Marcus Hubertson

Den brittiska primatologen och etologen Jane Goodalls studier av schimpanser i över 40 år har gjort henne till en 

av världens mest beundrade 

naturvårdare. Men hon kom också att utmana den mans-

dominerande forskarvärlden.

Det var 1957 som Jane åkte till en vän i Nairobi, Kenya och där träffade antropologen Louis Leakey som hon började arbeta hos som kontorist. Hon fick följa Leakey på forskningsresor till vilda apor i Tanzania. Året  därpå åkte Jane Goodall hem till London och började studera apors anatomi och beteenden. 

1960 fick Leakey anslag för att under ett halvår studera vilda schimpanser i nationalparken Gombe Stream i Tanzania. Då hade världen dålig kunskap om schimpanser. Äntligen skulle man få insikter i tidiga människoarters beteenden. 

Till forskarvärldens förvåning valde doktor Leakey en person till uppdraget som inte var forskare. Han ville ha en fördomsfri person utanför forskarvärlden, någon vetgirig som tyckte om djur och inte hade förutfattade meningar. Doktor Leakey valde sin tidigare sekreterare, den 26-åriga Jane Goodall, som var mycket intresserad av apor men varken hade erfarenhet av forskning eller vilda djur. 

Jane Goodall tackade ja. Hon älskade apor och ville göra något andra kvinnor inte gjort. Hon var inte det minsta rädd för schimpanserna eller för andra djur i den afrikanska djungeln. Hon uttryckte det som att ”Jag hade en, förmodligen galen, känsla av att inget skulle skada mig”.

Fanns ingen direkt plan

Som barn tyckte Jane Goodall om att leka utomhus och utforska naturen. Leksaksschimpansen Jubilee var älskad. Flickan klättrade i träd där hon kunde sitta och fantisera om Afrika och att som Doktor Doolittle kunna prata med djuren. 

Jane Goodall hade dålig kontakt med sin pappa, mamman byggde hennes självförtroende. 

Med erbjudandet om forskarjobbet blev barndomens dröm sann. Jane Goodall skickades till ett urskogsområde i Tanzania utan direkt plan för vad hon skulle göra. Jane insåg att hon i första hand måste få de vilda schimpanserna att vänja sig vid henne. Först då skulle hon kunna studera dem närmare. 

Dag efter dag vandrade hon upp i bergen där schimpanserna fanns, studerade dem med kikare och gjorde anteckningar om deras beteenden. Men för schimpanserna var hon en inkräktare och de gav sig iväg varje gång då hon kom för nära. 

Så småningom började aporna vänja sig vid den konstiga ”vita apan” och vågade sig närmare. Då det ansågs vara farligt för en ung kvinna att ensam befinna sig i urskogen hade hon oftast någon på besök i lägret. Där bodde också hennes mamma under långa tider. Hon stöttade sin dotter och byggde upp en enkel klinik som gav sjukvård till invånarna i området. 

För det mesta var dock Jane ensam och började tvivla på att hon skulle få närmare kontakt med schimpanserna innan projektpengarna tog slut. 

Men efter fem månader stannade en schimpans kvar i hennes närhet. Goodall kallade honom David Gråskägg. Hon blev äntligen accepterad av gruppen apor och kunde successivt närma sig dem utan att de flydde. Hon kunde nu observera apornas familjeliv på nära håll och hur de  putsade varandra i timmar för att skapa närhet. Jane Goodall såg tänkande personligheter i en gemenskap. 

Hon gav schimpanserna olika namn. Jane Goodall var den första människan som lärde känna dem ordentligt och ju mer hon studerade dem insåg hon att de liknar oss människor på många sätt. 

Hennes forskning kom på 1960-talet att revolutionera vår förståelse av naturen och människans ursprung.

Förvånande upptäckter

Ännu i början av 1960-talet ansåg forskarna att bara människor hade medvetande och kunde tänka rationellt. Jane Goodall hade dock sett att aporna kunde känna glädje, sorg, fruktan och svartsjuka på samma sätt som människor och hennes upptäckter vållade diskussioner i forskarvärlden. 

Man hade länge trott också att människan var ensam om att använda och tillverka verktyg, men nu kunde Jane Goodall visa att också chimpanser gjorde det. Till exempel tillverkade de enkla verktyg för att fånga termiter djupt inne i stackarna. Ingen hade sett sådant förut.Jane blev enormt förvånad över vad hon såg, men ännu mer förvånad blev forskarvärlden som tidigare hade ifrågasatt hennes forskning. 

Fler och fler till lägret

Hennes upptäckter utmanade dock människans status och möttes av protester. Vissa menade att en ung kvinna utan akademisk utbildning måste ljuga. Men Louis Leakey trodde på henne, bildbevis fanns, och han fick nu National Geographic Society att fortsätta stödja hennes forskning. Organisationen beslöt 1962 att skicka fotografen Hugo van Lawick för att dokumentera arbetet. 

Vid sidan av sin forskning i  Gombe studerade också Jane vid universitetet i Cambridge, där hon 1966 doktorerade i etologi med avhandlingen Behaviour of free-living chimpanzees. 

Ett genombrott i forskningen kom en dag då Goodall fick veta att det hade varit en apa inne i hennes tält och tagit bananer. Skulle apan komma tillbaka? Jane stannade kvar i lägret nästa dag – och apan kom. Det visade sig vara David Gråskägg som kom och hämtade bananer. 

I fortsättningen kom fler schimpanser till henne för att hämta bananer och Hugo van Lawick kunde filma dem på nära håll. De orädda aporna, som såg Jane Goodall som en vän, ställde också till besvär. De började stjäla handdukar, kuddar och kläder. Allt fler schimpanser kom till lägret och snart blev de aggressiva och började bråka med varandra om den lättillgängliga maten. För att stoppa deras beteende började Jane Goodall utfodra dem vid särskilda tider på speciella matstationer. 

Studerade uppfostran

Aporna lugnade ner sig och kunde filmas i lugn och ro. Fotografen Hugo van Lawick var lika intresserad av schimpanser som Jane Goodall, men han var också förtjust i henne. Efter att ha återvänt med sitt material till England 1964 friade han – och Jane åkte hem för att gifta sig. 

Vid återkomsten till Gombe fick paret se att honan Flo fött en son som de kallade för Flint. De kunde nu på nära håll studera hur en schimpansfamilj levde och uppfostrade barn, något som ingen människa gjort tidigare. Jane Goodall var nu en jämlike bland aporna, som hon lekte och skojade med. Hon var fullkomligt accepterad av de vilda djuren i det fria. 

Paret fick nya anslag och byggde en forskningsstation i Gombe, dit studenter kom för att forska. 

Men plötsligt slutade National Geographic att stödja van Lawicks filmande och paret blev tvungna att börja arbeta med annat. Hon skrev böcker om sitt studium av schimpanser och han ägnade resten av sitt liv, fram till sin död 2002, åt att dokumentera djuren i stora nationalparken Serengeti i Tanzania. 

1967 föddes sonen Grub och Jane Goodall blev mamma på heltid. Hon trodde sig kunna ta upp sin forskning i Gombe, men insåg att det inte gick att samtidigt uppfostra sitt barn och överlämnade forskningen till andra. 

Men efter det att sonen börjat skolan i England bodde han där, hos mormor, och Jane Goodall återvände till Gombe och forskningsstationen. Goodall och van Lawick arbetade på olika håll i Tanzania, möttes allt mer sällan, gled ifrån varandra och skildes 1974. 

Prisad och ännu verksam

I Gombe fick Goodall uppleva hur hennes schimpanskoloni drabbades av polio och många apor dukade under. Hon fick också uppleva hur gamla honan Flo dog och sörjdes av sin son Flint som till slut lade sig ner och dog av sorg. 

Slutligen fick hon också uppleva hur individer i flocken kom i konflikt med varandra, ja till och med dödade artfränder, något som ledde till gruppens splittring.  

Jane Goodall fortsatte som forskare på heltid i Tanzania till slutet av 1980-talet, då hon började resa runt i världen för att hålla föredrag och samla in pengar till Jane Goodall Institute. 

Hon har erhållit mängder av utmärkelser, bland annat promoverades Goodall till hedersdoktor till Carl von Linnés minne vid Uppsala universitet 2007. 

Sonen Hugo ”Grub” van Lawick Junior flyttade som vuxen tillbaka till Tanzania, där han bor med sin familj och försörjer sig som båtbyggare. Fortfarande, vid 85 års ålder, är Jane Goodall verksam och säger: 

”Vårt utvecklade intellekt måste innebära att vi har ett ansvar mot andra djur vars existens hotas av vårt eget obetänksamma beteende. Min roll är att se till att nästa generation förvaltar arvet bättre än vad vi gjort.”

Sven-Åke Henriksson