Marcus Hubertson

Hennes vetenskapliga experiment gjorde det möjligt att bränna brännvin av potatis. 1748 valdes Eva Ekeblad in som första kvinna i Kungliga Vetenskapsakademien. 

Eva Ekeblad föddes som Eva De la Gardie den 10 juli 1724. Hon var dotter till greve Magnus Julius De la Gardie och Hedvig Catharina Lillie. 16 år gammal gifte hon sig med riksrådet greve Claes Claesson Ekeblad, som var dubbelt så gammal som hon själv, och mellan åren 1742 och 1754 fick de åtta barn, sju döttrar och en son.

Eva Ekeblad hann dock med mycket mer än barnuppfostran. Då hon gifte sig fick hon två gods i hemgift, förutom det som hennes make redan ägde, och eftersom Claes Claesson Ekeblad ofta var bortrest fick hon sköta det mesta av godsens förvaltning. 

Hon beskrevs som respektingivande och auktoritär, men även rättvis efter tidens normer. Allmogen försvarade hon mot alla former av övergrepp från fogdar och andra ”herrar” så länge de ”allenast göra sin skyldighet” och de fogdar som förbröt sig mot bönderna bestraffade hon. 

I familjens ägo fanns också det Ekebladska huset, vid Arsenalsgatan i Stockholm. Våningen blev ett rum för kulturella mottagningar och Eva Ekeblad hade obefläckat rykte bland adeln, och i kungahuset. 

En storartad upptäckt

Den 3 december 1748 valdes Eva Ekeblad som första kvinna in i Vetenskapsakademien. Hennes kontakt med dem hade startat i november samma år, då det blev känt att ”grevinnan Ekeblad gjort åtskilliga försök att använda potatis till stärkelse och puder”. Hon hade också skickat in prover och en beskrivning på hur man skulle gå till väga. 

Med hennes metod blev det möjligt att bränna brännvin av potatis, en innovation som gillades av stora namn som Jonas Alströmer och vetenskapsmannen Jacob Faggot. 

Det fanns många fördelar med att bränna brännvin på potatis, då man slapp att använda förrådet av havre och korn för brännvinstillverkningen. Potatispudret var dessutom bra att pudra tidens omistliga peruker med. 

Vetenskapsakademien

Initiativet till att välja in henne i akademien togs av riksrådet Nils Palmstierna. Han sa att ”om icke akademien kunde kalla till ledamöter vittra fruntimmer, vilket ej skall vara obrukeligit i utländska societeter, såsom marquise de Chatelet i Bolongiska akademien. Föreslog fördenskull grevinnan fru Ekeblad, som i anledning av den synnerliga håg hon haver för försöks anställande, ej skulle underlåta att ytterligare giva varjehanda nyttiga rön vid handen”.

Trots att hon nu var ledamot i akademien deltog Eva Ekeblad aldrig personligen i dess sammankomster. I ett protokoll från akademien daterat till den 19 januari 1751 beskrivs hon också mer som ett slags hedersledamot än en ordinarie ledamot. Samtidigt uppmanades hon, och andra kvinnor, att fortsätta ägna sig åt uppfinningar som hade med hela hushållet att göra och utnämningen av henne kan i skenet av detta ses som ett sätt att visa upp ett föredöme för andra kvinnor. 

Det kom dock att dröja nära 200 år innan nästa kvinna blev invald i Vetenskapsakademien. Det var 1945 då den österrikiska fysikern och kärnfysikern Lise Meitner blev den första kvinnliga utländska ledamoten i Svenska Vetenskapsakademien – som ledamot nummer 826. 1951 räknades hon som svensk ledamot och fick nummer 968.

Fortsatte experimentera

Brännvinstillverkningen av potatis har blivit det mest uppmärksammade av Eva Ekeblads olika vetenskapliga försök. Hon var visserligen inte först med idén – den togs upp i riksdagen redan 1741 då hennes man satt i rådet – men hon var den som gick vidare med försöken och till sist fick ett lyckat resultat. 

Men hon fortsatte att göra experiment med olika nyttoinriktade innovationer, till exempel hur man bäst tillverkar tvål för att bleka bomull med. 

När Eva Ekeblad blev änka 1771 sålde hon huset på Arsenalsgatan och flyttade till Mariedals slott, som hon fått som änkepension på livstid. Hon fortsatte dock att sköta alla godsens affärer åt sonen, som också var frånvarande från godsen på grund av sin hovkarriär, till dess att han gifte sig 1775. 

1778 närvarade hon, i egenskap av riksrådinna, vid tronföljarens födelse, sedermera Gustav IV Adolf. Det var då tal om att ge henne en hovtjänst som statsfru, men vid samma tid blev hon sjuk och under resten av sitt liv förblev hon sjuklig och tidvis även invalidiserad.

Vid samma tid försämrades också hennes relation till sonen Claes Julius och svärdottern, på grund av att dessa inte kunde betala igen ett lån till henne. Dessutom ville sonen att hans mor skulle överlåta även sina andra gods på dem och bosätta sig i Stockholm, något hon vägrade gå med på. 

Hon bodde kvar på Mariedal resten av sitt liv och gick bort 1786, 61 år gammal. 

Bitte Assarmo