då i sextioårsåldern och det fanns ingen som ville ta över familjeföretaget. Yngve fortsatte att formge nya möbler, bland annat Lamello och Primo vars uttryck påminner om Lamino. Trots att han under sina många år som möbelformgivare skapade mer än hundra modeller för privata hem och offentliga miljöer, och var en av de formgivare som bidrog till att utveckla och göra skandinavisk design världsberömt, är det fortfarande Lamino som flest förknippar honom med. 

Men som han själv sa en gång: ”Att ha gjort en bra stol är kanske inget dåligt livsverk”.

 Helena Nilsson