Marcus Hubertson

De gamla morsdagskorten förr var vackra bilder. Oftast med sirliga blommor och stora hjärtan. Tobias Rawet har också ett morsdagskort. Men det föreställer en blåklädd vakt med gevär över axeln. Stående vid en vaktkur och ett svart taggtrådsstängsel. 

– Kortet gav jag till mamma i Lodz getto 7 maj 1944, säger Tobias Rawet, nu 80 år.

Det är ett vikkort, knappt en halv A4 stort med förtryckt bild på ljusgul botten och den röda texten ”1944 Litzm. Getto”. Inuti den en handskriven text på polska. En röd sol i ett hörn strålar över ett fånglägermotiv med svart trappa, vaktkur och stängsel. 

Det ovanliga morsdagskortet hade Tobias köpt efter många mödosamma månader i fabriken, med sparade slantar han lagt undan från sina fickpengar. 

– Jag minns ännu ögonblicket när jag lämnade över kortet till mamma. Jag ser henne framför mig och de känslor det skapade hos henne. Det var en viktig gåva för mig, kanske den allra första jag kunde ge henne. En gåva som visade hur mycket jag tyckte om henne. 

– Men att mamma skulle komma att betyda så mycket för min överlevnad visste jag inget om då. 

Öppet i början

Den 1 september 1939 invaderade tyskarna Polen och andra världskriget tog sin början. De dåligt utrustade polackerna hade inte en chans att motstå det nazistiska maskineriet. 

En vecka senare intog man Lodz, landets näst största stad, känd för sin textilindustri och med en befolkning på 730 000 invånare. En tredjedel vardera av polacker, tyskar och judar. Mitt i stan bodde den judiska familjen Rawet. 

– Mina föräldrar drev en delikatessaffär. Vi hade det ganska bra, man kan säga att vi hörde till medelklassen. Själv var jag bara tre år när kriget började.

Bland det första tyskarna gjorde var att byta namn på staden. Lodz blev Litzmannstadt, efter den tyske befälhavaren Karl Litzmann som erövrade staden under första världskriget. Det andra var att nazisterna snabbt skapade ett judiskt getto i stan. Över 200 000 judar föstes dit från stan och den kringliggande landsbygden. 

– Till att börja med var det ett öppet getto, men snart blev det slutet som ett fängelse.

Många svalt ihjäl

Judarna tvingades lämna sina hem och allt de ägde för att bege sig till gettot. Tobias kommer ihåg hur det var.

– Det är ett av mina första minnen i livet. Jag kommer ihåg hur pappa drog mig dit på en kälke, det var snö på marken och solen sken en dag i mars 1940.

Gettot var stans verkliga fattigmanskvarter med mycket nergångna hus. 

Familjen Rawet fick sig anvisad en liten lägenhet på bottenvåningen i ett gårdshus. 

– Där bodde vi sex personer i en bostad utan värme och varmvatten. Toaletten var ett utedass med fem bås i en rad. Vi tvingades snabbt ut på olika arbeten. Pappa hamnade i en fabrik som tillverkade halmskor för den tyska krigsmakten. Ett hårt slit med ytterst liten lön som knappt födde vår familjs matbehov. Allt var ransonerat och bara de som arbetade fick ransoneringskort. Så nöden var mycket stor vilket gjorde att över 40 000 människor dog av svält i gettot.

Gömdes i dasset

Till att börja med isolerades judarna från den övriga befolkningen. 

Men när nazisterna 1942 bestämde sig för att förinta alla judar startade våldet. De första avrättningarna skedde i den polska staden Chelmno, dit alla togs som inte ansågs duga som arbetskraft. Det vill säga barn, sjuka och äldre. 

Tobias som bara var sex år hörde till dem som troligen snart skulle fraktas dit. 

– Om detta fick vi naturligtvis ingenting veta, men när en razzia inleddes i vårt ghetto förstod mamma vad som var på gång. Hon iscensatte snabbt en räddningsaktion, hämtade en stor hink i köket, tog min hand och gick till vårt utedass. 

Tobias Rawet har mycket klara minnesbilder av vad som hände.

– Jag fick sätta mig i hinken och blev tillsagd att inte ge ifrån mig det minsta ljud, oavsett vad som skulle hända. Sedan lyfte mamma och faster på sitsen och firade sakta ner mig i mörkret. Hinken landade på botten och dasslocket stängdes igen.

Sent på kvällen hämtades Tobias upp av föräldrarna. De gick upp till vinden som hade förberetts med en madrass, ett täcke, en kudde och en hink som skulle användas som latrin.

– Där satt jag alldeles ensam i flera dagar. Jag fick besök en gång varje kväll när mamma eller pappa kom upp med mat och vatten och tömde hinken.

Kvar för att städa

Efter drygt en månad lyckades föräldrarna skaffa ett falskt arbetspass till sexårige Tobias, som utgavs för att vara tio. Åldern som införde honom bland de arbetsföra. 

– Jag började arbeta på samma fabrik som pappa. Det blev långa dagar som bara handlade om arbete. Den knappa lönen gick till familjen. Ibland när jag sprang ärende åt mamma kunde jag få en peng. 

Det blev fler slantar och snart började Tobias lägga undan dem för att kunna köpa ett Morsdagskort som han hört talas om. Brevet hade tillverkats i ghettot av en man som med en liten tryckpress kunde försörja sig med.

– Men eftersom jag varken kunde läsa eller skriva så fick pappa hjälpa mig att skriva mitt namn Tolus, som jag heter på polska.

Brevet undertecknades den 7 maj 1944, bara några dagar innan nazisterna började avveckla ghettot. 

Under de följande månaderna deporterades omkring 70 000 av invånarna till förintelselägret Auschwitz. 

– Vi och en grupp på drygt tusen personer blev kvar för att städa upp lägret, nazisterna ville inte lämna några spår efter sig. 

Familjen Rawet blev kvar till oktober 1944 då de deporterades med godsvagnar till tyska koncentrationsläger. Tobias och hans mamma till Ravenbrück, pappan till Sachsenhausen. Båda låg norr om Berlin.

– I Ravensbrück hände det ofta att folk mördades. Jag såg saker där som jag knappt orkar berätta än i dag. Hade jag inte haft min mamma med mig där hade jag inte överlevt. Varje dag gav hon mig sin enda korvskiva. 

Hela familjen överlevde

Fyra månader senare flyttades mor och son till Königs Wusterhausen strax utanför Berlin och ett snabbt uppsatt koncentrationsläger vid stadens godsjärnvägsstation. 

Tre månader senare hände det märkliga att de tyska vakterna en dag gav sig iväg. Tre dagar senare öppnades grindarna till lägret.

– In tågade ryska soldater som berättade för oss att kriget var slut, att vi var fria människor. Jag förstod ingenting, jag visste inte vad frihet var för något. 

För första gången på fem år fick Tobias äta sig mätt och tvätta sig ren. Några dagar senare kom Tobias far som också överlevt. 

Hela familjen begav sig genast tillbaka till Lodz. Av gettots 60 000 judiska barn överlevde endast 95 Förintelsen. En av dem var Tobias Rawet. 

– En dag bestämde mamma sig för att vi skulle gå till gettot för att se om det fanns något kvar i lägenheten vi bott i. Hon och pappa hade nämligen gömt undan en del saker där. 

Kortet betydde mycket

I en trälåda under en golvplanka i köket fanns alltihop kvar. Några fotografier, föräldrarnas vigselringar, en sabbatsljusstake och morsdagskortet. Det enda som minde om det liv de levt innan nazismen drabbade dem. 

Familjen Rawet blev kvar i Lodz till 1948, innan de ”rymde” till Sverige, bort från kommunismens ok som då drabbat Polen. Till ett land som gav dem en framtid och ett lyckligt liv. 

– Mamma levde tills hon var 91 år. Under alla år tog hon varsamt hand om den lilla trälådan, särskilt ömmade hon för morsdagsbrevet som tydligen betytt mycket för henne. Det har jag i dag i min ägo. Ibland tar jag med det och visar upp på mina föreläsningar. 

– Det som hände under Förintelsen får aldrig glömmas, avslutar Tobias Rawet. 

Text: KG Mattsson

Foto: Stefan Nilsson