Nöjesprofil

Några år in på 1900-talet insåg grundläggarbasen Frans Emil Johnson, Stor-Jon kallad, att det inte skulle bli varken grovt- eller annat hederligt arbete för hans tredje son, den gänglige lymmeln Karl Emil Georg. Taskspeleri lockade pojken. Fadern fnös föraktfullt. Han hade sina rötter i Småland, jobbat upp sig i Stockholm, blivit ansedd i byggbranschen och lägenhetsinnehavare med adress Jungfrugatan 20 på förnäma Östermalm i huvudstaden. 

När ynglingen Karl Johnson är 15 år rämnar familjen. Moder Jenny avlider. Det tar sin tid innan pappa Frans Emil blir samlad och under tiden hoppar sonen av från läroverket och ger sig i lag med teatergrupper och lär sig skådespeleriets konstfulla glitter och kärva villkor. 1910-talet blir år av lärdom och utveckling som scenisk artist för råämnet Karl, men han har talang utöver det vanliga och när det glada 1920-talet tar vid blommar han ut.

Utmanade Ernst Rolf

Den unge skådespelaren Karl Johnson prövade dramatiska roller i skådespel av bland annat Ibsen och Strindberg. Han gestaltade och levde ut, men hade på känn att det allvarstyngda inte riktigt var hans gebit. Han var en skälm med sinne för gyckel och narr. Han visste det. Som militär i Uddevalla under första världskrigets dagar tog han tillfälle att pröva sina spefulla anlag i ett egenkomponerat lustspel.

Bland bassar och annat folk spelade han upp sin revy Melins system med anspelningar på regementschefen Olof Melin och stenografisystemet med samma namn. Anslaget var rätt. Succén ett faktum. Revy, fars, fest, sång, sketch och kabaré skulle bli hans framtida väg. Och framgångarna lät inte vänta på sig.

Det glada tjugotalet var inte gammalt förrän det nya stjärnskottet på revyhimlen, Karl-Gerhard Johnsson, som han nu kallade sig, började utmana grandiose Ernst Rolf som revyernas mästare. Minsann var han inte till och med bättre, ansåg publiken i Stockholm, där han framträdde med det ena slagnumret efter det andra.

Hans kupletter var bitande och rakt på. Den unge Karl-Gerhard var vågad och oblyg, gav sig på att häckla till och med det svenska majestätet i sina vitsiga sånger. Och tidens melodi, jazzen, och dess utövare raljerande han i det som skulle bli något av hans signatur och en evergreen Jazzgossen, igenkänd av många än idag fastän den har mer hundra år på nacken. Här ett smakprov:

Ja där kommer ju en gosse
med en byxa som en rakkniv vass
Mockaskorna har han på´sse
ty hans hobby är att dansa jazz
Han är smal och smärt som vidjan
Han ler i mjugg
Han har skärp om lilla midjan
I pannan lugg

Efter Ernst Rolfs död 1932 tar Karl-Gerhard Johnson definitivt över som revykung i Sverige. Tiden är på många håll i världen orolig både politiskt och ekonomiskt med utmanande högerkrafter, envis lågkonjunktur och arbetslöshet.

I Tyskland hittar revymakare Karl-Gerhard Johnson stoff som skall räcka ett helt decennium. Inledningsvis är han i sketchen Varuhuset Deutschland tämligen välvillig mot Hitler, nazismen och antisemitismen, men 1933 i Oss greker emellan, när han skämts över sin fjolårssketch, kommit till klarhet och fått insikter om Hitler och hans rörelse, blir tonen skarp och full av spe för Der schöne Adolf heil heil, som en sketch hette, som nu övertagit styret i Tyskland. Tyska legationen i Stockholm reagerar, men den svenska regeringen lägger inte band på revymakaren. Han anses förarglig, men ofarlig och får tills vidare hålla på med sitt gyckel

I revyn 1934 lanserar Karl-Gerhard sin nya stjärna Zara Leander från Norrköping. Med sin mörka röst sjunger hon med suggestiv kraft inför hänförda publiker Gerhard-texten I skuggan av en stövel. Två år senare lockas hon till Tyskland och underhåller där i sex år med sin djupa altstämma. Hemkommen till Sverige var hon länge omöjlig att använda som skönsjungande primadonna i revyer av Karl Gerhard, först 1949 var hon förlåten och åter applåderad som en scenens diva.

Hemma i gamla Sverige antastar Karl Gerhard 1940 det nya nazistiska Tyskland värre än någonsin. Folk jublar när han i revyn Gullregn framför sin utmanande kuplett Den ökända hästen från Troja, men den svenska regeringen räds och med hjälp av en gammal paragraf i ordningsstadgan tystar man sångfågeln. Ett par år senare dippar populariteten för Karl Gerhard, han drar inte längre massor med folk vare sig i Stockholm, Göteborg eller på andra platser. Han avslutar också sitt engagemang som teaterdirektör vid Folkan i Stockholm.

Populär i grannländer

Efter andra världskrigets slut och under 1940-talets andra hälft, hittar Karl Gerhard nya markander för sina lustspel. I Norge och Danmark blir han firad som en krigets motståndsman och hans revyer drar fulla hus i Oslo och Köpenhamn. I den danska huvudstaden tjusas man av Karl Gerhards elegans i sång och dansanta rörelser, själv blir han förtjust i skådespelerskan Anna Svendsens lilla dotter Fatima. Hon är ”en för mycket”, tycker hennes mamma som redan har tre barn. Karl Gerhard tar den fyraåriga och mörka Fatima hem till Sverige. Hem till Kråkslottet, som han kallar sin villa i Saltsjöbaden.

Karl Gerhards hus är minsann inget kråkslott utan minst lika pampigt som andra i trakten, dit välbeställda stockholmare flyttat. Närmast som granne har Karl Gerhard en annan konstnär, målaren Isac Grünewald. Till Kråkslottet flyttar inte bara lilla Fatima utan också den unge skådespelaren Göthe Eriksson som blir något av ensamstående Karl Gerhards allt-i-allo. Och lilla Fatima med sitt exotiska utseende blir Karl Gerhards adopterade dotter och charmerande partner i hans fortsatta sceniska äventyr. Tillsammans sjunger man rara och publikfriande duetter.

I Povels gäng

Det blir 1950-tal och Karl Gerhard är populär som kanske aldrig förr. Han drar på turné, drar folk till sina föreställningar landet runt. Men han blir också stationär, tillsammans med sonen och skådespelare Per Gerhard övertar han 1952 Vasateatern i Stockholm. Det blir något av Karl Gerhards bas för resten av hans farsartade liv.

På 1950-talet utmanas Karl Gerhard av nykomlingen Povel Ramel som Sveriges revykung. Det blir dock mera av samarbete än konkurrens herrarna emellan. De kompletterar varandra. Povel raljerar om episoder och företeelser i tiden, medan Karl Gerhard häcklar dess personer. Gamle Karl Gerhard trivs i Povels yngre gäng, blandar sig elegant med de nya fynden Brita Borg, Gunwer Bergqvist och Martin Ljung. Han sjunger, framför monologer, skriver också kåserier och artiklar i tidningar, förekommer i radio och i det nya mediet tv. I filmen Jazzgossen 1958 är han en självklar huvudfigur. Men den glade Karl Gerhard oroas också; hans hjärta är i olag, det smärtar tidvis i bröstet.

Rykten omger Karl Gerhard. Länge är han ansedd som kvinnotjusare bestyrkt med bland annat tre äktenskap, under senare år blir han anspelad som homosexuell. Han skriver om sig själv i flera memoarer, kanske i försök att förstå sig själv, kanske känner han sig som namnet på en av sina memoarböcker Katt bland hermeliner.

Han hinner fylla 73 år innan hans oroliga hjärta slår sitt sista slag en aprildag 1964.

Vem var han egentligen, den Karl Gerhard med texter som sjungs än i dag? Svaret står kanske att finna i en av hans omkring sextio revyer, Höstmanöver, där han sjöng om Ett bedårande barn av sin tid.

Leif Syrén