Konst

2010 markerade slutet på en epok inom svensk designhistoria. Då stängdes Näfveqvarns bruk mellan Nyköping och Norrköping ner, efter nästan 300 års verksamhet. Bruket grundades redan 1623 när bröderna Gillis och Hubert De Besche byggde den första masugnen på området. 

De kom från en vallonsläkt och flyttade till Sverige kring 1600-talet. Här tog de hjälp av landsmannen Louis de Geer för att bygga upp det nya bruket i området längs Bråviken utanför Nyköping. Placeringen av bruket var strategisk, det fanns nämligen gott om malmtillgångar i närheten och bra förbindelser med huvudstaden, och det grundades i precis rätt tid. 

Under stormaktstiden avlöste konflikterna ute i Europa varandra och den svenska krigsindustrin ropade efter krigsmateriel. Näfveqvarn blev snabbt en av deras viktigaste leverantörer och under hela 1600-talet tillverkades främst kanoner och ammunition på bruket. Det växte genom inköp av flera egendomar och gruvor, ekonomin var god och framtiden såg ljus ut. 

Rysshärjningarna förstörde allt

Men så kom olycksåret 1719. På våren avled dåvarande ägaren Isac De Besche och bara några månader senare nådde rysshärjningarna Näfveqvarn. Hela bruket sattes i lågor och bara några få byggnader klarade sig. Några år senare hade det byggts upp igen så att man kunde återuppta produktionen av kanoner, men under det fredliga 1700-talet sjönk efterfrågan på krigsmateriel och brukets ekonomi haltade. I slutet av århundradet lämnade den sista De Besche Näfveqvarns bruk.

1806 var det dags för en ny släkt att ta över när Gustaf Adolf Sederholm köpte bruket. I Sederholmsläktens ägo skiftades fokus från krigsmateriel till mer fredliga produkter så som hushållsföremål, kaminer och tröskverk. Nu dök även de gjutna trädgårdsmöblerna upp i sortimentet. Tack vare sin höga kolhalt rostar inte gjutjärn på samma sätt som till exempel stål och lämpar sig därför väl för utomhusbruk. I mitten av 1800-talet fick gjutjärnet sitt stora genombrott och under den industriella revolutionen blev gjutna hushållsprodukter allt vanligare i de svenska hemmen. Många valde Näfveqvarns gjutjärn som ansågs vara hållbart och av god kvalitet.

Gav ut flera kataloger

1911 inleddes en ny era i brukets historia när den danske ingenjören Alfred Dybsö tog över som disponent. Han hade stora planer för bruket och ville, enligt sina egna ord, ”återuppväcka det sedan lång tid tillbaka avdomnande intresset för framställning av prydnadssaker i gjutgods”. Och det lyckades han med. Till sin hjälp hade han Svenska Slöjdföreningen som under 1910-talet arbetade med att få ut konstnärer till industrierna. Målet var att höja kvaliten på industritillverkade vardagsvaror. 1914 startade föreningen en förmedlingsbyrå, ledd av textilkonstnären Elsa Gullberg, som skulle hjälpa fabrikerna att komma i kontakt med lämplig konstnär. 

De kom att förmedla flera unga formgivare till Näfveqvarn. Bruket anställde inte någon huvudformgivare utan valde att arbeta med en lång rad arkitekter och konstnärer, genom förmedlingsbyrån fick de skisser från bland andra Uno Åhrén och Folke Bensow. Bensow kom att rita flera populära trädgårdsmöbler, som Parkbänk nr. 1 och den kända Taburett nr. 1 med sina handtag formade som snäckor. Idag är det svårt att överblicka Näfveqvarns produktion. Under 20-talet gav man ut flera kataloger, men produkterna presenterades på lösa blad och under åren har flera av dessa försvunnit.

Inför brukets 300-årsjubileum 1923 ville Alfred Dybsö få in flera nya modeller i sortimentet och tog hjälp av Svenska Slöjdföreningen för att utlysa en stor gjutjärnstävling. Den bestod av flera kategorier, bland annat trädgårdsfontäner, grindar och urnor. Omkring 350 bidrag från några av Sveriges främsta konstnärer och arkitekter lämnades in och tio av dem valdes ut för samarbeten. Bland de vinnande bidragen fanns Olof Hults trädgårdsurna Mikrokosmos med reliefdekor av stiliserade växter och stjärnor. 

De vinnande bidragen, liksom Näfveqvarns övriga sortiment, visades upp på den stora Göteborgsutställningen 1923 och lockade många nyfikna besökare. Det var dock långt ifrån alla som hade möjlighet att beställa hem egna exemplar av brukets konstgods, många av pjäserna kunde kosta motsvarande en årslön för en industriarbetare.

Lyfte svenska produkter

Två år efter Göteborgsutställningen fick bruket sitt stora internationella genombrott tack vare världsutställningen i Paris, som blev en riktig dundersuccé för svensk design. 

Carl Bergsten stod för utformningen på svenska paviljongen och han gav Näfveqvarn en central placering. I entrén till paviljongen fanns en rotunda som bars upp av åtta pelare gjutna av på bruket. Varje pelare hade friser som ritats av Anna Petrus, brukets första kvinnliga formgivare som också fick ta emot en guldmedalj under utställningen. 

Under de kommande åren uppmärksammades svensk design internationellt, bland annat genom utställningar i USA, och gjutjärnet från Näfveqvarn beskrevs i positiva ordalag. Men redan i slutet av årtiondet började framgångarna ta slut för det sörmländska bruket. 

På Stockholmsutställningen 1930 fick funktionalismen sitt stora genombrott och i det nya funkis-Sverige fanns ingen plats för exklusivt gjutjärn. Samarbetet med Svenska Slöjdföreningen tog slut och Alfred Dybsö fick lämna sitt jobb när det stod klart att satsningen på konstgjutgods varit olönsam. 

Återvunnen design

Vid mitten av 1900-talet fick bruket nya ägare och skiftade fokus från hushållsgods till industriprodukter. Men under de kommande åren kämpade man med lönsamheten och 2010 valde de dåvarande ägarna att lägga ner bruket. 

Några år senare väckte Eva Anegrund nytt liv i varumärket genom att ta upp produktionen av några populära föremål från 1920- och 30-talet, så nu kan man klicka hem nya exemplar av bland annat Anna Petrus Blomkruka Nr.1 och Carl Elmbergs Dianalykta. Produkterna tillverkas i Sverige och gjuts av återvunnet järnskrot. Äldre gjutjärn från Näfveqvarn dyker då och då upp på andrahandsmarknaden, men det gäller att vara lite försiktig då gjutjärn är relativt billigt och lätt att kopiera. Gjutskägg i skarvarna kan vara ett tecken på att det rör sig om en kopia, så det är alltid bäst att undersöka föremålen i verkligheten.

Helena Nilsson