OLD – Sida 2 – Kvällsstunden

Han fick hela världen att skratta

29 november 201825 september 2017 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

Komikern Jerry Lewis, som avled för en kort tid sedan vid 91 års ålder, fick hela världen att skratta. Han föddes som Joseph Levitch den 16 mars 1926 i Newark, New Jersey. Tillsammans med Dean Martin bildade han paret ”Jänken och den felande länken”. 17 filmer gjorde Jerry och Dean tillsammans.

Jerry var en stor inspirationskälla för många av dagens mest framstående komiker, alltifrån Woody Allen till Jim Carrey. Lewis film Den galne professorn, en parodi på Dr Jekyll och Mr Hyde, räknas som en av hans mest kända filmer. Jerry var också en applåderad producent, manusförfattare och regissör.
Som uppburen filmstjärna fick han stjärngager som många av hans konkurrenter inte kom i närheten av. Hans mimik och kroppsspråk kunde ingen kopiera, den bar Jerry Lewis geniala signum.
Jerry fick diabetes när han var 71 år gammal. Därpå följde ett antal hjärtinfarkter och en prostatacancer. Hans sjukdomsjournal blev allt tjockare. Han föll olyckligt från ett piano 1965 i Las Vegas och fick stora besvär med ryggen. På sin ålders sena höst tvingades han sova med en syrgasbehållare för att bemästra sin dåliga hälsa. Och för att ta sig fram behövde han en elektrisk rullstol.
”Min syn är nedsatt, jag hör dåligt och jag har svårt för att gå. Jag har problem med att sova och mina händer somnar var 15:e minut”, sade han.
Men han arbetade in i det sista med nya projekt och hade inga tankar på att ge upp sin karriär. Det senaste filmprojektet var Max Rose, och där gällde han som regissör.
För en tid sedan kom också en tysk dokumentärfilm om Jerry Lewis mytomspunna filminspelning i Sverige 1972, något som också uppmärksammades på Filmhuset i Stockholm.

Dean Martin
Jerrys återkomst till filmen, Max Rose, är inte en komedi utan ett gripande drama om en åldrande jazzmusiker som tvingas att omvärdera sitt liv sedan han fått veta att hans fru har varit honom otrogen under många år.
Jerry kom tidigt in i showbusiness. Som femåring uppträdde han med sina föräldrar och som 18-åring var han en firad komiker. Men kontakten med föräldrarna var inte alltid den bästa och det fanns stunder då föräldrarna lämnade sonen vind för våg och nöjde sig med ett enstaka telefonsamtal och ett vykort.
Han blev ännu större då han 1946 inledde det fruktbärande samarbetet med Dean Martin och fick benämningen ”Jänken och den felande länken”. 1949 var Jerry och Dean Martin det populäraste komikerparet i USA på scen, nattklubbar och i tv. Fram till 1956 levererade paret den ena filmsuccén efter den andra. Jerry Lewis gjorde fortsättningsvis flera filmfarser med sig själv som given huvudrollsinnehavare.
Han blev omåttligt populär i Frankrike, som hyllade honom mycket stort. Han uppträdde ofta och gärna på ärevördiga Olympia, där rader av megastora artister som Édith Piaf, Maurice Chevalier och Charles Trenet beträtt scenen före honom. Och Jerrys namn nämns fortfarande i Frankrikes nöjesvärld med mycket stora bokstäver. Han anses allmänt som ett komiskt geni i sitt andra hemland, liksom även i stora delar av den övriga världen.

Undervisade
1967 började han att undervisa i ämnet film vid University of Southern California. Hans föreläsningar har samlats i en bok som anses vara en viktig text om filmskapande. Men det var Dean Martin han mindes allra mest:
”Jag blev kär i honom den dagen vi träffades. Han var ett mirakel som jag fick uppleva. Tyvärr skildes våra vägar av olika anledningar. Men efter 20 år sammanförde Frank Sinatra oss och det var en stor dag. Och i dag tänker jag på honom varje dag… Frid över hans minne.”
Jerry tänkte också ofta på sin son Joseph, som vid 45 års ålder begick självmord efter en längre tids drogmissbruk.
”Det går inte att komma över den sorgen”, suckade Jerry.
Jerry mindes tillbaka och gick igenom de 50 filmer han gjorde under åren.
”Flera filmer är jag stolt över, men det var förstås en del mindre bra filmer också. Framtiden får väl utvisa vad tittarnas omdöme blir”.
Filmen om en judisk clown 1972 som leder barn till nazistiska gaskammare under andra världskriget har blivit mytisk i Hollywood.

Självisk
Jerry erkände själv att han var mycket krävande. Han var lika hård mot sin omgivning som mot sig själv.
”Jag förväntar mig att människor som kommer till studion ska komma med samma energi som det jag levererar. Annars blir jag inte lätt att ha att göra med, jag är i botten en mycket självisk person”, sade han.
Två kvinnor kom tidigt in i hans liv. Marlene Dietrich och Marilyn Monroe hette de icke obekanta damerna som hade affärer ihop med den unge Jerry Lewis.
”Särskilt romansen med Marilyn glömmer jag inte i första taget”, berättade Jerry.
Lewis gifte sig med Patti Palmer 1944, och de hade sex söner tillsammans innan de skilde sig 1980. 1983 gifte sig Lewis med SanDee Pitnick och de adopterade en dotter.
Gary Lewis, Jerry Lewis äldsta son, var ledsångare i bandet Playboys, som hade många stora hits i mitten av 1960-talet, bland annat med låten Save your Heart for me.

Humanitärt arbete
Jerry har dessutom varit en aktiv och uppskattad kämpe i kampen mot muskeldystrofi. Som ordförande under fem år lyckades han få in donationer på 2,5 miljarder dollar. För sitt engagemang nominerades han till Nobels fredspris 1977. Så sent som 2009 fick han ett stort och viktigt humanitärt pris vid Oscarsceremonin.
Behöver jag säga att Jerry Lewis var en av mina stora idoler. När jag stötte ihop med honom på en livsmedelsbutik på Hötorget någon gång under slutet av 1960-talet trodde jag inte mina ögon. Jag vågade inte tacka honom för alla skratt han har framkallat genom åren. Min blyghet förbjöd mig det, vilket jag förstås ångrar i dag.

Sten R Sundberg

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 38 – 2017

29 november 201818 september 2017 av Marcus Hubertson

Tre laxar pryder Ångermanlands landskapsvapen. Med lite sämre kunskaper om fiskarnas utseenden skulle man också kunna tänka sig att laxarna i stället är strömmingar – sådana som ”produktutvecklas” medelst jäsning och blir till surströmmingar. Det slaget av verksamhet håller man nämligen på med i Ångermanland – flitigare än på de flesta håll i landet. På så sätt tillhandahåller man den viktigaste råvaran till den maträtt som de flesta med nordsvenskt ursprung och smaksinne talar om i de mest ömsinta ordalag. I äldre tider var yrkesfisket i Ångermanland betydligt mer omfattande än i dag, men fiskelägena längs kusten är fortfarande många, om än med andra boende, och ger oss en uppfattning om hur Ångermanland ser ut.

Mer ur veckans nummer

När ”Liemannen” kommer, då brukar det enligt gammal folktro vara ute med allt hopp om fortsatt levnad här på jorden. Men när Kjell Gustafsson, som själv på skämt kallar sig just ”Liemannen”, dyker upp på besök, då är det snarast för att underlätta det jordiska för folk. Han är nämligen specialist på att lära ut hur man slår gräs med lie.

När man hör Petula Clark med sin distinkta stämma sjunga sin stora hitlåt Downtown, då är det lätt att se framför sig en lång kvinna med mörkt hår och glittrigt fodral. Men i själva verket är den brittiska storsångerskan blond och bara 155 centimeter lång. Men röst har hon – som sagt – för minst två meter. Titta på filmen nedan så förstå du vad vi menar…

Seretse Khama och Ruth Williams blev förälskade och gifte sig med varandra 1948. Det gillades inte i de båda makarnas hemländer. Seretse var nämligen svart och tronarvinge i Botswana och Ruth var vit och hemmahörande i kolonialmakten Storbritannien, som också hade att hantera rasåtskillnadsregimen i Botswanas grannland Sydafrika. Först 1956 kunde Seretse bli rättmätig kung och senare vald president i Botswana. Till sist blev han också adlad av drottning Elizabeth.

Kriget gjorde ett magplask i Ramsele

29 november 201818 september 2017 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

Det är den 22 september 1940, ett halvår efter den tyska ockupationen av Norge. Utanför den norska kusten ligger det brittiska hangarfartyget HMS Furious, som bara två dagar tidigare hade lämnat flottbasen i Scapa Flow. Ombord är Fleet Air Arm 801 Squadron, utrustad med Blackburn Skua Mk II, ett enmotorigt lätt bombplan och attackflygplan med två mans besättning.

Tiden är 04:13 på morgonen när Skua L 2942 tillsammans med fem andra flygplan av samma typ lyfter från fartygsdäcket för att attackera tyska lastfartyg i hamnen i tyskockuperade Trondheim. Efter attacken, som genomfördes under mycket dåliga väderförhållanden, försökte besättningen hitta tillbaka till hangarfartyget. I tjock dimma och brist på lätt igenkännbara landmärken misslyckas besättningen, som består av piloten löjtnant Bernhard Wigginson och hans navigatör korpral Kenneth King, att hitta HMS Furious.

Desperat försöker de fastställa sitt läge samtidigt som bränslet är på upphällningen. Slutligen tas ett beslut att vända österut i en ansats att göra en nödlandning. Efter cirka en timmes flygtid upptäcker besättningen genom en glugg i molnen en älv, omgiven av höga skogsåsar. Det finns inga andra alternativ än att kraschlanda i älvfåran.

Stor uppståndelse

Samtidigt upphör motorn att fungera eftersom bränslet är slut. I en kaskad av vatten slår flygplanet ner, bromsas upp och kommer snart att vila på den långgrunda bottnen av älven, utan nämnvärd skada på vare sig flygplanet eller besättningen. Platsen är en krök av Faxälven, nära det lilla samhället Ramsele, halvvägs till Bottenviken och 120 mil från norska gränsen.

Ett ögonvittne berättade om nödlandningen:

”Flygplanet kom över Ramsele med ett spottande ljud och cirklade runt kullarna som omger byn när motorn plötsligt stannade och allt blev väldigt tyst. Flygplanet slog ner i vattnet med en väldig duns.”

Efter nödlandningen drev Skuan mot en träbro som spände över floden och fastnade. Bron blev mycket snart full av människor som hade bevittnat händelseförloppet. Besättningen lossade sina remmar och piloten försökte komma åt kulsprutan. De två besättningsmännen simmade och vadade i land.

De antog att de fortfarande var på fientligt territorium, särskilt som de saknade kartor som täckte Sverige. Den lokala skomakaren var ett av ögonvittnena på bron. Han försökte berätta för besättningen att de var i Sverige, men de verkade inte tro honom. De övertygades först när hustrun till den lokale kyrkoherden kom springande till stranden och skrek på engelska: ”Ni är i Sverige!” Hon hade varit missionär i Indien och talade flytande engelska.

Komplicerad bärgning

Besättningen på den nödlandade Blackburn Skua var löjtnant Bernard Wigginson och korpral Kenneth King, som här flankerar en svensk hemvärnsman. Efter haveriet internerades besättningen i Främby.

Skua L 2942, som damp ner i Faxälven, var det första allierade flygplanet att göra en nödlandning på svenskt territorium under andra världskriget. Det kom att följas bara några timmar senare av ett annat flygplan från Fleet Air Arm och som också villat bort sig i det dåliga vädret. Det var en Fairey Swordfish från 825 Squadron som kraschlandade nära sjön Krycktjärn i östra Jämtland, nära norska gränsen. Besättningen överlevde, men flygplanet blev skrot.

Omedelbart efter nödlandningen i Ramsele gjordes försök att bärga flygplanet. Bärgningen var mycket svår eftersom vattnet tryckte fast Skuan mot bron. Till slut lyckades det, bland annat med hjälp av en stubbrytare. För att få flygplanet upp på torra land, användes sjunktimmer. Stockarna var hala som tvål och fungerade bra som slip.

Det blev uppenbart att flygplanet var mer eller mindre intakt. Propellern hade tagits bort redan i vattnet. Hela operationen observerades nu av fler och fler människor på bron, vilka på detta sätt fick en unik glimt av kriget.

Efter den lyckade landning på älven blev besättningen omhändertagen av den lokale kyrkoherden, vars namn var Himmelstrand. Ett nog så passande namn för britterna! Fallskärmar, uniformspersedlar och annat av tyg hängdes i prästgårdens vind för att torka. Löjtnant Wigginson och korpral King förhördes därefter av polisen och skickades senare till Främby interneringsläger i Dalarna, varifrån de blev repatrierade i december 1940.

Efter att flygplanet tagits i land bevakades det av polisen och undersöktes strax därpå av officerare från den närbelägna flygflottiljen på Frösön. Skuan transporterades sedan till Flygvapnets centrala verkstäder på Malmen utanför Linköping för en mer grundlig inspektion. Flygplanet såldes 1945 som skrot.

Text: Lennart Berns
Foto: Svensk Flyghistorisk Förenings arkiv

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 37 – 2017

29 november 201813 september 2017 av Marcus Hubertson

Wales är förmodligen den minst kända av Storbritanniens fyra riksdelar. De tre andra – England, Skottland och Nordirland – har av olika anledningar låtit höra tala om sig betydligt mer. Men i fråga om naturskönhet står inte Wales någon av de andra efter. Snarare tvärtom. Wales utgör åtta och en halv procent av Storbritanniens yta och fem procent av dess befolkning. Av walesarna, drygt tre miljoner totalt, talar fyra av fem engelska – fast med en ofta ganska svår dialekt. Den återstående femtedelen talar kymriska, ett keltiskt språk som är närmast obegripligt för alla som inte har det som modersmål. Länge var Wales ett genomgångsland för turister på väg till Irland, men nu är det ”hett” i sig självt.

Mer ur veckans nummer

Johnny Eck föddes som en halv människa, han hade ingen underkropp. Ingen alls! Hela sitt liv fick han ta sig fram genom att gå på händer, vilket han för övrigt gjorde lika snabbt som en vanlig människa kunde gå med sina ben. Tillsammans med sin tvillingbror Robert, som var skapt helt normalt, försörjde sig Johnny som bland annat cirkusartist. Hur han uträttade sina naturbehov förtäljer dock inte historien…

Eugen av huset Bernadotte var prins och yngste son till kung Oscar II. Men han var inte så noga med sin kungliga höghet. Desto mer var han en begåvad och ambitiös konstnär. I veckans nummer av Kvällsstunden berättas det om hur en hovmarskalk strängt uppmanade trädgårdsmästarfrun vid prinsens Waldemarsudde att omedelbart ta ner tvätten från sitt klädstreck för att prinsen skulle slippa se den – och hur sedan Eugen strax därpå hjälpte till att hänga upp den på strecket igen. Målarprinsen ville nämligen ha med tvätten på en tavla som han höll på med…

Enar Bogren, som avled 1986 i en ålder av 78 år, blev som 14-åring beskjuten med ett hagelgevär uppe i ett körsbärsträd när han skulle hjälpa till att plocka bär på uppmaning av prästens dotter. Den som sköt var ingen mindre än prästen själv. När dramat en tid senare blev rättssak dömdes prästen till lagens lindrigaste straff, 30 dagsböter, för vållande av kroppsskada. Prästen trodde, enligt vad han uppgav, att det var en ekorre (!) och inte en människa som rörde sig uppe i trädet. Den som drev det försvaret inför rätten var ingen mindre än den blivande författaren Fritiof Nilsson Piraten, då verksam som advokat i Tranås.

Han påstod sig vara 146 år

29 november 201813 september 2017 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

Christian Jacobsen Drakenbergs liv var som en saga. Under större delen av sitt 146-åriga (?) liv var han till sjöss runt jorden, han blev tillfångatagen av både franska och algeriska sjörövare, han blev såld som slav och misshandlad av den berömde sjöhjälten Peter Tordenskjöld. Som ”pensionär” levde han sedan mer än gott på sina historier om sin höga ålder på olika adelsgods i Danmark.

Men hur kunde det bli så? Och stämmer verkligen alla dessa historier? Låt oss ta allt från början.

Christian Jacobsen Drakenberg föddes, enligt honom själv, den 18 november 1626 på Blomsholms herrgård, strax utanför Strömstad i norra Bohuslän. Hans föräldrar var kapten Jacob Drakenberg och hans hustru Margarete Lisbeth Juul.

Vid 13 års ålder (1639) gick Drakenberg till sjöss tillsammans med sin farbror Bernt Drakenberg, som likt sin pappa var kapten. Christian Drakenberg innehade sin tjänst till sjöss till sitt 91:a år, och han hade då fått chansen att se alla jordens kanter och hörn.

Hans liv blev rikt på äventyr under dessa sjöår. Mitt under det brinnande kriget mellan Sverige och Danmark 1657 kom Christian till Kristiania (nuvarande Oslo) i Norge och blev antagen som underkonstapel och senare kvartersmästare i den danske kungen Fredriks III:s tjänst.

Såldes som slav

På 1660-talet dök Drakenberg upp i tjänst för olika norska skeppare som seglade till bland annat England och Västindien – tills han 1668 lär ha anställts av den portugisiske skepparen Johan von de Mundt.

Tre år senare kom han i engelsk tjänst hos en skeppare vid namn Jan Lorthie. På en av dessa utlandsresor blev han tillfångatagen av franska sjörövare. Drakenberg lyckades dock fly och hamnade återigen i England.

1681 begärde den då 55-årige sjömannen avsked från sjötjänsten efter att ha tjänat Christian V i sex år. Men 1694 for han med skepparen Herman Canold till Spanien efter salt och vin. Även detta fartyg blev kapat, av algeriska sjörövare, och Drakenberg hamnade i fångenskap. Det skulle dröja mer än 15 år innan han lyckades fly. Då hade han också hunnit bli såld som slav till Tripolis, Cypern och Aleppo och fått uthärda flera grymheter.

Efter rymningen återinträdde han i dansk tjänst. En gång – berättar sägnen – kom Drakenberg att prata med en löjtnant Wessel på ett skepp i Kristiania. Denne löjtnant, som senare skulle bli den berömde sjöhjälten Peter Wessel Tordenskjöld, skulle ha blivit ordentligt förargad när den gamle sjömannen inte lyfte på hatten i den höge herrens närvaro. Följden blev att Wessel drog sin värja och gav honom ett par slag.

Denna misshandel tålde inte den numera 86-årige sjömannen, utan han tog tag i Wessels värja och kastade bort den. Genast blev Drakenberg arresterad och slogs i järn ombord på skeppet Ormen. Dock blev han snart försatt på fri fot igen.

År 1722 begav han sig till Jylland och uppehöll sig i sju års tid hos en överstelöjtnant Bjerregård på Örslevskloster. Det berättas att han under sin vistelse följt med överstelöjtnantens fru – som körde en ostvagn – till Viborg. Drakenberg skulle då ha blivit så förargad när en köpare klagade på osten att han begav sig i slagsmål med köparen. Händelsen slutade med att Drakenberg blev så tilltygad att han fick hemtransporteras – med följd att han blev sjuk och fick använda kryckor. Några år senare, då Drakenberg skulle ha uppnått 102 års ålder, lyckades han få den danske greven Danneskjold-Samsöe på kroken, vilket resulterade i att han under tio år fick både kost och logi på Engelsholms gods i Jylland.

Födelseattest

I augusti 1732 företog Drakenberg en resa från Köpenhamn till norra Bohuslän för att söka upplysningar och bevis på sin härkomst. Vid ankomsten till Skee prästgård träffade han kyrkoherde Cornelius Nicolai. Denne präst utfärdade Drakenbergs födelseattest, som i sin helhet lyder:

”Monsieur Christian Jacobsen Drakenberg är barnfödd på Blomsholm i Scheede (Skee) socken. Hans fader var den ärlige och välborne herr captain Jacob Drakenberg, och modern, den ädla och välborna fru Margarete Lisbeth Juul. Vilket sålunda är i sanning och har han blifvit döpt och kristnad af förutvarande sockenpresten herr Peter Johansen Wynsteen, och dessutom har han blifvit inskrifven i kyrkoboken, vilken jag undertecknad och sjelf har afskrifvit ur den gamla kyrkoboken, och ytterligare attesterat den med egen hand. Scheede prestgård i Bohuslän, den 2 december 1732. Cornelius Nicolai, pastor i Scheede.”

Drakenberg var vid besöket i Skee 106 år gammal. Orsaken till att han reste den långa vägen var förmodligen att ingen trodde på att han var så gammal som han uppgav. 1733 återkom han till Köpenhamn medförande födelsebeviset.

Vid 109 års ålder blev Christian Drakenberg föreställd och presenterad inför den danske kungen, Christian VI, ”som i betraktande af hans höga ålder och af att han under tre krig tjenat tre föregående konungar, visade honom nåden att få spisa vid ett litet bord bredvid den kungliga taffeln och dricka hans majestäts skål”. Audiensen ska ha skett på Fredensborgs slott.

Vid 111 års ålder gifte sig Drakenberg i Köpenhamn med en 60-årig änka, Maren Michelsdotter Bagge. Men äktenskapet varade inte länge på grund av att hustrun ett par år därefter dog. År 1750 började han plågas av en slags frossa som antastade honom i ett par veckors tid. Han hade då inte varit sjuk på över 80 år.

Vid ett besök på Örslevskloster fick Drakenberg en dag – han var då mellan 120 och 130 år gammal – lust till att pröva en kapplöpning med två av gårdens folk. Den ene grabben, som struntade i Drakenbergs ålder, sprang allt vad han orkade och kom i mål före gubben. Drakenberg blev då så arg att han startade ett slagsmål för att de inte respekterade hans ålder, och det berättas att han ”rullade ihop som en boll så att tjenaren efter slagsmålet fick blodspottning och dog om några dagar”. Gubben var tydligen inte att leka med.

Inget skelett eller mumie…

1753, den 24 augusti, satte Drakenberg sig till häst på Allinggård och red utan något sällskap till Viborg, dit det var minst tre mil. Han kom hem igen efter klockan tio på kvällen; han var då 127 år. Två år senare flyttade han till Lilleroe. Medan han bodde där blev han häftigt förälskad fyra-fem gånger. Det berättas att han i sina frierier kysste damen på handen och sade smicker i hennes öra. Oftast fick han dock korgen därför att han deklarerade att de inte skulle behöva ligga i samma säng som honom…

Någon gång i början av 1760-talet flyttade Drakenberg till Århus, där han företog utflykter. Men vid det här laget var han så trött att någon fick leda honom – ögonlocken orkade inte lyfta sig.

År 1772, vid 145 års ålder, fick Drakenberg ett slaganfall. Han blev dock snart frisk ifrån detta, men han började ändå känna stor själs- och kroppssvaghet. Och slutligen gick hans levnads sol definitivt ned.

Drakenberg avled vid knappt 146 års ålder (sic!) den 9 oktober 1772. Vid begravningen ringde det i stadens två klockor från klockan 12 till 13.30. Liktåget bestod av stadens högsta ämbetsmän, officerare, präster, borgare och en stor mängd folk från när och fjärran. Stiftsprosten Peter Ephraim Monrad höll en mycket högtidlig predikan över den döde åldringen i Århus domkyrka. Därefter gravsattes han i Laurids Ebbesens kapell i domkyrkan. Som ett kuriosum kan nämnas att Drakenbergs intorkade mumielik visades som sevärdhet för allmänheten fram till 1840. Ett besök av den danska drottning Caroline Amalie, Christian VIII:s gemål, gjorde majestätet då så upprörd att det senare bestämdes att Drakenberg slutligen skulle få flyttas ner till en krypta i domkyrkan. I samband med en renovering i slutet av 1990-talet har dock varken mumie eller skelett kunnat återfinnas i nämnda krypta.

Biografi

Vid Drakenbergs obduktion bekräftades det att han var starkt bygd med ovanliga kroppskrafter, av medellängd samt skulderbred.

Som prov på den gamle högbåtsmannens styrka tjänar denna historia:

En officer frågade Drakenberg en gång hur gammal han var. Drakenberg, som oftast inte svarade på denna fråga, gav inget svar. Men den andre som stod bredvid Drakenberg sade:

”Du är ju 120 år.”

Drakenberg bad därpå att få skaka hand med militären, varvid den gamle mannen tryckte hans hand så till den grad att officeraren sjönk ner på knä.

Drakenberg skall då ha yttrat sin klassiska replik:

”Se nu om jag ej är 20 år, de 100 har jag kastat bort”.

Två år efter Drakenbergs död, 1774, utgavs hans biografi Den aeldgamle Normands, Christian Jacobsen Drakenbergs, Levnets-Beskrivelse. Biografin återutgavs på 1920-talet av den originelle och välbärgade Sophus E Johnsen (1869–1950), som också fick den översatt till svenska, engelska, tyska och holländska. Johnsens största intresse i livet var att göra Drakenbergs öde känt för var och en som ville lyssna på hans berättelser i föredrag eller i hans egenutgivna tidning Drakenbergs-Posten.

I samband med Drakenbergs 300-åriga födelsedag den 18 november 1926 arrangerade Johnsen en stor festmatiné vid Regina-Teatret i Århus inför en intresserad publik. Dagen avslutades med ett stort fyrverkeri i Århus. Samtidigt uppsattes även en minnestavla på Fiskergade 2 i Århus, Drakenbergs sista adress. Som om inte detta vore nog lät Johnsen senare också gjutforma Drakenbergs stoft till en dödsmask. En av de få bysterna som fortfarande kan beskådas finns på Strömstads museum.

I somras fick jag åter chansen att se och fotografera den gipsformade dödsmasken och greps av denna hemska mumie som framkallar kalla kårar längs ryggraden.

Inga bevis

Här slutar historien om den mycket märkvärdige och intressante högbåtsmannen Christian Drakenberg, som vid sin död angavs vara 146 år. Det hela rör sig dock sannolikt om ett rent påhitt från Drakenbergs huvud. För dels har de nämnda prästerna inte kunnat spåras – verklighetens dopförrättare borde ha hetat Christoffer Lauritzen Friis, som 1626 var präst i Skee – och dels påbörjades födelseböckerna i Skee församling först 1693 – alltså 67 år efter Drakenbergs påstådda födelseattest.

Drakenbergs föräldrar har inte heller kunnat återfinnas eftersom Blomsholms herrgård på 1620-talet ägdes av Anders Blome. Sant är dock att Blomsholms herrgård finns i verkligheten och fortfarande är en av Bohusläns största gårdar.

En hypotes är att Drakenberg kan ha varit flera generationer av söner i samma släkt. Det är inte heller helt omöjligt att han vid något tillfälle också kan ha tagit över någon annans identitet under sitt äventyrliga liv, exempelvis i samband med att han hölls fången av algeriska sjörövare. Sant eller ej, det är frågan!

Tony Högsta

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 36 – 2017

29 november 20184 september 2017 av Marcus Hubertson

Näst efter John Bauer var Rolf Lidberg den svenske konstnär som tydligast gav oss av bilden av hur troll ser ut. Hans ”trollkonst” blev älskad i breda folklager, unga, gamla och mitt emellan. Men Lidberg hade fler strängar på sin lyra. Han var också en framstående botaniker med ett särskilt stort intresse för orkidéer. Det intresset väcktes hos honom i mitten av 1950-talet, då han fick höra talas om ett fynd av orkidén norna i hemlandskapet Medelpad. Orkidéintresset förde honom efterhand ut på resor till bland annat Sicilien, Sovjetunionen och Kanarieöarna. En ny landskapsflora för Medelpad blev ett stort livsprojekt för Rolf Lidberg, så stort att han inte hann bli färdig med den under sin livstid.

Mer ur veckans nummer

Mellan 1959 och 1973 var Bröderna Cartwright en populär westernserie i svensk tv. Pappa Ben, Adam, Hoss och Little Joe vann i olika grad våra hjärtan. I synnerhet den sistnämnde, spelad av Michael Landon, blev en stor idol bland den yngre kvinnliga publiken. Trots att det hunnit gå 44 år sedan serien lades ner i USA repriseras den fortfarande i olika tv-kanaler.

Dalmålning är ett begrepp för det tapetmåleri på väv och papper som utfördes av folkliga naivistiska målare, oftast från Dalarna, från slutet av 1700-talet och ungefär 100 år framåt. Men också författarinnan Harriet Löwenhjelm, annars mest okänd för vistexten om Beatrice-Aurore, ägnade sig åt sådan konst under en period i början av 1900-talet. Detta föll dock inte hennes dåvarande lärare vid den konservativa Konstakademien i smaken. För sina ”dalamålningars” skull fick hon sluta som elev på skolan.

Lasse Hindmar var en av Sveriges främsta tävlingsgångare under 40-, 50- och 60-talen. Men de riktigt prestigefyllda troféerna kom han aldrig i åtnjutande av, delvis på grund av återkommande konflikter med Svenska Gångförbundets ledning. Först efter karriärens slut fick Hindmar upprättelse i och med att gångförbundets ordförande röstades bort med stor majoritet.

Hon valde sina roller med omsorg

29 november 20184 september 2017 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

Deborah Kerr gick ofta under namnet den engelska rosen. Hon valde omsorgsfullt sina roller och var aldrig inblandad i skandaler. På sin ålders höst hedrades hon rikt för sitt livsverk.

– I tre decennier har Debora Kerr lyst upp våra liv. Hon har medverkat i 44 filmer: komedier, kärlekshistorier, äventyr, en musikal, kostymdramer och skräckfilm. Hon har gestaltat allt från nunnor och kärleksfulla mödrar till kvinnor som inte alltid var så trevliga. Ofta har hon gestaltat en trygg famn för tonåringar med problem och flickvän till män som glömt att växa upp. Deborah Kerr kombinerar värme med elegans, passion med tålamod, styrka och sårbarhet. I tre decennier har Miss Kerr spridit strålglans i biosalongerna. I år tilldelas hon en Heders-Oscar, sade skådespelerskan Glenn Close när hon i mars 1994 överlämnade den guldskimrande statyetten till Deborah Kerr.
När Deborah, som skulle fylla 73 år senare samma år, tog emot statyetten, klädd i en isblå långklänning, möttes hon av stående ovationer. Det var den 66:e Oscarsgalan i ordningen och trots att brittiskan varit nominerad till en Oscar hela sex gånger hade hon aldrig tidigare fått den åtråvärda statyetten.
– Tack, tack! Jag önskar att det fanns fler ord för att uttrycka den tacksamhet jag känner. Jag är hedrad att vara här i kväll eftersom jag får den här utmärkelsen som tidigare gått till andra som jag beundrar, sade hon och tackade några av sina många motspelare: Cary Grant, Robert Mitchum och John Houston.
Den åldrande skådespelerskan framhöll dessutom alla de som är med i den skapande processen men som aldrig syns på vita duken, allt från kameramän till sminkörer:
– Ni har alla bidragit till att göra mitt liv mycket lyckligt.
Med den efterlängtade Oscarsstatyetten i sin hand kunde den begåvade skönheten se tillbaka på en lång levnad där mycket av hennes arbete, exempelvis Härifrån till evigheten och Kungen och jag, gått till historien.

Kärlek till teatern
Deborah Kerr föddes den 30 september 1921 i Glasgow i Skottland, som Kathleen Roses och Arthur Charles Kerr-Trimmers första barn. Hennes far var en veteran från första världskriget där han bland annat stred i franska Somme. Han skadades svårt och förlorade ett ben i striderna. Trots sitt handikapp hade Charles Kerr Trimmer en okuvlig livsvilja och utbildade sig till arkitekt och civilingenjör efter kriget.
Under sina första år bodde den lilla familjen i Helensburgh. Så småningom, 1925, föddes hennes bror Teddy och familjen slog sig ner i Bristol i sydvästra England. De båda syskonen stod varandra nära genom livet.
En stor del av barndomen ägnade Deborah åt sång och balett, också under de perioder då hon gick på internatskola. Redan under skolåldern medverkade den blivande skådespelerskan i pjäser som lokalradion sände.
Efter skolan gick flyttlasset till London, eftersom hon hade fått plats som stipendiat på Sadler’s Wells ballet school.
Den unga brittiskan insåg att danskarriären var allt för sent påbörjad för att hon skulle kunna bli en prima ballerina. I stället valde hon att satsa på teatern. Kärleken till teatern har allt sedan dess varit stark; under alla år återvände hon troget till teaterscenen.
Hennes första film var Contraband, där bland andra Conrad Veidt och Valerie Hobson medverkade. Deborahs insatser där gick publiken helt miste om, eftersom scenerna med henne klipptes bort.
Trots det kom Contraband att bli ett startskott för karriären. Några dagar efter att inspelningen var avslutad åt hon lunch på en restaurang i London. Vid ett bord strax intill satt regissören Gabriel Pascal, som genast upptäckte den blonda kvinnans klassiska skönhet. Han, som precis skulle påbörja arbetet med filmen Major Barbara, ville se henne i rollen som Jenny Hill.
Det ena ledde till det andra och snart befann sig Deborah på inspelningen. Det färdiga resultatet släpptes 1941. Hon skrev kontrakt med Gabriel Pascal och efter det väntade ett pärlband av brittiska filmer, som Love on the Dole (1941), Hatters Castle – Hattmakarens borg (1942) och The life and death of colonel Blimp (Det började i Berlin,1943).
– Det började i Berlin var en fantastisk berättelse, jag spelade tre olika kvinnor, förklarade Deborah i en intervju.

Svartsjuk äkta man
1942 träffade hon sitt första stora kärlek, stridspiloten Tony Bartlett. Under kriget, då Tony stred för de allierade, underhöll Deborah soldater genom organisationen Ensa. När den efterlängtade freden kom gifte sig det unga paret.
Snart var familjelyckan komp-lett. Första barnet, dottern Melanie Jane föddes 1947. Lillasyster Francesca föddes 1951.
Äktenskapet var problematiskt, inte minst sedan Deborah hade slagit igenom och blivit ett stort namn i Hollywood. Tony hade svårt att tackla sin hustrus framgångar, han var svartsjuk på hennes motspelare och kunde inte acceptera att hans hustru tjänade svindlande summor.

Tufft arbetsschema
Samtidigt som barnen var små sålde Gabriel Pascal sitt kontrakt med engelskan till det amerikanska bolaget MGM, en affär som hon inte hade mycket att säga till om. Kontraktet var strikt reglerat och aktrisen fick finna sig i att helt enkelt göra som bolaget krävde. Det var ett hårt arbete, men Deborah klagade inte.
– På den tiden visste de stora bolagen vad publiken ville ha. Biopubliken ville skratta eller gråta, kanske bli lite skrämda. De ville däremot inte påminnas om den krassa verkligheten, konstaterade Deborah senare i en intervju.
Den första film som Deborah spelade in i Hollywood var The Hucksters (Tvålfagra löften, 1947), där hon spelade mot Clark Gable.
– Jag var skräckslagen. Allt var så annorlunda i USA. Men Clark Gable var den perfekte motspelaren. Han var en förtjusande, mycket blygsam man.
1953 spelade hon in klassikern From here to Eternity (Härifrån till Evigheten) mot bland andra Burt Lancaster och Montgomery Clift.
1953 gjorde den svala brittiskan en temperamentfull gestaltning i filmen Tea and sympathy (Te och sympati, 1956). Där gestaltade hon Laura Reynolds, en 35-årig lärarinna som förför sin 17-årige elev som tror att han är homosexuell. Det var en gränsöverskridande berättelse i en konservativ tid, och den ömsom upprörde, ömsom fascinerade publiken.
I sina teaterroller sjöng hon emellanåt. Men när inspelningen av musikalen The King and I (Kungen och jag 1956) väntade var regissören överens med sin stjärna: där räckte rösten inte till.
– Det var så otroligt många svåra sånger som skulle framföras, och på vita duken måste allt vara perfekt, kommenterade Deborah – vars sånginsatser i stället gjordes av Marni Nixon.

Gifte om sig
Till slut kunde makarna Bartlett inte längre hålla ihop äktenskapet. Skilsmässan 1959 var oundviklig. Tony återvände till England med de båda döttrarna.
Redan året därpå hade Deborah träffat kärleken igen. Hon gifte om sig med manusförfattaren Peter Viertel 1960. Viertel hade bland annat skrivit manus till storsuccén The African Queen. Genom åren visade Deborah upp ett brett register.
– Jag har haft en sådan otrolig tur. Jag har fått spela in så många fantastiska filmer. The Sundowners (Viddernas vagabond, 1960) är en av mina absoluta favoriter. An affair to remember (Allt om kärlek, 1957), The night of the Iguana (Iguanans nätter, 1964), The Innocents (De oskyldiga, 1961) är andra som jag fortfarande är stolt över.
Deborah Kerr kallades ofta för den engelska rosen på grund av sin elegans. När hon sluppit ur filmbolaget MGM:s järngrepp sovrade hon bland rollerna. Så när många andra Hollywoodstjärnor spelade in fyra–fem filmer på ett år nöjde hon sig med att spela in en, möjligtvis två. Stora namn som David Niven, Robert Mitchum och Cary Grant var några av de återkommande motspelarna.

Riklig hedrad
Genom olika utmärkelser fick Deborah Kerr många erkännanden för sitt arbete. Den brittiska aktrisen fick givetvis en stjärna på Hollywood walk of Fame och 1956 fick hon en Golden Globe för sina insatser som Anna Leonowens i Kungen och jag. Vid tre tillfällen tilldelades Deborah The New York Film Critics Circle i kategorin bästa skådespelerska.
Genom åren nominerades den brittiska aktrisen till sex Oscars, fyra Baftapris och Golden Globeutmärkelser för Edward, my son (Edward, min son, 1949), Heaven knows Mr Allison (Vem vet Mr Allison, 1957) och Separate tables (Vid skilda bord, 1957).
1998 tilldelades den framgångsrika skådespelerskan en av de finaste hedersbetygelserna en britt kan få, Order of the british empire. Hon hade då insjuknat i Parkinson och kunde inte medverka vid utnämningen.
Vid det laget hade makarna Viertel sedan länge lämnat Hollywood. De slog sig ner i Klosters i Schweiz, senare i spanska Marbella. På ålderns höst återvände Deborah till England och döttrarna. Peter valde då att stanna kvar i värmen i Marbella.
I England umgicks Deborah mycket och gärna med sin bror Teddy Trimmer, som var en framgångsrik journalist. När han avled efter att ha utsatts för ett vansinnesbrott i trafiken 2004 var hon förkrossad.
Tre år efter broderns tragiska frånfälle, den 16 oktober 2007, avled den forna Hollywoodstjärnan i sitt hem i Botesdale, Suffolk. Deborah Kerr ligger begravd på kyrkogården vid Saint Mary´s church i Redgrave.

Marita Wass

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 35 – 2017

29 november 201828 augusti 2017 av Marcus Hubertson

Här ser vi Dino Crocetti, synbarligen nöjd med en grammofoninsjungning. Men – är han inte misstänkt lik Dean Martin? Jo, det stämmer. Dino Crocetti var det namn som hans föräldrar, bördiga från Italien, gav honom när han föddes i en liten småstad i amerikanska Ohio för jämnt 100 år sedan. Men efter att han senare prövat olika yrken och till slut valt underhållningsbranschen ändrade han sitt namn, först till Dino Martini, sedan till Dean Martin. Som sångare gjorde han inte bara sig själv utan även skivbolagen mer än nöjda med örhängen som ”That´s Amore” och ”Everybody Loves Somebody”. Och som skådis i komikerfacket firade han truimfer både på filmduk och tv-skärm.

Mer ur veckans nummer

Antikrundans signaturmelodi är ett klassiskt stycke av tysken Georg Philipp Telemann (1681-1767). Men det är rakt inte det enda han har skrivit. Tvärtom räknas han som musikhistoriens mest produktive tonsättare. Under sina 86 levnadsår skrev han han flera tusen musikaliska verk.

Det finns konstverk som är så små att det fordras speciella mikroskop för att man ska kunna se dem. På ett museum i Ukrainas huvudstad Kiev finns bland annat ett porträtt av Ernest Hemingway målat på en päronkärna och ett schackbräde med pjäser i guld som är fästat på ett nålshuvud. Mannen bakom verken heter Mykola Syadristy.

Alexandr Marinesko räknas som en av Sovjetunionens framgångsrikaste sjöofficerare genom tiderna. I januari 1945 sänkte han två tyska truppfartyg med tillsammans nära 10 000 personer ombord. Ändå degraderades han en kort tid senare. Skälen till detta var ”misskötsel av sina officiella plikter, systematisk alkoholism och ordervägran”. Först 1963 fick han en officiell upprättelse av sitt lands statsledning och 27 år efter sin död blev han utnämnd till Sovjetunionens hjälte.

Läkare varnade för de första telefonerna

29 november 201828 augusti 2017 av Marcus Hubertson

[good_old_share]

Läkare varnar för ”det farliga nöjet” att telefonera för flitigt. Det har bevisats statistiskt att dödligheten bland användarna är tre gånger så stor som bland andra människor! Det beror på, enligt läkarna, att ett flitigt utnyttjande av apparaten ”orsakar sjukdomar i hjärnan, bröstet och nerverna”.

Nej, det handlar inte om mobilen. Läkarvarningen mot ”detta farliga nöje” härrör från 1880-talet och gäller den då nyligen uppfunna telefonen!
Ingenting har väl betytt så mycket för kommunikationen människor emellan som telefonen – en av teknikens största landvinningar någonsin. Och ingen uppfinning har en så dramatisk tillkomsthistoria som den.
Med bara två timmars marginal vann den skotsk-kanadensiske uppfinnaren och dövläraren Alexander Graham Bell (1847–1922) den förbittrade kapplöpningen om patentet på den första överföringen av tal.
Det har sagts att Bell till sist lyckades tack vare sin okunnighet på elektronikens område! Ännu kort före sin död i Nova Scotia i Kanada för 95 år sedan förklarade Bell att han ”fortfarande inte vet hur det kommer sig att någon talar i Washington och en annan hör honom vid Eiffeltornets fot i Paris”!
Efter studier i födelsestaden Edinburgh emigrerade Bell 1870 till USA, där han så småningom blev professor i vokalfysiologi vid Bostonuniversitet. Han var under hela sitt liv intresserad av att hjälpa hörselskadade och döva människor. Som pedagog kom han att intressera sig för hjälpapparater åt sina stumma elever för att lära dem tala. Han erinrade sig då tysken Philipp Reis (1835–74) försök att med hjälp av bland annat ett korvskinn och en strumpsticka förvandla ljudvågor till elektriska vågor.
Reis lyckades aldrig överföra den mänskliga rösten men däremot toner i sin primitiva apparat, som ändå kan betraktas som embryot till Bells telefon. Trots att fackmännen förklarade att en fjärröverföring av mänskligt tal var fysikaliskt omöjligt arbetade Bell natt och dag med sin ”talmaskin”.

Slumpen hjälpte till
Bells okunnighet på elektronikens område gjorde att han kunde gå till verket utan förutfattade meningar, och hans nästan fanatiska envishet gav honom kraft att fortsätta sitt arbete trots årslångt motstånd, sjukdom och fattigdom.
Tillsammans med sin medarbetare Thomas A Watson, en ung entusiastisk elektriker, utförde Bell en lång rad experiment med ytterst enkla hjälpmedel. Som så ofta när det gäller stora uppfinningar var det slutligen en ren tillfällighet som avslöjade den elektriska talöverföringens hemlighet för dem.
Under ett av experimenten, i juni 1875, inträffade en kortslutning i försöksanordningen. Watsons signaler till Bell genom en 18 meter lång ledning ändrade plötsligt karaktär.
I det ögonblicket var det första primitiva telefonsamtalet ett faktum. Bell förstod nu att det inte var den snabba på- och avkopplingen av strömmen (som han tidigare antagit) utan strömmens svängningar som var nödvändiga för att leda ljudvågorna vidare genom den elektriska strömmen.
Detta var telefonens födelsestund.

”Inte klokt”
Det innebar ingalunda att svårigheterna var övervunna för Bells del. Arbetet med telefonen hade skuldsatt honom upp över öronen, han var efter med hyran, hade knappt pengar till mat. Samtiden trodde inte att han var riktigt klok. Trots det kompakta motståndet skrev han ihop en patentansökan som anlände till patentverket i Washington den 14 februari 1876.
Bara två timmar senare inkom till samma verk en liknande patentansökan – närmast en idéframställning – författad av den amerikanske uppfinnaren Eliasha Gray.
Den 7 mars 1876 fick Bell sitt hett åstundade patent – det kanske värdefullaste enskilda patent som någonsin beviljats.
Tre dagar efteråt kunde han, efter fem år av hårt försöksarbete, uttala den första meningen i sin telefon:
”Watson kom, jag behöver dig!”
En del uppfinningar ändrar namn allteftersom de utvecklas. Bells apparat har haft samma namn alltsedan början. Ordet ”telefon” kommer från två grekiska ord, tele som betyder ”långt borta” och fone, ”ljud”.

Den bittra kampen
Och vad Bell nu framför allt behövde var hjälp. Telefonen var uppfunnen, men nu började den bittra och segdragna kampen om vem som egentligen ägde uppfinningen. Stora pengar stod på spel och de patentprocesser som nu följde har betecknats som de mest utdragna i historien.
Tillsammans med sin svärfar Gardiner Greene Hubbard och ytterligare en finansiär startade Bell telefonföretaget ”Bell Telephone Company, Gardiner G. Hubbard, Trustee”, som senare blev Bell System.
Sammanlagt förde Bell ungefär 600 patentprocesser, de första 1877 mot Western Union Company, som köpt Grays patent och börjat konkurrera med Bells eget telefonbolag. Bell vann varenda en av dem. Men det var hårda år då motparten inte drog sig för att brännmärka Bell som svindlare och tjuv.

Sverige väl framme
Sin första stora seger vann Bells telefon på världsutställningen i Philadelphia 1876. Hösten 1877 utprovades den första Bell-telefonen i Berlins telegrafverk och den 30 november samma år kunde man telefonera från Berlin till Schöneberg.
Det första offentliga telefonnätet för lokalsamtal invigdes 1878 i New Haven. London öppnade 1879 telefontrafik med 50 abonnenter. 1880 följde Stockholm med 121 abonnenter (men redan 1877 hade flera enskilda telefonledningar anlagts i vårt land). 1885 hade Stockholm omkring 5 000 telefonapparater – fler än någon av de stora världsstäderna.
Men liksom allting nytt mötte också telefonen åtskilligt motstånd.
Ännu på 1880-talet publicerades läkarvarningar mot ”det farliga nöjet att telefonera”. Det ”bevisades” rent av statistiskt att dödligheten bland telefonabonnenter var tre gånger så stor som bland andra människor, eftersom telefonerandet ”orsakade sjukdomar i hjärnan, bröstet och nerverna”.

Ulf Nihlén

[good_old_share]

Kvällsstunden vecka 34 – 2017

29 november 201821 augusti 2017 av Marcus Hubertson

”Vattenfall i Småland” heter den här målningen från 1856 av nationalromantikern Marcus Larson. Men försök inte leta upp platsen varifrån motivet är hämtat. För det finns inte. Det är en produkt av det självförbrännande målargeniets livliga fantasi och känsla för det dramatiska. Det rätta Småland och dess alldeles äkta smålänningar och småländskor återfinns däremot i veckans tidning. Vi ägnar fem hela temasidor åt detta – faktiskt – stora landskap. Vi berättar om Filmbyn i Mariannelund (en helt ny turistattraktion med Astrid Lindgren-anknytning), vi träffar Bosse Bildoktorn och den kvinnliga bilbärgaren Eva-Lott Nilsson, vi besöker kulturreservatet Åsens by, Kronobergs slottsruin, Djursdala kyrka – med mera…

Mer ur veckans nummer

Vid resor utomlands är det oftast alldeles nödvändigt att medföra pass – även i länder där passfrihet för svenskar normalt råder. Men vad är orsaken till att pass överhuvudtaget förekommer? Och varför heter det pass? De sakerna – och många fler – reder Michael Dee ut i ett historiskt reportage.

Ett psalmodikon – vad är det? Jo, det är ett enkelt stränginstrument som ursprungligen konstruerades för att ackompanjera psalmsång i lokaler där orgel saknades. Idén med instrumentet var att vem som helst utan kunskaper i notskrift eller spel skulle kunna lära sig att traktera det.

”Starke Arvid” är ett begrepp i svenska tyngdlyftarkretsar. Det har till och med funnits två sådana i historien. Och båda hette Andersson i efternamn. Den yngste av dem – han som blev världsmästare och bragdguldvinnare 1946 – är veckans sportprofil.

Han fick hela världen att skratta

Kvällsstunden vecka 38 – 2017

Mer ur veckans nummer

Kriget gjorde ett magplask i Ramsele

Kvällsstunden vecka 37 – 2017

Mer ur veckans nummer

Han påstod sig vara 146 år

Kvällsstunden vecka 36 – 2017

Mer ur veckans nummer

Hon valde sina roller med omsorg

Kvällsstunden vecka 35 – 2017

Mer ur veckans nummer

Läkare varnade för de första telefonerna

Kvällsstunden vecka 34 – 2017

Mer ur veckans nummer

Kvällsstunden

Kontaktvägar

Kundtjänst

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?

Taltidningen WEBB

Läspasset (e-tidningen)

Mer ur veckans nummer

Mer ur veckans nummer

Mer ur veckans nummer

Mer ur veckans nummer

Mer ur veckans nummer

Kvällsstunden

Kontaktvägar

Kundtjänst

Du är på väg att logga ut. Vill du fortsätta?

Taltidningen WEBB

Läspasset (e-tidningen)

Du är på väg att logga ut.
Vill du fortsätta?