Marcus Hubertson

När det gäller bergsklättring, kan det finnas många olika mål att uppnå. Äran att vara först uppe på toppen tillkommer väl bara en, men Wanda Rutkiewicz tillhörde föregångarna bland de klättrande kvinnorna.

Hon föddes 1943 i en polsk familj i Plungiany (nuvarande Plunge i Litauen). Familjen tillhörde de polacker som efter kriget flyttade eller flyttades till Polen från de landområden som införlivades med Sovjetunionen. Familjen Rutkiewicz bosatte sig i Wroclaw, som nyss hade varit tyska Breslau. Vid stadens tekniska universitet utbildade sig Wanda till elingenjör.

Genom en av sina studiekamrater vid universitetet fick Wanda Rutkiewicz stifta bekantskap med bergsklättring. Redan från början stod det klart för henne att hon hade en fallenhet för sporten och en kropp som tålde påfrestningarna. 

”Jag älskar den fysiska ansträngningen, den friska luften, kamratskapet och spänningen”, skrev hon senare. 

De små klipporna och skorstenarna som hon klättrade på under tiden vid universitetet kunde naturligtvis inte tillfredsställa hennes äventyrliga håg när erfarenheten blev större. Ambitionerna växte och det var naturligt att hon skulle dras till bergen. Det dröjde inte länge innan hon blev en av de mest kända klättrarna i Polen. 

Besvärlig personlighet

Hon kontaktades också av den polska säkerhetstjänsten, som tyckte att hon kunde vara till stor nytta för staten. Men hennes personlighet och viljestyrka gjorde att hon utan att tveka vägrade att underkasta sig den politiska regimens vilja. Förutom att dra till sig uppmärksamhet från den polska säkerhetstjänsten började hon också att imponera på många bland de etablerade polska klättrarna. 

Andrzej Zawada bestämde sig för att erbjuda henne att följa med till sovjetiska Pamir, vilket kom att bli hennes första stora expedition. Det blev dock en obehaglig upplevelse för Wanda Rutkiewicz. Hon tyckte att hon behandlades förödmjukande av de manliga klättrarna och att hon verkligen inte sågs som en jämlike. Dessutom blev problemen med hennes konfronterande personlighet och hennes oförmåga att bilda och upprätthålla relationer tydliga redan under denna expedition. Det blev viktigt för henne att inte förlora sitt oberoende. Hon var tvungen att göra saker på sitt eget sätt även om det innebar att hon fick ordna egna expeditioner. 

De flesta idrottstävlingar och andra tävlingar blev politik under det kalla kriget. I Polen var bergsklättring inget undantag. 

I början av 1960-talet kom en upptining i relationerna mellan Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov och det polska kommunistpartiets sekreterare Gomulka, som gjorde att det blev lättare att resa och gav klättrare tillgång till bergstoppar som tidigare varit ouppnåbara. Den kommunistiska regeringen i Polen trodde att klättrarnas framgångar kunde utnyttjas som ett politiskt verktyg och bidra till att stärka stödet för regimen. 

Tredje kvinnan i världen

Det fanns ett stort stöd för klättrarna och deras verksamhet. Med tiden bildades en betydande byråkratisk apparat för att subventionera allt dyrare expeditioner. Denna regimens vurm för bergsklättring kan tyckas något ironisk. Klättring är i grunden en individens strävan som kolliderade med den kommunistiska uppfattningen om kollektivism. För regimen var det viktigaste att Polen vann ära på den internationella scenen.

Under det sena 1970-talet och 1980-talet var polska bergsklättrare bland de mest framgångsrika i världen. 

Den 16 oktober 1978 blev Wanda Rutkiewicz tredje kvinna i världen och den första från Europa att nå toppen av Mount Everest. Det är ett speciellt datum för alla polacker, då Karol Wojtyla valdes till påve (Johannes Paulus II) denna dag. 

Wanda Rutkiewicz hade bevisat att hon tillhörde de bästa i världen. 

”Wanda är det levande beviset på att kvinnor kan utföra prestationer på hög höjd som de flesta män bara kan drömma om” yttrade den välkände bergsbestigaren Reinhold Messner.

Diktatorisk ledarstil

Många av hennes framgångar hade en betydande kostnad både för hennes personliga liv och för hennes relationer till andra klättrare. Hennes äktenskap blev lidande av att hon var borta hemifrån långa perioder, hennes ekonomi blev en enda röra och hennes nomadiska livsstil ohanterlig. Svårigheterna i hennes liv gjorde henne misstänksam till naturen. 

Tyvärr följde många av dessa personliga problem med henne på expeditionerna och gav upphov till andra svårigheter. Hon hade en stark vilja att visa att hon var lika bra som en manlig klättrare oavsett vad de tyckte om henne. Hon blev diktatorisk i sin ledarstil och stötte bort många av dem som kunde ha blivit hennes vänner. Om man tar detta i beaktande, blir hennes prestationer nästan ännu mer beundransvärda. Hon blev en av de mest talangfulla klättrarna i sin generation och ett av de viktigaste namnen i kvinnornas klättringshistoria.

Ambitiös plan

Efter att framgångsrikt ha bestigit Mount Everest engagerade hon sig aktivt i att organisera expeditioner, särskilt för kvinnliga klättrarlag. 

1985 tillhörde hon det första kvinnliga klättrarlaget som besteg Nanga Parbat. 1986 blev hon första kvinna på toppen av K2. Två franska klättrare dog vid nedstigningen. 1987 besegrades Shishapangma, 1989 Gasherbrum II och 1990 Gasherbrum I tillsammans med en annan polsk kvinnlig klättrare.

1990 gjorde hon sin mest ambitiösa plan dittills. Hon skulle försöka att klättra åtta av topparna på över 8 000 meter på litet mer än ett år. 

Om hon lyckades, skulle hon vara första kvinna att klara av den prestationen. Det var en ambitiös plan men det kändes som en perfekt utmaning för henne. 

Efter att ha bestigit två av topparna på listan, Cho Oyu ensam i september 1991 och Annapurna ensam från sydsidan i oktober, slog tragedin till på Kangchenjunga i maj 1992. 

Sågs inte mer till

Hon klättrade tillsammans med Carlos Carsolio. De startade tillsammans klockan halv fyra på morgonen den 12 maj från lägret på 7 950 meters höjd. Efter att ha klättrat tolv timmar i djup snö nådde Carlos toppen. På sin väg ner mötte han Wanda Rutkiewicz på nivån 8 200 – 8 300 meter. Hon bestämde sig för att stanna där i bivack och fortsätta mot toppen nästa dag. Hon hade inte med sig någon mat eller andra saker för att övernatta. Ingen såg henne efter detta. 

Hon besteg åtta av de 14 toppar som når över 8 000 meter. Om hon också klarade av den nionde, är det ingen som vet.

Rutkiewicz sade en gång: 

”Jag söker aldrig döden, men jag har inget emot tanken på att dö i bergen. Det skulle vara en lätt död för mig. Efter allt jag har upplevt, är jag bekant med den och de flesta av mina vänner är där i bergen och väntar på mig.”

Karl-Olof Hallman