Marcus Hubertson

”Smörja, som snart kommer att glömmas bort”. Det var så kulturkritikerna avfärdade filmerna ”Dracula” och ”Frankenstein” som gick upp på biograferna 1931. Men smörjan har dröjt sig kvar och huvudrollsinnehavarna Bela Lugosi och Boris Karloff har blivit ikoner inom populärkulturen. 

Men historien kunde artat sig på annat vis, att endast Lugosi blivit ihågkommen. Efter att ha spelat in Dracula tackade han nej till att spela Frankensteins monster, då han i manuset såg att rollen krävde mask och mängder av smink och för att som han sa, ”monstret mest grymtade och vinglade omkring”. Det var ett beslut som Lugosi bittert kom att ångra. Rollen gick i stället till den helt okände Boris Karloff som blev en ännu större stjärna än han själv och dessutom fick mycket mer betalt. De två blev en sorts skräckens rivaler men gjorde trots det flera filmer tillsammans. 

Det fanns vissa likheter men också stora skillnader mellan dem. 

Många likheter

Båda hade skurit banden med sin uppväxt och lämnat sina hemländer. Béla Ferenc Dezső Blaskó som han egentligen hette föddes 1882 i Lugos, nuvarande Rumänien men som då ingick i Österrike-Ungern. Fadern var bankir, stockkonservativ och gillade inte alls sonens planer på att bli skådespelare. Så Bela rymde i tonåren, hankade sig fram som daglönare tills han till slut fick småroller på provinsteatrar. 1903 tog han efternamnet Lugosi efter sin hemstad. 

1911 flyttade han till Budapest och fick anställning på Nationalteatern. Han deltog i första världskriget men hemförlovades 1916 efter att ha skadats vid fronten. Han spelade biroller i ett antal stumfilmer men hans aktivism inom vänsterrörelser ledde till att han flydde Ungern, först till Wien, sedan till Berlin. 1920 emigrerade han till USA, genom att jobba på ett handelsfartyg. 

Bela Lugosi såg sig själv som en romantisk figur, en gentleman som skulle spela huvudroller antingen det rörde sig om film eller teater. I stället fick han oftast roller som skummisar och exotiska karaktärer, sheiker, europeiska spioner. 

Hans stora genombrott kom 1927 då han började spela greve Dracula i en teateruppsättning. 1930 kom så erbjudandet att spela greven i en spelfilm. 

Boris Karloff hade även han brutit med sitt förflutna. William Henry Pratt, som han egentligen hette, föddes i Camberwell i London 1887, det yngsta av nio barn. Hans pappa var diplomat, stationerad i Indien. Hans mamma dog då han var liten varefter de äldre syskonen fick ta hand om hans uppväxt. 

Framtiden tycktes inte lovande för honom. Han var inbunden, kobent och stammade. Hans pappa tyckte att han skulle följa i hans fotspår, men han övergav snart sina studier och tog på vinst och förlust jobb på ett handelsfartyg med destination Kanada. 

Stjärnan måste ersättas

Efter framkomsten arbetade han som gårdskarl, städare och mycket annat, tills han lyckades få in foten i resande teatersällskap där han fick spela småroller. Och det var då han bytte namn till Boris Karloff. 

1918 begav han sig till Hollywood där han i mer än tio år hankade sig fram på småroller och ströjobb. Tills han så fick erbjudandet att spela Frankensteins monster. 

Bakom både Dracula och Frankenstein stod filmbolaget Universal Pictures. Bolaget hade drabbats av kris. Deras store skräckskådespelare, Lon Chaney, känd som ”Mannen med tusen ansikten” tack vare sin förmåga att med smink och skådespeleri kunna förvandla sig till vilken skräckinjagande figur som helst, hade avlidit 1930.

Det fanns stora pengar att tjäna på skräckfilm och bolaget behövde snabbt en ersättare. 

Tackade nej

Bela Lugosi var trots de framgångar han haft som greve Dracula på teaterscenen inte så lockad av att spela honom i en film. Han såg sig som fortfarande som en seriös skådespelare som skulle spela romantiska huvudroller. Men hans kraftiga, ungerska accent satte stopp för det. Så det blev greve Dracula även på film. 

Dracula blev en enorm succé när den gick upp på biograferna. Bio var det stora folknöjet. Genomsnittsamerikanen gick på bio fyra gånger i veckan och film erbjöd möjlighet att lämna verkligheten och depressionen som följt efter börskraschen 1929 en stund. 

Bela Lugosi skrämde vettet ur publiken, men att döma av alla de brev som strömmade in till både filmbolag och tidningar stod det klart att kvinnor både vämjdes och attraherades av greven, med sin hypnotiska blick och märkliga röst.

Lugosi tackade som sagt nej till att spela Frankensteins monster. Bolaget fick då upp ögonen för Boris Karloff. Som gjorde rollen helt till sin. Men det var minst sagt omständligt att förvandla honom till monstret. Smink och kläder tog fem timmar att sätta på och efter dagens slut två timmar att ta av. 

Frankenstein blev en ännu större framgång än Dracula och därmed var rivaliteten mellan de två igång. 

Gillade Karloff

Biopubliken fattade extra tycke för Karloff och det kan nog förklaras av att den ganska visst skrämdes av monstret men samtidigt kände empati med det. Den dimensionen lyckades Lugosi aldrig skapa i sina rollfigurer. Det gjorde däremot Karloff om och om igen. 

Även då i The mummy (Mumien), 1932, där han spelar en mumie som väcks till liv och desperat försöker återuppväcka sin älskade. Där krävdes också ett enormt sminkningsarbete. Mumien skulle se rynkig ut och detta åstadkoms genom att sminkörerna först stramade åt Karloffs ansikte och limmade på tunn bomull på ansikte och händer, släppte huden varefter huden veks i foldrar. Det var smärtsamt att sätta på och ännu värre att ta av. 

Både Karloff och Lugosi kom att medverka i rader av skräckfilmer, dels uppföljare som Bride of Frankenstein (1935) och Son of Frankenstein (1939) men också i dag mindre kända filmer som The black cat (1934) och The raven (1935) där de båda medverkade. Men vid det laget var Karloff en betydligt större och bättre betald stjärna än Lugosi. 

Karloff förekom också i mer vanliga roller. Han talade engelska på ett kultiverat sätt och hade ett brett register som skådespelare. Lugosi däremot drogs med sin ungerska accent och förblev hänvisad till att spela skräckfigurer, antingen det så var varulvar eller galna vetenskapsmän. 

Ständiga rivaler

”Boris Karloff har alltid tur, Bela Lugosi har alltid otur” sades det i Hollywood. En del var dock självförvållat. 

Karloff fick rådet av en äldre bror: ”Tänk på framtiden. Detta varar inte för evigt”. Så han sparade sina pengar och investerade klokt. Bela Lugosi däremot brände pengar lika fort som han fick dem. Det ledde till konkurs och att han blev av med sitt stora, fina hus. 

Rollerna tröt, var allt sämre betalda. Lugosi drack, missbrukade morfin och 1955 togs han in på psykiatrisk klinik för avvänjning. 

Vid det laget hade Hollywood för länge sedan slutat anlita honom. 

Hans sista film var Plan 9 from outer space, som med rätta kallats ”den sämsta filmen någonsin” och ”så dålig att den måste ses”. Bela Lugosi dog 1956, innan filmen var avslutad. Regissören, Ed Wood, behöll de filmade scenerna och ersatte honom då med sin frus kiropraktiker, som inte liknade Lugosi alls och därför höll upp en cape för att dölja ansiktet. En ovärdig slutpunkt för Lugosis filmkarriär. 

Det gick bättre för Karloff. Han jobbade fram till sin död 1969 och tillbringade sin tid mellan filmerna i sitt hus på engelska landsbygden. 

Lugosi och Karloff blev aldrig vänner. Lugosi förblev avundsjuk på rivalen. 

Karloff kände ingen skadeglädje. Varje gång han fick höra om Lugosis problem skakade han sorgset på huvudet och sa: ”Stackars Bela”. 

Michael Dee