Marcus Hubertson

Vid de olympiska vinterspelen i S:t Moritz 1948 hade de svenska deltagarna firat stora triumfer. Annat blev det fyra år senare i Oslo, när de länder som hade drabbats hårdare av kriget än Sverige hade haft tid att hämta sig.

Värdlandet hade stora framgångar inte bara som arrangörer. Publikanslutningen var stor och vädergudarna nådiga. Norge vann den inofficiella poängtävlingen med 104,5 poäng före USA och med Finland på tredje plats. Sverige samlade ihop 29,5, vilket var mindre än hälften av Finlands skörd. Det här var första gången i den olympiska historien som kvinnor fick delta i längdlöpning på skidor. 

Medan herrarna hade tre tävlingar, 18 km, 50 km och stafett 4 x 10 km, fick damerna nöja sig med en tävling. Med tanke på den inställning som hade funnits bland de olympiska potentaterna känns det lite märkligt att man valde en så krävande sträcka som 10 km, dessutom på nästan samma bana som för herrarna. Sommartid hade man kommit fram till att 200 meter löpning var vad damerna klarade av efter att ha gjort ett försök med 800 meter redan 1928.

Goda förutsättningar

Det historiska enmilsloppet ägde rum lördagen den 23 februari med första start klockan 10 vid Besserudtjernet. Vädret var mulet och temperaturen låg något under noll. Föret var alltså gott. Till detta första olympiska skidlopp för damer hade 22 deltagare från åtta nationer anmälts.  Av dessa startade 20 och 18 fullföljde loppet. 

Damerna startade med en halv minuts intervall och enligt den officiella rapporten klarades tävlingen av på litet över en timme utan olyckor eller skidbrott. 

Herrarna skulle i huvudsak använda samma bana för stafetten 4 x 10 km med start klockan 12. Det enda som skiljde damernas bana från herrarnas var att man hade besparat damerna de brantaste utförsbackarna. Det betonas att damernas bana ändå var kuperad och tämligen krävande. Den maximala höjdskillnaden var cirka 140 meter och den största stigningen mellan två och tre kilometer.

Med startnummer 6 gick Lydia Wideman från Finland ut med taktiken att inte rusa för hårt i början. Vid mellantiden efter ungefär halva sträckan ledde hon med nästan en minut även om hon inte själv fick veta det. Vid sju kilometer fick hon dricka av det finska teamet och råkade sätta i vrångstrupen. Hon åkte av banan men lyckades hålla sig upprätt. Först i slutat av loppet fick hon höra från en journalist att hon ledde klart.

Finskt på pallen

Lydia Wideman vann den första olympiska guldmedaljen i skidlöpning för damer. Med tiden 41 minuter 40 sekunder var hon nästan en hel minut före tvåan Mirja Hietamies som i sin tur hade ett avstånd på ungefär 10 sekunder till bronsmedaljören Siiri Rantanen. Det svenska hoppet Märta Norberg missade prispallen med 3 sekunder. Den fjärde deltagaren från Finland, Sirkka Polkunen fick nöja sig med femteplatsen. 

Även om Lydia Wideman stod i en klass för sig blev alltså hela prispallen finsk. Övriga svenska deltagare återfanns på placeringarna 8, 9 och 11. Unga Sonja Edström var den svenska som blev nummer 11 och hon kom sedan i högsta grad att utmärka sig i kommande olympiska spel.

Guldmedaljören Lydia Wideman var född 1920 i Vilppula (på svenska Filpula) som yngst i en familj med tio barn. Pappan, som var bonde och snickare,  var också intresserad av skidåkning och både Lydia och hennes tvillingsyster fick följa med ut i spåren. Familjen flyttade när hennes pappa började arbeta på fabriken i Mänttä, där det fanns många möjligheter till tävling och sport. 

Pappan uppmuntrade sina barn att idrotta och åka skidor och syskonen tyckte om att idrotta tillsammans. Tvillingsystrarna tillhörde Lotta Svärd och var bland de bästa åkarna i organisationens skidtävlingar. De ansågs som stora löften inom damskidåkningen. Lydia blev trea i Lotta Svärd-mästerskapet över 5 km 1939. 

Fick instruktioner

Skidåkningen kom i bakgrunden när Lydia flyttade till Tampere (Tammerfors) efter kriget och började arbeta som kontorist på tegelfabriken. 

I slutet av 1940-talet blev skidtävlingar för damer mer vanliga och Lydias intresse väcktes åter när hennes syster Tyyne nådde stora  framgångar i skidspåren. Lydia hade hållit på med olika idrotter men skidåkningen kom in i bilden på allvar först 1947. 

Hon blev inbjuden till ett träningsläger där hon fick instruktioner. Kvinnors skidåkning låg fortfarande i sin linda.
I Finlands skidförbund var det ingen som riktigt visste hur man tränade kvinnor. Kvinnliga skidåkare diskuterade med varandra hur man skulle träna. Resor till tävlingarna fick ofta göras på egen bekostnad. 

Lydia missade några finska mästerskap då klubben inte hade anmält henne till tävlingarna. Tyyne vann finska mästerskapet på 10 km några år innan hon avslutade karriären på grund av sjukdom 1951. Lydia kom förresten tvåa det året, slagen med 8 sekunder av sin tvillingsyster, men var följande år oslagbar, då hon vann med 1 minut och 40 sekunder före tvåan. 

Efter att ha gift sig sommaren 1952 och fått efternamnet Lehtonen lade hon tävlingsskidorna på hyllan och ägnade sig åt familjen och arbetslivet. Hennes två söner var framgångsrika skidåkare i junioråldern. Hon satt senare i det finska skidförbundets styrelse och verkade även som tränare i Tavastland. Vid sitt frånfälle 2019 var hon den då äldsta levande olympiska mästaren.

Misslyckad vallning

I en intervju inför 90-årsdagen berättade Lydia att hon hade varit sin egen tränare. Hon sprang i skogen mellan träden och hoppade över stubbar när det inte var snö i Tammerfors. Att klara uttagningen till de olympiska spelen i Oslo var inte det enklaste. Topparna i skidförbundet fick prata med hennes arbetsgivare för att hon skulle få ledigt och kunna ta sig till kvaltävlingen i Lahtis dit hon kom strax före start. 

I brådskan misslyckades det med vallningen. Första gången blev det bakhalt och den andra hade hon inget glid. Det gick inget vidare och hon trodde att resan till Oslo skulle stanna vid en dröm. Som tur var fick hon en chans till och fick då också hjälp med vallningen av herrarnas vallare. Hon hade utmärkta skidor och vann loppet överlägset. 

Hon berättade också att det naturligtvis inte fanns några penningpriser på den tiden och att den del av prisbordet som ägnades kvinnorna var ganska mager. Vid ett tillfälle hade hon lagt märke till att det låg ett dussin silverskedar till vinnaren i damloppet på bordet. Hon vann loppet, men blev besviken när hon fick vinsten. Fyra priser hade reserverats för männen men i händelse av en oavgjord placering var man tvungen att ta skedarna från vinnaren av damloppet och ge till den femte mannen.

Lydia Widemans OS-guld och den finska trippelsegern i Oslo 1952 gav rubriker och visade att kvinnor hade både vilja och förmåga att åka skidor på internationell toppnivå. Lydia blev en förebild för unga finska skidåkare som sedan dess har fortsatt att fira triumfer i skidspåren.

Karl-Olof Hallman