Marcus Hubertson

Slaget vid Öland 1676 var en märklig historia. Sammandrabbningen avgjordes innan själva bataljen, då det svenska flaggskeppet Kronan kantrade och sjönk med nästan hela besättningen. Efter det hämtade sig aldrig svenskarna.

Sjöslaget blev ett svidande nederlag mot en allierad dansk-nederländsk flottstyrka. I dag är Kronan emellertid ett av Östersjöns mest uppmärksammade vrakfynd.

I början av 1670-talet var Sverige dubbelt stort som i dag, och var en europeisk stormakt. Skåne, Blekinge och Halland hade nyss erövrats från Danmark och besittningarna i Baltikum och Nordtyskland var betydande. Dessutom tillhörde Finland Sverige på den här tiden. 

Som så många andra stormakter fick man i Sverige erfara att tronen var knölig att sitta på. Flera länder med Danmark
i spetsen ville se ett försvagat Sverige. Stormakterna hade inte heller något intresse av en dominerande makt i Östersjön; de föredrog svaga stater som lätt kunde manipuleras.

Franska vänner

Sedan Karl X Gustav vid 37 års ålder dött av influensa 1660, styrdes Sverige 1660–1672 av en förmyndarregering. Denna kännetecknades av svaghet och korruption. De styrande var medvetna om att landet knappast hade vare sig ekonomi eller personella resurser att klara ett långvarigt flerfrontskrig, vilket man anade kunde bli verklighet när England och Nederländerna gick i förbund med Danmark. De förstnämnda var starka sjömakter och Danmark ville ta tillbaka landskapen man förlorat på 1650-talet. 

Det upplevda och högst reella hotet ledde till en svensk orientering mot Frankrike, Europas ledande stormakt och som låg
i krig med Nederländerna. Ett förbund ingicks 1672, genom vilket Frankrike lovade hjälpa Sverige ekonomiskt medan vi skulle stötta Frankrike militärt.

Saltade bonddrängar

1675 blev kriget en realitet, och skulle senare i historieskrivningen kallas skånska kriget. Frankrike pressade först Sverige till krigshandlingar mot den franska fienden Brandenburg, en konflikt som bland annat ledde till en överraskande svensk förlust i slaget vid Fehrbellin. 

Angreppet innebar en holländsk krigsförklaring mot Sverige, följt av en dansk. Södra Östersjön var strategiskt viktig för båda sidor och redan vintern 1675–76 började en uppladdning för kommande marina strider. 

För Sveriges del komplicerades den av tjocka isar i havet utanför Uppland och Södermanland; den svenska marinbasen var helt enkelt infrusen.

Svenska flottan var vid denna tidpunkt annars relativt stor och stark, däremot var den illa rustad och dåligt samövad. Dessutom saknades både utbildade officerare och matroser. Danskarna kallade ibland de svenska sjömännen för ”bonddrängar doppade i saltvatten”.

Klart för drabbning

Detta var bakgrunden till slaget vid Öland den 1 juni 1676. Efter mindre svensk-danska skärmytslingar runt Bornholm skickade Nederländerna en mindre flotta för att hjälpa sin allierade i norr. Svenskarna retirerade, man föredrog att strida i sina hemmavatten i höjd med norra Öland. 

Den dansk-nederländska flottan började emellertid förfölja de svenska fartygen, och fick närkontakt redan vid södra Öland den 1 juni. Nu skulle det avgöras.

Vid lunchtid sköts ett kanonskott från det svenska flaggskeppet Svärdet, vilket var signalen att vända om och konfrontera fienden. 

Eller var det verkligen så? Historikerna är oense om vad skottet egentligen signalerade. Var det möjligen en signal att samlas i tätare formering inför striden? Eller var det till och med ett skott mot fienden? Ingen vet i dag med säkerhet. Hur som helst vände de svenska fartygen. 

En ödesdiger gir

Flaggskeppet Kronan försökte genomföra en skarp gir, något som skulle få förödande konsekvenser. I marina kretsar var det känt att en hastig vändning
i hårt väder utan ordentliga förberedelser var riskabelt. 

Kronan, som man visste var aningen instabil, krängde till kraftigt på grund av alla hissade segel och tog in vatten genom de öppna kanonportarna. Trots förtvivlade ansträngningar lyckades man inte räta upp skeppet, som snart låg med masterna i vågrätt läge. Strax därefter antändes krutförrådet
i skeppet av en brinnande lunta. Smällen rev upp en stor del av fören på styrbordssidan och Kronan med 850 man ombord började sjunka.

Fullständig panik ombord

Panik utbröt. Sjömän under däck kämpade förgäves för att komma ut, och många klämdes fast under kanonerna. Undersökningar av de stupades skelett har visat på mängder av hugg- och krosskador, något som sannolik härrör från den kamp på liv och död som utbröt bland besättningen när skeppet sjönk. Skadorna anses inte vara orsakade av explosionen.

Det tog bara några minuter för fartyget att gå till botten. Av de ungefär 850 ombord överlevde endast 40 man. För resten av den svenska flottan innebar förlisningen en chock som ledde till förvirring och oordning.
I den strid som trots allt följde utsattes Svärdet för tung beskjutning. Stormasten knäcktes och skeppet fattade eld sedan det antänts av en brännare – ett fartyg med uppgift att sätta eld på fientliga farkoster. 

När elden nått Svärdets krutdurk exploderade skeppet och följde Kronan i djupet. Av 650 ombord dödades 600. 

Behövde isfri hamn

Sverige hade nu förlorat två flaggskepp, vilket var illa. Framemot kvällen började den svenska styrkan fly fältet. En del fartyg blev upphunna och erövrade medan resten seglade mot olika hamnar.

När stridsröken skingrats stod det klart att Sverige lidit ett svidande nederlag. Under resten av det skånska kriget hade danskar och holländare herraväldet över Östersjön. 

Kriget på land gick emellertid bättre; danskarna besegrades i Skåne och när kriget var över 1679 hade det ingen egentlig segrare utan hade slutat i ”status quo ante bellum”, alltså i ”tillståndet man var i före kriget”.

För Sveriges del ledde nederlaget vid Öland till insikten om att flottan behövde en isfri hamn som låg nära Danmark.  Den unge kung Karl XI valde personligen ut platsen i Blekinge vilken han döpte till Karlskrona.

Björn Schüberg