Marcus Hubertson

Om man börjar leta efter dem märker man snart att de finns överallt. På våra möbler, flaggor, i den nyplöjda åkern, vägmarkeringar och övergångsstället. De syns på kläder för både unga och gamla, män och kvinnor, och kan varieras i det oändliga. 

Randigt är en av våra enklaste mönsterbilder men det kan krävas mycket arbete att få till ett bra randigt mönster. Ett där rändernas färger och tjocklek bildar en harmonisk helhet. Det menar formgivare som Tom Hedqvist. Han har genom hela sin långa karriär återkommit till ränderna och använt dem i textilmönster, på mjölkpaketen för Arla på 1990-talet och i flera utställningar. 

Mönstren må se enkla ut vid en första anblick men är resultatet av många timmars arbete. Kanske kunde keramikern Lisa Larson också intyga att det inte är helt lätt att få till rätt randning. 2023 lanserades hennes samarbete med Gustavsberg, den stilfulla dekoren Sixten med svarta horisontella ränder. Det till synes enkla mönstret tog många timmar att komponera och ett femtiotal randningar hann testas innan hon fann den rätta. Om man kämpar med sina ränder är det kanske inte så dumt att göra som den franske konstnären Daniel Buren och hålla sig till ett fast format. Buren har blivit världskänd för att i många år ha använt sig av 8,7 centimeter breda vertikala ränder med vita mellanrum i sina konstverk och installationer. Enkelt men effektfullt.

Brottslingar i randigt

Som mönster på kläder har ränderna hängt med i många hundra år men har inte alltid uppfattats som positivt. En gång i tiden förknippades de mest med individer på samhällets botten. På medeltiden tvingades prostituerade, narrar och psykiskt sjuka i många sydeuropeiska länder bära randigt för att skilja dem från ”vanliga” människor. Även slavar och fångar runtom i världen har fått bära randigt. Tanken var bland annat att ränderna skulle göra fångarna lättare att upptäcka vid en rymning. Breda horisontella ränder lever kvar som en arketyp i filmer och serier där de hjälper till att peka ut brottslingarna – tänk Björnligan i Kalle Anka – även om randiga fångdräkter nuförtiden inte förekommer på så många platser i världen. Ränder började användas på flera nya sätt under 1700-talet och vissa fick en politisk laddning. I den amerikanska flaggan fick de röda och vita ränderna representera de tretton ursprungliga kolonierna, och i slutet av århundradet blev den randiga trikoloren, som användas under den franska revolutionen, en symbol för frihet. 

Nu började det också bli mer accepterat att bära randiga kläder, åtminstone smalrandigt, och ränderna fick sitt stora genombrott som mönster på möbeltyger och tapeter. Att vertikala ränder kan ge en känsla av högre takhöjd var känt redan då så randiga tapeter användes gärna i finrummet eller där man ville imponera på sina gäster. Eftersom tapeter fortfarande trycktes för hand var det nästintill omöjligt att få till en perfekt mönsterpassning och raka linjer. Några blomslingor eller andra dekorativa motiv kunde maskera glappen. Problemet löstes 1843 då den franska tapettillverkaren Zuber tog patent på en randmaskin som matade ut färgen på pappret och gav perfekta linjer.

Vanligaste mönstret

I ett svenskt hem i slutet av 1800-talet fanns ränderna överallt. Smala linjer hade börjat dyka upp på porslin och annat hushållsgods, och på golven låg färggranna ripsmattor eller trasmattor. De senare tillverkades av de gamla textilier som hushållet kunde skrapa ihop och det föll sig naturligt att mattorna oftast blev randiga. Det krävdes en hel del planering för att få till rätt mönster och många väverskor utvecklade sin egen stil och randningar. 

De senaste 100 åren har randigt blivit ett av de vanligaste förekommande mönstren inom modevärlden och det kan vi delvis tacka den franska flottan och Coco Chanel för. På 1800-talet bestämdes det att franska sjömän skulle bära tvärrandiga stickade tröjor. La marinière, som plagget kallades, följde ett bestämt mönster. Där skulle finnas 21 vita ränder, var och en dubbelt så tjock som de indigoblå ränderna däremellan. Enligt en teori skulle ränderna symbolisera Napoleons segrar, men de fungerade också som en säkerhetsåtgärd då det var lättare att få syn på en sjöman som fallit överbord om denne bar randigt. I början av 1900-talet iakttog en ung Coco Chanel några män i randiga tröjor och bestämde sig för att anpassa la marinière för kvinnliga former. För henne, liksom många andra, representerade plagget en friare livsstil. Därför blev det så småningom ett populärt mönster bland Europas bohemer och konstnärer. Pablo Picasso fotades ofta i tvärrandig tröja, liksom modevärldens enfant terrible Jean Paul Gaultier. Han, och namn som Paul Smith, Sonia Rykiel och tidigare nämnda Coco Chanel, bidrog till rändernas spridning på catwalken och i förlängningen till våra garderober under 1900-talet.

Randigt för IKEA

Under det senaste århundradet har flera mode- och inredningsföretag skapat sina egna ränder. Vuokko Eskolin-Nurmesniemi bidrog till Marimekkos internationella framgångar med Piccolo och Jokapoika-skjortan som bars av många av 1960-talets kreativa och intellektuella. Vuokko, som talat om hur hon komponerar med ränder, skapade mönstret Piccolo 1953 under sitt första år hos det finska designhuset. I mönstret, som ursprungligen var tänkt att användas på hemtextilier, överlappar olika ränder varandra och bildar en tredje. Några enkla penseldrag blev en av Marimekkos största försäljningssuccéer och har sedan dess tryckts i hundratals färgställningar.

Succé blev det också för svenska Polarn & Pyret när de lanserade sina randiga barnplagg under 1970-talet. Deras ränder ritades av Gunila Axén som var en av medlemmarna i 10-gruppen, där även tidigare nämnda Tom Hedqvist ingick. 

Designkollektivet bildades 1970 med målet att textilkonstnärerna själva skulle få mer kontroll över hela designprocessen, från skiss till färdig produkt. Under de kommande åren väckte deras lekfulla och färgstarka mönster, som ofta utgick från enkla geometriska former, en hel del uppmärksamhet. Inez Svensson, en av gruppens initiativtagare, slutade aldrig fascineras av ränder och målade sådana på längden, tvären och diagonalen för bland annat IKEA, som satsade stort på hemtextilier under 70-talet. För dem ritade Inez storsäljande mönster som Strix och Strax, med olika breda orange ränder, och lite senare den lekfulla Randig Banan med gula bananer strödda över svarta linjer. Den sistnämnda nylanserades för några år sedan då 10-gruppen blev en del av IKEA.

Den franske författaren och professorn Michel Pastoureau har kartlagt rändernas betydelse här i västvärlden, från medeltidens fångdräkter till 1900-talets moderna konst. I boken Ränder från 2001 (på engelska The Devil’s Cloth) talar han bland annat om det han kallar den hygieniska randen, alltså hur ränder under 1800-talet fick symbolisera renhet och började användas på underkläder och sovplagg. De dök nu också upp på badkläder. Flottans ränder spreds nämligen så småningom till kusten och blev under 1800-talet ett vanligt inslag vid badorter i både Frankrike och England. Parasoller och markiser kläddes i randiga tyger, ofta i rött eller blått mot en vit bakgrund, och snart blev randiga baddräkten populära bland Europas välbärgade strandgäster. 

Här i Sverige kom den att förknippas med synden i Mölle. Kring sekelskiftet vallfärdade både svenskar, danskar och tyskar till det lilla kustsamhället i Skåne för att bada tillsammans i Sveriges första gemensamma havsbad. Män och kvinnor i olika åldrar samlades vid stenstranden Ransvik, en kort promenad från Mölle hamn, för ett härligt dopp i havet och många valde att klä sig i en moderiktig randig baddräkt eller byxor. 

Bada i randigt

Att män och kvinnor badade tillsammans var uppseendeväckande, att de dessutom gjorde det i så avslöjande badkläder var rent skandalöst. Badkläderna tillverkades dessutom ofta av tunn trikå som i vått tillstånd klistrade sig mot kroppen. Hovfotografen Peter P. Lundh hann fotografera många glada, och lättklädda, badgäster. Vissa bilder lät han trycka på vykort som bidrog till att sprida ryktet om det syndiga gemensamhetsbadet. 

Så småningom började även stockholmarna bada tillsammans vid Hässelby strandbad, och snart fanns gemensamma badplatser på flera håll runtom i Sverige. De randiga badkläderna hängde med. I början av 1900-talet kunde man hitta sådana i många butiker och lanthandlar, eller beställa en ärmlös baddräkt av blå- och vitrandig trikå från Åhlen & Holm.

Randiga kläder är knappast lika kontroversiella som under medeltiden men visst uppfattar vi fortfarande ränder olika beroende på deras riktning och tjocklek – smala och diskreta utstrålar elegans, tänk en kritstrecksrandig kostym, medan breda och horisontella uppfattas som mer rebelliska och högljudda. En enkel rand kan alltså säga mer än man tror. 

Helena Nilsson