Marcus Hubertson

Någon kilometer i rak västlig rikning om Ryd i Tingsryds kommun, i kanten av väg 119 på Kyrkö mosse, finns en märklig bilskrot. Den har gått från att vara en aktiv skrot till en kulturminnesplats – med en dubbel roll.

Sakta växer träd och sly in över bilarna, däcken, motorcyklarna och till och med det hus där ägaren en gång drev vad i dag skulle kallas ett återvinningsföretag.

När verksamheten en gång upphörde fanns det de som ville bevara Kyrkö mosse som en slags tidskapsel över en svunnen tid. Detta skulle innebära en praktisk utmaning. Hur bevarar man det som rostar sönder?

Tanken var nog god, men kommunen beslutade efter en del vånda att låta allt vara som det var, att inte göra något alls.

Därmed kom Kyrkö mosse att få en dubbel roll. Dels som en sorts exempelsamling över en fordonspark som inte längre rullar på våra vägar, dels som en studie över hur snabbt, eller snarare långsamt, naturen kan återta det som en gång var en vanlig mosse.

Då jag i gryningen en vacker sommardag hade vägarna förbi var ett besök en självklarhet. 

En sällsam vandring

Precis i kanten av länsväg 119, eller Värendsgatan som den heter, finns en liten grusbelagd dunge där det går att parkera. Förutom handmålade träskyltar och några cykeldäck i ett träd finns inte mycket mer som vittnar om att man här står i kanten av ett unikt område med gamla bilvrak.

En smal stig leder vidare in mellan träden. Stigen kantas av ett dike med mossbrunt vatten som skimrar i regnbågens alla färger där bensin och diesel läckt ut. Längs stigen ligger rader med bildäck som en sorts vägledning in mot skrotens kärna. 

Så dyker plötsligt det första bilvraket upp. Trots att jag vet vad som ska komma blir det ändå lite av en chock. Bilskrotar har jag sett förr, men aldrig på detta sätt. Naturen har börjat ta ut sin rätt, det är inte längre bara ett stycke förbrukat fordon jag ser. 

Nej, det är mer än så. Förvandlingen är påtaglig. Vraket består av en blanding av mossa, sly och rostig bilplåt som tillsammans ingått någon sorts förening. Som nu transformerats till ett helt eget, främmande och odefinierbart föremål. Fler och fler liknande tingestar dyker upp ju längre in på mossen man kommer. 

Synen är smått skrämmande. Det känns nästan lite kusligt där jag tyst vandrar fram i den lite råkalla morgontimmen.

En unken lukt av gammal olja fyller mina näsborrar. Samtidigt hör jag oväntat ljud. Det smäller till i en plåt. Kanske en kotte som ramlat ner. Men så hörs fler underliga ljud lite här och var. Det knäpper, bonkar och bluppar. Som om någon stökar omkring bland bilvraken. 

Ändå vet jag att jag är helt solokvist. Kan det vara den forna ägaren som går igen och pysslar bland sina kära bildelar?

Åke och hans värld

Ägaren, ja. Vem var han?

Han hette Åke Danielsson och hade egentligen inte alls tänkt sig syssla med bildemontering. Bilskrotare blev han av en tillfällighet och en utsliten rygg.

Åke föddes 8 maj 1914 i Tröjemåla, som ligger strax norr om bilskroten. Fadern var stenarbetare och modern var, som brukligt på den tiden, hemmafru. 

Efter folkskolan fick Åke plats som dräng på en gård i Skåne. Där fick han lära sig att arbeta hårt. Det var långa arbetsdagar som började vid femtiden och slutade först vid sju på kvällen. 

Men Åke hade visioner. Han gnetade och sparade och hade till sist fått ihop ett litet kapital som han ville använda som grundplåt i ett eget företag. Av Hugo och Signe Svensson, som ägde gården Kyrkö, fick han köpa en mosse som paret inte kunde nyttja i sin jordbruksverksamhet. Båda parter var nöjda med affärsuppgörelsen.

Året var 1935 och efterfrågan på torv var stigande. Med iver och framåtanda började Åke gräva upp torv som han torkade och sålde till bönder i trakten. De rev och strösslade hos kor och grisar med den. Uppblandad med djurens avföring och urin blev den utmärkt gödning på åkrarna.

Vraken blev födkrok

Som sann entreprenör stannade inte Åke enbart vid detta. Han insåg att han kunde få mer för torven om han själv bearbetade den. Däremot hade han inte pengar nog att köpa maskiner för. I stället tillverkade han en egen rivmaskin av en gammal bilmotor. Samtidigt byggde han ett litet hus åt sig att bo i. Som isolering användes – torv.

I stugan fanns allt, trots att den bara var på tolv kvadratmeter. Det enda rummet användes som kök, sovrum, vardagsrum och kontor. Stugan finns fortfarande kvar och dörren står på vid gavel för den som vill göra ett besök.

Det gick bra för Åke och hans torvströframställning. Kanske hade han kunnat fortsatt med detta resten av sitt liv, om det inte hade varit för ryggen. Allt grävande tog ut sin rätt. 

Dessutom började efterfrågan på torv minska. Samtidigt hade bilismen tagit fart. Efter de destruktiva krigsåren började samhällsbyggandet blomstra. Folk fick det bättre än någonsin och i takt med att välståndet ökade hade fler och fler råd att skaffa sig bil.

Avigsidan blev dumpandet av bilarna då de tjänat ut. Enklast för att bli av med dem var att helt enkelt köra ut den gamla trotjänaren i skogen och lämna den åt sitt öde.

Den finurlige Åke såg bilvraken som en födkrok. Han började köra omkring och samla in dem. Han hade gott om plats på sin mosse och där kunde han i lugn och ro skruva bort användbara delar som han sedan sålde.

Dråpslag från kommunen

Främst var däcken eftertraktade. Bönderna behövde dem för att göra kärror och vagnar som de kunde dra med sina traktorer. Men det fanns mycket annat som kunde återanvändas. Många reservdelar var dyra och svåra att få tag på. Hos Åke på myren, som han kallades, fanns delar till ett rimligt pris.

Men i mitten av 1970-talet började orken tryta. Åren av hårt slit, först med torven och sedan med bilarna, började märkas. 

Åke började avveckla sin verksamhet. 1974 köpte han in sin sista skrotbil. Affärerna fortsatte dock några år till. Det fanns över 150 bilar och åtskilliga andra skrotföremål spridda på hans domäner och hans reservdelslager var välfyllt. Så efterfrågan på delar fortsatte. 

Till sist orkade Åke inte ens med detta. Han drabbades av diabetes och att bo ensam i den lilla stugan på mossen blev för besvärligt. Åke hamnade på Ryds servicehem efter att under så lång tid tagit hand om gamla bilvrak. 

Hans livsverk var i det närmaste att betrakta som en god miljögärning. Något som borde ha uppmärksammats. Och det gjorde det också. Men inte på något positivt sätt. 

På sitt rum på servicehuset fick Åke ett brev från kommunen. Ett vitesföreläggande. Han hotas med ett vite på 10 000 kronor om han inte före den 30 november 1998 forslar bort samtliga bilvrak och sanerar området.

För den sjuklige Åke blev detta ett dråpslag. Det var en omöjlighet för honom att efterleva kommunens beslut. 

Som tur var reagerade många med ilska över kommunens agerande. Många av Ryds innevånare tog avstånd från beslutet, en av dem var dåvarande chefen för Smålands Museum, Karl-Johan Krantz. Han menade att Kyrkö mosse inte var något annat än en enda stor kulturminnesplats och som sådan skulle den bevaras – och Åkes stuga byggnadsminnesförklaras.

Kommunen stod dock på sig och menade att det inte var något annat än en skamfläck som måste bort. Frågan gick vidare till Länsstyrelsen som stod på kommunens sida i frågan. Krantz överklagade till Regeringsrätten, det som i dag heter Högsta förvaltningsdomstolen. Även de gick på kommunens linje.

Ändrade beslutet!

Vid det laget gick diskussionens vågor höga inte bara i lilla Ryd utan nådde även övriga Småland och delar av Sverige. 

Fler personer engagerade sig i frågan. Många var upprörda över kommunens beslut som de tyckte kom alldeles för sent. Verksamheten hade ju per definition upphört redan 1974 då den sista skrotbilen köptes in.

Det slutade med att representanter för kommunen, länsstyrelsen och sakkunniga samlades på mossen för att på ort och ställe besiktiga skroten, vid det laget förvandlad till  bilkyrkogård. 

Vem vet, kanske tjusades kommunpamparna trots allt av platsens unika särprägel. Resultatet blev i alla fall att de plötsligt ändrade sitt gamla beslut. Nu gällde i stället att låta allt vara som det var. Att låta platsen så att säga sköta sig själv. Låta lämna naturen och bilvraken i fred.

Så blev det emellertid inte. 

För Kyrkö mosse hade nu blivit en rikskändis. Folk vallfärdade dit för att med egna ögon se den märkliga platsen. Mossen där en företagsam man skapat sin egen värld och i 30 år levt i harmoni med natur och skrot.

Kyrkö mosse har gått från torvtäkt och bilskrot till att bli ett kärt turistmål.

Rolf Larsson Henriksen