Marcus Hubertson

Det var tämligen givet att Therese Alshammar skulle bli simmare. Det fanns i blodet. Mamma Britt-Marie Smedh hade varit med i bassängerna  i München-OS 1972. Själv lärde sig Therese simma som ­fyraåring, något som la grunden till en fantastisk karriär. 

Nu är det några år sedan hon la av, Therese Alshammar. SM hösten 2016 blev den sista tävlingen för svensk simnings ”leading lady”, en av de största genom alla tider på damsidan. 

I dag är hon affärskvinna, driver simskola och har två barn med sambon Johan Wallberg.  Men helt har hon inte tagit steget upp på torra land. Ett par, tre gånger i veckan är hon och simmar på Eriksdalsbadet. Ofta är barnen Fred och Ted med, och Johan jobbar också med sporten. Han är nuvarande simmardrottningen Sarah Sjöströms tränare, och var tidigare även tränare för Therese.

Hon är också inblandad i olika projekt som handlar om simkunnighet och vattenvana, och har skrivit två barnböcker
i ämnet: Aysa i simhallen samt Aysa och lillebror simmar. Hon tyckte det saknades böcker
i ämnet när hon började läsa för sin son, berättar hon. Dessutom oroades hon av att ett sjunkande antal barn lär sig simma. 

Ville satsa på simningen

För Therese var vatten en naturlig del av uppväxten. En stor del av fritiden spenderades i bassänger och simhallar. Men andra sporter fanns också med
i bilden.

– Jag höll på med friidrott, dans, tennis och balett vid sidan om simningen, berättar Therese, som i tioårsåldern ändå kände att det var simningen hon ville satsa på.

Som fjortonåring vann hon sitt första SM-guld och resten är, som det heter, historia. Två år senare lämnade hon hemmet i Stockholm och flyttade till Skåne. Officiellt för att hennes tränare flyttat ner dit; inofficiellt spelade även sociala skäl in.

Karriären gick dock framåt, och som artonåring flyttade hon vidare till USA för kombinera simträningen med collegestudier. Hon pluggade kommunikation, men tog aldrig examen. Upplevde att det var svårt att kombinera studier med en så tidskrävande idrott som simning.

Första världsrekordet

Genombrottet kom i slutet av 90-talet, när hon var 20-årsåldern. 

– Då hade jag gått två år på college i USA, och åkte och tränade med en grupp tyska simmare under ledning av Dirk Lange. Där fanns det en bra struktur och team runt simmarna som bidrog till att jag utvecklades. Det var kontinuerlig uppföljning och tester gällande teknik och styrka, berättar Therese.

Den kontroversielle Lange har ibland beskrivits som mannen bakom Alshammars genombrott. Therese menar dock att Lange även hade klara brister som tränare.

– Han såg inte personen bakom prestationen, faktum är att han brände min egen motivation och tillit till tränare för ett tag. Senare hittade jag motivationen igen.

1999 kom Alshammars första världsrekord på ett kortbanemästerskap. Året därpå var det dags för OS i Sydney. Therese var nu en världsstjärna, och förhoppningen var att hon skulle kunna ta riktigt ädla medaljer. Resultatet blev två silver. Bägge efter hårda dueller med holländska fenomenet Inge de Bruijn, på 50 respektive 100 meter frisim. 

Att det inte blev guld på 50 meter var förstås tungt, det var ju så nära. Hans Chrunak, som var förbundskapten 1991–2000 minns fortfarande ”silverbesvikelsen”.

– Jag tyckte hon var på väg upp i ledning sista tio meterna. Jag minns att jag vände mig om för att se vad världsrekordtiden blev och så kom det upp en tvåa på anslagstavlan. Jag fick nästan ett slaganfall, berättar han.

Även för Therese tog det tid att hantera guldmissen.

– Jag minns de sista fem meterna väldigt starkt och var väldigt besviken att jag inte kunde öka så mycket som Inge de Bruijn kunde då. Hon var extremt stark.

Tio VM-guld på kort bana

Något OS-guld blev det inte för Alshammar, men väl två VM-guld på lång bana. Dels på 50 meter fjärilsim 2007 och dels på 50 meter frisim 2011. 

Fjärilsguldet i Melbourne 2007 var Sveriges första på damsidan, och bärgades trots en usel start på loppet. I mål var svenskan dock 14 hundradelar före australiska hemmafavoriten Danni Miatke. 2011 var marginalen till tvåan, holländskan med det svåruttalade namnet Ranomi Kromowidjojo, 19 hundradelar.

I VM i kort bana blev det inte mindre än tio guld. Sista medaljen tog hon som 39-åring; på 50 meter fritt i SM på Eriksdalsbadet.

Ingen fakirsport

För den oinvigde kan simning tyckas som en monoton idrott. Fram och tillbaka i bassängen; ett evigt nötande, och för att nå framgång krävs en enorm träningsmängd. 20 timmar i veckan är typiskt för en elitsimmare. Det var det som Therese Alshammar underkastade sig under många år; dag efter dag, vecka efter vecka. Ändå ser hon inte simning som en fakirsport.

– Tvärtom, det är en fantastisk träningsform. Det är skonsamt för kroppen och kräver inte massa dyr utrustning, säger Therese.

Simningen som idrott har under de senaste åren utvecklats på flera sätt, på gott och ont.

– I dag har det blivit mycket mer pengar inom simningen, men jag är tveksam till om det verkligen utvecklar sporten. Hur som helst så var inte pengar drivkraften i min karriär, berättar Alshammar.

En imponerande karriär

Oavsett att hon ”missade” de stora pengarna har Therese varit guld värd för svensk simning. Ett affischnamn med kaxig attityd utåt men ödmjuk och stöttande med landslagskompisarna. Resultaten talar egentligen för sig själv.

Hans Chrunak har som ingen annan följt Therese Alshammars karriär på nära håll.

– Hennes betydelse för svensk simning kan inte överskattas. Framför allt är det imponerande att hon lyckades hålla sig
i den absoluta världseliten i så många år.  Det som trots allt grämer mig är att hon aldrig fick det där OS-guldet i Sydney.

OS-guld eller inte – en smått makalös simmerska och idrottare är hon i alla fall.

Björn Schüberg

Foto: simlandslaget.se