Just nu spelar Sverige VM i fotboll. Så var det även för precis 60 år sedan, 1958, då Sverige inte bara deltog med stor framgång utan också själv arrangerade världsmästerskapet på hemmaplan. Den sommaren glömmer ingen som har åldern inne.

Årets fotbolls-VM avgörs i Ryssland och pågår under en månad mellan den 14 juni och 15 juli. 

Att det svenska fotbollslandslaget ens lyckades kvalificera sig för VM-spel i år betraktades som en stor prestation. Den lyckan hade till exempel inte ett av världsfotbollens klassiska länder, Italien, som i kvalspelet slogs ut av Sverige.

1958 var det då slitna och ålderstigna svenska landslaget direktkvalificerat till mästerskapsspelet eftersom Sverige var arrangörsland. Men att det skulle ha någon större chans att göra sig gällande i turneringen trodde inte expertisen. Men annat blev det. Sverige tog silver och spelade final mot Brasilien på Råsunda fotbollsstadion, salig i åminnelse och då kallad nationalarena för fotboll.

”Oj-Oj” Göransson

VM 1958 pågick under juni månad. Första matchen spelades den 8 juni och finalen den 29 juni. Hela denna månad blev en svensk fotbollsfest utan like.

Att Sverige skulle få ta hand om detta stora arrangemang, för första och sannolikt enda gången, var ingalunda någon självklarhet. Det avgjordes i samband med VM 1950 i Brasilien, då Sverige också slog fotbollsvärlden med förundran genom att ta brons.

En svensk affärsman i Rio, Gunnar Göransson, ansågs ha ett finger eller två med i det spelet. Han hade goda kontakter och gick till eftervärlden som ”Oj-Oj” efter att ha fått hoppa in och referera VM-matcher i radio hem till Sverige. Något sådant hade han aldrig sysslat med tidigare.

Göransson sade mest ”oj-oj-oj” hela tiden när Brasilien spelade ut Sverige och vann med 7-1.

Sverige missade påföljande VM 1954, men fick 1958 alltså en friplats som värdnation. Frågan var hur det skulle gå då. En och annan förståsigpåare trodde på något som låg bra nära fiasko.

Vi hänger me´

Ännu 1954 fick bara amatörer vara med i laget. Det ändrades till VM fyra år senare. Därför uppstod en diskussion om Sverige skulle locka hem några av de namnkunniga spelare som tjänade sitt levebröd som proffs i Italien. Det var heller inte självklart.

När Sverige mötte Schweiz i Helsingborg ingick inga proffs i laget.

Men till slut skickades en herre vid namn Holger Bergérus, det tunga namnet i organisationskommittén inför VM, till Italien för att resonera med tänkbara spelare och deras klubbar.

Resultatet av den resan har odödliggjorts i en visa som skrevs av den icke obekante Stikkan Anderson och som en av de mest kända spelarna, Lennart ”Nacka” Skoglund, sjöng in på skiva. Den blev en så kallad landsplåga i Sverige efter VM och hörs fortfarande då och då i radio.

Visan beskriver hur proffsen kom med i laget: ”Till Italien Bergérus for en dag/ för att skaffa gubbar till vårt VM-lag”.

Refrängen kunde alla fotbollsvänner snart utantill:

Vi hänger me´, vi hänger me’

av någon anledning så gör vi faktiskt de’

Turneringens äldsta lag

Flera av spelarna i Sveriges trupp ansågs ligga nära eller ha passerat bäst före-datum. Det gällde även några av de spelare som hade sin hemvist i Sverige. 

I det lag som till slut formerades hade sex (av elva) fyllt 30 år. Den sammanlagda åldern var 327 år. Sverige hade VM-turneringens äldsta lag, dessutom med flera spelare som inte ens höll till i Allsvenskan utan i division 2, den näst högsta divisionen. Hur skulle detta gå?

Ett träningsläger i italienska Como på våren och två träningsmatcher i slutet av maj, den ena i Stockholm och den andra i Göteborg, gav ingen säker fingervisning.

En fotbollsfest skulle det i alla fall bli i Sverige. Två nya arenor hade byggts för grova pengar, Malmö stadion och Nya Ullevi i Göteborg, och nationalarenan Råsunda i Solna, nära intill huvudstaden, hade byggts ut så att den kunde härbärgera 52 000 åskådare.

Direktsändes i TV

VM-matcher skulle spelas i 12 svenska städer. Redan det var något stort. Gamla fotbollsarenor med klassiska namn som Ryavallen i Borås, Jernvallen i Sandviken och Rimnersvallen i Uddevalla fick plötsligt rang och värdighet som VM-arenor.

Till det kom att ett världsmästerskap i fotboll för första gången skulle sändas direkt i tv. För svenska folket var television något nästan helt nytt. Nu ställde folk sig i kö vid radiobutikerna för att köpa tv-mottagare.

Antalet tv-apparater i de svenska hemmen beräknas ha ökat från 100 000 till runt 400 000 under VM-månaden, detta trots att det ännu inte gick att se tv i norra Sverige och inte heller i vissa delar av den södra landsändan.

VM i Sverige 1958 var det sjätte i ordningen. De 16 lagen hade delats in i fyra grupper. Några lag ansågs vara särskilt intressanta. 

Argentina ställde upp för första gången på 24 år. Sovjet, som tog OS-guld i  Melbourne 1956, var med i VM för allra första gången. Alla de fyra brittiska landslagen, med fotbollens ursprungsnation England i spetsen, deltog också.

Sverige hade gjort sig av med sin legendariske ledare Putte Kock och tillsatt en uttagningskommitté, förkortad UK, med bland andra Eric Persson från Malmö och Elis ”Nalle” Halldén från Norrköping. Dessa två herrar var hårda konkurrenter på klubbnivå och drog inte alltid jämnt.

Ett konstmål från höger

Tränare för det svenska laget var en gammal bekant, engelsmannen George Raynor, som hade fört Sverige till OS-guld 1948, VM-brons 1950 och OS-brons 1952. Nu hade han varit verksam i Italien ett tag men lockats att återvända till Sverige året före detta historiska mästerskap  på svensk mark.

Turneringen började bra för svenskt vidkommande: först seger mot Mexiko med 3-0, därefter 2-1 mot Ungern och oavgjort 0-0 mot Wales. 

Nu väntade kvartsfinal mot Sovjet. Även det gick vägen: seger med 2-0. Sverige hade fått ordning på spelet i sin åldriga blandning av proffs och amatörer och började räknas till favoriterna i turneringen.

En rundfråga till den internationella presskåren pekade ut Sverige som blivande silvermedaljörer. Svenskt guld trodde ingen på.

Semifinalen mot Västtyskland har gått till svensk fotbollshistoria, inte bara för att Sverige vann med 3-1 utan också på grund av högeryttern (som det hette på den tiden) Kurre Hamrins avgörande konstmål. Dessutom blev samme Hamrin sparkad av en tysk back, Erich Juskowiak, som visades ut från planen.

Denna incident försämrade de diplomatiska förbindelserna mellan Sverige och Västtyskland för lång tid framåt.

Brassarna för bra

Och så då VM-final mot Brasilien, med gamla Sverige i en av de två huvudrollerna. Det överträffade alla förväntningar som kunde ställas på ett lag där målvakten (Kalle Svensson) hade ryggont, en back (Orvar Bergmark) hade brutit en tå och en av inrarna (Nils Liedholm) hade såväl ischias som problem med en vrist och en infektion i kroppen. 

Merparten av de  drygt 50 000 åskådarna på Råsunda svävade i sjunde himlen ett tag sedan Sverige hade tagit ledningen genom Nisse Liedholm.

Men sedan återställde Brasilien ordningen med två mål av 17-åringen (VM:s yngste spelare), Edson Arantes do Nascimento, med det odödliga artistnamnet Pelé, och storspel av andra virtuoser i laget. Brasilien vann med 5-2 och sprang efteråt ärevarv runt planen med en svensk flagga.

Nej, någon riktig chans att ta VM-guld hade inte Sverige. Brassarna var för bra.

Bästa spelarna

Brasilien spelade med en ny uppställning, 4-2-4, som hade framtiden för sig. Sverige höll sig till den gamla bandymodellen 2-3-5 som en engelsman vid namn Herbert Chapman hade hittat på redan i mitten av 1920-talet.

Två av de svenska spelarna, högerbacken Orvar Bergmark (division 2) och den fenomenale vänsteryttern Nacka Skoglund, blev uttagna till världslaget. De ansågs vara VM:s bästa på sina positioner.

Även arrangemanget som sådant fick högt betyg. De 35 matcherna lockade sammanlagt 821 363 åskådare. Fotbolls-VM 1958 rankas fortfarande som det största idrottsevenemang som har ägt rum i Sverige.

Anselm Jenmyr