Marcus Hubertson

Inte ens en timme utanför den sydamerikanska nordkusten ligger tre öar med en våldsam och obehaglig historia. Det är Räddningens öar. Den minsta är mest känd. Den kallas Djävulsön.

Sedan Frankrike koloniserat den östligaste tårtbiten av Guyanaländerna, gränsande till Brasilien och Surinam (före detta Holländska Guyana), visste man inte riktigt vad man skulle ha landet till. Det blev straffkoloni och i praktiken ett enda stort fängelse. Förutom öarna var staden St Laurent du Maroní centrum för verksamheten.

I dag är Räddningens öar – Île du Diable, Île Royale samt Île Saint Joseph – såväl ett vidrigt monument av en i sig själv kriminell fångförvaring som ett avkopplande resmål bortanför civilisationens sista utpost.

Djävulsön är mest känd genom Henri Charrières bok Papillon som handlar om hans tid i fångkolonin
i Franska Guyana, och för det uppmärksammade justitiemordet på kapten Dreyfus, som också fördes dit, vid förra sekelskiftet. Båda historierna har under senare år åter filmatiserats.

Det obehagligaste avsnittet i Henri Charrières bok är när han och en medfånge slutligen lyckats fly på flottar av kokosnötter och kamraten reser sig för att vada i land. Han sjunker snabbt i kvicksanden utan möjlighet att ta sig upp. Papillon ligger några hundra meter därifrån och väntar på tidvattnet för att ta sig in den sista biten till stranden. Oförmögen att göra något. Till slut ser han bara vännens hand ovan dyn.

En makaber dödsfärd

Jag tänker på detta när jag stiger ombord på katamaranen i Kourou, några mil norr om huvudstaden Cayenne. Bryggan där båten ligger löper ut över en slags gråbrun gyttja. Korpgamarna trampar kring. Lysande röda krabbor med guldklor ilar ned i sina hålor. Dyn kommer från Sydamerikas inre, förs ut till kusten av Amazonfloden och andra floder och pressas norrut av strömmar i Atlanten. Slammet  strandar längs Guyanakusten och förvandlar det som kunde varit en vacker tropisk strand till en gyttjebankarnas bottenlösa dödsfälla.

Detta  utnyttjades också av fullkomligt skrupelfria personer som försökte tjäna en slant på fångar som försökte fly från öarna. Den värsta av dem allesammans hette Bixier des Ages och åtog sig att frakta rymmare till friheten på den sydamerikanska kusten. Han drog sedan iväg med båten rakt in i kvicksanden, tvingade fångarna att stiga av för att knuffa ut båten. 

Då de väl sjunkit till midjan och inte kunde komma undan sköt han dem och sprättade upp de döda kropparna för att komma åt tuberna som många fångar hade tryckt upp i rumpan. Där hade de sina pengar. Liken försvann i gyttjan. Bixier des Ages greps så småningom och blev själv fånge.

Dreyfus ensam fånge på Djävulsön

Katamaranen från Kourou går till Île Royale – den största av öarna med sina 28 hektar. Île Royale var mottagningsön för fångarna när de anlände till öarna. Medan livet där var någorlunda hyggligt så var Île St Joseph, som ligger bara ett par hundra meter öster om, mest känt för sina isoleringsceller. 

Île du Diable är minst med sina 14 hektar och ligger längst ut, även den ett drygt stenkast från huvudön. Den var i första hand ägnad åt politiska fångar. Hit ut gick tills för några år sedan en linbana. I dag är ön helt stängd för besökare. Det var här kapten Dreyfus satt på sin stenbänk och glodde ut över havet och undrade vad det var som hände.

Dreyfus var enda fången under sina år på Djävulsön. Han byggde en egen liten stuga. Även om ingen längre får besöka ön hålls stugan, som inte syns från de andra öarna, i skick.

Artillerikaptenen Alfred Dreyfus grips i Paris i oktober 1894 misstänkt för spioneri. Han påstås ha lämnat ut hemliga militära papper till Tyskland och Italien. Han döms till livstids straffarbete och skickas till Franska Guyana. Han nekar till allt men hamnar på Djävulsön. 

Redan året därpå presenteras emellertid ett papper som visar att det är majoren Ferdinand Walsin-Esterházy som är den verklige banditen. Esterházy åtalas, men frikänns, sjappar till England, erkänner att han är spionen och Dreyfus fall tas upp igen. 

Franska myndigheter vet varken ut eller in när författaren Émile Zola blandar sig i leken och skriver ett legendariskt inlägg i tidningen L’Aurore som får rubriken ”J’accuse” (Jag anklagar) till stöd för Dreyfus. Han är förbannad över det uppenbara justitiemord som begåtts. Zolas flammande anklagelse är kanske ett av presshistoriens mest kända inlägg.

Dreyfus hämtas hem, återupprättas, befordras till major och senare överstelöjtnant under första världskriget. Vad han sysslade med under sina år på Djävulsön är mera dunkelt.

Hajarna visste vad som väntade

När jag stigit iland på Île Royale går jag vägen som leder tvärs över ön, kanske 400 meter, för att se den legendomspunna Djävulsön. Den ligger där, tätt palmbevuxen, bara en kort bit från platsen där jag står. Det skymtar ett skjul på ön. Man skulle lätt kunna simma dit.

Det sitter en skylt som förbjuder folk att ge sig ut i havet och försöka ta sig till Djävulsön. Avståndet är kort men strömmarna är starka och hajarna sägs vara många. Fångarna som dog på öarna begravdes inte. De kastades åt hajarna som först lockades dit med en klockringning. Klockan fyra varje eftermiddag. Hajarna visste.

Alldeles bredvid platsen där jag står ligger ruinerna efter ett hus. Det är det gamla slakteriet. En bit bort ligger svinstiorna. De tre öarna utgjorde ett fungerande självförsörjande samhälle.

Jag sätter mig på en flat sten och betraktar ön. Gröna träd, palmer och en liten hydda, en stuga i sten med blankt plåttak. Mycket mer är det inte att se. Men det är ju inte det jag har framför mig som jag ser. Jag ser i stället en barbröstad, svettig och skitig Papillon i Steve McQueens skepnad stå på stranden därute, knipa ihop ögonen och kisa mot friheten och alldeles bakom hans rygg en stammande Dustin Hoffman, han som kallas Dega. Håret hänger i tovor och det ena glaset i glasögonen är sprucket. Skäggstubben glittrar i solen. Man känner de fräna dofterna, odörerna, från de lindrigt rena kropparna och de trasiga, randiga paltor som med svårighet hänger kvar på höftbenen. 

Den sjunde vågen

Förtrollningen bryts av prassel i buskarna och en röd rumpa försvinner i slyet. En aguti – en gnagare stor som en hare, päls som ett marsvin och svanslös med en skimrande rödbrun färg. Lagom nyfiken för att dyka upp framför en, lagom skygg för att försvinna om man kommer för nära.

Jag vänder om och går tillbaka upp mot det som var fångvaktarnas hus och som i dag är vandrarhem och kafeteria men jag hinner inte långt förrän jag stannar igen och ser ned på havet som format en liten bukt. Där flyter ett tiotal kokosnötter och jag ser dem guppa för vågorna. Exakt som när Papillon fick sin idé.

Han står vid Dreyfus bänk och räknar vågorna. Den sjunde som rullar in är den allra största, den våldsammaste och kraftigaste. Den som slår in i klipporna i ett skummande raseri och studsar tillbaka ut genom bränningarna med sådan kraft att Papillon inser att den på utvägen skulle kunna passera och dra med sig en kokosnötsflotte plus fånge ut från öns närmaste och livsfarliga klippiga omgivning. Han kallar den sjunde vågen för Lisette efter en liten flicka han försökt rädda från att drunkna.

Kokosnötterna jag ser ligger bara och skvalpar runt, runt i någon sorts stillastående marvatten. Bukten bildar en liten badbalja. Här skulle ingen komma långt om de försökte rymma. Det visar sig att just den här platsen kallas för fångarnas pool och är den enda badbara strand som finns på ön.

Jag tittar in i kyrkan och ser målningarna som fången Francis Lagrange utförde 1934. Lagrange var en av de mer färgstarka fångarna i Guyana. Konstnär och förfalskare. 

Ett rikt djurliv

Förutom några män som klipper buskar är vi bara en handfull turister på ön den här dagen. Det är tyst, varmt och öde.

Det finns ett par vandringsslingor på Île Royale. Jag följer den röda leden som går upp på den östra toppen av ön, förbi fängelsecellerna och det som fungerade som mentalsjukhus och ned mot verkstäderna. Först springer jag på flera agutier som drar runt bland buskarna och plötsligt upptäcker jag att jag hamnat i en apflock. Ett dussintal apor hoppar i träden, svingar sig i lianer och luftrötter, eller drar fram över stigen. En sitter på en omkullvräkt trädstam med en sten i handen och slår den intensivt mot barken. Det är mösskapuciner. De tar ingen notis om mig. 

Djurlivet är ständigt närvarande. I stenrösen ser jag ödlor och leguaner, i havet sticker en sköldpadda upp huvudet som ett periskop och på skogsstigen passerar bladskärarmyror i en oändlig rad.

Det sägs att minst 70 000 fångar passerade under tiden som kolonin var i drift. En del lyckades rymma. Papillon var långt ifrån ensam om det. Få av dem återvände till Europa. De flesta dog här.

Frohm – en dansk desertör

En av de som verkligen återvände hem var dansken Ove Möller Frohm som greps och dömdes till fem års straffarbete i Guyana sedan han deserterat från Främlingslegionen i Algeriet.

Som straffånge 44 792 var Möller Frohm den ende dansken i kolonin, förutom en Hansen som dog. Han umgicks i stället mest med några tyska fångar och berättar utan sentimentalitet om tiden i fångkolonin i en intervju i Aftonbladet:

”Första året låg jag fastkedjad i en barack. Kedjorna voro fastsatta om bägge anklarna med järnband som voro uppvärmda då de sattes på. Därigenom klämde de till ordentligt då de svalnade och jag har nu fått bägge mina ben förstörda. Först på senare år har såren läkts men huden är alldeles uppbränd och anklarna svullna om jag går aldrig så litet.”

Men det skulle bli bättre. Frohm fortsätter:

”Om första året i Guyana var ett inferno blev det litet hyggligare under de andra fyra åren. Brödet som vi fick i dagliga portioner sålde jag för min del alltid till julen och köpte rom och tobak för att fira högtiden med.(…) Sista julen därborta hade jag det ganska fritt och behagligt på det hela taget och hade dessutom betalt för arbetet jag utförde, slutar hr Möller.”

Möller Frohms tid i Guyana finns även i bokform, skriven av Aage Krarup Nielsen, med den svenska titeln Helvetet bortom havet.

Ett djävulskt misslyckande

När jag läser boken är det en dansk Papillon som träder fram. De utslätade meningarna som återges i Aftonbladet finns inte här. Berättelsen är stark och kryddad. Han rymmer flera gånger. Första gången redan utanför Gibraltar då han kastar sig i havet och försöker simma från fartyget. En annan gång stjäl han ett flygplan. Han hamnar i ett guldgrävarläger i det inre av Guyana, han kommer till en plantage
i Surinam, men skickas tillbaka gång på gång. 

Hela administrationen av fångkolonin drevs av korruption. Alla hade något extraknäck på någon annans bekostnad. Möller Frohm konstaterar att systemet var perfekt för den som förstod konsten att kräva så mycket som möjligt och utlämna så lite som möjligt samt sälja resten på egen hand.

I en officiell turistbroschyr erkännes nu att straffkolonin var ett misslyckande i både mänskligt och ekonomiskt hänseende. 

De flesta fångarna dog i Guyana och deras offer betydde för kolonins utveckling i klarspråk: inte ett skit.

Per Erik Tell