Marcus Hubertson

”En av Sveriges bästa boxare utan att riktigt lyckas.” Så har någon beskrivit Olle ”Skoftebyn” Bengtsson som vann 23 av sina 25 proffsmatcher, men aldrig blev mästare.

Plåtslagaren Karl-Olof Bengtsson (1923–2005) från Trollhättan kunde ha blivit en av världens främsta boxare. Nu fick han nöja sig med att räknas som en av de bästa mellanviktarna i Sverige genom tiderna och bli berömd som ”Skoftebyn”. Under det namnet är han fortfarande vida känd.

Som ung grabb i Trollhättan hade Olle Bengtsson mest tänkt sig att hålla på med fotboll. Men redan tidigt blev han intresserad av en annan sport som utövades i en idrottsklubb hemmavid, Skoftebyns AIS. Han började träna boxning som han hade en ännu större talang för.

När han var 15 år gick han sin första match i den anrika Tingvallahallen. Det blev en jämn kraftmätning mot en yngling vid namn Arne Nordström från en klassisk boxningsklubb i Göteborg, Redbergslid. Två av de tre domarna gav Olle Bengtsson segern.

Hans karriär var inledd.

Redan nu kallades den unge boxaren Karl-Olof Bengtsson från stadsdelen Skoftebyn i södra Trollhättan för Skoftebyn enligt dåtidens sed i sportspalterna. Detta smeknamn hängde sedan med livet ut.

Svensk mästare

Skoftebyn var snart ett begrepp i boxningskretsar långt utanför Trollhättan. 1942 blev han distriktsmästare i mellanvikt, den viktklass som blev hans under hela karriären även om han någon gång också lär ha tävlat i lätt tungvikt. 1945 blev han västsvensk mästare. Tre år senare kunde han ta bort väst- från titeln efter att ha vunnit SM.

Då hade också en viss Edwin Ahlqvist i Göteborg fått ögonen på den unge boxaren. Hade inte Olle Bengtsson lust att bli proffs? Jo, det hade han.

Så kom det sig att Skoftebyn kom att ingå i den skara av proffsboxare som Edwin Ahlqvist samlade omkring sig och sina båda tidningar, Rekord-Magasinet och All Sport, som nästan alla idrottsintresserade ynglingar i Sverige läste. Boxning blev nästan från start den sport som kom att dominera dessa båda tidningar.

För Skoftebyn blev det proffsdebut den 10 oktober 1948 i Mässhallen, en redan då berömd boxningsarena i Göteborg. Han fick möta en fransman med bett i nävarna, Eugene Leclerq. Det gick vägen: efter sex tuffa ronder kunde Olle Bengtsson räkna hem segern.

När han avverkade denna sin första match med bar överkropp, det synliga tecknet på att han nu var proffs, hade Skoftebyn gått hela 120 matcher som amatör. Av dem hade han vunnit drygt 100. 

Det var alltså en meriterad ung man som skulle försöka tjäna pengar i boxningsringen. För säkerhets skull behöll han sitt arbete som lokplåtslagare på verkstadsföretaget Nyqvist & Holm hemma i Trollhättan. Där trivdes han så bra att han behöll det jobbet som mer än en bisyssla under hela sin tid som proffsboxare och långt därefter.

Åkte till USA

Olle Bengtsson vann även sin andra match som proffs, mot en italienare vid namn Luis Scanelli. Efter den segern tog Edwin Ahlqvist honom med sig till USA, där han själv hade bott och umgåtts i boxningskretsar, i sällskap med en finländsk boxare som också nyss hade inlett sin proffskarriär, Elis Ask. Några år senare, 1951, blev Ask europamästare i lättvikt vid en match i Helsingfors.

Edwin Ahlqvist var bekant med en av boxningens legendarer genom alla tider, gamle tungviktsmästaren Jack Dempsey, ”Maneater Jack”. Denne ville gärna se Skoftebyn i ringen.

Ahlqvist och Dempsey ordnade en match mot amerikanen Jim Robinson, en så kallad hardhitter. Men här hade han ingen chans: Skoftebyn vann på knockout redan i andra ronden.

Ville till Sverige

Jack Dempsey gillade det han såg av svensken och detta till den milda grad att han tyckte att Mr Bengtsson skulle stanna kvar på andra sidan Atlanten. Det ville inte Bengtsson. 

Karriären som proffsboxare på internationell nivå rullade sakta framåt ändå. ”Skoftebyn” besegrade den ene motståndaren efter den andre och närmade sig de bästa inte bara i Europa utan i världen.

Sitt elddop fick han den 30 mars 1954 då Edwin Ahlqvist ställde honom mot Randolph ”Randy” Turpin i London. Tre år dessförinnan hade denne engelsman besegrat ingen mindre än världsmästaren Sugar Ray Robinson från USA och tagit hem VM-titeln. Att Robinson senare tog tillbaka titeln var en annan femma.

Skulle verkligen Skoftebyn ha någon chans mot Turpin? Expertisen tvivlade. Sugar Ray Robinson räknas än i dag som den kanske bäste mellanviktaren genom tiderna. Innan han boxades mot Randy Turpin första gången var han till och med dubbel världsmästare: han hade erövrat mästarbältet inte bara i mellanvikt utan också i weltervikt.

Publiokstöd

Detta gillade inte de som styrde och ställde i proffsboxningen på världsnivå. Sugar Ray fråntogs titeln i weltervikt. Att han dessutom skulle förlora titeln i mellanvikt mot Randy Turpin räknade ingen med. Men så blev det.

Turpin vann utan pardon på sin hemmaplan. Plötsligt var Sugar Ray Robinson inte världsmästare alls.

Trots sin förlust i returmatchen betraktades Randy Turpin fortfarande som en boxare av världsklass när Olle Bengtsson kom till London för att möta honom. Matchen hann knappt börja förrän publiken vädrade en knallsensation. I slutet av andra ronden lyckades ”Skoftebyn” pricka in en av sina hårda vänsterkrokar. Turpin var hårt träffad, men räddades av gonggongen. Han återhämtade sig i pausen till tredje ronden och stod på benen de resterande åtta ronderna.

När domarna sedan räknade samman sina röster gav de Turpin segern på poäng trots att många i den engelska publiken hörbarligen var av annan uppfattning.

Efter den insatsen tyckte Edwin Ahlqvist att det kunde vara dags för hans adept att gå en match om EM-titeln. Men det tyckte inte den regerande europamästaren, italienaren Tiberio Mitri. Han nobbade.

Stjärna i parken

Edwin Ahlqvist var mycket imponerad av sin mellanviktare från Trollhättan. I sin memoarbok Må bäste man vinna skriver han att Olle Bengtsson var ”hård och seg som masurbjörk och med en kondition utan like”.

Någon har beskrivit Olle Bengtsson som ”en av Sveriges bästa boxare utan att riktigt lyckas”. Någon mästartitel blev det alltså inte. Men han vann 23 av sina 25 matcher som proffs. Ingen enda gång blev han knockad.

Efter sin karriär fortsatte han som tränare i sin hemmaklubb Skoftebyns AIS, som hade bildats redan 1926 och fortfarande 2018 bedriver en livaktig verksamhet. Klubbens stora stjärna genom tiderna är förstås mellanviktaren som har gjort namnet Skoftebyn odödligt.

Olle Bengtsson är känd inte bara bland sportintresserade runt om i Sverige utan räknas också till Trollhättans historiska berömdheter. 2007 inrättade staden en särskild avdelning i Betty Backs Park för att hedra minnet av bemärkta medborgare, en Park of Fame, med minnesplattor à la Hollywood.

2009 fick brottaren Bertil Antonsson och boxaren Olle Bengtsson från Skoftebyn var sin stjärnförsedd platta där.

Anselm Jenmyr