Colin Nutley

Det var 1984 som Gerda Stomberg vid 97 års ålder gick bort utan arvingar efter ett långt och slitsamt liv på sin barndomsgård. Då visade det sig att hon testamenterat en förmögenhet till invånarna i sin hemsocken, och hon blev inspirationskällan till Colin Nutleys filmer om Änglagård, som i sin tur bygger på en dokumentärfilm han gjorde om henne.

”Hade inte Liared funnits hade det inte blivit några Änglagårdsfilmer!” Så har Colin Nutley ofta sagt. Och så är det säkert. För det var i Liared som allt började. 

Den lilla bondbyn, som på 1990-talet, då första filmen spelades in, hade några hundra invånare men som i  dag har knappt 60. En by, som funnits sedan medeltiden, med en gammal kyrka, en numera nedlagd skola, en lika nedlagd affär samt ett antal bondgårdar och mindre bostadshus. 

Påminde om England

Det var till den här byn som Colin Nutley kom för drygt 40 år sedan tillsammans med sin dåvarande hustru, som var del­ägare i en lägenhet på den gamla släktgården Skog. Där tillbringade de på 1980-talet en rad somrar, som kom att betyda mycket för den engelska regissören, som skildrat den svenska folksjälen bättre än kanske någon svensk regissör gjort.

Colin kom att älska Liared. Byn påminde ganska mycket om den by på engelska landsbygden där han själv växt upp på 1940-talet. Man levde på ungefär samma sätt – förutom att man inte hade en pub att träffas på. I Liared träffades man i stället i kyrkan och församlingshemmet. Eller i affären, där man fick höra om allt som hände i trakten. 

Ville göra en dokumentär

När Colin kom till Liared hade han redan gjort en rad filmer och tv-serier i Sverige, till exempel Nionde kompaniet och Black Jack. Men i Liared fick han lust att göra en helt annan film  –  en dokumentärfilm om livet i en by på landet. Han var dock inte säker på vad han skulle hänga upp den på. 

Men så hände något. En av byns äldsta invånare, Gerda Stomberg, som hela sitt vuxna liv levt ensam på en gammal gård, gick bort. Det visade sig att hon, som under sin ålderdom levt i armod, var rikast i byn. Skogen och marken hon ägde var värd många miljoner, och hon hade testamenterat allt till invånarna i Liared. 

Då fick Colin idén. Gerda blev navet i filmen om Liared. En film som han kallade Där rosor aldrig dör efter en sång som sjöngs på Gerdas begravning. Filmen spelades in två år senare, men med samma bybor i kyrkbänkarna. Samma präst förrättade jordfästningen, samma sånger sjöngs och samma psalmer spelades. Men kistan var tom. Gerda fanns redan i sin grav på Liareds kyrkogård.  

Som en första Änglagård

Där rosor aldrig dör är på sätt och vis den första Änglagårdsfilmen. Prästen är påfallande lik Reine Brynolfsson, där finns de två bröderna som bor tillsammans i filmen och som i verkligheten hette Nils och John Pantzar. Vi får vara med om kaffekalasen med byns syföreningsdamer, vi följer med karlarna i jaktlaget ut i skogen, deltar i det dagliga livet bland byborna. 

Liared döptes om

När dokumentärfilmen var klar började Colin fundera på hur det skulle bli i Liared om några udda människor, några som inte passade in, flyttade dit. Och så skapade han Fanny och Zac, som chockade byborna när de dök upp på Erik Zanders begravning. De andra karaktärerna vi möter i filmerna fanns redan. 

Liared döptes om till Yxared –  som inte finns på någon karta – men många av inspelningsplatserna ligger en bra bit utanför Liareds gränser.  

Gerdas släktgård Stora Stegerhult ligger utmed vägen mellan Liared och samhället Kättilstorp – och ett mjölkbord med en stor mjölkkruka vid infarten visar att man kommit rätt. Efter åratal av förfall är det grå timmerhuset med uthus och ladugård varsamt upprustat av ideella krafter – en grupp äldre hantverkare som fortfarande kände till gamla arbetsmetoderna. Nu ser gården ut som när Gerda växte upp här med fyra syskon och sju styvsyskon. Vattnet tas upp ur brunnen med en hävstång, visthusboden och ladugården är restaurerade, grindarna är tidsenliga och strax intill går en grannes kor på bete. Ända sedan slutet av 1700-talet har gården legat på samma plats, och bortanför gårdsplanen finns spår efter en gammal landsväg mellan Ulricehamn och Mullsjö. 

Köpte ut sina bröder

Gerda var bara två månader när hennes far, Mårten Stomberg, dog 1887. Hennes mor, Eva Charlotte, stod plötsligt ensam med sin lilla dotter och fyra söner. Så småningom gifte hon om sig med änkemannen Gottfrid Svensson som hade sju barn. Man kan lätt föreställa sig att det blev både trångt och knapert i stugan, men när Gerda på sin ålders höst talade om sin barndom sa hon ofta: ”Tänk så roligt vi hade!”

När Gerda var 40 år och fortfarande bodde kvar på gården, dog hennes mor och styvfadern flyttade då till Ulricehamn. Den gamla släktgården var Gerdas och hennes biologiska syskons farsarv och hon var den enda av dem som var intresserad av att ta hand om den. Hon lyckades lösa ut sina bröder, av vilka tre utvandrat till Amerika, och tillsammans med sin häst Grållan brukade hon sedan gården under resten av sitt liv. 

Gerda, som i sin ungdom var byns skönhet, var ett ovanligt fruntimmer. Hennes största intressen var jakt och fiske, hon slet på åkrarna, arbetade i skogen och sköt sin sista hare när hon var 77 år. 

Kvinnligt extraknäck

Gifte sig gjorde hon aldrig – till det var hon alltför självständig. Hon var lika bra som karlarna i bygden på att sköta gården, hugga i skogen och göra affärer. Vintertid hade hon dock ett mer kvinnligt extraknäck. Hon tog emot tvätt för glansstrykning – ett yrke som numera är bortglömt. 

Gerda skötte sitt jordbruk så länge hon orkade, men med tiden förföll byggnaderna alltmer. De sista åren av sitt liv använde hon endast köket, där hon sov i en kökssoffa och värmde sig vid vedspisen. När taket i kammaren föll ihop med ett brak blev hon inte särskilt bekymrad. Hon hade ju ändå ingen användning för rummet längre. ”Det där får dom som kommer efter mej ta hand om”, sa hon. 

Plats att träffas på

Hon var 97 år och år nästan blind när hon lämnade det jordiska och hade då flyttat till ett äldreboende. När testamentet öppnades visade det sig att hon efterlämnat en förmögenhet till invånarna i Liared – förutom en mindre summa som gick till hennes syskonbarn i USA. Förmögenheten fanns i avverkningsklar skog, som taxerades till nära fyra miljoner kronor. En stiftelse bildades för att ansvara för avverkningen och avkastningen och varje år delas pengar ut till både föreningslivet och enskilda invånare i Liared. 

För att rädda den förfallna gårdsmiljön bildades en intresseförening, och med hjälp av äldre hantverkare restaurerades både boningshuset och övriga byggnader till ursprungligt skick. Men någon museikänsla finns inte på Gerdas gård. Här serveras kaffe vissa dagar under sommaren, här hålls både midsommarfester, bröllop, barndop och födelsedagskalas. Och förskolebarn och skolungdomar kommer dit på studiebesök och får en inblick i hur Gerda levde utan några av de moderniteter som är självklara i dag. 

Säkert ler Gerda uppe i sin himmel när hon ser hur hennes arv förvaltas av byborna i hennes älskade Liared. 

Och Colin Nutley – han vårdar ömt minnet av sin sommarby. ”Mina allra bästa sommarminnen är de som jag bär med mig därifrån, säger han. Min kärleksaffär med Liared kommer aldrig att ta slut!”

Agneta Tjäder