Konstprojekt ska rädda tyska korsvirkeshus

Igenbommat och öde, före detta hotellet Gasthaus Grüner Jäger i Osterode am Harz.
[good_old_share]

En närmast gigantisk tysk konst- och artistfestival bryter ut i fem tyska städer nu i höst, 29 september - 8 oktober. Avsikten med den är att blåsa nytt liv i ett hundrataltal gamla igenbommade och övergivna korsvirkeshus med 400-500 år på nacken. Husen anses vara ett arv av stort kulturhistoriskt värde från en utdöende tysk byggnadstradition. 

Målet är att rädda så många som möjligt av dessa oersättliga byggnader undan grävskopornas glupska aptit. 
I centrum för den här ovanliga aktionen står fem städer med ett ovanligt rikt bestånd av gamla korsvirkeshus, nämligen Oster-ode am Harz, Einbeck, Duderstadt, Hannoversch-Münden och Northeim. Om än lite sicksack geografiskt sett ligger de alla mellan Hannover och Göttingen i det tyska förbundslandet Niedersachsen. 
Idén går ut på att legalt ockupera minst 100 tomma och i många fall övergivna korsvirkeshus och förvandla dem till ateljéer, gallerier, teatrar och konsertsalar. 
Sedan ska man under tio dagar fylla de gamla husen med en kolossal mängd kultur, konst, musik, kabaré, teater, installationer, uppläsningar, föreläsningar och workshops. Och flera ännu hemliga programpunkter förbereds. 
Till detta kommer även 250 blandade evenemang, kvällar och nätter, i de fem städerna. Aktionen är den största i sitt slag i Tyskland och ska få både gamla korsvirkeshus och kulturlivet i stort i de deltagande städerna att blomstra på ett sätt som aldrig tidigare skett. 

Eld och lågor
Av bara farten dras även tornspiror, källarvalv, bakgårdar, gömda och glömda kvarter och till och med ”morbida lokaler” med i den gigantiska fem-städers-karusellen där 300 musiker och övriga artister ska få snurra runt under tio dagar för att medverka. 
Turistchefen Monika Wendt i Osterode am Harz, en av de deltagande städerna, är eld och lågor inför projektet. 
– Många av korsvirkeshusen i Osterode är stiliga 400 år gamla byggnadsverk från en svunnen tid och förhållandet är detsamma i våra grannstäder. Men man har inte mäktat med att ta hand om dem och de har med tiden blivit obeboeliga, bommats igen och fått förfalla. Nu kommer de att stå i händelsernas centrum genom att de öppnas upp och säkerhetskontrolleras för att sedan under tio dagar bli spelplatser för väldigt många publika arrangemang. 
Många volontärer har anmält sig för att delta i förberedelserna av ”Kunst Denkmal – Denkmal Kunst”, det tyska namnet på detta närmast jättelika projekt. En av dem är Lea Marie Leenders i Osterode am Harz, som i år gått ut gymnasiet och vill engagera sig för en god sak. Jag träffar henne tillsammans med Monika Wendt på torget Kornmarkt i Osterode, och vi tar en promenad till några av de öde husen. 
– Vi är flera som jobbar ideellt med konstprojektet i höst, berättar Lea Marie. Hon och några jämngamla försöker hjälpa till med att rusta en del invändigt och snygga till där de kan.
– Jag tittar om det finns akuta brister som måste åtgärdas. Det är viktigt att säkra hus och utrymmen som länge stått tomma och som nu blir spelplatser med många människor i publiken senare i höst.
Flera hus står sedan flera år orubbat tomma mitt i staden, bland annat resterna av en stor stilig grön byggnad som först var bryggeri och senare biograf, men som efter en omfattande eldsvåda för ett antal år sedan fortfarande står kvar omgärdad av ett högt staket. Ingen vet idag vad som ska hända med huset.

Pengarna ska rädda husen
Priset för nio dagars entré på ett bräde till det samlade totalutbudet i de fem städerna är satt till blygsamma 25 euro (knappt 250 kronor), och städerna har nu inför höstens kulturdagar redan sålt 20 000 entrébiljetter i förköp. Det har överträffat de vildaste förväntningar och hur det kommer att sluta med alla spontana besök är svårt att gissa, men där det är fullt så är det fullt. 
Med hjälp av alla tänkbara lösningar är det gemensamma målet att blåsa nytt liv i den här trötta, halvt insomnade kulturskatten, få upp allas ögon för det egna kulturarvet och ge husen en andra chans i stället för att snabbt jämna allt med marken. Men att det kostar är alla medvetna om.
Efter höstens kulturaktion förväntas kassorna bli rejält välfyllda igen. Dessa pengar ska kunna bidra till att rusta och skapa en ny framtid och inriktning för flera av husen. Fast helst vill man hitta finansiellt starka köpare som med lust och passion vill ta sin an och renovera några av de minst 20 tomma korsvirkeshusen i var och en av de fem städerna. 
Man vet att konceptet fungerar sedan en amerikan med pengar på fickan blev intresserad vid det första konstevenemanget i Hannoversch-Münden 2007.  Mannen som flög över från USA blev snabbt så förälskad i ett av de tomma korsvirkeshusen i staden att han gjorde affär.
Den lite oväntade framgången det första året krattade manegen för fler liknande konstfestivaler i Hannoversch-Münden åren 2009, 2011 och 2013. Även succéerna fortsatte och nu finns det inte längre några tomma korsvirkeshus till salu i Hannoversch-Münden. 
Villiga investerare har kommit från både Ryssland och Australien. Flera hus har fått nya ägare och renoveringar av ett antal hus pågår, bland annat görs ett par hus om till hotell i Hannoversch-Münden. 

Billiga att köpa
Det är känt att priset för ett av husen blev 15 000 euro (knappt 150 000 kronor). Det är förstås inte så lätt att bedöma värdet av ett rivningshotat hus, men det påstås ha varit billigt. Till den aktuella köpeskillingen kommer sedan en genomgripande ansiktslyftning, för att inte säga helrenovering, som också kan kosta betydande belopp.
Däremot är det inte alls förvånande att fem tyska städer med många gamla ”uttjänta” korsvirkeshus hoppat på tåget för att själva testa framgångsreceptet. 
Inför kulturmanifestationen 2013 i Hannoversch-Münden ställdes arrangörerna inför en mycket speciell utmaning: ett nerbrunnet korsvirkeshus där bara ruinerna återstod skulle återställas inom loppet av konstfestivalens nio dagar. Det blev en bra respons från invånare och frivilliga byggare. Arbetet flöt på dag och  natt, men man nådde inte riktigt ända fram inom den stipulerade tidsramen; huset blev dock klart några dagar senare. 
De många programpunkterna och paketarrangemangen i Osterode, Einbeck, Duderstadt, Northeim och Hannoversch-Münden har fått precis den drömstart man hoppats på. Problemet nu är bara var alla ska hitta en säng för lite stärkande sömn mellan programpunkterna, men det lär inte vara något akut problem. Finns det hjärterum brukar det ju också finnas stjärterum. Många privatpersoner väntas öppna sina hem för tillresta gäster utan en tanke på egen vinning.

Söker volontärer
Städerna välkomnar i sommar aktivister och andra intresserade från när och fjärran att delta i och hjälpa till med att ställa i ordning tomma hus och andra scener för sina olika ändamål, men också med att bidra till att fylla städerna och festivalen med liv och rörelse. Projektet ska hjälpa till att bevara de befintliga stadsstrukturerna och föra städernas utveckling framåt. 
– Vår förhoppning är också att jätteevenemanget ska hitta in på Unescos världsarvslista, säger Osterodes turistchef Monika Wendt. Det är verkligen något unikt det vi gör när vi integrerar den publika konsten med alla dessa oväntade scener som källarvalv, lador och tornrum. 
För Hannoversch-Münden har de fyra hittills genomförda evenemangen medfört att mer konst funnit sin väg in i staden, särskilt när vinsten i en tävling lockade 15 internationella konstnärer att var för sig få verka under en sommar och ställa ut i Hannoversch-Münden. 

Text & foto: 
Svante Strömberg

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 32 – 2017

Prins Bertil på franska rivieran 1968. Foto: Sjöberg bildbyrå

Prins Bertil var förvisso en kunglighet av börd och under lång tid den som skulle ha kunnat bli svensk förmyndarregent ifall gamle kungen Gustaf VI Adolf hade avlidit innan dåvarande kronprinsen Carl Gustaf hunnit bli myndig. Också efter att Carl Gustaf blivit kung och gift sig med Silvia, men innan de blivit föräldrar, var Bertil ”god tvåa” i seccessionsordningen. Personligen trivdes han dock bäst i mindre formella sammanhang, bland idrottsmän och -kvinnor, bland fransoser och fransyskor på Rivieran, på golf- och boulebanorna… Minst av allt trivdes han i Arlandas speciella rum för särskilt viktiga personer, det så kallade VIP-rummet. Hellre tog han en kopp kaffe i passpolisens fikarum medan han väntade på att flygplanet skulle lyfta.

 

Mer ur veckans nummer

Världens lyxigaste tåg bedriver turisttrafik i södra Afrika. Rovos Rail heter företaget som äger tågen och omhändertar sina resenärer med hög servicenivå i tjusig miljö. Och precis som på lyxkryssare eller flådiga hotell till lands är det en strikt klädkod som gäller till middagen.

I matsalen serveras det fyra rätter både till lunch och middag och om det vin som föreslagits på matsedeln inte passar finns det en enorm vinlista.

Greta Garbro var inte den enda svenska filmstjärnan i USA när det förra seklet var ungt. Även Anna Q Nilsson från Ystad beundrades av många på vita duken. Hennes karriär blev dessutom längre än Garbos. Hon slutade inte filma förra på 1950-talet.

Anna Q Nilsson spelade in totalt 204 filmer, de flesta under stumfilmstiden.

Väinö Tanner var en av de finländska politiker som fick bära skott för att Finland delade front med Nazityskland mot Sovjetunionen under det så kallade fortsättningskriget. Efter kriget anställde de allierade segrarmakterna, under hårt sovjetiskt tryck, en rättegång mot Tanner och andra finska politiker. Tanner dömdes till fem års tukthus men frigavs redan 1948 och kunde återuppta sitt politiska arbete. Helt omvärderad, till det bättre, blev han dock inte förrän efter sin död.

Väinö Tanner, hyllad, omstridd och omvärderad. Han fängslades för sina åtgärder under andra världskriget, och under hans ordförandeskap splittrades socialdemokratiska paratiet. Men nu ses han alltmer som en av 1900-talets stora finländska politiker.

Redan de gamla grekerna åt pizza…

Även de gamla grekerna gjorde ett slags pizza med fyllning av oliver och kryddor.
Osten är dock ett senare inslag.
[good_old_share]

Idag kan vi räkna pizzan till modern ”svensk husmanskost” efter att den italienska maträtten fått en enorm efterfrågan under 1970-talet. Och intresset håller i sig. 

Allt kan sägas ha börjat i Neapel där pizzor i sin enklaste form tillverkades i slutet av 1800-talet. Italienska invandrare i USA tog med sig maträtten och 1895 fick New York sin första pizzeria. 
Den italienska arbetskraft som kom till Sverige under 1960-talet gjorde rätten populär här. En pizzaservering hade öppnat redan 1947 i Västerås, men den stora pizzaepoken kan sägas ha startat med pizzarestaurangen Östergök 1968 i Stockholm. Efter det skedde den svenska pizzaexplosionen i landet. Idén med att servera pizzasallad med pizzan började 1969 på Pizzeria Piazza på Gustav Adolfs torg i Stockholm. 

Napolitansk rätt
I hemlandet Italien var pizzan länge en lokal rätt som nästan enbart serverades i och omkring Neapel. Ungefär samtidigt som i Sverige blev pizzan en naturlig del av restaurangernas utbud i hela landet. 
Idag finns mängder av olika fyllningar och varianter på pizzorna i Sverige, bland annat panpizza, en amerikansk tjockbottnad sort och knäckepizza där man använder knäckebröd som pizzabotten. Kebabpizzan med kebabkött med en eller flera såser har blivit populär under de senaste åren. 
Problemet med pizzan är att den är för stor och fet och innehåller mycket mer kalorier, fett och salt än vad som är bra för kroppen. Däremot kan några bitar av en pizza tillsammans med olika grönsaker vara en helt okej måltid någon gång emellanåt även för den som vill leva sunt.  
Bröd utan fyllning som påminner om pizzabröd har existerat i urminnes tider, bland annat hos assyrierna redan under andra årtusendet f. Kr. Etruskerna, som levde i mellersta och norra delen av dagens Italien, bakade redan på 800-talet f. Kr. en deg bestående av mjöl, vatten, olivolja, salt och jäst. 
Antikens greker hade 500 år f. Kr. en slags pizza, runda och platta bröd som de gräddade för att sedan lägga oliver, kryddor och annat på. Men någon tomatsås hade de inte eftersom växten tomat kom till Europa från Peru först på 1500-talet. 
Ordet pizza började användas i Neapel, Italien, under medeltiden om ett utplattat bröd som påminde om dagens pizzabröd. Det är möjligt att ordet pizza kommer från latinets verb pinsere, som betyder att trycka, eller mest troligen från ordet picta, jäst bakverk, som blev till pitta med ett uttal liknande pizza. 
Förmodligen är brödet focaccia, ett italienskt bröd ursprungligen från Ligurien, ursprunget till den moderna pizzan eftersom degen har stora likheter. Den franske författaren Alexandre Dumas d. ä.  beskrev 1843 brödet med olika sorters fyllningar.
Pizzan förekom mest i det napolitanska köket i Italien och räknades länge som en rätt för fattiga. 

Från fattigmans mat i Neapel har pizzan blivit vardagsmat över hela världen.

Marinara var först
Från början existerade bara en enkel pizza med tomat, vitlök, oregano och olja som fattiga i Neapel åt. Den ska ha funnits redan på 1730-talet och kallades allmänt för ”havspizza”, då det mest var fattiga fiskare som åt den. Namnet på den pizzan blev så småningom Marinara, men den har i original aldrig haft någon fyllning av skaldjur som kan förekomma i Sverige. En pizza med skaldjur och fisk kallas i Italien för frutti di mare, ”havets frukter”. 
Genombrottet för pizzan i modern tid kom i juni 1889 då kocken Raffaele Esposito ville hedra Italiens drottning Margherite av Savojen med en egen pizzavariant inför ett besök av kung Umberto och hans gemål. Kocken ville göra den i den italienska flaggans färger, rött, vitt och grönt och garnerade pizzan med tomater, mozzarellaost och basilika. Raffaele Esposito introducerade därmed osten på pizzan, något som i stort sett blivit standard sedan dess. 
Pizza Margeritha, den näst äldsta pizzan efter Marinara, blev en succé och hör fortfarande till favoriterna. I vårt land förekommer många varianter, som exempelvis den inbakade, hopvikta pizzan Calzone, med olika innehåll. Men den räknas i Italien som en egen maträtt. 
I Sverige har pizzan fått en enorm framgång. Pizzarestaurangerna, pizzeriorna, finns överallt och mataffärerna har ett stort utbud av frysta pizzor och färdiga pizza-kit för den som inte kan eller vill baka en egen god hemmapizza. Få nya maträtter har haft en sådan genomslagskraft i vårt land som pizzan – som har kommit för att stanna.

Sven-Åke Henriksson

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 31 – 2017

Ena stunden utgav han sig för att vara indianhövding på platser där han aldrig hade satt sin fot. Andra stunden klädde han ut sig (som på bilden) till den vite spanarhjälten Old Shatterhand. Men inget av detta stämde. I själva verket var han – Karl May – en tvättäkta tysk från Hohenstein-Ernstthal nära staden Dresden i östra Tyskland. Däremot stämde det, enligt mångas mening, att han sin ”tyskhet” till trots var världens bäste indianboksförfattare. Och Old Shatterhand  var en av hans bokhjältar, tillsammans med bland andra apachehövdingen Winnetou. Hans livliga fantasi var till hjälp när han skrev men till raka motsatsen när han fabulerade och bedrog i det verkliga livet.

 

Mer ur veckans nummer

Som tonåringar var Rolf från Springliden och Inga-Britt från grannbyn Mörttjärn ett par. Men så flyttade Inga-Britt till USA för att – bara tillfälligt – bli hembiträde och barnflicka i en amerikansk familj. Det tillfället blev dock längre än det var tänkt efter giftermål, barnafödande, utbildning och arbete som sjuksköterska. Men som inbjuden till ett by-event i den gamla födelsetrakten kom Ing-Britt – och träffade Rolf igen. Båda hade då minst sina livskamrater och nu är deras parförhållande återupptaget!

Läs hela artikeln här!

– Om någon tror att det känns annorlunda i kroppen att bli förälskad som 80-åring än som ung så är det helt fel, säger Inga-Britt.

Skådespelarna Carl-Gustaf Lindstedt och Arne Källerud var stora personligheter i Sveriges nöjesbransch under flera decennier. Mestadels skördade de sina scenframgångar var och för sig. Men under en intensiv period från 1950-talets mitt och några år framåt var de ett mycket sammansvetsat humorpar. Som ”Bråkmakarna” munhöggs de till svenska folkets förtjusning.

Arne Källerud och Carl-Gustaf Lindstedt slog igenom på allvar med radioserien Räkna med bråk. Senare skildes de åt men fick bägge framgångsrika karriärer. Foto: Sjöberg bildbyrå

Brigitta Scherzenfeldt hann under sina 52 levnadsår mellan 1684 och 1736 uppleva mångdubbelt mer än vad som var gängse för den tidens kvinnor. Tidigt föräldralös blev hon gift fyra gånger, änka tre gånger, krigsfånge hos ryssarna, slavinna, hovdam hos mongolerna och slutligen mjölnarhustru på Waldemarsudde i Stockholm.

Brigitta Scherzenfeldts kalmuckiska dräkt kan beskådas på Livrustkammaren i Stockholm.

De fann varandra igen – efter 65 år!

– Om någon tror att det känns annorlunda i kroppen att bli förälskad som 80-åring än som ung så är det helt fel, säger Inga-Britt och tittar ömt på sin trolovade.
[good_old_share]

Ett känt ordspråk uppger att gammal kärlek aldrig rostar. Ett exempel på detta är den återförening som den 81-åriga amerikanska  medborgaren Inga-Britt Muczynski och den jämnårige Lapplandsbon Rolf Hällsten fått uppleva på sin ålders höst. De var ett par som tonåringar på 1950-talet och har nu 65 år senare på nytt blivit kära i varann.

Inga-Britt Muczynsky hette Sundström i efternamn när hon 1958 lämnade uppväxtbyn Mörttjärn i Malå kommun i Lappland för äventyret som hembiträde och barnflicka i en amerikansk familj i den amerikanska staten New Jersey.
– Jag såg en annons i en vecko-tidning att familjen ifråga sökte ett svenskt hembiträde. Kravet de hade var att den som de sökte skulle ha körkort. Och eftersom jag just hade tagit körkort men saknade egen bil lockades jag att söka, eftersom jag som ung älskade att köra bil, säger Inga-Britt – som också minns den första tidens språkproblem i USA, då hennes skolengelska inte på långa vägar var den amerikanska engelska som talades ”over there”.
Men innan hon emigrerade till det stora landet i väster – ja, ända sedan barnsben – hade Inga-Britt känt och även varit skolkamrat med den jämnårige Rolf Hellsten från grannbyn Springliden.

Relationen tog slut
– Under tonårstiden var vi ett par som sällskapade ganska länge. Men vår relation tog slut i samband med att Rolf for till vår centralort Norsjö för fortsatt skolgång samtidigt som min äventyrslusta gjorde att jag åkte ända ner till Katrineholm för att gå realskolan där, berättar Inga-Britt.
Och efter det att hon åkt till USA skulle det dröja mer än ett halvt sekel innan hon och ungdomsförälskelsen av en slump träffades igen.
Men det var inte alls meningen att Inga-Britt, som då alltså hette Sundström, skulle bli bosatt i USA under långt mer än ett halvt sekel.
– Tvärtom var tanken att jag ganska snart skulle åka hem till Sverige igen. Men i stället träffade jag en man som jag senare gifte mig och senare också fick barn tillsammans med. Efter giftermålet  bodde vi först i New York-området en tid, innan vi flyttade vidare till staten Pennsylvania där vi sedan levde i nästan 20 år.

Mångkulturella Florida
Flyttlasset för makarna Muczynski gick sedan till soliga Florida, där den numera 81-åriga Inga-Britt efter makens död fortfarande har hus, barn, barnbarn, vänner och även sin hemadress sedan 32 år tillbaka.
– Florida är en ofantligt mångkulturell och internationell stat där det är lätt att leva och verka, fastslår Inga-Britt och poängterar att USA är ett land med många stater där lagar och förutsättningar till ett bra liv skiljer sig ganska väsentligt beroende på i vilken delstat man bor.
– De olika staterna är som olika länder. I många stater är det jättebra att leva, i andra betydligt sämre. Men skillnaderna mellan att bo i Sverige och i USA är nog generellt ändå inte så stora som man kan tro, menar Inga-Britt, som dock erkänner att det relativt starka sociala nätverk som finns i Sverige till viss del saknas för många amerikanska medborgare.

Så här såg det ut när dagens profil fick besök av sin nyfunna kärlek Rolf Hällsten hemma i Florida. När han sedan åkte tillbaka hem till Arvidsjaur så valde Inga-Britt att följa med.

Inga flyttplaner fanns
På 1970-talet utbildade sig det tidigare hembiträdet till sjuksköterska, ett yrke som hon sedan dess utövat på ett sjukhus i Florida. Några planer att på äldre dar flytta tillbaka till sitt gamla hemland  fanns absolut inte ”på kartan” för den forna  Mörttjärnstjejen. 
Men livet är som bekant föränderligt och sommaren 2013 blev den då 77-åriga Inga-Britt hembjuden till det by-event som anordnats i hennes födelsetrakter – i syfte att eventuellt locka utflyttade att på nytt vända tillbaka till sina rötter i Västerbottens inland. 
Då och där tog livet en ny vändning för både Inga-Britt och hennes forne pojkvän Rolf Hällsten, som inte heller han hade sin mångåriga livskamrat kvar i livet. 
Rolf hade dessutom i flera år varit drabbad av svår sjukdom som dragit ner både hans fysik och livsglädje.
– Jag hade hört sägas att Inga-Britt skulle komma till hem till eventet, så jag var lite förberedd på mötet. Men för Inga-Britt var det nog en stor överraskning att hon skulle träffa mig igen, säger Rolf och ler glatt vid minnet.
Inga-Britt igen:
– I ärlighetens namn kände jag knappt igen honom alls till en början, men ganska snart upplevde vi nog båda att återföreningen var något riktigt speciellt som vi absolut måste ta till vara och utveckla, säger hon.

Besökte Florida
Efter den omtumlande återföreningen reste Inga-Britt hem till Florida för att fortsätta att arbeta inom sjukvården. En tid senare reste Rolf ner till henne i Florida. Och när han sedan efter besöket åkte tillbaka till Sverige och hemmet i Lapplands inland så valde Inga-Britt att följa med.
– Det kändes helt rätt. Om någon tror att det är annorlunda att bli förälskad som 80-åring än i yngre år så är det helt fel. Det är ingen skillnad utan det kittlar i kroppen precis på samma sätt, säger hon och tittar ömt på sin numera trolovade, som också han försäkrar att den nyfunna kärleken varit mycket positiv både mentalt och hälsomässigt för honom.

Litar inte på Trump
Trots sina mera än 60 år i USA har Inga-Britt bevarat sitt svenska modersmål mycket bra. Lite amerikansk brytning hörs förstås ibland, men i det stora hela är hennes svenska intakt.
Hennes amerikanska pass går ut nästa år och hon saknar idag ett giltigt svenskt pass eftersom hon ännu inte fullt ut finns registrerad i den svenska datorn.
– Jag vill absolut leva här framöver tillsammans med Rolf. Men att lämna Florida för gott, där mina barn och barnbarn bor, blir förstås inte helt lätt. Dessutom är jag lite orolig för vad den nya presidenten ska hitta på, han har ju redan tagit bort vissa sociala förbättringar som den förre presidenten Obama  åstadkommit.
– Donald Trump verkar emellanåt helt galen i sina åsikter och jag anser att han är en mycket dålig representant för det amerikanska folket. Förhoppningsvis blir hans era kortvarig, tillägger  hon avslutningsvis.

Nils Widman

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 25 – 2017

Kyrkbåtsrodden härstammar från den tid då det var obligatoriskt att besöka
kyrkan på söndagar och helger. Foto: Göran Erlandsson

På sjön Siljan i Dalarna hör det till traditionen att kyrkbåtar ska framföras på vattnet med armkraft och åror. 18,5 meter långa är de smäckra träbåtarna och 20 roddare i varje båt hjälps åt med att hålla farten. Rorsmannen i båtens akter ser samtidigt till att roddarna håller takten med årtagen så att båten flyter rakt och fint. Tio knops hastighet kommer båtarna upp i. Och naturligtvis tävlas det. Siljansrodden börjar på midsommardagen med start i Siljansnäs. Tävlingen pågår sedan i två veckor med ytterligare fem deltävlingar, nämligen i Leksand, Rättvik, Mora, Sollerön och Orsa. Kyrkbåtsrodden härstammar från den tid då det var obligatoriskt att besöka kyrkan på söndagar och helger. Att ro kyrkbåt var ett sätt att transportera sig.

 

Mer ur veckans nummer

Den 22 juni är det exakt 20 år sedan den folkkäre artisten Ted Gärdestad avslutade sitt liv genom att kasta sig framför ett pendeltåg. Men minnet av honom lever vidare genom en stor mängd klassiska låtar som han har lämnat efter sig. Aktuell just nu är en inspelning där Teds röst har mixats ihop med en symfoniorkester. I veckans nummer av Kvällsstunden tecknas ett porträtt av musikgeniet som bara fick 41 år på jorden.

Ted Gärdestad fick bara 41 på jorden. Men han har satt ett oförglömligt avtryck i den svenska musikhistorien. Senare under 2017 kommer en spelfilm om Teds liv och karriär.

Porslin är en produkt som vi tar för självklar. Men här i Europa var det först på 1700-talet som man lyckades komma på den konst som kineserna redan hade behärskat i mer än 1 000 år. Staden Meissen i östra Tyskland blev platsen för den första europeiska porslinsfabriken. Och än i dag åtnjuter Meissenporslinet världsrykte.

Till vänster, en skål med frukter i Meissenporslin och till höger en klocka, förpackad i dito material.

Det finns olika sorters landskapsmålare. De flesta avbildar ett landskap som finns i verkligheten, sittande eller stående i naturen, alternativt med egna fotografier som förlagor. Andra skapar rena fantasilandskap på duk eller papper. Men svenskamerikanen Lars-Birger Sponberg, en populär landskapsmålare i USA, kombinerar de båda arbetssätten. Lars-Birger far runt på den amerikanska landsbygden och fotograferar vad han ser, sedan kombinerar han olika beståndsdelar ur verkligheten till typiska landskap – som inte finns annat än i hans fantasi…

Svenskfödde Lars-Birger Sponberg framför några av sina färgsprakande tavlor.

Ingen midsommar utan kyrkbåtsrodd

[good_old_share]

Knappt någonstans i Sverige känns väl midsommaren mer svensk än i Dalarna. Här vajar svenska flaggan över underbar natur och vida sjöar, över majstänger, hembygdsdräkter och fiol- och dragspelsmusik. Men för Åsa Mattsson i Mora blir det ingen riktig midsommar utan kyrkbåtar och Siljansrodden.
– Min pappa var en av initiativtagarna, säger hon.

Tio långa båtar med 20 roddare i varje kommer med årors och armars kraft över Österviken, en sydlig fjärd av sjön Siljan. Farten är god. Med tio knop i årtagen är det knappt att en del följebåtar med utombordsmotorer hänger med. I aktern på Sturkulla står Åsa Mattsson och styr med en hand, håller en megafon i den andra och manar högljutt sina roddare att hålla takten, och farten. 
Ekipagen följs av många blickar, från kullar, stränder och ångbåtsbryggan i hamnen. Det är deltävling i Leksandsrodden, en av många kamper i Siljansrodden, skapad till minne av forna tiders kyrkbåtstävlingar.

Idrott och kultur
Sommaren 1974 satt tre me-delålders herrar i Mora och spånade om att göra något större av sina gemensamma intressen, idrott och dalakultur. Sedan 1936 hade det anordnats en särskild roddtävling i Leksand och nu tyckte herrarna att den borde utökas med fler, med deltävlingar på valda orter runt Siljan. Men de skulle genomföras med kyrkbåtar, gamla farkoster som bara stod och samlade damm i båthusen vid den stora sjön. Året efter startade de Siljansrodden.
– Genom den gamla båtkulturen gav de folk en anledning att röra på sig. Att ro är ju en motionsform som tränar hela kroppen, man får sig en rejäl genomkörare. Dessutom är kyrkbåtsrodd en mycket speciell och härlig gemenskapsform. Man är helt beroende av varandra då rodden måste ske i perfekt sammanhängande tajmning.
Åsa Mattsson vet vad hon talar om. Hon kom med som roddare första gången 1981, för Nusnäs Idrottsförening och deras kyrkbåt Sturkulla (”Storflicka” på rikssvenska). Men det var inte bara att sätta sig i båten och ro.
– Oh nej, det gällde att vara fysiskt förberedd. Det är särskilt i benen, ryggen och rumpan som man måste ha styrka vid rodd. Så vi tränade året om, på vintern kondition och styrka, under våren roddteknik. 

Vann flera gånger
Sturkullas damlag har vunnit flera gånger, liksom Brudpiga II och III från Västanvik samt Siljansnäsar´n II. Deltagandet har varierat genom åren, ibland uppemot 12 herrlag och 10 damlag, andra gånger färre. Åsa kämpade bra i många år, kanske lite för mycket, för en dag fick hon diskbråck och bytte till att bli styrman. 
– Fysiskt lättare kanske, men definitivt inte lugnare. 
Kyrkbåtarnas styrmän har en utsatt position om något går snett. Det gäller nämligen att styra rätt och hålla en fin bana; att tränga en medtävlare leder till diskning. Förutom att hålla takten måste styrmannen också mana på sina roddare i rätt tid.  
– Man måste veta hur mycket roddarna orkar. Att kommendera spurt för tidigt kan sluta med förlust och ”lynchstämning” mot styrmannen.

Från kyrkopliktens tid
Kyrkbåtsrodd härstammar från den tid då kyrkoplikt rådde i Sverige. Alla sockenbor var på söndagarna tvungna att ta sig till kyrkan för att höra prästen predika. Det blev tröttsamma vandringar för de som hade långt att gå – utom för de som bodde vid kust eller vattendrag. Dalfolk runt Siljan förkortade sina kyrk promenader med många timmar då de klev i sina båtar och rodde tillsammans.  
– Rodden dit gick i stillsam fart. Men efter avklarad högmässa förvandlades ofta hemresorna till, ibland hetsiga, roddtävlingar mellan olika byar.  
Dessa kyrkbåtar har bevarats och vårdats ömt i Dalarna ända in i våra dagar. Var annars?  Kyrkbåtsföreningar har sett till att förvara dem i långa båthus, ordnat både tävlingar och kyrkroddar eller hyrt ut dem för bröllop, alternativt rena nöjesutflykter.
Men kyrkbåtarna leder i sin tur ännu längre tillbaka i tiden, ända till vikingatiden. 
– Med flatbottnade långbåtar tog sig vikingarna långt in i okända trakter. Det var ett snabbt och smidigt sätt att ta sig fram.
Båtarnas var vikingarnas trygghet. Roddarna levde i dem, åt, sov och försvarade sig. Och när de sedan dog tog de med sig båtarna och en del ägodelar i graven. 
– Här på Sollerön har man grävt fram gamla vikingaskepp som visat sig vara gravar, fartyg som blivit förebilder för sena tiders kyrkbåtar

Levande kunskap
Det är också på Sollerön som kunskapen att bygga kyrkbåtar lever kvar. Den kunskapen har bevarats tack vare Rättviks Hembygdsförening och två familjer på ön. 
– Det hade inte byggts någon kyrkbåt sedan slutet av 1800-talet, men på hösten 1940 bad hembygdsföreningen båtbyggaren Anders Bondesson på Sollerön att ta vara på gamla ritningar och bygga en ny. Han fortsatte fram till 1960, då byggandet togs över av familjen Håll, som tillsammans med andra bygger än idag. 
Genom dessa hantverkskunniga mäns försorg har mängder av kyrkbåtar tillkommit och getts bland många så vackra namn som Rättvikôlla, Jugen Jon, Sturfajt´n och Sturstäv. (Översätt det, den som kan.) En enda kyrkbåt lär ta ett år bygga, och det sker på rent vetenskapliga grunder. 
– Jag har hört att furan som båtarna till största del är byggda av ska ha växt långsamt, helst vid en myrkant, innan de tas ner kring midsommar och sedan torkas långsamt innan man sågar. Ja, det är en lång historia. 
Naturligtvis finns Åsa Mattsson med i Siljansrodden även denna midsommar. Men först efter att ha firat midsommarafton på traditionellt vis – med majstångsresning hemma i Kråkberg, sill och potatis, Janzons frestelse och kokta ägg ihop med släkt och vänner.  
– Kanske tar vi upp några bliktor ur frysen och steker till. Det är smaskens det, upptagna från Siljan som de är, avslutar Åsa Mattsson 

K G Mattsson 

Mer fakta om Siljansrodden:


Siljansrodden börjar på midsommardagen med traditionell start vid Siljansnäs camping. Tävlingen pågår sedan i två veckor med ytterligare fem deltävlingar på olika orter runt Siljan. Deltävlingarna är allt från 500 meter till tre kilometer långa. De pågår kvällstid under vardagar och heldag under helgerna. Båtarna bogseras efter tävling till nästa ort och roddarna åker hem emellan. Varje kyrkbåt är 18,5 meter lång, två meter bred och innehåller tio par åror samt styråra. Båtvikten är ett ton. 2017 års tävling startar i Siljansnäs fortsätter till Leksand, Rättvik, Mora, Sollerön och Orsa. 

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 24 – 2017

Som highscooleleven Sandy i musikalfilmen Grease fick Olivia Newton-John sin guldroll i livet 1978. Hon fick då spela mot en av den tidens hetaste stjärnor, John Travolta. Men kanske ännu viktigare var alla de guldlåtar som hon fick med sig i sitt sångbagage för resten av sitt liv: ”Hopelessly Devoted To You”, ”Summer Nights” och ”You Are The One That I Want”. Åren har gått och den oföränderligt blonda och ungflicksaktiga australiensiskan Olivia, numera bosatt i USA, närmar sig 70 år. Hon håller fortfarande sitt artisteri igång, men vid sidan av den karriären ägnar hon sig också åt en omfattande välgörenhet. Själv drabbad av cancer driver hon bland annat ett cancerforskningsinstitut i Melbourne.

 

Mer ur veckans nummer

Hilding Lundkvist var en legendarisk läkare vid sjukstugan i Arvidsjaur från 1943 till 1957. De första tio åren var han ensam doktor där, vilket i praktiken innebar att han tjänstgjorde nästan jämt. Han gick rond, hade öppen akutmottagning, opererade och hade dessutom jour nästan varje natt. Och ändå hann han med att vara ordförande i både kommunfullmäktige och municipalnämnden – plus att han bildade Arvidsjaurs Konstgille!

Doktor Hilding Lundkvist var under tio år ensam läkare på Arvidsjaurs vårdcentral. Vilket i praktiken innebar att han tjänstgjorde nästan varje timma på dygnet.

Klippstaden Petra i Jordanien finns på Unescos världsarvslista och räknas också som ett av världens sju nya underverk. Men ”för världen” var staden länge okänd. Den upptäcktes 1812 under äventyrliga omständigheter av en schweizare, Johann Burckhardt, utklädd till arab och med ett alias till namn: Shejk Ibrahim Ibn Abdallah.

Den byggnad som kallas Skattkammaren är ursprungligen en grav som höggs ut ur berget i flera våningar. Men den är bara en av cirka 800 bevarade byggnader i Petra.

Författarinnan Astrid Lindgren var personligen inte alls road av trädgårdsarbete. Trots detta har en trädgård på tre och ett halvt hektar anlagts vid hennes barndomshem, det gamla prästgårdsarrendet Näs i Vimmerby. Trädgården innehåller flera rum som alla anspelar på olika berättelser i hennes böcker.

Astrid Lindgrens barndomshem Näs har fått flera nya trädgårdsrum som anspelar på hennes böcker.

Paret Lindberghs Grönlandsäventyr

Charles Lindbergh och hans fru Anne hade ett nära samarbete också på det professionella planet.
[good_old_share]

Den svenskättade flygaren Charles Lindbergh (1902-1974) blev världsberömd när han den 20-21 maj 1927 gjorde den första soloflygningen över Atlanten med sitt flygplan Spirit of St. Louis. Han blev då en av världens mest kända personer. Och han blev åter rubrikernas man i mars 1932 när hans förstfödde son, den knappt tvåårige Charles Augustus Lindbergh Jr, kidnappades och mördades.

Det har blivit många berättelser om dessa händelser under åren samt om hans nära koppling till Nazityskland och dess flygvapen före kriget. 
Betydligt mer okänd och mindre omskrivet, åtminstone i Sverige, är den flygning som han och hans hustru Anne Morrow Lindbergh (1906-2001) gjorde i obebodda och outforskade områden på Grönland under sommaren 1933.
I början av 1930-talet insåg både Tyskland och USA att flyget snart skulle konkurrera med de oceangående fartygen och ta över transporterna mellan kontinenterna. Planen utvecklades och inom en nära framtid skulle det finnas stora flygplan för både gods och passagerare. Det stora problemet var att hitta lämplig plats för mellanlandning för tankning av planen. 
Blickarna föll på Grönland och 1930 skickade regeringen i Tyskland en expedition till den vilda ön. Den slutade med en katastrof, då bland annat ledaren Alfred Wegener dog på ön i november detta år. 

Inga kartor fanns
Även i USA ville man utforska ön. Ledande förespråkare var det stora flygbolaget Pan American World Airways, som samarbetade med flygbolag i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. De ville rekognosera eventuella landningsplatser på Grönland med hjälp av flygplan. Men det var till största delen outforskade områden. Det fanns egentligen inga riktiga kartor, och de som fanns var enkla skissartade kartor över mindre områden, ritade av polarfarare som besökt ön. 
Bolaget Pan Americans idé var att man genom överflygningar och flygfotografering skulle få underlag till detaljerade kartor, detta samtidigt som man på marken sökte efter lämpliga ställen som skulle kunna användas till landningsbanor för flygplan. 
För ändamålet behövde det konstrueras ett lämpligt flygplan, men man behövde också en duktig och modig flygare, tillika mekaniker, samt en medhjälpare som navigatör, en som också kunde flyga. Sådana fanns det inte gott om. 
Vid denna tid hade Charles Lindbergh problem med all mediebevakning och tillbringade långa tider i England och Frankrike. 
När Pan American kontaktade honom och undrade om han kunde tänkas ta jobbet tackade han därför ja. Äntligen fick han återigen en spännande utmaning och något annat att tänka på än sonens död. Till andre-pilot valde han sin hustru, som skulle navigera och sköta radion.
Anne Morrow flög med sin man under 1930-talet till fem kontinenter, vilket hon berättade om i flera böcker. Hon var också en mycket framstående segelflygare; den första kvinnan i USA som tog segelflygcertifikat. 

Farlig flygning
Paret Lindbergh skulle flyga till outforskade områden där det inte fanns möjlighet till tankning eller proviantering. Det skulle bli en farlig flygning. Speciellt landningarna på okända isvidder skulle bli svåra. 
För ändamålet byggde Pan American om ett enmotorigt Lockheed Model 8 Sirius till ett välutrustat tvåsitsigt sjöflygplan med två mycket avancerade kompasser och den modernaste radioutrustning som gick att få tag på. Man försåg planet med en kraftig motor på 340 kilowatt, försedd med specialpropeller för snabb stigning. Planets vingar och pontoner var fyllda med bensin. I övrigt hade planet meteorologisk utrustning, kameror, proviant, tält, vapen, varma kläder och gummibåt.
Det var så tungt att det knappt orkade lyfta. Men gummibåten behövdes om man måste gå ner på öppet vatten; den var också utrustad med radio i en vattentät låda. 
För att hålla radiokontakt med paret hyrde flygbolaget Pan American det danska fartyget Jellinge som låg utanför Grönland. Till resan tillverkade det schweiziska företaget Lon-gines ett exklusivt armbandsur som Charles fick. Klockan döptes till Lindbergh´s Atlantic Voyage Watch. Modellen blev sedan mycket populär bland piloter, och armbandsuret är idag en klassiker och ett nytillverkat exemplar kostar närmare 40 000 kronor.

En fågel av järn
Efter att ha flugit från New York den 9 juli 1933 via norra Kanada kom paret Lindbergh till Grönland. De landade i närheten av Godthåb (idag Nuuk) på västkusten och vållade en enorm uppståndelse bland befolkningen, som aldrig hade sett ett flygplan tidigare. Inuiterna sade att det var en fågel av järn som kommit. 
Paret Lindbergh döpte sitt plan till Tingmissartoq, som betyder ungefär ”den som flyger som en stor fågel” på grönländska. Det namnet fick en inuitpojke måla på planet. 
Charles och Anne fick ett varmt mottagande av folket, som de blev vänner med. Paret Lindbergh hade mycket att göra under sina rekognosceringsflygningar in över de folktomma istäckta inre delarna av Grönland, de gjorde meteorologiska mätningar, fotograferade och ritade kartor. 
Det var ett farligt jobb som de sysslade med, planet drabbas åtskilliga gånger av nedisningar, sikten i det nästan helvita landskapet blev minimal ibland på grund av dimma och det var många gånger svårt att landa då de inte såg horisontlinjen eller på grund av sprickor i isen. Dessutom måste de se upp med bergformationer lika höga som topparna i Alperna. 
Ibland var de tvungna att stanna i Nuuk och vänta på bättre väderförhållanden. Då servade de planet, paddlade kajak och deltog i ortsbornas dagliga arbeten med bland annat fiske och skinnberedning. De var isolerade från omvärlden, men det gick ingen nöd på dem. 
För allmänheten och speciellt medierna var det en oviss väntan. Man hörde inte av paret Lindbergh under hela sommaren och det gick rykten om vad som hade hänt dem. Det fanns inga journalister på plats och någon klargörande information om deras förehavanden lämnades inte från Pan American. Detta ledde till att vissa tidningar hittade på historier om parets äventyr för att ha något att skriva om. 

Flög till Sverige
Den 13 augusti avslutade dock paret Lindbergh sitt uppdrag på Grönland. De kom då till Ammassalik (idag Tassiilaq) på östkusten. 
Där träffades den gamla och nya tidens upptäckare, då paret Lindbergh mötte den danske upptäcktsresanden Knud Rasmussen, som skulle ge sig iväg på en upptäcktsresa med hundspann utefter östkusten. Från Grönland flög Charles och Anne Lindbergh till Island och informerade världen om att de var välbehållna. Sedan reste de vidare till Färöarna, Shetlandsöarna, Danmark och Sverige. 
I Sverige landade paret först i Stockholm, men flög sedan till Karlskrona, där de var gäster hos amiral Lindström. Därifrån åkte de bil till Charles Lindberghs fädernegård i Smedstorp i Skåne. Under dagarna i Sverige fick paret lura journalisterna på många sätt för att få vara i fred. 
Deras fortsatta resa hem till USA blev en lång arbetsresa. Efter Sverige fortsatte de en PR-färd till Finland, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Portugal, Azorerna, Kanarieöarna, Kap Verde, Gambia, Brasilien, Trinidad, Barbados och Kuba. Paret kom hem till New York den 19 december 1933 efter en resa på 47 000 kilometer och besök i 21 länder och fyra kontinenter. Flygningar mellan dessa länder ingick i projektuppdraget, då paret Lindbergh skulle rekognosera eventuella framtida flygrutter.  

Ingen storflygplats
Charles Lindbergh lämnade ritade kartor och foton till Pan American. Han klargjorde för Pan American att en flygrutt mellan USA och Europa med mellanlandning på Grönland bara skulle fungera sommartid, och då endast under förutsättning att vädret var perfekt. 
Det blev därför ingen framtida flygplats för interkontinental flygtrafik, utan idag finns endast några små flygfält på ön för mindre plan och helikoptrar. 
Lindberghs flygplan Tingmissartoq från 1933 är idag utställt på det nationella flyg- och rymdmuseet i Washington, där även Spirit of St. Louis står att finna för beskådan.

Sven-Åke Henriksson

T.v: Paret Lindbergh med sitt flygplan Tingmissartoq. T.h: Lindberghs ”Grönlandskläder” finns att beskåda på National Air & Space Museum i Washington DC.
[good_old_share]

Brev från läsarna – Pajalapennan

En gåva till Kvällsstundens redaktion, från Eivor i Pajala.

 

Vi får många brev till Kvällsstunden. Inte sällan kommer de från er prenumeranter som på ett eller annat sätt vill ge oss beröm eller visa oss sin uppskattning. Ibland tvärt om… Detta tycker vi på redaktionen är roligt. Era reaktioner på tidningen – bra som dåliga – är viktiga för oss då de ger en fingervisning om vad som fungerar respektive inte fungerar i Kvällsstunden.

Men ibland händer det att vi får brev av helt annan karaktär. Ett sådant damp ner i vår brevlåda idag. Så här löd brevet:

 

Till redaktionen på Kvällsstunden.
Jag är glad att vara prenumerant av er ärade tidning. Min stora hobby är att skriva om vardagens händelser, om mina tidiga morgonpromenader, om människor jag mött och möter. Däremellan är stickning rogivande. Ni får behålla grytlappen.
Jag kallar den för ”Pajalapennan”.

Soliga hälsningar från
vårt vackra Tornedalen

Eivor Lehtipalo

 

Kvällsstundens redaktion tackar Eivor ödmjukast för gåvan och låter den givetvis få en hedersplats i vårt kök.

Redaktionen

Kategorier BFL Etiketter

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.