Marcus Hubertson

Oscar har gett ansikten åt Birger Jarl, Bockstensmannen och vikingakvinnan Kata, stenåldersmänniskor och åt en ung man från Stonehenge. Men också åt svenska brottsoffer i modern tid. 

I hans ateljé står en nästan färdig modell av den så kallade Bredgårdsmannen, som levde
i Västergötland för 10 000 år sedan – ett av de äldsta mänskliga fynden i Skandinavien. På en ställning står ett vackert kvinnohuvud med en konstfull frisyr – en rekonstruktion av ”Juanita”, som offrades åt gudarna på en bergstopp i Peru på 1400-talet. Bådas utseende än så länge hemliga fram tills de presenteras för allmänheten nästa år. 

Kraftigare käkar

På hyllor längs väggarna ligger avgjutningar av kranier från olika tidevarv och delar av världen. Deras utseenden varierar både i storlek och omfång. Ju längre tillbaka i tiden man kommer desto kraftigare är käkarna, som användes som ”arbetsredskap”. Men alla kranier har samma antal tänder som vi.

Oscar kallar sig modellmakare men är också arkeolog och konstnär. I Sverige har han sedan början av 2000-talet gjort ett 40-tal mänskliga rekonstruktioner och ungefär lika många utomlands. Numera kommer cirka 75 procent av uppdragen från andra länder, huvudsakligen i Europa, och de flesta beställare är museer. 

Tidigt intresse

Att Oscar i vuxen ålder skulle ägna sig åt att bildlikt talat skänka liv åt döda ansikten var förstås inget han kunde drömma om som barn. Men historie-
intresset fanns tidigt. 

– Jag har alltid gillat berättelser, säger han. Just historieintresset vaknade nog ordentligt i högstadiet när vi hade en bra lärare i ämnet. Dessförinnan hade jag modellbygge som hobby, och på den vägen snubblade jag in i ämnet. 

– Jag minns en utställning som var avgörande för mig. Jag var i tolvårsåldern och var på cykelsemester i Dalarna. I en liten by, fanns ett museum med tennfigurer som i ett slags tittskåp skildrade ögonblick ur den svenska krigshistorien. Och det gjorde ett enormt intryck på mig. 

Först funderade Oscar på att bli illustratör och tänkte söka till Konstfack i Stockholm, linjen för grafisk form och design. 

– Jag gick först på två olika konstskolor i Stockholm, men jag kom inte in på Konstfack.
I stället började jag studera ­arkeologi och tyckte det var väldigt intressant även om arbetsmarknaden för arkeologer såg väldigt tuff ut. 

– Att jag sedan fick möjlighet att kombinera mina två områden och utbildningar i mitt yrke verkar ju i efterhand ha en viss logik. Men det var en del tur inblandad också.  Jag skickade på försök lite bilder på figurer jag gjort till olika museer i Stockholm. Till min stora glädje blev Armémuseum eld och lågor över mina alster och beställde 30 figurer i skala 1:4 till sina nya utställningar. På den vägen fortsatte jag så småningom med figurer i full skala.

Fick förfrågan

– Idén att rekonstruera människor fick jag när jag läste arkeologi och såg en artikel i kursboken om en ansiktsrekonstruktion. Jag blev väldigt fascinerad av möjligheten att få fram ett troligt utseende på en individ genom att kombinera teknik och vetenskap med konst.

– 2001 fick jag en förfrågan från Östergötlands museum om att rekonstruera en familj som hittats i en grav från yngre stenåldern. Jag tog då kontakt med Richard Neave i Manchester, på den tiden den ledande i ämnet, och frågade om jag kunde få undervisning i tekniken som han använde. Han sa ja! Och inte nog med det – jag fick bo hos honom och hans fru och fick skulptera hela dagarna under hans överinseende. 

”Gustav” blev ”Gertrude”

– Alla rekonstruktioner är olika och alla är intressanta på sitt sätt. Men några sticker ändå fram. Birger Jarls ansikte till exempel. Där fanns ju den så kallade stiftarbilden i Varnhems klosterkyrka som jag kunde jämföra med. Till Brighton Museum gjorde jag för några år sedan en neanderthalkvinna och en Cromagnon-människa, och det var väldigt intressant att balansera hur mycket så att säga mänskligt uttryck det skulle vara i deras blickar. 

– Mycket intressant var ett ­arbete jag nyligen gjorde åt ­Vasamuseet. Det började egentligen 2006, då jag gjorde jag sex rekonstruktioner av besättningsmän på regalskeppet, bland annat ”Gustav”, en 45-årig kortvuxen man med dålig rygg. För ett par år sedan gjorde museet dna-analyser på hans skelett, och då visade det sig att han var en kvinna. Så då fick jag göra en ”Gertrude” i stället, baserad på samma skalle. Även om vi nu via dna vet att ”Gertrude” var betydligt yngre, cirka 25 år, och hade blek hy och ljust hår så finns det såklart stora likheter mellan rekonstruktionerna. 

– Bockstensmannen var förstås också särskilt intressant. Det kändes så häftigt att hans kläder och frisyr bevarats. Även i hans fall har dna-undersökningar ändrat en del. Nu vet man att hans hår var mörkbrunt, inte rödblont som man först trodde. 

Bland Oscars svenska rekonstruktioner kan också nämnas vikingakvinnan Kata, en shamankvinnan från Skateholm, Barumskvinnan, som levde för 9 000 år sedan, Birkaflickan från 800-talet, Sigtunavikingen Leifur och Hallonflickan från yngre stenåldern 

Utomlands har Oscar haft många spännande uppdrag i olika delar av världen. Den drygt 1 000 år gamla så kallade Wari-drottningen från Peru till   exempel var en äldre kvinna som begravts tillsammans med ett 60-tal andra kvinnor, som troligen offrats åt henne.

– Stonehengemannen är också väldigt intressant. Han levde för cirka 5 500 år gammal och begravdes nära stencirkeln, fast faktiskt några hundra år innan den kom till. Hans isotoper avslöjar att han flyttade mellan Stonehenge och ett område i Wales många gånger som barn, vilket kittlar fantasin. Man har nämligen upptäckt att stenarna kommer just från detta område i Wales.

 Gammal metod

Metoden som Oscar använder började användas i slutet av 1800-alet och har utvecklats betydligt sedan dess. Den baseras dels på kunskapen om vävnadsmåtten i ett ansikte, dels på möjligheten att kunna återskapa muskel för muskel – samt en teknik för att beräkna näsans form och utseende liksom öron, ögon och mun. Det enda som blir mer en gissning är örats form. 

Vävnadsmåtten får man genom att sammanställa tabeller över vävnadens tjocklek på 32 olika punkter i ansiktet hos olika typer av människor. 

Till en början använde man nålar som stacks in i nyligen avlidna individers ansikten för att ge ett mått på vävnadsdjupet, och den första vetenskapliga rekonstruktionen av en människa gjordes 1898. Nackdelen var kroppens snabba förruttnelseprocess som påbörjas så snart döden inträffat. Men i och med att röntgenstrålarna upptäcktes och började användas kunde man få exakt mått på vävnadsdjupet hos levande människor, vilket förstås underlättade rekonstruktionerna.  

Dna ger många svar

– Det senaste kunskapstillskottet är förstås dna-tekniken, som gör att man med säkerhet kan säga vilken färg personen som ska rekonstrueras haft på hud, hår och ögon, säger Oscar. Jag gör fysiska rekonstruktioner, skulpterade i lera. Men det finns numera möjlighet att göra tredimensionella digitala ansikten i datorer. Med alltmer förfinade dna-metoder kan man nu även avgöra individens kön och utseende. Men att, som jag, göra fysiska rekonstruktioner med hög realism åt framför allt museer är ovanligt. Jag är, vad jag vet, ensam i Sverige om att jobba på det här sättet men har förstås ett antal kolleger i Europa och, framför allt, i USA, där man också börjat använda sig av dna för att skapa ansikten. 

”Annat allvar”

Rekonstruktionsmetoden kan också användas av polisen för att få fram ansikten på brottsoffer som inte går att identifiera, och några gånger har Oscar haft sådana uppdrag. 

– Men jag är ärligt talat inte lika intresserad av sådana rekonstruktioner. Det är väsentligt annorlunda att arbeta med nyligen mördade människor än med individer som kan vara tusentals år gamla. Det blir ett annat allvar och känns lite för nära. Det är också ett större ansvar eftersom man riktar sig till de avlidnas anhöriga. Med historiska rekonstruktioner finns det inga sådana spår av sorg kvar, det skapar en mer avslappnad attityd, även om det också förstås är ansvarsfullt. Men jag vill poängtera att även om likheten kan bli mycket stor så är en rekonstruktion inte en riktigt sann bild utan en tolkning av hur människan såg ut. 

Oscar blir lite tveksam när jag frågar honom om hans hittills svåraste uppdrag. 

– Alla uppdrag har sina utmaningar. Men rent rekonstruktionsmässigt så var det nog ­Neanderthalkvinnan beroende på att vi ju inte vet hur vävnaden fördelade sig i ansiktet hos neanderthalarna. Här fick jag gissa mig fram. Men sådant är också spännande. 

Drömuppdrag

Oscar håller just nu på med ett uppdrag åt ett museum i Peru – en ansiktsrekonstruktion av ”Juanita”, en så kallad frozen mummy, som hittades 1995 på en bergstopp i Peru.
Inkaindianerna offrade barn och ungdomar till sina gudar genom att sätta upp dem på bergstoppar, där de frös ihjäl. ”Juanitas” kvarlevor är välbevarade med hår, torkad hud, kläder och så vidare. Men Oscars uppdrag är att visa hur hon såg ut i livet. 

– Jag är också i färd med ”finliret” på Bredgårdsmannen, som levde utanför nuvarande Ulricehamn för 10 000 år sedan, och det är verkligen spännande att få se hur en människa i Sverige såg ut för så länge sedan. Jag jobbar nu med att ge hans ansikte färg, rynkor, porer, skägg, ögonbryn och fransar och så vidare. Han kommer att presenteras vid öppningen av Forntidsbyn Ekehagen i Västergötland nästa försommar. 

Och drömuppdraget  –  har Oscar något sådant?

– Ja, att få göra en rekonstruktion av en egyptisk mumie, det är något jag väldigt gärna skulle vilja göra.

Agneta Tjäder