Paret Lindberghs Grönlandsäventyr

Charles Lindbergh och hans fru Anne hade ett nära samarbete också på det professionella planet.
[good_old_share]

Den svenskättade flygaren Charles Lindbergh (1902-1974) blev världsberömd när han den 20-21 maj 1927 gjorde den första soloflygningen över Atlanten med sitt flygplan Spirit of St. Louis. Han blev då en av världens mest kända personer. Och han blev åter rubrikernas man i mars 1932 när hans förstfödde son, den knappt tvåårige Charles Augustus Lindbergh Jr, kidnappades och mördades.

Det har blivit många berättelser om dessa händelser under åren samt om hans nära koppling till Nazityskland och dess flygvapen före kriget. 
Betydligt mer okänd och mindre omskrivet, åtminstone i Sverige, är den flygning som han och hans hustru Anne Morrow Lindbergh (1906-2001) gjorde i obebodda och outforskade områden på Grönland under sommaren 1933.
I början av 1930-talet insåg både Tyskland och USA att flyget snart skulle konkurrera med de oceangående fartygen och ta över transporterna mellan kontinenterna. Planen utvecklades och inom en nära framtid skulle det finnas stora flygplan för både gods och passagerare. Det stora problemet var att hitta lämplig plats för mellanlandning för tankning av planen. 
Blickarna föll på Grönland och 1930 skickade regeringen i Tyskland en expedition till den vilda ön. Den slutade med en katastrof, då bland annat ledaren Alfred Wegener dog på ön i november detta år. 

Inga kartor fanns
Även i USA ville man utforska ön. Ledande förespråkare var det stora flygbolaget Pan American World Airways, som samarbetade med flygbolag i Tyskland, Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. De ville rekognosera eventuella landningsplatser på Grönland med hjälp av flygplan. Men det var till största delen outforskade områden. Det fanns egentligen inga riktiga kartor, och de som fanns var enkla skissartade kartor över mindre områden, ritade av polarfarare som besökt ön. 
Bolaget Pan Americans idé var att man genom överflygningar och flygfotografering skulle få underlag till detaljerade kartor, detta samtidigt som man på marken sökte efter lämpliga ställen som skulle kunna användas till landningsbanor för flygplan. 
För ändamålet behövde det konstrueras ett lämpligt flygplan, men man behövde också en duktig och modig flygare, tillika mekaniker, samt en medhjälpare som navigatör, en som också kunde flyga. Sådana fanns det inte gott om. 
Vid denna tid hade Charles Lindbergh problem med all mediebevakning och tillbringade långa tider i England och Frankrike. 
När Pan American kontaktade honom och undrade om han kunde tänkas ta jobbet tackade han därför ja. Äntligen fick han återigen en spännande utmaning och något annat att tänka på än sonens död. Till andre-pilot valde han sin hustru, som skulle navigera och sköta radion.
Anne Morrow flög med sin man under 1930-talet till fem kontinenter, vilket hon berättade om i flera böcker. Hon var också en mycket framstående segelflygare; den första kvinnan i USA som tog segelflygcertifikat. 

Farlig flygning
Paret Lindbergh skulle flyga till outforskade områden där det inte fanns möjlighet till tankning eller proviantering. Det skulle bli en farlig flygning. Speciellt landningarna på okända isvidder skulle bli svåra. 
För ändamålet byggde Pan American om ett enmotorigt Lockheed Model 8 Sirius till ett välutrustat tvåsitsigt sjöflygplan med två mycket avancerade kompasser och den modernaste radioutrustning som gick att få tag på. Man försåg planet med en kraftig motor på 340 kilowatt, försedd med specialpropeller för snabb stigning. Planets vingar och pontoner var fyllda med bensin. I övrigt hade planet meteorologisk utrustning, kameror, proviant, tält, vapen, varma kläder och gummibåt.
Det var så tungt att det knappt orkade lyfta. Men gummibåten behövdes om man måste gå ner på öppet vatten; den var också utrustad med radio i en vattentät låda. 
För att hålla radiokontakt med paret hyrde flygbolaget Pan American det danska fartyget Jellinge som låg utanför Grönland. Till resan tillverkade det schweiziska företaget Lon-gines ett exklusivt armbandsur som Charles fick. Klockan döptes till Lindbergh´s Atlantic Voyage Watch. Modellen blev sedan mycket populär bland piloter, och armbandsuret är idag en klassiker och ett nytillverkat exemplar kostar närmare 40 000 kronor.

En fågel av järn
Efter att ha flugit från New York den 9 juli 1933 via norra Kanada kom paret Lindbergh till Grönland. De landade i närheten av Godthåb (idag Nuuk) på västkusten och vållade en enorm uppståndelse bland befolkningen, som aldrig hade sett ett flygplan tidigare. Inuiterna sade att det var en fågel av järn som kommit. 
Paret Lindbergh döpte sitt plan till Tingmissartoq, som betyder ungefär ”den som flyger som en stor fågel” på grönländska. Det namnet fick en inuitpojke måla på planet. 
Charles och Anne fick ett varmt mottagande av folket, som de blev vänner med. Paret Lindbergh hade mycket att göra under sina rekognosceringsflygningar in över de folktomma istäckta inre delarna av Grönland, de gjorde meteorologiska mätningar, fotograferade och ritade kartor. 
Det var ett farligt jobb som de sysslade med, planet drabbas åtskilliga gånger av nedisningar, sikten i det nästan helvita landskapet blev minimal ibland på grund av dimma och det var många gånger svårt att landa då de inte såg horisontlinjen eller på grund av sprickor i isen. Dessutom måste de se upp med bergformationer lika höga som topparna i Alperna. 
Ibland var de tvungna att stanna i Nuuk och vänta på bättre väderförhållanden. Då servade de planet, paddlade kajak och deltog i ortsbornas dagliga arbeten med bland annat fiske och skinnberedning. De var isolerade från omvärlden, men det gick ingen nöd på dem. 
För allmänheten och speciellt medierna var det en oviss väntan. Man hörde inte av paret Lindbergh under hela sommaren och det gick rykten om vad som hade hänt dem. Det fanns inga journalister på plats och någon klargörande information om deras förehavanden lämnades inte från Pan American. Detta ledde till att vissa tidningar hittade på historier om parets äventyr för att ha något att skriva om. 

Flög till Sverige
Den 13 augusti avslutade dock paret Lindbergh sitt uppdrag på Grönland. De kom då till Ammassalik (idag Tassiilaq) på östkusten. 
Där träffades den gamla och nya tidens upptäckare, då paret Lindbergh mötte den danske upptäcktsresanden Knud Rasmussen, som skulle ge sig iväg på en upptäcktsresa med hundspann utefter östkusten. Från Grönland flög Charles och Anne Lindbergh till Island och informerade världen om att de var välbehållna. Sedan reste de vidare till Färöarna, Shetlandsöarna, Danmark och Sverige. 
I Sverige landade paret först i Stockholm, men flög sedan till Karlskrona, där de var gäster hos amiral Lindström. Därifrån åkte de bil till Charles Lindberghs fädernegård i Smedstorp i Skåne. Under dagarna i Sverige fick paret lura journalisterna på många sätt för att få vara i fred. 
Deras fortsatta resa hem till USA blev en lång arbetsresa. Efter Sverige fortsatte de en PR-färd till Finland, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Portugal, Azorerna, Kanarieöarna, Kap Verde, Gambia, Brasilien, Trinidad, Barbados och Kuba. Paret kom hem till New York den 19 december 1933 efter en resa på 47 000 kilometer och besök i 21 länder och fyra kontinenter. Flygningar mellan dessa länder ingick i projektuppdraget, då paret Lindbergh skulle rekognosera eventuella framtida flygrutter.  

Ingen storflygplats
Charles Lindbergh lämnade ritade kartor och foton till Pan American. Han klargjorde för Pan American att en flygrutt mellan USA och Europa med mellanlandning på Grönland bara skulle fungera sommartid, och då endast under förutsättning att vädret var perfekt. 
Det blev därför ingen framtida flygplats för interkontinental flygtrafik, utan idag finns endast några små flygfält på ön för mindre plan och helikoptrar. 
Lindberghs flygplan Tingmissartoq från 1933 är idag utställt på det nationella flyg- och rymdmuseet i Washington, där även Spirit of St. Louis står att finna för beskådan.

Sven-Åke Henriksson

T.v: Paret Lindbergh med sitt flygplan Tingmissartoq. T.h: Lindberghs ”Grönlandskläder” finns att beskåda på National Air & Space Museum i Washington DC.
[good_old_share]

Brev från läsarna – Pajalapennan

En gåva till Kvällsstundens redaktion, från Eivor i Pajala.

 

Vi får många brev till Kvällsstunden. Inte sällan kommer de från er prenumeranter som på ett eller annat sätt vill ge oss beröm eller visa oss sin uppskattning. Ibland tvärt om… Detta tycker vi på redaktionen är roligt. Era reaktioner på tidningen – bra som dåliga – är viktiga för oss då de ger en fingervisning om vad som fungerar respektive inte fungerar i Kvällsstunden.

Men ibland händer det att vi får brev av helt annan karaktär. Ett sådant damp ner i vår brevlåda idag. Så här löd brevet:

 

Till redaktionen på Kvällsstunden.
Jag är glad att vara prenumerant av er ärade tidning. Min stora hobby är att skriva om vardagens händelser, om mina tidiga morgonpromenader, om människor jag mött och möter. Däremellan är stickning rogivande. Ni får behålla grytlappen.
Jag kallar den för “Pajalapennan”.

Soliga hälsningar från
vårt vackra Tornedalen

Eivor Lehtipalo

 

Kvällsstundens redaktion tackar Eivor ödmjukast för gåvan och låter den givetvis få en hedersplats i vårt kök.

Redaktionen

Kategorier BFL Etiketter

Kvällsstunden vecka 23 – 2017

Freden vid Brömsebro har vi väl alla hört talas om. Den slöts 1645 mellan Danmark och Sverige vid det som då var gräns mellan de båda länderna – och gräns mellan Blekinge och Småland. För Sveriges del innebar fredsavtalet att Jämtland, Härjedalen, Gotland och den numera estniska ön Ösel tillföll Sverige – plus Halland på 30 år. 13 år senare, vid freden i Roskilde, kom även (bland annat) Blekinge att tillfalla Sverige och båda brofästena kom därmed att stå på svensk mark. 
Blekinge är veckans landskap i Kvällsstunden, och vi bjuder denna gång på läsning om snillena från Jämshög, fiskedonen från Svängsta och de marina minnena i Karlskrona. En 21-åring från Olofström som redan driver fyra företag låter vi er också lära känna.

 

Mer ur veckans nummer

I år är det 350 år sedan författaren och prästen Jonathan Swift föddes. Hans böcker om Gullivers resor tillhör den odödliga barnlitteraturen. Fast från början var böckerna avsedda som satir för vuxna.

Kungen av Brobdingnag inspekterar Gulliver, som får finna sig i att vara en miniatyrmänniska.

Han var född i en liten by i Västerbottens län, men han utvandrade till USA tillsammans med sina föräldrar och blev en flitig filmskådespelare ”over there”, specialist på att spela asiat. Bland annat gjorde han 16 filmer i rollen som detektiven Charlie Chan. Det handlar om Verner Ölund – eller Warner Oland, som han hette på vita duken. Warner är veckans nöjesprofil.

Warner Oland som Charlie Chan i filmen Charlie Chan i Egypten, från 1935, tillsammans med en mycket ung Rita Cansino som snart skulle byta namn till Hayworth.

Ann-Sofi Colling-Saltin var på 1950-talet ett världsnamn i tävlingsgymnastik, med bland annat två individuella VM-guld och ett individuellt OS-brons på meritlistan – förutom en massa framgångar i grupp och lag. Ann-Sofi är veckans sportprofil.

Ann-Sofi visra stolt upp sitt VM-guld och OS-brons.
Foto: Hans Brattberg

Warner Oland – svensk films stora doldis

Warner Oland som Charlie Chan i filmen Charlie Chan i Egypten, från 1935, tillsammans med en mycket ung Rita Cansino som snart skulle byta namn till Hayworth.
[good_old_share]

Han spelade mot Greta Garbo, Marlene Dietrich och Boris Karloff. Han regisserades av storheter som Josef von Sternberg, Michael Curtiz och William A Wellman. Han gifte sig rikt, blev mångmiljonär och toppade sin karriär genom att erövra världen som deckaren Charlie Chan. Ändå är han märkligt okänd i den svenska filmhistorien.

Hans namn var Johan Verner Ölund, född den 3 oktober 1879 i en liten by i Västerbottens län. I filmvärlden var han känd som Warner Oland.
Familjen Ölund ägde ett litet jordbruk i Nyby i Bjurholms kommun inte långt från Umeå. Familjen bestod av pappa Jonas, mamma Maria Johanna och de tre sönerna Jonas Arvid, Johan Verner och Carl Gunnar. Så småningom fick fadern anställning som biträde i ortens affär. Plötsligt år 1892 – sonen Verner hade då precis hunnit fylla 13 år – sålde Ölunds allt av värde och emigrerade till USA.
Ann Christin Backlund, som forskar i denne intressante bygdens son, tillägger:
– Orsakerna till familjens beslut att emigrera kan ha varit flera. De hade det tufft ekonomiskt i början. Sedan arbetade pappan i affär, och det sägs till och med att han blev ägare till affären innan han sålde och flyttade. En annan orsak kan ha varit familjens religiösa tillhörighet. De var baptister, en frikyrka som myndigheterna på den tiden inte såg på med blida ögon.

Amerikaniserades
Ölunds hade tänkt sig till svenskkolonin i Minnesota, men de slog sig i stället ned i Boston på östkusten. De amerikaniserades snabbt. Namnen ändrades för att passa den nya omgivningen. Och Verner Ölund blev Warner Olund.
Warner var en klipsk pojke. Han lärde sig snabbt engelska, genomgick high school och beslöt sig för att bli skådespelare. Han intresserade sig tidigt för teater. Omedelbart efter skolan kom han in som elev i Dr Curry´s Dramatic School i Boston.
Ann-Christine berättar vidare:
– Jag har intervjuat en kvinna som var skolkamrat med Verner här hemma. Hon beskrev honom som en mjuk, känslig och intelligent kille. Han ägde inget av den tuffhet som hans kamrater kanske eftersträvade. I stället var han eftersinnande, kände för dem som fick lida och försökte hjälpa.
Efter sin första rena teaterutbildning hamnade Warner i ett resande teatersällskap och fick se många delar av Amerika, till och med Hollywood. Han plockades efter ett tag upp av skådespelerskan Alla Nazimovas sällskap. Hon råkade vara intresserad av skandinavisk teater, speciellt Henrik Ibsen. Detta gjorde att Warner översatte Peer Gynt speciellt för henne. Pjäsen spelades med stor framgång och Warner fick idén att även översätta August Strindbergs pjäser.
Det var under uppsättningen av Peer Gynt på en teater i Boston 1907 som Warner skulle möta sin kvinna, Edith Gardner Shearn. Hon var egentligen målare men också teaterintresserad. Vid tillfället hade hon sålt en pjäs och fanns på teatern för att förbereda den. Det uppstod en ögonblicklig förälskelse som gjorde att paret nästan omgående flyttade ihop och förlovade sig.

Från ”fin” familj
Edith kom från en så kallat fin Bostonfamilj. Warners blivande svåger var till exempel en hög jurist som bland annat arbetade för tidningskungen Randolph Hearst. Och det var med den sortens celebriteter som familjen umgicks.
Familjen lär heller inte ha accepterat att deras lilla Edith förlovat sig med en kringresande skådespelare. Men Edith, som var mycket självständig och mot familjens vilja valt att bli konstnär, väl utbildad hemma i USA och sedan i Paris, lät sig inte bekomma. Hon gjorde som hon ville.
På något sätt var hon och Warner själsfränder från början, fast Edith var tio år äldre. Edith lärde sig svenska på rekordtid och hjälpte Warner i arbetet med att översätta Strindbergpjäser. Boken gavs ut i USA 1912 och bidrog till att Strindbergs verk började spelas inför en större amerikansk publik.
Warner Oland gjorde sin första bekantskap med filmen redan 1910 i en filmatisering av engelsmannen John Bunyans berömda bok Kristens resa. Hans första större roll kom i Madonnans juveler 1915.
Men det var som orientalisk skurk och som detektiv Warner Oland skulle göra karriär. Av någon anledning tolkade filmmakarna hans utseende som orientaliskt eller asiatiskt. När man ser bilder av Warner hade han snarast ett sydeuropeiskt utseende. Hans svarta hår var bakåtstruket. I det alltid solbrända ansiktet satt de kraftiga ögonbrynen och den trimmade mustaschen.

Debuterade som skurk
Redan 1916 gjorde den kraftigt byggde Warner filmdebut som skurk. Den följdes av flera skurkroller och trots att han tolkade även andra rollfigurer, som i till exempel sin första talfilm Jazzsångaren (1927), fortsatte gangsterrollerna att hopa sig över honom. Ibland var han fransman, ibland spanjor eller indisk maharadja. För filmmakarna tycktes han mer och mer likna en asiat.
Warner var enbart road. Han hade ingenting emot utvecklingen, tvärtom. Hans kosmopoliska sinnelag lockade honom i stället att gå önskemålen till mötes. Han kammade sina ögonbryn uppåt, lät mustaschens spetsar växa och hänga ner vid sidan av munnen, därtill anlade han ett minimalt pipskägg.
Det gav honom rollen som detektiven Charlie Chan 1931, ett lyckokast för Warner. Han skulle göra 16 filmer som Charlie Chan de följande sju åren och pengarna strömmade in. Paret hade flyttat till Hollywood, där Warner hade en övernattningslägenhet. När inte paret var på resa mellan Warners ofta avlägsna inspelningsplatser levde de ett gott liv i en stor strandvilla i Carpenteria Valley nära Santa Barbara med apelsinodlingar i omgivningen. 
Karaktären Charlie Chan var nykterist, men Warner utvecklade en alkoholism genom rollen. Det berättas att han till inspelningarna medförde en lunchbox av plåt. I den fanns två termosar, en fylld med bönsoppa och en med martini.
När han var ledig hade han problem med sömnen. För den skull hade paret skilda sovrum. Det hände nämligen ofta att Warner gick upp på nätterna, öppnade en burk svenska sardiner som han gömde i sin garderob, lagade sig en bastant drink och gick ut och satte sig på altanen. Där satt han mumsande sardiner och smuttande martini medan vågorna rogivande rullade in mot stranden.

Alkoholbesvär
Sjukdomen skulle snart bli ett problem för Warner. Trots filmbolagets överseende skapade hans alkoholbesvär problem för produktionerna. Det skulle gå bra ända fram till sommaren 1937, då Edith meddelade att hon tröttnat och ville skiljas. Det var ett hårt slag för Warner. 
I januari 1938 fanns emellertid Warner åter i studion för att spela in filmen Charlie Chan vid ringside. Men nu var Warner illa däran och efter mycket krångel under inspelningen försvann han efter en dryg månad. Filmbolaget fann honom på ett sjukhus, där han tagits in för en psykos. 
Efter ett antal veckor kunde Warner lämna sjukhuset och kände sig bättre till mods. Han träffade Edith och de försökte tillsammans hitta en möjlighet att fortsätta äktenskapet. Framåt våren beslöt sig Warner att hans länge planerade resa till Europa äntligen skulle bli av. Och i detta fick han stöd av filmbolaget, som ansåg att det vore en bra rehabilitering. Warners karriär hade uppmärksammats i den svenska pressen men inte alls på samma sätt som den omsvärmade Greta Garbo.
Framåt sommaren var planeringen klar. Warner hade skrivit kontrakt på ytterligare tre Charlie Chan-filmer och förhållandet till Edith var hoppfullt. Warner embarkerade båten med bil, sekreteraren miss Ryan och sin chaufför Milton. Resan gick först till Italien eftersom han ville återse Florens som han hade gästat under en filminspelning. Därefter körde man mot Stockholm. Dit anlände han i juli. 

Besök i Bjurholm
Ryktet om att stjärnan kommit till Sverige nådde snart Bjurholm, som naturligtvis såg fram emot ett besök. Och den 13 juli dök han upp. Warner fick tala till släkt, grannar och nyfikna ortsbor från morbrodern målarmästare Forsbergs balkong. 
Han skrev i ett brev hem till USA om sitt möte med hembygden: 
”Nu sover jag i min moders säng under min faders tak och jag är så lycklig som jag aldrig varit förut”.
Han stannade i Norrland till början av augusti. Han reste runt och träffade nära och kära, delade ut presenter och hann också med ett restaurangbesök i Umeå innan han återvände till huvudstaden.
Warner, märkt av sin sjukdom, fick omedelbart efter att han anlänt till Stockholm läggas in på sjukhus. Han hade då drabbats av lunginflammation. Han led också av emfysem till följd av ihärdigt rökande och hans nedsatta allmäntillstånd gjorde snart sjukdomen livshotande.
Warner lät kalla på Edith, men hon hann aldrig fram. Warner Oland avled den 8 augusti på sjukhuset.
Edith kom till Stockholm för att sköta det praktiska kring makens bortgång. Han hade önskat att bli begravd hemma i Bjurholm, men så blev det inte.Edith arrangerade begravningen i Hedvid Eleonora kyrka, bestämde om kremering och beställde via sina amerikanska advokater en gravplats på Southborough cemetery i Massachusetts. Urnan gick som fraktgods.
Enligt testamente ärvde Edith allt efter Warner sånär som på 1000 dollar till var och en av hans efterlevande släktingar i USA.
Mästerdetektiven Charlie Chan dog bara 58 år gammal. Hans hustru Edith blev 98.

Kjell-Åke Steen

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 22 – 2017

Säga vad man vill om Niagara, men just där är det i varje fall (!) ingen brist på vatten. 2 400 kubikmeter per sekund av den flytande varan dånar ner för flodstupen som ett årsgenomsnitt. Men under de perioder då snösmältningen pågår i omgivningen kan det öka till mer än 6 000 kubik i sekunden. Det är den stora mängden vatten som gör Niagara så enastående i sitt slag. Vad fallhöjden beträffar – cirka 55 meter – är den inte alls märkvärdig vid en jämförelse. Till exempel är vattenfallet vid Njupeskär i Dalarna mer än dubbelt så högt, 125 meter, men bredden på det fallet är bara någon meter. Genom åren har våghalsar av olika slag åkt tunna ner för Niagara. Först av alla var en 63-årig dam!

 

Mer ur veckans nummer

Waldemarsudde på Djurgården i Stockholm förknippas mest av allt med målarprinsen Eugen. Men innan han bosatte sig där ägdes gårdsanläggningen av grosshandlaren Johan Bergman Olson, med ursprung i Kalix. Han drev bland annat brädgård och oljeproduktion där.

Den norrbottniska bondpojken Johan Bergman Olson (1800-1865) blev med tiden en framgångsrik grosshandlare och träexportör. Waldemars udde förvärvade Bergman Olson 1839. Under hans tid användes området främst som lastplats och brädgård.

”Ha alltid Esso i tankarna”, var den vitsiga slogan med vilken bensinbolaget Esso ville sälja sin soppa till svenska bilägare. Men även svenska (och utländska) medel- och långdistanslöpare hade vid samma tid all anledning att hålla koll på var Sven-Olof ”Esso” Larsson befann inför upploppen.

T.v. Esso på prispallen i Tokyo – trea efter engelsmannen Bruce Tulloh och fransmannen Marcel Bernard.
T.h. Esso slår Gunder Häggs svenska rekord, en gång världsrekord, på 5000 meter med god assistans av tysken Hermann. De fick samma tid, 13.49.2, men Esso dömdes som vinnare.

För den som är särskilt intresserad av att titta på vackra kyrkor, och i synnerhet katedraler, är Ukrainas huvudstad Kiev utan tvekan något att satsa på. Där har kyrkobyggarna sannerligen inte sparat på vare sig guldet eller det övriga prålet.

Dormitionkatedralen i Kiev, Ukraina.

Hertha Hillfon lekte fram lerans former

Konstnären Hertha Hillfon i sin atelje någon gång i början av 1960-talet.
[good_old_share]

Konstnären Hertha Hillfon levde i 92 år och var aktivt skapande intill sina sista dagar i livet. Hon var en allsidig konstnär som tecknade och målade, men det var i lera som hennes konstnärliga ådra blommade ut i en stor mängd alster från alldagliga föremål till mänskliga gestalter. Med lera i händerna blev hon livfullt lekande och en nydanare av svensk keramisk konst.

När Hertha Hillfon var som mest produktiv förbrukade hon årligen två ton lera för sin konstnärliga verksamhet. Det säger något om vilken mängd föremål som kom ur hennes händer. Och alla hennes skålar, vaser, krukor, skulpturer med mera fick stor spridning. Hertha Hillfon anses i hög grad ha varit med om att smycka det svenska folkhemmet och porträttera en del av dess gestalter.

Hertha Hillfon föddes 1921 och tillbringade sin barndom i Säbrå, i grannskapet av Härnösand. Både mamman och pappan var konstnärligt lagda och tyckte om att teckna. Fadern arbetade som skräddare. 12 år gammal kom Hertha med familjen till Stockholm. Familjen hade då växt – och växte. Sammanlagt fick Hertha 13 syskon. 
Det var trångt i den stockholmska lägenheten, där fadern också tidvis bedrev herr- och damskrädderi. Eftersom Hertha var ett av de äldre barnen i familjen fick hon tidigt hjälpa modern i hushållsarbetet. Att baka bröd var något som barnet Hertha stortrivdes med, särskilt när hon fick forma med kristyr över vissa bakverk. Under sin levnad påpekade Hertha Hillfon att hon i yrkeslivets kontakt med lera återupplevde barndomens glädje vid brödbaket. 

Sen debut som konstnär
När Hertha i slutet av 1930-talet var en tjej i de övre tonåren började hon av plikt en utbildning till sjuksköterska, men av lust började hon också gå på Edvin Ollers målarskola. Snart övergav hon tanken på att bli sjuksköterska och gav sig hän åt det konstnärliga. 
Till detta bidrog det beröm som hon fick av lärarna vid målarskolan, men också kärleken mellan henne och en av de manliga eleverna på skolan, Gösta Hillfon. Ganska snart bytte unga Hertha efternamn från Forsberg till Hillfon.
Det unga paret Hillfon flyttade som nygifta till Mälarhöjden, utanför centrala Stockholm. Där bosatte de sig i en sommarstuga som Göstas föräldrar ägde. I det lilla oansenliga huset blev Hertha under större delen av 1940-talet upptagen med att sköta barn, hem och hushållsarbete. Hon insåg att det konstnärliga i henne fick vänta på sin utlevelse tills maken Gösta blivit klar med sina studier till arkitekt och de två barnen blivit äldre.
I början av 1950-talet fick Hertha Hillfon möjlighet att delta i en studieresa till Italien för att där studera etruskisk konst, terrakotta och lerans möjligheter. Resan gjorde ett starkt intryck på henne och hon kände att hon ville studera och ingående lära sig den keramiska tekniken, att det var i den sfären hon hörde hemma. 
Hon sökte och kom 1953 in på Konstfackskolan. Fyra år senare var hon klar med sina studier. Hertha Hillfon var nu 36 år och i en familjesituation som gjorde det möjligt för henne att ägna sig åt konstnärligt skapande. Maken Gösta stödde henne. Han hade också ritat och låtit bygga ut bostaden i Mälarhöjden, så att där fanns ateljé och verkstad för den självständiga konstnären Hertha att leva ut med lera i alla former. 

Lerans rebell
Hertha Hillfon bröt mot det traditionella i keramiskt konsthantverk i Sverige. Hennes formspråk var annorlunda, likaså motivvalen. Hennes verk var inte som övriga i tiden, strömlinjeformade, utan oftast enkla och raka, många storlinjiga och oglaserade, men ibland också buktande, böljande och detaljrika. 
Det var hennes händers lekfulla kraft och fantasins utlevelse som avspeglade sig i föremålen. Motivkretsen var också annorlunda. Hertha Hillfon gjorde i lera möbler, kläder, djur, arbetsredskap, masker, fantasifulla ansikten, men även rader av krukor, urnor och nyttoföremål. 
Hon blev i skiftet mellan 1950- och 1960-tal en av pionjärerna för en framväxande fri keramisk konst i Sverige. Ibland sågs hon över axeln av konstkännare, som betraktade henne som ”en lerans vildkatt bland hermeliner”. Hon tyckte att det lät fånigt, men när hon blev kallad ”Lerans rebell” föll det henne bättre i smaken.
Hertha Hillfon var en hårt arbetande konstnär. Hon älskade att forma med sina händer. Hon upplevde att det var då som hon var som allra mest levande. Hon kunde arbeta 10-12 timmar per dag fast hon var över 80 år. 
Hertha namngav aldrig sina verk och gjorde aldrig två exakt lika. Allt av henne gjordes specifikt. Och hon var aldrig riktigt nöjd med det hon gjorde. Hon strävade ständigt att förbättra sig som konstnär och att göra bättre nästa gång.

Ny ateljé – nya möjligheter
På den stora tomten hemma i Mälarhöjden lät Hertha Hillfon tillsammans med maken Gösta 1968 uppföra en större ateljé och en förbättrad brännugn. Hon kunde nu utföra stora monumentalverk, ibland så stora och tunga att hon behövde travers för att lyfta och flytta sina arbetsobjekt. Nu blev det möjligt för henne att arbeta med större skulpturer. Hon blev den första i Sverige att använda keramik till riktigt stora verk. Den uppmärksammande skulpturen Maria från 1973 är ett av dessa exempel, liksom den stora skulpturgruppen vid den statliga arbetsplatsen Karolinen i Karlstad.
Uppdragen växte, Hertha Hillfon fick anseende som konstnär och hennes verk var eftertraktade. Hon anlitades av kommuner och Statens konstråd för utsmyckningar. 1971 invaldes hon som ledamot i den Kungliga akademin för de fria konsterna. 1993 fick hon rangen som professor.

Astrid Lindgren som staty vid Junibacken i Stockholm.

Sorgearbete
1995 dog Hertha Hillfons livskamrat Gösta. Förlusten tyngde henne. För att finna lättnad i sorgen började hon att arbeta med en skulptur av Astrid Lindgren. Resultatet blev så småningom två skulpturer och en byst i lera av den folkkära författarinnan. 
Verken fick högt anseende och översattes/göts i brons. Av de statyerna är nu den ena placerad vid Junibacken i Stockholm och den andra vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna, bysten finns vid Filmstaden i Solna. 
Hertha Hillfon levde nyfiken och fantasifull fram till en dag i oktober 2013. Ända till sina sista dagar i livet ville hon vara i sin ateljé, känna leran med sina händer och höra brännugnen. Det var hennes liv, hennes andning och hjärtslag.
Hertha Hillfon finns representerad med sina verk på olika offentliga platser i Sverige samt på museer i Sverige och utomlands. Men hennes verk av Astrid Lindgren torde vara de som en bred allmänhet numera oftast kommer i kontakt med. 

Leif Syrén

Herthas skapelser varierade mycket, både i form, stil och storlek. Men alltid med det lekfulla i centrum.
[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 21 – 2017

Erik "Kar de Mumma" Zetterström i sin Rolls-Royce av årsmodell 1951 . Foto: Sjöberg bildbyrå

Även av en notoriskt usel skolelev som går två år i varje klass kan det bli en ordentlig och framgångsrik person vad det lider. Kar de Mumma, eller Erik Zetterström som han egentligen hette, hade många personliga bevis på detta att visa upp. Han skrev mer än 90 böcker som sålde i stora upplagor, hans revyer i Stockholm var folkligare och hade en bredare publik än den ”finare” konkurrenten Karl Gerhards och hans flit som kåsör i Svenska Dagbladet var enastående i sitt slag. Från 1922 och fram till mitten av 1990-talet skrev ”Kryddan” cirka 15 000 kåserier för tidningen. Denna hans förmåga gjorde det möjligt för honom att så småningom skaffa sig en Rolls-Royce av årsmodell 1951 att åka i. 

 

Mer ur veckans nummer

Få järnvägslinjer är omspunnen av så många myter som Orientexpressen. Till detta har inte minst den legendariska deckarförfattarinnan Agatha Christie bidragit genom sin bok ”Mordet på Orientexpressen”. Vid starten 1883 utgick linjen från Paris och passerade därefter München, Wien, Budapest och Bukarest innan slutmålet i Konstantinopel (Istanbul) nåddes. Det berömda tåget slutade att gå 1977 men återuppstod 1982. Idag  används namnet för lyxcharter-linjen “Venice Simplon–Orient-Express”, som främst kör på sträckan Paris–Venedig men även ibland på andra sträckor mellan västra och östra Europa, inklusive till Istanbul (Källa: Wikipedia).

Dagens Orientexpress kör främst på sträckan Paris–Venedig men ibland även på andra sträckor mellan västra och östra Europa, inklusive till Istanbul.

”Ingen har fyllt en anana liknande min”, sade Karl XIV Johan, den franske advokatsonen vars karriär förde honom till den svenska kungatronen. Men frågan är om inte den bysantinska kejsarinnan Teodoras sociala klättring på 500-talet var snäppet vassare. Hon var dotter till en björnskötare och kom att ägna sig åt en kombination av sång, skådespeleri, dans och prostitution innan kejsaren Justinianus gifte sig med henne.

Mosaik i San Vitale-katedralen i Ravenna föreställande Teodora.

En kvinnlig pionjär av ett helt annat slag var friidrottaren Alice Coachman. I London 1948 tog hon OS-guld i höjdhopp och blev den första svarta kvinnan i världen att stå högst upp på en olympisk prispall. Den engelske kungen prisade hennes insatser när han överlämnade guldmedaljen, men hemma i den amerikanska södern, där hon kom ifrån, vägrade den rasistiske borgmästaren att ta hennes hand.

Alice Coachman rankas som en av USA:s mest betydelsefulla idrottare.
2004 invaldes hon i The United States Olympic Hall of Fame.

Den mytomspunna Orientexpressen

Dagens "orientexpress" går bland annat mellan Venedig och Calais.
[good_old_share]

Orientexpressen är världens mest legendariska och mytomspunna tåg. Den ursprungliga Orientexpressen började gå 1883 och avgick från Paris och passerade München, Wien, Budapest och Bukarest innan tåget nådde slutmålet Konstantinopel (dagens Istanbul) i Turkiet. Orientexpressen var Europas port mot Orienten och gjorde reguljära turer efter tidtabell. 

Det berömda tåget slutade gå 1977 men återuppstod 1982, nu på sträckan Venedig och Calais. I dag används det klassiska namnet Orientexpressen på det privatägda lyxturisttåget Venice-Simplon Orient Express. Det innehåller gamla Orientexpressvagnar från 1920-talet som har restaurerats noggrant.
Tåget gör ett fåtal turer per år och har olika rutter, bara ibland går tåget ända till Istanbul. 
Den ursprungliga Orientexpressen blev känd för lyxigt resande men var egentligen en vanlig internationell tågförbindelse. 
Den engelska deckarförfattarinnan Agatha Christie bidrog till att göra tågförbindelsen legendarisk genom sin bok Mordet på Orientexpressen, som gavs ut 1934. Boken har även filmatiserats flera gånger; mest omtalad är filmen från 1974 med flera storstjärnor i rollerna, däribland Ingrid Bergman. 

Inspiration i USA
Mellankrigstiden var den bästa tiden för Orientexpressen, speciellt 1930-talet. Efter andra världskriget minskade intresset för det långsamma tåget, som då konkurrerades ut av flyget. 
I dag lever Orientexpressen vidare som ett lyxigt och annorlunda semesteralternativ för ett fåtal resenärer. Berättelserna om alla mysterierna, de många spionerna, revolutionärerna, diplomaterna och societetsmänniskorna lever vidare. Namnet Orientexpressen var och är mytiskt. 
Det var den unge driftige belgaren Georges Nagelmackers (1845 – 1905), son till en bankir med kungahuskontakter i landet, som kom på idén med Orientexpressen. 
I samband med en olycklig förälskelse hade han åkt över till USA för att glömma kvinnan. Han gillade järnvägen och reste omkring med tåg i USA under tio månader och njöt av fantastiska naturscenerier och kulturella upplevelser. 
Nagelmachers hade sovit ombord på tågen i de nya Pullman-sovvagnarna. Han uppskattade den möjligheten, men tyckte att dessa sovsalar med draperier var för enkla, Georges önskade att han hade fått sova i en egen sovkupé. 
När han kom hem till Belgien igen lanserade han 1870 den amerikanska idén med sovvagnar och startade ett företag som skulle tillverka dem. Han funderade på om det skulle vara möjligt att ordna tågresor med lyxiga sovvagnar i Belgien, men kom fram till att det var inget som skulle göra någon succé. Landet var för litet och gick att åka igenom på en dag. 

Bara det bästa
Men skulle det inte gå att åka tåg igenom Europa? Varför inte binda ihop mellaneuropas huvudstäder från Atlanten till Svarta Havet, från Paris till Konstantinopel? 
Det skulle bli ett spännande äventyr. Främmande länder och städer med varierande natur och klimat – och en färgsprakande modevisning – skulle attrahera resenärerna. Resan skulle därtill kryddas med luxuöst inredda vagnar med eleganta sovkupéer och förstklassig restaurang med det bästa i matväg. 
Detaljerna i vagnarna var lika viktiga. Det skulle vara träpaneler av äkta mahogny, riktiga sängar med äkta sidenlakan i sovkupéerna samt silverbestick och kristallglas i restaurangvagnen. 
Det skulle bli en resa att bli hänförd av, Europas mångfald skulle presenteras genom tågfönstret. 
Även om det fanns de som skakade på huvudet åt Nagelmachers vidlyftiga idé satte han igång med planeringen. 

Första resan fullbokad
Det var ett gigantiskt arbete för honom och hans medhjälpare i hans företag, Compagnie Internationale des Wagons-Lits (CIWL), att få de olika ländernas kejsare, rege-ringar och järnvägsbolag intresserade av projektet – som också saknade ett bra namn. 
Namnet kom till slut genom att tidningarna började skriva om att ett snabbt tåg, ett expresståg, skulle börja åka till Orienten. Då blev det Orientexpressen. Trots stora ekonomiska problem lyckades det till sist. 
Sedan följde en för sin tid häftig reklamkampanj som lovade en spännande och fantastisk upplevelse. 
Inför den första resan uppmanades passagerarna att ta med vapen, om de hade, i händelse av att tåget skulle anfallas av rövare… 
Söndagskvällen den 4 oktober 1883 gick den första resan med Orientexpressen. 
Alla kupéer var fullbokade på det 60 meter långa tågsättet och hundratals journalister och mängder av åskådare såg tåget lämna Paris för en färd till Giurgiu i Rumänien. 
Därifrån åkte passagerarna båt över Donau till Ruse i Bulgarien för vidare färd med tåg till Varna, slutligen med båt till Istanbul. 
Efter att Belgiens kung Leopold II åkt med tåget till Istanbul blev det populärt också för andra regenter och celebriteter att åka med Orientexpressen, som på så sätt blev omskrivet och fick gratis reklam. 
År 1885 påbörjades en annan sträckning i slutet av resan, och först 1889 startades en direktförbindelse med Istanbul som pågick ända till den 19 maj 1977. 

30-talet guldåldern
Under första världskriget ställdes Orientexpressen in. Efter att Simplonpasset öppnats mellan Schweiz och Italien 1919 drogs en ny alternativ förbindelse mellan Milano, Venedig och Trieste i Italien. 
1930-talet var Orientexpressens guldålder, och då kom en tredje sträckning via Zürich i Schweiz och Innsbruck i Ös-terrike. 
När andra världskriget utbröt 1939 ställdes Orientexpressen in men återupptogs efter krigsslutet. 
1962 minskade företaget ner linjerna till en som kallades för Direct-Orientexpress som dagligen trafikerade Paris – Belgrad och två gånger i veckan mellan Paris och Istanbul. 1971 avvecklade Nagelmackers klassiska företag CIWL ägandet av vagnarna som såldes eller leasades till olika nationella företag. Företaget fortsatte dock att sköta servicen på tågen. 

”Ny” express
Tågresenärernas antal minskade drastiskt på 1970-talet. Därmed blev också lönsamheten sämre och den sista resan mellan Paris och Istanbul ägde rum den 19 maj 1977. Den klassiska Orientexpressen fanns inte längre, även om namnet kom att användas av folk i dagligt tal om Euronight-tågen. De sistnämnda är dock vanliga tåg som nattetid går över gränserna mellan olika europeiska länder. 
1982 började företaget Venice-Simplon Orient Express att köra mellan Venedig i Italien och Calais i Frankrike, och omvänt, med restaurerade gamla Orientexpressvagnar från 1920-talet. Tåget har gått där med vissa avbrott sedan dess. Det går även andra rutter.
Det lyxiga tåget erbjuder eleganta och klassiskt utsmyckade vagnar, kulinariska matupplevelser och personlig service som i gamla tider. 
Men det är inte längre en över 3 000 kilometer äventyrlig lång resa som tar två veckor – två dagar räcker nu. 
Den aura av mystik som omgav den riktiga Orientexpressen en gång i tiden är för alltid borta.

Sven-Åke Henriksson 

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 20 – 2017

Ön Nantucket på den amerikanska östkusten, söder om Boston, var på 1800-talet ett centrum för jakten på valar. Också den ursinniga jakten på valen Moby Dick utgick från Nantucket i Herman Melvilles roman. Men i dag är vapnen nedlagda på valfångstfartygen från ön. I stället jagas det med kameror. På båtturerna från Nantucket är det främst knölvalar som hoppar upp framför fotograferna, som ovan, men också sillvalar och vikvalar. För övrigt är Nantucket ett lyxigt semesterparadis för riktigt rika och välbeställda. Bland befolkningen där återfinns också två svenska kvinnliga bästisar, Ingrid Francis och Ingela Ray. Sedan 1969 driver Ingrid ett litet bed and breakfast-företag, Swedish Delight, på den exklusiva ”miljonärsön”.

 

Mer ur veckans nummer

När andra världskriget rasade och det brittiska folket behövde en radioröst som de kunde lita på och som ingav lugn och förtröstan, då vände de sig till en svensk, eller åtminstone näst intill, nämligen Tord Alvar Lidell. Han var visserligen själv född i England, men båda hans föräldrar var svenskar, utvandrade från Månstad i Västergötland. Lidell var Nyhetsuppläsaren med stort ”N” på BBC News, motsvarigheten till svenska Dagens eko.

Alvar Lidell, här med dottern Sarah som också arbetade på BBC, strax innan
det var dags att gå ut i sändning. Foto: Sjöberg bildbyrå

Vem som är världens bäste fotbollsspelare genom tiderna diskuteras ständigt och jämt fotbollsvänner emellan – och något slutgiltigt svar på den frågan lär väl aldrig komma. Minst lika svårt torde det vara att fastställa vem som varit sämst genom alla tider. Rimligen borde denne någon ha hållit till i gärdsgårdsseriernas bottenskikt och därmed åtnjutit en skyddande anonymitet. I ett riktigt stort sammanhang, nämligen för Southampton i en match 1996 mot Leeds i brittiska Premier League, gjorde senegalesen Ali Dia ett 53 minuter långt och fullkomligt förvirrat inhopp. Han sprang omkring på planen, synbarligen utan att ha en aning om vad han skulle göra där… Ali Dia är i alla fall Kvällsstundens Sportprofil denna vecka.

Ali Dia från Senegal spelade en match för Southampton 1996.
Men hur det egentligen gick till är det ingen som vet...

När man hör fransyskan Mireille Mathieu sjunga kan man tro att att det är legendaren Édith Piaf – och vice versa. Båda är/var småväxta kvinnor med starka röster och distinkta franska uttal. Men där upphör likheterna. Medan Piaf hade ett trasigt liv som klangbotten i sitt artisteri har mademoiselle Mathieu levt skötsamt och ordentligt i hela sitt liv.

Mireille Mathieu slog igenom 1965 som 19-åring och har sedan radat succéerna.

Den svenska rösten lugnade britterna

Alvar Lidell, här med dottern Sarah som också arbetade på BBC, strax innan
det var dags att gå ut i sändning. Foto: Sjöberg bildbyrå
[good_old_share]

Vem skulle du vilja höra som nyhetsuppläsare i radio om vi befann oss i krig? Vilken röst skulle du känna dig trygg med? För britterna under andra världskriget var svaret den svenskklingande Tord Alvar Lidell, ibland med efternamnet stavat ”Liddell”. 

På BBC News, motsvarigheten till svenska Dagens eko, lät det: 
”Här är nyheterna och det är Alvar Lidell som läser dem”.
Lyssnarna blev lugnade av en stadig och klar röst tillhörande en svenskättling till nyhetsuppläsare som de inte visste mycket om. Men miljoner i Storbritannien lyssnade och litade på honom. 
Alvar Lidell meddelade bland annat befolkningen att Edward VIII hade abdikerat i december 1936 och att Storbritannien var i krig med Tyskland den 3 september 1939. Det var också hans nyhetsinslag om att Japan hade attackerat den amerikanska marinbasen Pearl Harbour på Hawaii som först gav världen nyheten. 
Hans fullständiga namn var Tord Alvar Quan Lidell och hans föräldrar var svenskar. Alvar Lidell dog 1981 och hyllades i Storbritannien för sin viktiga insats för landet. Under 37 år var Alvar Lidell en av de populäraste radiorösterna och han satte standard för den moderna nyhetsförmedlingen i Storbritannien. I Sverige var och är han i stort sett okänd.

Musikalisk begåvning
Alvar Lidell föddes den 11 september 1908 i Wimbledon, Surrey, sydväst om London. Hans far John Adrian Lidell och hans mor Gertrud, född Lundström, kom till England från Månstad i södra Västergötland. De flyttade till England då John skulle representera ett svenskt företag som sålde timmer och pappersmassa. 
Fadern John kom in i skogsindustrin då han hade släktingar som arbetade på sågverk i Västerbotten. Han hade själv jobbat som virkesförsäljare i Robertsfors innan han reste till England och blev importör av svenska skogsprodukter i början av 1900-talet. Familjen Lidell bestämde sig för att stanna kvar i landet och deras son Alvar placerades på privatskolan King’s College i Wimbledon, som hade högt anseende. Då han även var mycket musikalisk studerade han piano, cello, piccolaflöjt och sång. När han fortsatte studierna vid universitetet i Oxford blev han känd som en duktig sångare och skådespelare. 
Alvar var en språkbegåvning och talade, förutom engelska och svenska, både franska och tyska flytande. Efter studierna undervisade han ett kortare tag i sång och turnerade med ett musik- och teatersällskap, men han fascinerades av det nya mediet radio som han av en tillfällighet kom i kontakt med. 
Till en radiopjäs sökte det statliga radioföretaget BBC en yngre man med skådespelarerfarenhet som talade med svensk brytning. Vänner tipsade Alvar om denna roll som borde passa honom. Han anmälde sig och fick rollen samt anställdes 1932 som programpresentatör på BBC:s lokalstation i Birmingham. 
1933 flyttade Alvar till huvudkontoret i London och 1937 blev han chef för presentatörerna och nyhetsuppläsarna. Han gifte sig 1938 med Nancy Margaret Corfield och fick med henne två döttrar och en son. 

Igenkänning viktigt
Nyhetsuppläsarna hade varit okända röster, men i samband med andra världskriget började BBC presentera dem vid namn och deras porträtt hamnade i tidningarna. Det blev viktigt att befolkningen som lyssnade på radio kände igen rösterna och personerna eftersom Tyskland då hade börjat med falska nyhetssändningar på engelska, riktade till det brittiska folket. BBC ville ha nyhetsröster som var besvärliga att imitera för tyskarna. 
En av cheferna på BBC kom ihåg radiopjäsen med den svenskbrytande Alvar Lidell. Hans särpräglade röst var svår att härma, vilket gjorde hans röst betydelsefull och han blev den viktigaste nyhetsuppläsaren i Storbritannien. Det var svårt för engelsmän och andra att uttala hans namn Tord Alvar Lidell på tydlig svenska. Oftast uttalades efternamnet fel som Liddell. 
Under slaget om Storbritannien var Alvar Lidells insatser i radio speciellt viktig. Hans röst var klar och tydlig, svenskättlingen Alvar Lidell var trovärdig och hade stor förmåga att lugna det brittiska folket när det var som mest kritiskt för landet, det vill säga när tyskarna bombade städerna, sände ut falsk information och planerade för en invasion.

Mottog imperieorden
På grund av sina språk- och radiokunskaper blev Alvar Lidell 1943 utlånad till RAF, engelska flygvapnet, och tjänstgjorde som underrättelseofficer. En stor del av den tiden tillbringade han på underrättelsecentrat Bletchley Park, där man jobbade med att lyssna på tysk radiotrafik och ”knäcka” tyska koder. Hans röst behövdes dock på BBC, dit han återvände 1944 och arbetade fram till krigsslutet med att ge britterna trovärdig nyhetsförmedling. 
Efter kriget fick han en chefstjänst på den nya kanalen BBC Third Programme, som hade en inriktning på kultur. Där tjänstgjorde han åren 1946–1952. Därefter återvände han till BBC News och var med om att utveckla och modernisera nyhetsförmedlingen. Han arbetade också en del med tv, men trivdes bäst i radiostudion.
Alvar Lidells stora hobby allt sedan ungdomsåren var sång och musik. Han hade en underbar barytonröst och fick under årens lopp spela in flera skivor med ballader och visor för olika grammofonbolag. De flesta skivinspelningarna gjordes under 1940-talet, men så sent som 1975 förekom han på samlingsskivor i England. 
Han gick i pension 1969 efter att ha läst nyheter i 37 år. Men han fortsatte att skriva artiklar och debattera kring ämnet uttal och frasering i radio, som han tyckte blev allt sämre. Alvar läste också in 237 talböcker för synskadade. 
Alvar medverkade redan i början av 1940-talet som speaker i flera brittiska filmer, återkom i rollen som nyhetsuppläsare 1971 i filmen Krutgubbar (Dad’s army). Flera av hans upplästa radionyheter från krigsåren har förekommit i olika krigsfilmer, till exempel den stora produktionen Battle of Britain 1969. På fritiden löste han ofta korsord och kastade dart, båda sakerna var han duktig på. 
För sina viktiga insatser under krigsåren erhöll Tord Alvar Lidell 1964 Brittiska Imperieorden, MBE – Most Excellent Order of the British Empire, en av de främsta utmärkelserna i Storbritannien. Han dog 72 år gammal i cancer på ett sjukhus i Nortwood, Middlesex, den 7 januari 1981. 

Sven-Åke Henriksson 

[good_old_share]

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Just nu har du inga aktiva prenumerationer på E-TIDNINGEN eller TALTIDNINGEN.
Välj ett alternativ nedan för att köpa och aktivera önskad digital prenumeration av Kvällsstunden.

Saknar du ett webbkonto? Du skapar enkelt ett kostnadsfritt konto härifrån.