Marcus Hubertson

Inte mindre än fyra gånger brann den lilla staden vid Viskan ner till grunden – första gången bara 60 år efter att den fått sina stadsrättigheter och sitt namn. 

Det var på uppdrag av kung Gustav II Adolf som staden Torpa grundades kring Torpa sockenkyrka och kyrkby 1621. Följande år fick den nya staden namnet Borås efter Boeråsen, som numera heter Rya Åsar och reser sig väster om staden.

Av den äldsta stadsbebyggelsen finns inget kvar – förutom möjligen några murrester efter sockenkyrkan, som gång på gång reste sig som Fågel Fenix ur askan.

Den ursprungliga staden var inte större än dagens centrum kring Stora torget. Ett gytter av grå timmerhus med brädtak, omgärdade av trästaket.

På kvällen den 12 december 1681 började det brinna i ett hus vid Stora torget, tillhörigt vice borgmästaren Anders Larsson. Elden kastade sig snart över till borgmästarens och landshövdingens, Henrik von Vicken, hus, och denne vittnade om eldens framfart under den bistra lucianatten. I en rapport till kung Karl XI skrev han att det uppstod en fruktansvärd blåst, som förde lågorna över hela staden och lade den nästan helt i aska. De hemlösa invånarna fick logi i de gårdarna som låg utanför själva stadsbebyggelsen, och de som inte fick plats byggde kojor som skydd mot kylan.

Det enda som återstod av den lilla staden var kyrkan, som byggts mellan 1661 och 1666 samt tornet, som man nyss börjat bygga.

Ganska så omgående började stadens styrande att upprätta en ny stadsplan, som till stor del överensstämde med den gamla. Staden kunde snabbt byggas upp tack vare statligt stöd i form av att man slapp tullar och skatter.

Snabb återuppbyggnad

Den uppbyggda staden var ganska lik den som blivit lågornas rov. Fortfarande bestod den mest av envånings timmerhus, men många husägare satte stående träpanel utanpå timmerväggarna – något som började bli modernt i början av 1700-talet. I första hand var det för att skydda timret mot röta men också för att isolera husen bättre och för att man ville att de skulle se ut som de röda tegelhus, som blivit populära i bland annat Tyskland och Holland.

Efter branden delades staden in i fyra kvarter med varsin inspektionsmyndighet. Det blev förbjudet att stryka tjära på portar och husknutar. Dessutom specialutbildades ett antal hantverkare för att ta hand om de allmänna brandsprutorna. Nu kunde invånarna känna sig skyddade mot eldsvådor. Trodde man.

Men sent på kvällen den 14 maj 1727, lite drygt 40 år efter första stadsbranden, var det dags igen. Hemma hos rådman Lars Larsson hade man kokat fisk till kvällsvard i brygghuset. 

Senare upptäckte skomakargesäll Bohman, som passerade huset, att eld slog ut genom väggen mot tvärgatan. Gårdsdrängen skickades genast till kyrkan för att slå larm och varsko tornväktaren. Även gatuväktaren hade på sin rond upptäckt elden. Men sedan de två tornväktarna blåst i luren klockan 22 hade båda somnat. Klockringningen kom därför igång för sent. Det blåste kraftigt – ja det var nästan full storm – och branden fick ett häftigt förlopp och spred sig snabbt. Den här gången kunde man inte ens rädda kyrkan, inte heller rådhuset. Hela den lilla staden ödelades.

Linné var imponerad

Vid återuppbyggnaden, som
i huvudsak var klar 1735, breddade man och rätade ut en del gator. Carl von Linné, som gjorde ett besök 1746 under sin västgötaresa, var mycket imponerad: 

”Borås är medelmåttigt stor men en mycket ren och prydlig stad”, skrev han. ”Staden sluttar åt en stilla flod, Wiska kallad, med ett godt watten, till färgerier synnerligen betjänt”

Linné beskrev att gatorna, ”12 alnar brede”, var alldeles torra trots att det regnat flera veckor. Anledningen var att alla sluttade och var ordentligt stensatta, vilket bidrog till invånarnas goda hälsa. 

”Husen, utom kyrkan och rådstugan, alle af timmer snyggt byggde, bestod merendels af twänne wåningar och taken med torf täckte sedan brädtaken blifwit förbjudne af fruktan för eldswåda.”

Linné imponerades också av de rejäla spisarna av huggen sten och de snyggt möblerade bostäderna och konstaterade att det utanför varje port stod en tunna vatten med en granruska i ”för vådelds skull”.

Fortfarande hade man fasadpaneler av ohyvlat trä, men brädtaken var alltså ersatta med torvtak, som var säkrare ur brandsynpunkt. Man hade också infört regler som regelbunden besiktning och sotning av skorstenar och krav på brandutrustning. Det uppstod visserligen en del bränder under resten av 1700-talet, men de kunde tack vare de nya reglerna begränsas. 

Gemensam kamp

Men natten mellan den 19 och 20 december 1822 kom den röda hanen åter lös, denna gång i gördelmakare Wertins hus mellan kyrkan och Stora Torget. Vid bakning hade några tork­ugnar överhettats och träspån, som låg där för att torka, antändes och flammade upp. En bjälke fattade eld, och snart var hela huset övertänt. Inom kort stod även granngårdarna i lågor.

När brandredskap och hjälp väl var på plats var läget hopplöst. Stadens brunnar tömdes snabbt, det blåste hårt och var bistert kallt. Isen låg alnstjock på Viskan och det var tungt för vattenhämtarna att bära hinkar från vakarna till stadens fem brandsprutor, som drevs med handkraft. Sprutor och redskap var undermåliga och många kvinnor tog av sig strumpor och strumpeband och försökte med dem täta de värsta läckorna
i sprutorna och läderslangarna. 

Man kan livligt föreställa sig invånarnas gemensamma kamp i den bistra vinternatten. Alla hjälptes åt för att rädda staden men nästa kväll hade både kyrkan, rådstugan och de flesta boningshus blivit lågornas rov. Två personer hade dessutom omkommit. 

Ny stadsplanering

Den 14 juli 1827 – bara fem år senare – och på dagen 100 år efter den andra stadsbranden – var det dags igen. Den här gången startade branden i snickare GH. Olssons verkstad på Sandgärdsgatan. Man kokade lim och gnistor hamnade i hyvelspånet på golvet och elden var lös. 

Även om det efter den här branden i stort sett bara fanns kvar en skog av svartbrända raserade skorstenar lyckades man rädda ett 30-tal privathus, kyrkan, prästgården samt skolhusen. Även Nymanska gården nedanför Krokshallsberget räddades. Den flyttades senare till Ramnaparken och fungerar fortfarande som Borås museums utställningslokal. 

Återuppbyggnaden 1827 tog längre tid än efter de tidigare bränderna. Staden hade dålig ekonomi efter branden fem år tidigare, och lånevillkoren från staten var hårdare. Först i mitten av seklet var den nya staden färdigbyggd. Flera gator hade fått den bredd som de fortfarande har, man hade öppnat upp bebyggelsen vid kyrkan och förstorat Stora torget. Man beslutade också att trähus inte fick vara högre än en våning plus en vindsvåning och att stensockeln som de stod på inte fick vara högre än två alnar (cirka 1,2 meter). Taken skulle beläggas med tegel eller skiffer. 

De förnämsta handelsgårdarna låg utmed huvudgatorna – Österlånggatan och Stora Brogatan. De påkostade framsidorna var vända åt dessa gator medan fasaderna mot Allégatan och Lilla Brogatan var enklare. 

1875 lättade man något på bestämmelserna från 1833, och nu blev det åter tillåtet att bygga trähus i två våningar i utkanten av staden. Men vid sekelskiftet, 25 år senare, fanns endast 10 stenhus. Och ända in på 1960-talet präglades centrala Borås av de låga trähus, som byggdes efter den senaste – och förhoppningsvis sista – stadsbranden 1827. En stadsbild som numera är helt förändrad.

Text: Agneta Tjäder
Foto: Borås museum,
Borås stadsarkiv,
Västergötlands museum