1950-tal

Runt om i Mellansverige blev han under 1950-talet känd som ”Afrika-Wille” genom sina framträdanden i samlingslokaler och bygdegårdar där han berättade om Afrika. Wilhelm Råberg var amatörforskaren som hamnade i upptäcktsresandenas finrum.

Historien börjar runt ett kaffebord hemma i Köping i Västmanland. Vännerna Einar Melqvist och Martin Nordfors besöker Wilhelm i väntan på en tågförbindelse. De två planerar en expedition genom delar av Afrika, för att undersöka om de kan arbeta som missionärer. Som jakt- och naturkunnig, och son till en läderhandlare, får Wille den spontana frågan om han kunde tänka sig att följa med på expeditionen. Svaret blir utan tvekan ett ja.

Inför resan införskaffades intyg och rekommendationer från Naturhistoriska riksmuseet och Etnografiska museet. En herrgårdsvagn av märket International, årgång 1939, inhandlades för 1 600 kronor. 

Vid lunchtid den 8 mars 1952 är bilen fullpackad och resesällskapet lämnar Köping. Efter tio mil, i höjd med Laxå, inträffar det första haveriet. Med inhandlat reservdelslager och en lokal verkstad går färden ändå vidare redan nästa dag, och utan några större missöden når de efter en vecka den franska hamnstaden Marseille.

Den 29 mars tar ett fartyg med sällskapet till norra Algeriet, och den 3 april påbörjas resan mot Saharas oändliga öken. I staden Laghouat, som utgör porten till Sahara-öknen, får de vila några dygn innan resan fortsätter mot ökenstaden Ghardaïa.

Efter hand blir dagarna så varma att man inte vågar köra bilen. Nu får de inrikta sig på att färdas nattetid och under tidiga morgontimmar. Här kommer gåvan från Tre Torn i Helsingborg väl till pass, med önskan att få däcken provkörda i ökensand.

Hoggarbergen passeras och i Kano, i norra Nigeria, kan resesällskapet vila några dygn. Resan går vidare till staden Jos i centrala Nigeria. Här kommer Wille i kontakt med en ung man som är mycket insatt i etnografiskt arbete. Mallam Adam Liman Ciroma och Wille blir goda vänner, vilket flera år senare resulterar i att Liman besöker Wille i hans hem i Köping.

Nu har också ryktet spritt sig att en vit man vill byta till sig gamla saker. Kläder, rakknivar och annat som Wille haft med sig från Sverige kommer väl till pass i byteshandeln.

Torsdagen den 29 maj anländer expeditionen till staden Makurdi i sydöstra Nigeria, som ligger vid en biflod till Niger. På pingstaftonen söker några infödda upp Wille och önskar få hjälp med ett ”jättedjur” som ställer till stora problem för lokalbefolkningen. ”För säkerhets skull, tar jag älgstudsaren med mig” har Wille senare berättat.

De färdas nerför floden i en stor och mycket lång kanot och när sällskapet passerar en liten by ropar plötsligt besättningen och pekar ut i floden där två stora knölar stack upp ur vattnet. Wille förstår då att jättedjuret är en flodhäst, ett av Afrikas farligaste djur. Efter några bomskott från den gungande kanoten fäller Wille det stora djuret med ett välplacerat skott. 

Efter uppstyckning och delning av köttet blir Wille nästa dag erbjuden rå flodhästlever till frukost.

En kväll finner Afrika-Wille några intressanta lerkrukor i utkanten av staden Otukpo. Det luktar illa ur krukorna, men han tar med sig dem till bilen och upptäcker att han förföljs av några män med hotfulla blickar. Det visar sig senare att krukorna var utställda till de dödas andar och inte fick flyttas, och fylldes därför på med mat emellanåt.

Den 10 juni kommer följet slutligen fram till Mamfe i Kamerun. När färden fortsätter vidare genom djungeln antyder mötande grupper att det i området finns människokött att köpa. 

En sen kväll inträffar resans allvarligaste incident. Bilen hamnar i en brant slänt på sidan av vägen, men med ena hjulparet kvar på vägen. Nästa dag får de hjälp av bybor att få upp bilen på vägen igen. 

Den 22 juni når våra resenärer havet, inte långt från staden Douala i Kamerun. Här mynnar en bred flod ut i havet, som sällskapet måste ta sig över för att kunna fortsätta. Med hjälp av en ”kanotfärja” lyckades de föra bilen över floden.

Douala är i dag Centralafrikas och Kameruns största och viktigaste hamnstad. Här delar sig resesällskapet och Wilhelm fortsätter ensam. Den ene kamraten tar hyra på en båt för att komma hem. Den andre reser till Brassaville för att påbörja ett missionärsarbete.

Wille hör talas om ett svenskägt fartyg som kommer att avgå den 15 augusti från Port Gentil, längre ner efter kusten. Fartyget ska sedan lasta i olika hamnar utmed Afrikas västkust, innan det återvänder till Skandinavien. 

Framme i Port Gentil får Wille hyra ett rum på Protestant Mission. Senare visar det sig att just det rummet en gång hade hyst den berömde Afrikaläkaren Albert Schweitzer. 

Här i staden blir Wille snart känd som den vite mannen som köper upp gamla saker. Här samlar han på sig en mängd etnografiskt värdefulla föremål.

Den 16 augusti avgår fartyget Glimmaren för att först göra en tur ner till Novo Redondo, nuvarande Sumbe i Angola, där hon lastar timmer och kaffebönor. Snart vänder Glimmaren förstäven norrut och den andra oktober når fartyget Grand Cess i Liberia, som vid den här tiden var en exotisk plats som sällan besöktes av vita. 

Här lärde Wille känna en ”snäll gammal man”. Tillsammans gör de en kvällspromenad till en grannby, där Wille kommer att göra resans märkligaste fynd. Några mystiska järnringar som överdragits med brons ligger utanför en hydda. Då ringarna ansågs heliga varnade den gamle mannen för att röra vid dem. Men när byborna till slut förstod Willes avsikter kom de bärande med flera ”gamla” ringar som ansågs ha förlorat sin magiska kraft, och av dessa kunde den vite mannen få vilka som helst. 

Professor Lindblom på Etnografiska i Stockholm beskrev ringarna som mycket märkliga och värdefulla, och vid den här tiden fanns inte några liknande ringar vid något annat museum i Europa. 

I slutet av oktober sätter man kurs mot Las Palmas och vidare mot Skandinavien.

Att professorerna på de olika museerna blev imponerade av Wilhelm Råbergs insatser i Afrika behöver inte påpekas. Och det värdefullaste med de flera hundra föremål som har överlämnats till museerna var, de mycket noggranna anteckningar som åtföljde varje föremål. 

Vilhelm Råberg avlider i mars 1996, nio månader innan sin 100-årsdag.

Hasse Jansson

Ett stort tack till: Ingrid Birgitta M. Kjellström Råberg, som låtit oss använda bildmaterialet.