Marcus Hubertson

I mer än 400 år har gästgivargården i västgötabyn Timmele legat på samma plats som
i dag. Där låg tidigare en by med tio gårdar tätt samlade kring den medeltida kyrkan. Vid laga skiftet på 1800-talet flyttades de flesta av gårdarna, men en exakt miniatyr, Timmele Miniby, beskriver den forna bygemenskapen och ­vilka som bodde där. 

Ingen kunde ha några hemligheter för varandra på den tiden då Timmele by verkligen var en by. Tätt intill varandra kurade boningshus, lagårdar, undantagsstugor och backstugor runt den lilla kyrkan, som byggdes på 1100-talet. Enbart på den plats där kyrkogården numera är belägen fanns fyra gårdar. Ingen kunde knappt gå över sin gårdsplan utan att någon av grannarna visste det. 

Timmele var ingen obygd. Byn låg vid en knutpunkt dit resande anlände från alla håll – från Jönköping, Falköping och Borås och ännu längre bort­ifrån. På gästgivargården, som byggdes redan i början av 1600-talet, kunde de få mat och logi och skjuts till nästa gästgivargård, dit det enligt kunglig förordning fick vara högst två mil. 

I slutet av 1700-talet behövdes fler rum för resenärerna. Därför uppfördes ett nytt hus alldeles bredvid det gamla – och det används fortfarande flitigt, men inte av övernattande gäster. Båda husen var i bruk som gästgiveri samtidigt, men det äldsta byggdes under 1800-talet om till handelsbod, där byborna kunde köpa allt från matvaror till träskor och jordbruksredskap. 

Privilegiet att sälja alkohol

Alldeles intill gästgivargården låg tingsplatsen för Redvägs härad. Tingshuset byggdes 1641 och användes som sådant till omkring 1840, då tinget flyttade till Ulricehamn, och blev byns första skolhus.

Gästgivaren erbjöd inte bara  mat och logi. Han var också skyldig att hålla ett visst antal åkdon och hästar för resenärer som skulle åka vidare. Om inte hans egna hästar räckte måste bönderna i socknen ställa upp med så kallad hållskjuts. Det innebar att två gårdar i taget skulle se till att häst, vagn och kusk fanns på plats vid gästgivargården klockan sex på morgonen fram till samma tid nästa morgon. 

1849 förbjöds bönderna i landet att bränna sitt eget brännvin för att staten skulle få bättre kontroll över supandet och få in skatt på försäljningen. Gästgivarna fick då privilegiet att sälja öl, vin och sprit. All annan utskänkning förbjöds inom en mils avstånd från gästgiveriet, så det blev en lönsam näring för gästgivarna. 

I slutet av 1800-talet utskänktes enbart på Timmele gästgivargård inte mindre än 10 000 liter alkohol under ett enda år. 

Gästgiveriet gick till en början i arv i tre generationer Andersson-Timan. Men en av de mest omtalade gästgivarna var Anders Rundqvist. Han är dock inte känd för sin goda mat utan för att han senare rånade en postskjuts 1852 och dödade postiljonen. Den före detta gästgivaren blev den siste som halshöggs på Redvägs avrättningsplats några kilometer från gästgivargården. 

By i skala 1:10

1904 hade resandeströmmen avtagit sedan hästskjutsarna fått konkurrens av tågen. 

Gästgivaren lade då ner gästgiveriverksamheten och tog över lanthandeln som han flyttade från det äldre huset. 

Detta revs några år senare ­efter att ha stått på samma plats i 300 år.

Handelsboden lades ner så sent som på 1970-talet, och då var den gamla byn sedan länge förändrad. 

Vid laga skiftet hade byn splittrats och de flesta gårdar flyttats till andra platser på byns marker. Många av de gamla timmerhusen hade plockats ner stock för stock och byggts upp igen på de nya boplatserna. Snart var bara kyrkan, prästgården, gästgivargården och två andra gårdar kvar och området där fyra av gårdarna legat i flera hundra år förvandlats till kyrkogård. 

För att få en bild av hur den gamla byn kring kyrkan såg ut före laga skiftet har Timmele byalag byggt en miniatyr av byn i skala 1:10 med ekonomisk hjälp av Leader + Sjuhärad.

– Ett 15-tal karlar i byalaget var intresserade av att jobba med projektet, berättar Lars Neuman, en av minibyns eldsjälar och ordförande i Timmele hembygdsförening. 

Kartor och foton

Hans barndomshem syns några hundra meter från minibyn och finns även med bland miniatyrhusen. 

– Vi hade tillgång till lantmätarens handlingar med karta och beskrivning av byggnaderna. Dessutom hade vi hjälp av gamla fotografier och av att flera hus finns kvar än i dag. Alla ”minihus” har en stomme av plywood. Ovanpå den byggde vi fasader och tak av tryckimpregnerat trä för att husen ska klara väder och vind. En del hus hade spåntak förr i tiden, och vi gjorde tusentals små takspån som vi spikade fast på plywoodtaken. Andra hade tegeltak, och sådana gjorde vi av cement. Innan den brändes tryckte vi med ett litet verktyg fram ett mönster som såg ut som tegelpannor.

Efter två års arbete kunde boningshusen, ladugårdarna, uthusen och kyrkan placeras ut på sina ”tomter” skalenligt på en gräsplan utanför kyrkogårdsmuren. 

Alla hus är nära nog exakta kopior av de verkliga byggnaderna, och vid varje gård finns en skylt som berättar om dess historia och vilka som bodde där. 

Minibyn är öppen för allmänheten, och Lars Neuman guidar gärna grupper som vill veta mer om den. 

Reparerar på våren

Husen står ute året om och är vissa år nästan helt gömda under snötäcket. Väder och vind gör förstås en del åverkan på dem och på vårkanten samlas arbetsgruppen för att laga det som skadats under vintern. 

– Ibland krävs lite större reparationer och då tar jag hem husen och jobbar med dem inomhus, säger Lars. På sommaren turas vi om att klippa gräset och plocka ogräs mellan husen. 

Gästgivargården köptes 1977 av Timmele hembygdsförening som återställde byggnaden i ursprungligt skick så långt det gick. Den äldsta inredningen var ganska väl bevarad eftersom större delen av huset hade nyttjats som lager till handelsboden. Numera används den gamla gästgivargården flitigt av såväl föreningar som privatpersoner, och på sommaren bjuds allmänheten på kaffe och våfflor varje lördag. 

Text och foto: 
Agneta Tjäder